Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på vår biologiska mångfald.
Biologisk mångfald, del 8
Biologisk mångfald, del 8, en natur- och kulturkrönika i 16 bilder om
den biologiska mångfalden runt en liten göl med det stora namnet
Östersjön, samt lite evolutionsvetenskap.
Text och bild Dan Damberg, Skillingaryd, en härlig försommarkväll i
mitten av månaden juni 2014.
Än en gång välkommen till den lilla gölen med det stora namnet,
nämligen Östersjön alldeles öster om Skillingaryd, inom
skjutfältsgränserna. Det andra namnet Hässlehultsgölen tycker jag
dock passar betydligt bättre.
Lingonen blommar mycket rikligt i år också, det är kanske läge för
stora skördar under sensommar och höst om inte väder och vind sätter
stopp.
Lingon, ”Vaccinium vitis-idaea”, är en art i familjen ljungväxter med
röda bär som växer i skogar i nästan hela Sverige. De växer på en liten
buske, ”lingonris” och har i alla tider varit Sveriges viktigaste vilda
bär.
Bären innehåller socker och garvämnen som gör dem lite beska samt
ett helt naturligt konserveringsmedel, bensoesyra, som gör att bären
håller sig länge utan några tillsatser. Lingon passar därför perfekt till
sylt och saft.
Blåbärsblommorna blommade också rikligt i år men tyvärr så kom
frosten med temperaturer ner emot minus 8 grader Celsius under några
nätter vilket gjorde att årets skörd blir mycket dålig.
Blåbär, ”Vaccinium myrtillus” är också, likt lingon, en art i familjen
ljungväxter. Blåbär är en 15–40 centimeter hög, bladfällande vedartad
växt, som ibland kallas ris, ibland dvärgbuske.
Man har räknat ut att cirka 17 % av Sveriges yta täcks av blåbärsris,
och växten är allmän i hela landet. Bären äts gärna av djur, till
exempel hundar, grävlingar, rävar, orrar och ripor, men också björnar
äter stora mängder blåbär.
Bildens grankotte tillhör gruppen nakenfröiga växter, på latin
gymnospermer, en sammanfattande benämning på olika grupper
fröväxter som skiljts åt, differentierades, i skilda grenar mycket tidigt,
troligen under karbon, cirka 359–299 miljoner år före nutid, och perm,
cirka 299-251 miljoner år före nutid.
De nakenfröiga växterna är ingen enhetlig grupp utan mer en
utvecklingsnivå och deras föregångare, progymnospermerna, anses ha
haft anknytning till ormbunksväxterna.
De nakenfröiga växterna nådde sin största formrikedom under
tidsepokerna perm, trias och jura, cirka 299-146 miljoner år före nutid,
och tillsammans med ormbunksväxterna dominerade de då
vegetationen.
Under tidsperioden krita, cirka 146-65 miljoner år före nutid, övertogs
dominansen successivt av de gömfröiga växterna, de så kallade
angiospermerna.
Gömfröiga växter, angiospermer eller blomväxter, är den större av
fröväxternas två huvudgrupper och uppstod troligen för cirka 130
miljoner år sedan under äldre krita och omfattar cirka 250 000 nu
levande arter träd, buskar, örter och gräs.
Gömfröiga växter indelas i enhjärtbladiga och tvåhjärtbladiga växter
och deras fröämnen omsluts helt av fruktblad som kan vara
sammanväxta på olika sätt och bildar en eller flera pistiller i blomman.
Alla gömfröiga växter har blommor, normalt med en eller flera
pistiller, utanför dessa finns ståndarna och ytterst hylleblad i en eller
två kransar, variationer förekommer dock. Bilden visar en grankotte.
De nu levande nakenfröiga växterna är vedväxter, antingen träd eller
buskar. De är fröväxter, men fröna är inte omslutna av någon
fruktvägg utan sitter mer eller mindre exponerade, ”nakna”, därav
namnet nakenfröiga, oftast som på bilden i kottar eller kottelika
bildningar. Bilden visar en tallkotte.
De nakenfröiga växterna är utbredda över hela världen och de
nulevande arterna är cirka 700 styck och de är, sitt ringa artantal till
trots, ekonomiskt och ekologiskt av mycket stor betydelse.
De ger värdefullt timmer och dominerar på många håll helt
vegetationen. Nakenfröiga växter brukar indelas i ett antal divisioner.
En av dessa divisioner, fröormbunkarna, är utdöd, medan de övriga,
cykadofyter, ginkgoväxter, koniferofyter och gnetofyter är nu levande,
varav den största av dessa fyra divisioner är koniferofyterna.
Cykadofyter är en heterogen och obesläktad grupp av utdöda och nu
levande nakenfröiga växter, bennettiter, utdöd grupp nakenfröiga
växter, och kottepalmer samt ibland också fröormbunkar.
Ginkgoväxter är en division nakenfröiga växter som hade en
vidsträckt utbredning på både norra och södra halvklotet under
mesozoikum för cirka 245–65 miljoner år sedan. Alla ginkgoväxter
var troligen trädartade. I nutiden finns det kvar endast en art, ginkgo.
Ginkgo eller tempelträd, ”Ginkgo biloba”, är en nu levande art i
familjen ginkgoväxter. I Sverige förekommer ginkgo ibland odlad, på
friland som nordligast till Västerås och Stockholm.
Koniferofyter, barrväxter, ”Coniferophyta”, en division växter med de
två klasserna ”cordaiter” och barrträd där den senare är en sedan länge
utdöd grupp.
Cordaiter anses vara nära besläktad med barrträden och andra
koniferofyter och lämningar av cordaiter har en vid utbredning på
både norra och södra halvklotet och omfattar många släkten.
Cordaiterna var huvudsakligen skogsbildande träd, upp till 30 meter
höga med raka stammar och rikliga förgreningar.
Gnetofyter är möjligen en parafyletisk grupp växter vars taxonomiska
status är ondiskuterad och till gruppen hör tre familjer. Dessa
innehåller endast ett släkte vardera med sammanlagt knappt 70 olika
arter. Arterna är vanligen klätterväxter men arten ”Gnetum gnemon”
är ett lågväxt träd.
Arten ”Gnetum gnemon” är ett 15-20 meter högt träd som finns i
Sydostasien och på öar i västra Stilla havet från Indonesien och
Malaysia till Filipinerna och Fiji.
Parafyletisk är ett taxonomiskt klassifikationsbegrepp som används
inom biologin och har sitt ursprung i kladistiken. En grupp organismer
ingår i en parafyletisk grupp när alla representanter härstammar från
samma anfader men inte alla av denne anfaders avkommor är
inkluderade. Exempelvis är gruppen dinosaurier parafyletisk om
fåglarna inte räknas in.
Kladistik, även fylogenetisk systematik, är en vetenskaplig metod som
används främst vid studier av evolutionära frågeställningar om
släktskap och utveckling av arter och egenskaper inom biologin.
Bildens ananasgall är en gallbildning på gran orsakad av vissa
barrbladlöss och namnet syftar på att bildningarna ser ut som
”ananasfrukter”.
Barrbladlöss eller barrlöss, tillhör familjen ”Adelgidae”, med cirka 50
arter, varav 11 finns i Sverige. Djuren är små och vaxbeklädda, saknar
sifoner att andas med samt har korta antenner och alla arter lever på
barrträd.
Stammödrarna orsakar kott- eller som på bilden ananaslika
gallbildningar på årsskotten, och i dessa utvecklas den andra
bladlusgenerationen.
Bilden visar en ananasgall från föregående år, där cellerna är öppna
och nya barrbladlöss har fått se dagens ljus.
Skogsstjärna eller duvkulla, på latin ”Trientalis europaea”, är en art i
familjen viveväxter. Det är en flerårig, 5–20 centimeter hög ört med
de 3–8 centimeter långa, smalt elliptiska och helbräddade bladen
samlade i rosett i stjälktoppen.
Skogsstjärnans vita, ibland rosa, stjärnformiga blommor slår ut i juni–
juli och sitter enstaka eller 2–4 tillsammans, var och en på sitt långa,
tunna skaft, som utgår från bladrosettens mitt.
Blommorna kan ha mellan 5–9 kronblad, men oftast är de 7 kronblad
och frukten är en gråaktig, rund, så kallad, fragmentkapsel.
Arten hör hemma i Europa och Asien, i skogs- och hedmark samt på
stränder och i snår och är allmän i hela Sverige, även på kalfjället.
Bildens svinrot eller kornfibbla, ”Scorzonera humilis”, är en art i
familjen korgblommiga växter. Det är en flerårig 10-50 centmeter hög
ört med lång, kraftig pålrot, talrika lansettlika, tämligen breda
rosettblad och få små, smala stjälkblad. Stjälken bär i toppen en
gulblommig, 5-6 centimeter vid korg som blommar under maj och
juni.
Svinroten växer på torr och mager mark i Europa samt runt
Medelhavet och är i Sverige tämligen allmänt norrut till södra
Svealand men sällsynt norr därom upp till Gästrikland.
Växten har använts som grönsak och roten också som kaffesurrogat
samt inom folkmedicinen, bland annat mot ormbett.