Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på biologisk mångfald.
Biologisk mångfald, del 9
Biologisk mångfald, del 9, en natur- och kulturkrönika i 13 bilder från
vår närmiljö och om överraskningar där och när man minst anar det.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd under sportlovsveckan år
2015.
Våren är på gång och fåglarnas hanar anlägger sina vackraste
häckningsdräkter och säg vilken gräsandshona som kan motstå dessa
färggranna gräsandsdrakar.
Bilden är tagen vid vinterplatsen nere vid åbron mellan Västra och
Östra lägret i Skillingaryd.
Akta er för att ta in dessa vackra och dekorativa kolvar från
kaveldunet för plötslig kommer den att spricka upp och sprida sina
frön, men å andra sidan det finns ju dammsugare.
Om kaveldunen har stått i en sommarstuga eller liknande, under
vintern obesökt hus, så kan det med andra ord finns mängder av dessa,
i och för sig vackra tussar i rummen, men som redan sagts, det finns ju
dammsugare.
Det är åter lågvatten i den gamla åfåran, och efter några dagar har
vattnet klarnat vilket gör att man kan se bottnens isälvssand och
vackert rundslipade stenar.
Det är här som den lilla strömstaren letar sin föda av bland annat
husmaskar som egentligen är en sländelarv, som skall bli en nattslända
framåt sommartid i år eller nästa år. Deras livscykler är nämligen 1-
eller 2-åriga beroende på art.
På en liten ö av sand i den gamla åfåran växer tämligen allmänt med
lungmossa, ”Marchantia polymorpha”, som är en tämligen vanlig art
hos oss.
Arten förekommer i brandfält, ruderatmarker, diken, fuktpartier i
betesmarker och blottlagd jord samt är en pionjärart som gynnas av
störning.
Mossor är trivialnamn på vad som i dag vanligen anses vara tre skilda
divisioner av växter, det vill säga, nålfruktsmossor
”Anthocerotopsida”, levermossor ”Hepaticopsida” och bladmossor
”Bryopsida”.
Dessa tre grupper ansågs tidigare tillhöra samma division
”Bryophyta”, men numera räknas enbart bladmossorna dit.
Bilden visar lungmossans ovansida.
Mossorna uppkom för cirka 450 miljoner år sedan och de är nästan
alltid gröna och saknar rötter.
Av cirka 20 000 kända mossarter finns drygt 1000 arter i Sverige,
varav de flesta tillhör divisionen bladmossor.
Ordet mossor har också använts på helt andra saker, till exempel
mossdjur, vissa trådformiga grönalger och rödalger och många
buskformiga lavar, särskilt då fönsterlav och andra renlavar som ofta
kallas vitmossa, men även lunglav och islandslav som även kallats
lungmossa.
Bilden visar lungmossans undersida.
Stor nackmossa, ”Fontinális antipyretica”, ingår i släktet näckmossor,
”Fontinalis”, som lever i rinnande vatten och sjöar.
De har skott som kan bli uppemot 80 centimeter långa och bladen,
som sitter i tre rader på skotten, är ofta kölade.
Denna tall där delar av rotsystemet har spolats bort visar tydligt den
kraftiga pålroten som är anledningen till att granar blåser ner lättare än
tallar.
Den äldsta tall som hittats i Sverige var 757 år gammal år 2004 och
exemplaret växte på Hornslandet i Hälsingland. Tallar kan nå en höjd
av drygt 30 meter och få en stamomkrets på över fyra meter.
Angående de svenska namnen tall och fur anger botanikern C. F.
Nyman, år 1868, att ”på marker där pålroten fritt kan utvecklas blir
Furan hög och rak, medan der berg eller styf lera icke tillåter sådant,
uppkommer en kortare, marigare och krokigare Tall”.
Här är platsen där höken har slagit ett byte, kanske en talltita då
fjädrarna är mestadels mer eller mindre grå.
Sammetsskinn, ”Stereum subtomentosum”, är tätt sammetsludet på
ovansidan och ej ragghårigt som släktingen raggskinn.
Sammetsskinnet växer på lövved helst klibbal och fruktkropparna kan
hos dessa skinnsvampar växa vidare efter en övervintring med
tillhörande nedfrysning.
Två eller möjligen tre eller kanske till och med fyra fruktkroppar av
eldticka, ”Phellinus igniarius”, växer här på en sälglåga. Svampen
växer annars på levande lövträd av alla slag i hela landet, och räknas
som allmän.
Svampen orsakar röta i stammen och grenarna på lövträd men oftast
syns inga tydliga yttre tecken som skulle avslöja rötskadan.
Svampen kommer in i trädet via sår i stammen samt i grenbrott och
när rötangreppen har pågått några år bildar svampen hovformade
fruktkroppar på stammen av rötade träd.
Fruktkroppen är trähård och mångårig, ovansidan är från gråsvart till
svart medan undersidan är rödbrun till rosa.
Eldtickan orsakar vitröta, som i början kan ha brunaktig färg och
svarta gränslinjer förekommer ofta mellan olika delar av rötan i veden.
Avslutningsvis för denna gång, när jag såg denna näverlav,
”Platismatia glauca”, fick jag intrycket av att den med öppna armar
välkomnade mig till naturen.
På återseende!