Biologisk mångfald

Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på den biologiska mångfalden.

Biologisk mångfald, del 4

Biologisk mångfald, del 4, en naturkrönika i 10 bilder om märkliga och
fantastiska livsformer från vår närhet, bland annat syrliga
fjällskivlingar, gullnavlingar, blomkålssvampar och andra vackra
mykologiska ting.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i september månads första
dagar 2011.

Syrlig fjällskivling, ”Lepiota cristata”, växte med ett antal fruktkroppar
på Skillingaryds skogskyrkogård vid ett av mina besök där under
september månad. Trots att de ska vara relativt allmänna är det inte
ofta jag hittar dessa små svampar. Som artnamnet säger är lukten
obehagligt syrlig.

Svamparna anses för övrigt vara monofyletiska, det vill säga, att det
har funnits en ursprunglig art som alla svampar härstammar från.

Om livet bara uppstod en gång innebär det att alla levande organismer
har utvecklats ur en gemensam ur-individ och allt levande utgör
därmed en monofyletisk grupp.

Svamparnas storlek sträcker sig från mikroskopiskt små arter till de lätt
igenkännliga storsvamparna. Mycelet hos ett exemplar av arten
”Armillaria ostoyae” i USA, en slags honungsskivling, är med en
utsträckning på 1,2 kvadratkilometer och en uppskattad ålder av
2400 år en av de äldsta och samtidigt den största organismen på
jordklotet.

Förmodligen existerade svampar redan för 900-1200 miljoner år sedan
och ett fynd ur 850 miljoner år gammal skiffer i Kanada tolkas ibland
som svampfossil medan äldre fynd från Kina och Australien, med en
ålder av 1500 miljoner år, måste dock först bekräftas som svampar.

De första allmänt oomstridda svampfynden stammar dock från den
geologiska tidsåldern ordovicium, 488-443 miljoner år före nu, och
kan kanske inordnas bland de arbuskulära mykorrhizasvamparna, även
kallad endotrofa mykorrhizasvampar, där svamphyfen helt sonika
tränger in i rotcellerna på växtens rötter och där bildar där ett nystan,
ett mycel, som med hjälp av enzymer omvandlas till assimilerbara,
upptagbara proteiner. Växternas framgångsrika landstigning skulle
utan dessa ”svampsymbioser” förmodligen inte ha varit möjlig.

Bilden visar ännu en syrlig fjällskivling, ”Lepiota cristata”, på
Skillingaryds skogskyrkogård.

Den grekiske läkaren Pedanius Dioskorides skrev redan för två tusen
år sedan i sin lärobok om att det fanns två sorters svampar, citat; ”De
ena är lämpliga att äta, men de andra är ett dödligt gift”, enkelt,
intelligent och klokt, kan tyckas.

Dioskurides förmodade att en svamps giftighet hängde samman med
dess växtplats. Svampar som växer under rostiga spikar eller järn eller
”osunt kläde”, bredvid ormars hålor eller bredvid träd som bär giftiga
frukter, var alla giftiga. Han kände redan då till att matsvampar är
svårsmälta och skrev om detta, att människor vid överdriven förtäring
av svampar skulle ”kvävas och storkna”.

Även den tyske botanisten Adamus Lonicerus, 1528-1586, skrev i sin
kryddbok på 1500-talet om svamparna, att ”alla svampars natur är att
plåga”. De skulle ha en ”kall, flegmatisk, fuktig och rå natur”. Han
skrev också att bestämda svampar var ”gudabarnens svampar”, då de
växte utan frön, och därav benämndes de av poeterna som ”Gygenais”,
det vill säga ”terra nati”, vilket betyder ”jordens barn”.

Fram till nyare tid förklarades svampars uppkomst med ”miasmer”, det
vill säga att svamparna uppstod på grund av dåliga utdunstningar ur
jorden eller andra osunda substrat. Många trodde också förr i tiden
fortfarande på självalstring, uralstring, så kallad ”generatio spontanea”,
därför att man inte kunde urskilja några frön hos svamparna.

Enligt homeopatins grundare, den tyske läkaren, Samuel Hahnemann,
1755–1843, är miasmer restskador som kan ligga kvar i kroppen efter
sjukdom och ge upphov till symptom och kroniska besvär.

Fenomen som häxring eller det nattliga gröna skenet från mycelet hos
honungskivlingen, ”Armillaria mellea”, har bidragit till den
olycksbådande bild av svampar som förr under lång tid fanns hos
allmänheten, eftersom människorna då inte kunde förklara detta.

När Linné delade in växter, djur och svampar i endast två riken,
räknade han svamparna till maskarna, alltså djurriket. Detta berodde
helt enkelt på att han inte förstod sig på dem.

Bilden visar ännu en syrlig fjällskivling, ”Lepiota cristata”, på
Skillingaryds skogskyrkogård.

Rökslöjskivlingen, ”Hypholoma capnoides”, växer i hela landet från
september till november. Den kan förväxlas med svavelgul
slöjskivling, som misstänks vara svagt giftig, men denna har en skarp
smak och en mycket intensivare gul färg.

Använd först och främst hatten som är mjuk och fin, i andra hand
överdelen av foten, hela foten bara när denna fortfarande är någorlunda
ljus. Foten, särskilt nederdelen, blir nämligen mer och mer träig med
åldern.

Bilden är tagen på Skillingaryds skogskyrkogård.

Kanske världens farligaste svamp, bildens honungsskivling,
”Armillaria mellea”, inte för sin giftighet utan för sin förmåga att
angripa och bryta ner levande cellulosa i nästan alla dess former.

Bilden är tagen på Skillingaryds skogskyrkogård.

Den i våra trakter ganska sällsynta gullnavlingen ”Omphálina
chrysophýlla” växer här i den döda veden från en gran. Den räknas
ibland som en förväxlingssvamp till den utsökta matsvampen
trattkantarell. Svampen är vad man vet inte giftig men saknar matvärde
och är dessutom, som redan nämnts, sällsynt.

Bilden är tagen i skogarna runt Borgen i Värnamo.

Vid de gamla ståtliga tallarna i Folkets Park i Värnamo växer årligen
mellan 10-20 exemplar av den märkliga blomkålssvampen, ”Sparassis
crispa”, så även 2011. Här växer också andra ovanliga svampar så var
rädd om denna fantastiska plats.

Blomkålssvampen är en ätlig och mycket god matsvamp som växer i
tallskog som parasit på roten eller stammen på gamla tallar. Svampens
fruktkropp består av en mycket liten fot, några få centimeter, och en
mångflikig och månggrenad struktur som knappast kan kallas för
traditionell hatt. Svampens struktur påminner istället om blomkål eller
hjärnvindlingar. Blomkålssvampen kan växa till 20-30 centimeters
storlek, men även större exemplar förekommer och dess säsong är
mellan september och oktober. I trakterna av Skillingaryd plockades i
höst ett exemplar på hela 1,6 kilo! Grattis!

Bilden är tagen i Folkets Park, Värnamo.

Blomkålssvampen kallas också ibland för krusig blomkålssvamp och
bildar som sagt mycket stora fruktkroppar med vikter på upp till 14 kg!

Bilden är tagen i Folkets Park, Värnamo.

Avslutningsbilden denna gång blir på svampen vårtöra, ”Thelephora
terrestris”, som är en oätlig svamp som växer på marken eller, som här,
på murken tallved i Folkets Park i Värnamo. Fruktkropparna uppträder
under hösten och är mussel- eller solfjäderformade och ganska tunna,
mörkbruna på ovansidan med en ljusare och fransig kant och purpur-
eller lilabrunaktiga på undersidan.

Bilden är tagen i Folkets Park, Värnamo.