Biologisk mångfald

Vår naturkrönikör Dan Damberg har varit på västkusten.

Biologisk mångfald, del 2

Biologisk mångfald, del 2, en naturkrönika i 4 bilder om märkliga och
fantastiska livsformer från vår västra kust.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i augusti 2011.

Under en promenad utmed stranden i Långasand med familjen och
goda vänner på besök fick vi se en död mås eller trut som låg mellan
stenarna på Garnbjer. Ingen ovanlig syn men desto närmare vi kom
desto konstigare blev det ty den förmodade truten eller måsen var en
stormfågel. En av de få gången i mitt fågelskådarliv som jag hittat en
sådan märklig och stormdriven atlantfågel.

Stormfågel, ”Fulmarus glacialis”, är en havsfågel i familjen
stormfåglar, ”Procellariidae”, som tillsammans med sydlig stormfågel,
”Fulmarus glacialoides”, utgör släktet ”Fulmarus”.

Arten beskrevs första gången år 1761 som ”Fulmarus glacialis” av Carl
von Linné baserat på ett speciment, fynd från Spetsbergen söder om
polcirkeln.

Stormfågeln delas oftast upp i tre underarter:

”Fulmarus glacialis glacialis”, nominatformen som häckar i
högarktiska regionen i norra Atlanten.

”Fulmarus glacialis auduboni”, häckar längre söderut än ”glacialis”, i
den arktiska och boreala regionen i norra Atlanten, samt;

”Fulmarus glacialis rodgersii”, häckar utefter Sibiriens och Alaskas
kuster.

Tidigare har sydlig stormfågel, ”Fulmarus glacialoides”, ibland
kategoriserades som en underart till stormfågel.

Stormfågeln påminner ytligt om en liten kompakt trut men är inte alls
nära besläktad med dessa och i jämförelse ser de tjurnackade samt
kort- och tjocknäbbade ut. Fågeln finns i mörk, mellanmörk och ljus
fas och den är askgrå på ovansidan, vit på undersidan och har gul näbb.
Kroppslängden är 44-50 centimeter och vingspannet
101-117 centimeter och den glider oftast på stela, raka vingar över
vattenytan.

Stormfågeln häckar i subarktiska och arktiska områden, exempelvis på
Island, Färöarna samt på Spetsbergen och den häckar även i
Storbritannien. När den inte häckar är den en utpräglat pelagisk art, det
vill säga en art som lever i öppna havet, fritt från kustvatten och
bottenskikt.

Vid västliga stormar, främst på hösten men ibland även på våren, kan
de ses längs Sveriges västra kuster.

Stormfågeln kallades förr för havshäst, hafhäst eller havhest vilket
fortfarande är det norska namnet på fågeln. Den kallades också förr i
bohuslänska skärgården för malemack eller mallemuk.

Om man har för bråttom på sina promenader i naturen ser man sällan
dessa fantastiska små detaljer av biologisk mångfald. Men om man
skyndar långsamt kanske man hittar bildens korsspindel, ”Araneus
diadematus”, som är en spindelart i familjen hjulspindlar där honorna,
som är större än hanarna, kan bli upp till 18 millimeter långa och
bakkroppens bredd brukar vara drygt hälften av kroppslängden. Dess
grundfärg varierar kraftigt mellan olika individer, från ljust gul eller
brunröd till mörkgrå. Korsspindlarna har dock alltid flera vita prickar
på bakkroppen som formar ett kors, därav namnet. Den saknar
luktsinne och har dålig hörsel vilket gör att det är lätt att komma dem
nära, när jag tar bilden är jag bara på decimeteravstånd. Korsspindeln
är för övrigt mycket vanlig i Europa och delar av Nordamerika.

Korsspindlarna är kända som skickliga nätbyggare och honorna kan
spinna upp till en halv meter stora nät, ofta i trädgårdar eller, som här,
ute i skogen. I nätet fastnar bland annat insekter och korsspindeln
förlamar sina byten med gift när de väl har fastnat i nätet.

Parningsritualen är lång och invecklad därför att hanen ska kunna
närma sig honan utan att hon misstar honom för ett byte. Det händer att
hanen inte överlever parningen, utan blir dödad och uppäten av honan.
Anmärkningsvärt är då att honans äggantal ökas efter att hon har ätit
upp hanen. Parningen sker oftast i augusti och september och efter att
honan lagt sina ägg dör hon varvid äggen kläcks nästföljande vår.

Det är en vanlig uppfattning att korspindeln är den enda giftiga
spindeln i Sverige, men många andra spindlar använder också gift som
vapen. Korsspindeln har dock ett svagare gift än en geting och den är
inte giftig för människan. Ett bett av en korsspindel ger en lätt klåda
och en svullnad som ett myggstick och besvären går över inom en
timma. Observera dock att den biter nästan aldrig människor, det är
oftast andra småkryp eller andra orsaker som gör att folk tror att de
blivit bitna av spindlar.

Steklar, ”Hymenoptera”, är en ordning insekter som har världsvid
utbredning och omfattar cirka 150 000 arter, varav uppskattningsvis
cirka 8 800 finns i Sverige varav, igen, cirka 7 500 är beskrivna.

Ordningen indelas i de två underordningarna växtsteklar och
midjesteklar. De senare omfattar parasitsteklar och gaddsteklar och till
parasitsteklar förs de allra flesta steklar. De äldsta fynden av fossila
steklar är från trias för cirka 210 miljoner år sedan. Storleken varierar
från 0,2 millimeter hos dvärgsteklar till drygt 50 millimeter,
äggläggningsröret oräknat, hos vissa hornsteklar och grävsteklar.

Honan har äggläggningsrör, som hos vissa parasitsteklar kan vara
mycket långt och som hos växtsteklar är format som en såg och hos
gaddsteklar som en giftgadd, vilken dock inte används vid
äggläggningen. Hanarna har med ytterst få undantag enkel
kromosomuppsättning medan honorna har dubbel
kromosomuppsättning.

Partenogenes, jungfrufödsel, är mycket vanlig och hos vissa steklar är
fortplantningen enbart partenogenetisk, medan till exempel många
gallsteklar har generationsväxling mellan en könlig generation och en
partenogenetisk generation. Vissa parasitsteklar har dessutom
polyembryoni, det vill säga, ett ägg ger upphov till flera identiska
individer.

Steklarnas betydelse för människan är mycket stor och övervägande
positiv. Parasitsteklar är bland annat av stor betydelse för regleringen
av många skadeinsekters populationer. Det blir nämligen allt vanligare
att man använder sig av parasitsteklar för biologisk bekämpning av
skadeinsekter. Bin och humlor är också av avgörande betydelse för
pollinationen av många nyttoväxter, både vilda och odlade.
Honungsbin är dessutom viktiga som producenter av honung.

Endast ett fåtal arter växtsteklar är mer betydande skadegörare i
Sverige, då främst inom skogsbruket, exempelvis tallsteklar och
hornsteklar.