Biologisk mångfald del 6

Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på vår närmiljö.

Biologisk mångfald del 6

Biologisk mångfald del 6, en naturkrönika i 10 bilder om slösande
vacker rikedom i former och färger i vår närmiljö.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i slutet av november 2011.

På den gamla eklågan vid Södra Svänö i nordvästra delen av Store
mosse nationalpark växteden lilla brunvioletta dallerskålen,
”Ascotremella faginea”, inramad av en av ekorren kluven hasselnöt,
”Corylus avellana” och en bit slånlav, ”Evernia prunastri”.

Lite längre bort i ekhagarna på Södra Svänö växte några
epålettsvampar som ingår i släktet ”Panellus”, som i sin tur ingår i
basidiesvampsordningen ”Agaricales”. De är små till medelstora arter
med hatt och oftast fot där foten sitter i ena kanten av hatten.
Fruktkropparna är sega och de växer på ved av såväl barr- som lövträd.

I Sverige finns fyra arter i släktet ”Panellus”, bildens epålettsvamp
samt lilamussling, vintermussling även kallad mild epålettsvamp, och
grönmussling som också kallas klibbmussling eller klibbig
epålettsvamp.

Epålettsvamp, ”Panellus stipticus”, har en lergrå eller
sämskskinnsfärgad, 1–3 centimeter bred, seg, tunn och njurformig hatt
med grynig eller något filtartad ovansida, se förra bilden. Skivorna på
hattens undersida är smala, täta och gulaktigt lerfärgade. Den
1–2 centimeter långa, kantställda foten är gulaktig och filthårig.

Svampen har läderartat kött med bitter smak och är oätlig. Den växer
på lövträdsstubbar, framför allt av ek precis som på bilden, och kan
påträffas året om. Den är tämligen allmän i Syd- och Mellansverige,
men är sällsynt norr därom.

I min jakt på den nordliga och ovanliga bändelkorsnäbben uppe vid
Frälsningsarméns ungdomsgård i Skillingaryd hittade jag istället ett
par mindre korsnäbbar alldeles i närheten av det lilla lärkbestånd där
jag, som sagt, hoppats få de dess nära släkting med de vita vingbanden.

Gott nog dock!

Mindre korsnäbb, ”Loxia curvirostra”, på bilden en hona, är en art i
fågelfamiljen finkar. Den blir 16-17 centimeter lång. Hanen är
orangeröd och honan grön på kroppen, båda har mörkbruna vingar och
mörkbrun stjärt. Näbben hos den mindre korsnäbben är anpassad för
grankottsdiet medan den större korsnäbbens näbb är anpassad för
tallkottsdiet. Bändelkorsnäbben, med den klenaste näbben, är
specialiserad på lärkkottens frön.

Mindre korsnäbb häckar i norra halvklotets barrskogsområden och
finns i hela Sverige utom i fjällen. Under år med brist på granfrön
utvandrar så gott som hela populationen, och arten kan då förekomma
invasionsartat i områden där den annars inte finns.

Mitt inne på Frälsningsarméns Ungdomsgårds gräsmatta i Fåglabäck,
nordväst om Skillingaryd, alldeles invid den gamla grillplatsen, växte
ett antal frostvaxskivlingar, ”Hygrophorus hypothejus”. Dessa läckra
matsvampar plockas av alldeles för få svampplockare vilket är synd då
de är lätta att känna igen och goda att äta. De finns dessutom i relativt
stora antal sent på svampsäsongen, helst på våra stora tallmoar bland
renlavar och lingonris där den för övrigt lever i symbios med tallen.

Frostvaxskivlingen brukar visa sig först efter den första nattfrosten och
plockas enklast och bäst vid torr väderlek då den annars blir slemmig
och hal, se förra bilden.

Alldeles öster om brandstationen i Skillingaryd fanns en av bär
dignande rönn där en stor flock sidensvansar under några dagar
frossade av de röda bären.

Under höst och vinter drar sidensvansarna födosökande fram i täta
flockar som påminner mycket om starflockar och denna, så kallade
vinter, har de varit ovanligt talrika vilket har varit ett trevligt inslag i
samhällsmiljön såväl visuellt som audiellt.

I DN den 28 oktober förra året stod följande småroliga artikel;

”En kraftigt berusad sidensvans blev på torsdagen polisanmäld i
Västerås. Fast från början visste man inte att det var en sidensvans.
Personen som hittade fågeln trodde att det var en nymfparakit som inte
kunde flyga. Polisen tyckte därför det var lämpligt att lämna den till en
djuraffär. Där konstaterade man roat att det inte alls var en parakit,
utan en sidensvans, full som en alika av för många rönnbär. Efter
tillnyktring kunde den släppas fri.”

Huruvida bildens sidensvansar vid brandstationen behövde tillnyktring
hos polisen förtäljer inte historien.