Birgit bloggar.

Birgit Hansson

Bosatt i Ekhult, Tofteryd sedan 1 juli 2006. Är en pantertant och sambo med Schnauzerholmens Mufaza. Gillar livet på landet, naturen, min dator och stekt fläsk med löksås.
På denna länk finns mer om mig och min vardag, för den som vill.

Veckans Allehanda

Nu var det ett tag sedan det blev någon Blogg från min sida här. Egen förskyllan är det dock inte men som trogna läsare vet så har Skillingaryd Nu varit oåtkomlig under en tid då den fått ett uppsving, tror jag.

Om det hänt något under tiden så är det väl inget revolutionerande vad jag kan dra mig till minnes. Har väl kommit en och annan ny världsmedborgare men det gör det så ofta nu så jag tror bygden drabbats av någon smittsam epidemi. Det går väl inte att skylla på Gudrun eller Per för dom var inte i dom här trakterna förra året.

Nåväl, det hela är ytterst angenäma händelser då det bådar gott inför framtiden så dagis och skolor och annan i kommunen bedrivande verksamheter kan fortsätta. Och glädjande är att unga människor väljer att bosätta sig här så det inte blir en avfolkningsbygd. Nu pratar jag mest om Tofteryd, patriot som jag blivit.

Här, liksom i landet i övrigt, kom våren på en blixtvisit några dagar och skapade framtöade gräsmattor, slänter med lingonris och här och var lite mossbelupna stenar blev åter synliga. Så plötsligt en morgon var vintern tillbaka igen med förnyad inbäddning av snö i naturen och nu pågår en kamp mellan Kung Bore och Drottning Tö igen. Han Bore har ett järngrepp om nätterna medan hon Töskan kämpar om makten dagtid. Funderar på om man kanske ska kontakta FN och be om undsättning…

Vinter eller vår spelar ingen roll när det gäller ”Byäldsten” här i byn för han har passat på att fylla 80 år. På honom passare följande rader;

”När hälsa och glädje dagen förgyller
spelar det ingen roll hur mycket man fyller”
Källa: Okänd  (21 mars 2011)

Dom är här nu…

Nu har jag varit uppkopplad mot Värnamo Sjukhus sida med webb-bebisar sedan den 10 februari! Det datumet var deadline för en baby´s ankomst till ett par församlingsmedlemmar som bor i grannbyn. Men väntan blev lång. Först den 18 behagade han anlända för det blev en han. Förmodligen är alla i familjen glada nu då det finns två flickor sen tidigare.

När jag äntligen kunde andas ut efter detta, beredde jag mig på några dagars frist inför nästa väntan men si där lurades jag återigen! Redan i lLördags anlände så väntande baby nummer två! Denna gång blev det en liten tjej i en annan by i bygden! Nu återstår att se huruvida nummer tre låter vänta på sig och det hoppas jag innerligt då nedkomsten för denna baby inte är att vänta förrän om 5 månader!

Ack ja, intet är som väntans tider. Det säger nog de föräldrar som går och väntar på dagisplats till sina små telningar. Är visst knöfullt borta i Tofthagaskolan som även inhyser ett dagis. Detta dagis börjar redan bli trångbott så dom får nog bygga till lokalerna om det ska fortsätta i den här takten.

Men det är bara att glädjas åt att tillväxten i bygden är stor så vi får fortsätta ha en levande landsbygd!

GRATTIS alla nyblivna föräldrar och små “stora” syskon och Välkomna till världen och bygden alla nyfödda!

Nu återstår att se om även animalerna ser till att under våren sätta nya liv till världen så även naturen får fortsätta glädja oss. (21 februari 2011)

Nu hände det igen!

Ideligen kommer det över mig dessa stunder av nostalgi!
Idag försjönk jag i tankar bakåt i tiden igen och anledningen till detta tillstånd var grannens två skolpliktiga barn som kom släntrande från skolbussen.

Osökt begav sig mina tankar ut på en färd till min egen skoltid. Den här årstiden bestod utav ett evinnerligt kliande och krafsande under lektionerna. Dessa tillstånd hos traktens studerande framtidshopp, inklusive mig själv, berodde på att på vår tid var vi samtliga försedda med hemstickade strumpor. Rasterna tillbringades som sedvanligt utomhus och ett rumsterande i snön.

Vid återinträdandet i den kaminuppvärmda skolsalen började sedan våra blöta kläder att så sakterliga torkas upp av värmen. Då satte det igång, krafsandet och kliandet som dessa hemstickade yllestrumpor åstadkom! Fortfarande kan jag minnas doften av dessa våta strumpor och höra det krafsande ljud som förekom! Nu var det inte bara sockor som var stickande saker på kroppen nej då det var rejäla doningar som täckte hela benen!

Ack ja, månne dessa minnen vara orsaken till att jag idag enbart använder ankelsockor av syntetmaterial? Undrar om min salig mormor levt idag om jag fortfarande skulle ha haft dessa hemskheter på mig? Det var nämligen hon som varje jul kom med ett mjukt paket innehållande dessa hemstickade, hemska krafsframkallande tingestar som sedan plågade mig genom första delen av varje vårtermin! Men vid närmare eftertanke så förekommer numera inget rumsterande i snön och därmed har krafsandet upphört för min egen del. (31 januari 2011)

Dax igen

Då är det dags att börja bloggandet i det nya året då.

Liksom i övriga delar av vårt land så har vi även i vår lilla by haft och har en redig vinter. Att klaga hjälper föga då vi är begåvade med fyra årstider i vår del av världen och vilket jag tycker vi ska vara tacksamma för. Visst får en del slita mer än andra med att hålla snömassorna stången så till viss del kan jag ha förståelse för deras klagan men å andra sidan så klagar dessa mina vänner för ett eller annat varje årstid! På våren är det för blött, lerigt och kallt, sen är det för mycket ogräs och gräsklippning, för mycket regnande eller för hett och torrt och sen kommer hösten och då blir dessa personer så fruktansvärt deprimerade! Som obotad optimist har jag svårt att förstå dessa jeremiader. Tycker det finns värre saker att beklaga sig för än dessa väderfenomen. Fast å andra sidan ger dom upphov till samtalsämnen om inte annat.

Som inledning på det nya året har jag avlagt ett nyårslöfte som inte torde medföra några problem för egen del. Mitt löfte är att jag tänker fortsätta vara den jag är och alltid ha varit! I skrivande stund är jag precis hemkommen från årets första Gudstjänst i vårt Missonshus och dit tog jag mig med fara för, om inte livet så, armar och ben! Vägen ner är glashal och isen ligger över precis hela vägbanan så inte ens på kanterna finns riktigt fotfäste. Hem förbarmade sig han Andersson i Ovan med maka och lät mig intaga plats i deras ”limosin” så nu sitter jag här i tryggt förvar med alla kroppsdelar intakta. Får ägna resten av dagen åt att försöka hitta de dubbar som jag vet ska finnas någonstans i huset. Måste ju ut med ”byrackan” som är som Bambi på hal is. Han tillbringar större delen av våra promenader platt på mage och efter att med möda kommit upp på alla fyra så skäller han på mig! Är föga lönt att få honom att förstå att det ÄR inte jag som puttar omkull honom.

Inomhus är nu alla spår efter den gångna julen avlägsnade och än en gång har jag bestämt mig för att till nästa Jul då ska det inte fram så mycket ”bjäfs”. Men det säger jag varje år vid den här tiden så…

För tillfället finns det inte så mycket mer att förtälja då livet i byn går sin gilla gång utan att något skapar tidningsrubriker. Att hararna i år liksom förra året är hit då och då och knipsar av min Rosenspirea lär inte skapa någon förstasides nyhet. Att det är harar det vet jag för dom lämnar efter sig lite proteintillskott till min fyrtassade sambo som med förtjusning tar emot det
som bjuds!

(16 januari 2011)

Årskrönika…

Vid den här tiden på åren börjar Årskrönikor dyka upp lite varstans. Jag tänkte också sätta ihop en sån nästa vecka och skicka in den till denna förnämliga avisa.

Nu är det på ”dette vise” (för att citera Rumpnissarna i Ronja Rövardotter) att varje nyårsdag sitter jag med en speciell känsla i kroppen över att man har 365 (ibland 366) dagar framför sig som är helt blanka och som man inte
har en aning om vad dom kommer att innehålla. Nu är det tyvärr så att snart har alla 2010 års dagar passerat och det är lika blankt bakåt idag som det var framåt på Nyårsdagen vid årets början! SUCK.

Det kan tänkas bli en aning bättre kommande år eftersom jag i mitten av året började skriva Dagbok för att försöka få ordning i hjärnkontoret och samtidigt eliminera risken för käbbel med omgivningen om vad som hände när, för jag är envis som synden påpekade alltid min salig Mormor redan när jag var i uppväxtåren. I vissa lägen har jag det som zebrorna, ränderna går aldrig ur!

Hur som helst så minns jag i alla fall att året som snart är till ända var 2010 och bara det är en ynnest att jag minns! Och så minns jag att jag varit på en massa begivenheter i vårt Missionshus, att en kompis ådrog sig en smärre hjärtinfarkt, att hundbrodern från den djupa skogen varit här vid ett flertal tillfällen, att han och min illbatting passerat 5-årsdagen i sina liv och så sägs det att även jag passerat en årsdag men den var av betydligt större siffertal. Så har det varit byfest och surströmmingsskiva och de senaste månaderna har det varit vinter med snö och kyla vilket medfört suckanden och stönanden från en del i bekantskapskretsen.

Dessa bekantingar har jag fått erinra om att det var samma jermiader i somras men då på grund av motsatsen, det vill säga hetta, torka och/eller regn! Det är inte lätt för Vår Herre att vara alla människor till lags…Och har vi tur eller otur så kan det bli en repris nästa sommar för jag tror nämligen att även denna vinter så småningom kommer att få ge vika för en vår och sommar.

Med eller utan Årskrönikor önskar jag  nu alla och envar

ETT GOTT NYTT 2011 (27 dec 2010)

Ur led är tiden

Media och flera av mina vänner ojar sig över att vintern är här. Men enligt undersökning så hör november månad till vintern.

Nu må det så vara att det är kallare och att snön fallit tidigare än vad den gjort på många år. Eftersom jag alltid har lidit av skrivklåda så skrev jag dagböcker långt före PC-apparaternas, Bloggarna´s och Faceböckernas tid men då med notesblock och pennor. Dessa finns nu bevarade och mitt i julbrådskan har tid ägnats åt att börja rota i dessa.

Hittade en av böckerna från 1978 och då föll första snön redan den 3:e november och termometern visade den 7:e november samma år -9°! Så tidiga och kyliga vintrar har det funnits till och från genom åren.

Undrar om jag blir strypt av någon om jag nu dristar mig till att säga att idag njuter jag av vädret här i byn… Klarblå himmel, strålande sol, gnistrande, vit snö och -7,5°! Detta är för mig helt perfekt med tanke på min nedsatta lungfunktion. Men blir det kallare då gnäller jag! Likaså när dimman bäddar in byn i mjölkvitt täcke.

Jag påminde mina chattkompisar igår om att om så där 8–9 månader så gnälls det över hetta, torka, evinnerlig gräsklippning eller regn dag efter dag…

Huruvida nu tiden är ur led gällande vad väderleken beträffar så är den det definitivt här i huset! Enligt den uppfostran jag fick under mitten av förra seklet så ska man nu inte vid denna tidpunkt sitta som jag gör utan att ”göra nytta”. Tänk om grannarna skulle dyka upp och finna mig sittande vid denna knappapparat medan timmar och dagarna rusar mot stundande storhelg!

I nutidens tidevarv är nog risken för grannars eventuella uppdykande tämligen ganska minimerad för dom sitter förmodligen själva vid sina datorer eller vid TV:n och följer ”God´morgon” eller vad nu de programmen heter. Här i huset visar sig den ”ledbrutna” tiden på så sätt att det mesta inför kommande helger har minimerats till den grad så jag var tvungen att lyssna med kompisar om dom trodde jag ådragit mig någon allvarlig åkomma men med lugnad att i så fall har flera av dom drabbats av samma sak.

Det är nu så att inför veckans firande av 1:a Advent så har det under alla år fram till i år varit så att åtminstone köket har varit klart inför stundande Jul när det gäller pyntandet. Julgardiner och julduk på plats tillsammans med ljusstakar och stjärna. Innevarande år sitter fortfarande de gardiner, jag satte upp vid min omtalade höststädning, kvar liksom ingen julduk är att upptäcka på köksbordet! Dock är ljusstakar och stjärna på plats och trots bristen på annat så lyste samtliga ändå!

Efter hösten totalutrensning av dammråttor och deras sällskap av allehanda smulor och annat som inte ska finnas i ett hem så har latmasken återtagit sin plats i min kropp. Jag är suverän på att hitta skäl till att ändra på min tidigare livsstil och egentligen trivs jag väldigt bra med den nya! Sålunda skyller jag nu den uteblivna julduken på hunden. Hans favoritplats är numera köksbordet där han sitter så fort han får tillfälle och därifrån kommenterar allt som händer i byn! Så det får anstå en tid detta med julduk.

Och ingen pyntad julgran blir det hos mig i år då plastgranen nu blivit förvisad till altanen och försedd med en ljusslinga så där har jag ett pysselmoment mindre att gnälla över när alla mina jultomtar ska plockas fram och placeras ut. Men dom är kanske också illa ute, man vet aldrig vad min nya livsstil medför. ¨

Så ur led är tiden (27 nov 2010)

Kämparglöd

Garanterar att 8 kilo hund blir det tredubbla när trilskheten sätter in! Tror inte att det finns en hund till som är så envetet trilsken när han vill ha sin vilja fram. Undrar om ens en Pitbullterrier är så envis som min ”illbatting”.

Igår kväll visade han återigen sitt rätta temperament när vi skulle ut på sista ”byarännet” för dagen. Det hade ju kommit ner lite snö och det räckte för att vi båda skulle få visa vårt kämparglöd!

Först var det en kamp om vem som skulle först ut genom ytterdörren. Den kampen vann jag rätt enkelt för han har lärt sig, om än motvilligt, att vi går ingenstans förrän han är artig nog att släppa ut mig först!

Ut på trappan for han sen med blixtens hastighet, tvärstannade, stod en stund och blickade ut över byn, fnös föraktfullt mot snöflingorna, tvärvände och satte sig att stirra envetet på dörrhandtaget. Som vanligt, vid väderleksnederbörd i form av regn eller snö, fick jag helt resolut ta nämnde hund under armen och helt sonika lyfta ner honom från trappan. Ut måste vi ju för han har ju aldrig lärt sig att använda vårt ”nödutrymme” vi har inomhus så som katter kan lära sig.

Efter ett försök att förvandla den vita snön på vår infart till en mera gulaktig nyans lyckades jag få ut honom på byvägen. Där började vårt försök till att bevisa vem av oss som har det största och mest ihärdiga kämparglödet. Där kunde eventuella förbipasserande se spår som dom kunde tro härrörde sig från militärens tanks men det var bara resultatet efter en ”bakåtsträvande” hund med en framåt dylik envis matte!

Till slut lyckades vi komma förbi grannens infart cirka 100 meter längre bort och där for han som en nyårsraket ( erfarenhet från min salig faders enstaka försök med sådana tingestar) ner i diket uträttade snabbt både det ena och det andra som var upphovet till hans  påtvingade utomhusbesök. Snabbt upp på vägen med nosen vänd hemåt fick ha så sin vilja igenom att ÄNTLIGEN få komma hem och in igen.

Med fara för eventuellt lårbensbrytande gällde det för mig att hinna med i den hastighet varmed vi återvände till hemmets lugna vrå, in genom dörren som en virvelvind och där skulle all snö skakas av så det for vida omkring. Tur nog så är han numera nästan renrakad på kroppen så det är inte så mycket snö som kommer med in.

I vanliga fall så snart jag rör på mig inomhus skuttar han gladeligen till ytterdörren i hopp och tro att vi ska gå ut eftersom jag rör på mig. Så blev icke fallet igår, han låg där han låg och följde mig bara vaksamt med blicken.

Förhoppningsvis lyckas vi bättre idag för snö är jätteskoj bara det inte kommer ovanifrån utan ligger still på marken. Detta underlättar betydligt mitt ställningstagande huruvida jag ska annonsera ut honom på Blocket eller göra en reklamation till uppfödaren… (20 nov 2010)

Underliga tider

Om jag kunde begripa var dagarna mellan söndagarna tar vägen? Nu vet jag med bestämdhet att dom finns eftersom jag lever efter mottot ”Helga vilodagen”, det vill säga jag gör inte ett skvatt på söndagarna mer än besöker Missionshuset när där är något som sker.

Visserligen finns det dagar emellan söndagarna som jag också gärna använder till att göra just ingenting på men även så hittar jag en aning överskottsenergi då och då. Till exempel så startade jag andra vecka i september med att inleda en höststädning i huset. Den blev klar i förrgår!!

En väninna hyste sin beundran inför att jag städade jämt och hon aldrig men jag var tvungen att erkänna att det var samma städning jag pratat om i två månader! Det är inte mitt största intresse här i livet att städa så under pågående projekt hittade jag ideligen ursäkter för att göra annat istället. Men nu så är det trots detta klart och nu har jag konstaterat att jag slipper julstäda! Det får bli en vanlig veckostädning istället och hoppas att mina tomtar accepterar detta beslut!

Även asken och ekens löv är numera förpassade till ett annat ställe än på gräsmattorna och till och med tulpanlökarna har fått lämna sin plats på ett bord i garaget. Dom har legat där prydligt lagda i en lökkorg och bara väntat på att få komma ner i jorden för att lysa upp tillvaron fram på vårkanten. Men nu är dom äntligen på plats i jorden. Förhoppningsvis så kommer även införskaffade krokuslökar att röna samma öde men det får bli nästa veckas projekt.

Nu kan jag i lugn och ro och med ett någorlunda rent samvete luta mig tillbaka och bara njuta av att finnas till! (8 nov 2010)

Nu vet jag…

…vad Andersson i Ovan här i byn har haft för sig som pensionär! Förutom att han inbjuder byns befolkning då och då till diverse aktiviteter så skämmer han också bort katt!

Då han med jämna mellanrum har besök av barn och barnbarn så har jag trott att den i hans hus befintliga barnstolen varit avsedd för barnbarnen men nu vet jag bättre!

Igår hade jag förmånen att tillsammans med några andra som liksom jag är vansinnigt förtjust i surströmming så hade dom, Anderssons, inbjudit till att avnjuta dessa delikatesser.

DÅ uppdagades följande;

Stolen är tydligen avsedd för katten Biffen och denne ska matas!

Han bjöds och tog tacksamt emot kex, ost, köttbullar och jag tror han åt vindruvor också!

Inte undra på att den katten aldrig syns till nere i byn! Han trivs tydligen bäst hemma och det förstår jag nu mer än väl. Inte vill han riskera att missa en måltid och gemenskapen vid middagsbordet.

Men som sagt, det var inte bara Biffen som fick avnjuta läckerheter och gemenskap det fick flera av oss andra också.

Och så finns det dom i min bekantskapskrets som fortfarande undrar hur i all sin dar jag kunde byta ut huvudstaden mot ”bonnlandet”! (17 okt 2010)

Ny fas i livet

Då och då hamnar man i nya situationer i livet som gör att tillvaron förändras ibland till det bättre ibland till det sämre. Vilken kategori mitt nuvarande liv tillhör har jag inte kommit underfund med.

Hela mitt vuxna liv har jag levt med en massa ”måsten” så när jag stod med min första pensionsutbetalning i handen fattade jag två beslut. Det ena var, som de flesta redan känner till, att flytta från vår huvudstad och det andra var att slopa alla ”måsten” i mitt liv.
Flyttade gjorde jag och alla MÅSTE lämnade jag bakom mig. Häromdagen kom jag på att nu har jag slopat alla MÅSTE men ersatt detta ord och betydelse med SKA BARA FÖRST!

Således har jag varit på väg att starta den för årstiden obligatoriska höststädningen. Nu hör det till saken att jag älskar mitt pensionärsliv och att bara vara. En stilla promenad med hunden i det vackra höstvädret, sitta en stund vid datorn, byta ut stolen i datorrummet mot TV-fåtöljen som är ställbar och som inbjuder till en stunds träff med John Blund om det är vardag. Är det söndag och Gudstjänst i vårt Missionshus så är jag med där eller så tackar jag med glädje ja till en stunds samvaro med vänner och bekanta istället för att ”göra nytta”.

Således har årets höststädning skjutits upp och skjutits upp under en tvåveckorsperiod. Innan dess hade jag i ett anfall av överskottsenergi städat och ”möblerat om” i alla köksskåp varför jag beslöt mig för att fortsätta med utsidan av nämnda skåp och därmed göra en rejäl genomgång av hela köket. Dammsugaren plockades fram och halva köksgolvet rensögs från diverse ansamlingar av löv, grus och en och annan godisbit, samtliga därstädes placerad av min fytrassade sambo.

Då föll det sig så att jag inviterades till en middag hos goda vänner i byn vilket jag naturligtvis tog emot med stor tacksamhet och meddelade dammsugaren att jag SKA BARA FÖRST, därefter följdes detta uttryck av ett besök hos en grannfru för att gratulera till beslutet att hon skulle ägna sin tidigare på deltid egna firma på heltid, så var det en gosse som mitt i mitt städprojekt råkade fylla 4 år och sådant kan man inte låta en städdag komma emellan utan det blev att åka på födelsedagskalas istället! Så har vi då denna dator som jag SKA BARA FÖRST starta upp och läsa dagens tidning, mejl, titta in på vänners hemsidor och/eller bloggar, kolla om det finns någon annan som kan tänkas ha födelsedag eller nåt som jag kan använda mig utav så dammsugaren får vila ytterligare någon dag.

Så var vi då framme vid denna veckas Onsdag och till min fasa så upptäckte jag att jag gjort slut på alla mina SKA BARA FÖRST så nu är köket höststädat, fönstren putsade, rena gardiner uppsatta och när jag ändå var igång så blev det lite andra åtgärder också. Det är bara det att jag kom underfund med att den uppfostran jag fick som ung tycks ha gått spårlöst förbi för jag blev absolut inte uppfostrad till att BÖRJA med köket när städning skulle gå av stapeln! DET skulle man göra när alla rum var avklarade…

Kanske är det tonårsrevolten som kommer först nu men köket är ialla fall klart och som det verkar just nu så kommer jag att få fortsätta städa för SKA BARA FÖRST ser inte ut att återvända nästa vecka heller! (9 okt 2010)

Nu är det förkylt!

Den är här nu. Hösten förkylning. Näsan rinner,  halsen svider och hostattackerna är som regnet, dom duggar tätt! Men förmodligen kommer jag att överleva.

Det är nog mer man kanske kan säga om andra  som det troligen är förkylt för. Nämligen ett av gängen med tjurar som varit i byn på sommarvistelse.
Dom som varit ”bosatta” i hagen bakom oss hämtades nämligen hem igår och förmodligen kommer dom att hamna på middagsbord framöver. Dom har storleken inne för det ödet.
Men det finns flera på tillväxt så hoppet om ett återseende nästa sommar finns kvar.

Det kändes en aning vemodigt i morse när jag drog upp persiennerna och inte blickade ut över ”Bregottfabriken”!

Men nu kanske flugsmällan får vila några månader…

Hunden och jag passade på att ta adjö av våra kompisar igår. (17 sep 2010)

Ringblommor, kantareller och rönnbär

Nu har jag haft dagar av nostalgi igen. Denna åkomma drabbade mig häromdagen när jag upptäckte att mina sådda ringblommefrön givit blomster! När jag petade ner dessa frön trodde jag knappt det skulle ge något annat än blad. Fröpåsen dök nämligen upp under ett anfall av städlust tidigt i våras. Denna påse hittades bland alla blomkrukor som trängs på en hylla i garaget.

Hur gammal denna påse var förtäljer inte historien men den var med i flytten hit ner och var således minst 4 år gammal kanske ännu äldre! Men som sagt nu har det blomstrat och gör så fortfarande och jag har en bukett på köksbordet som ger mig en kick varje gång jag ser den. Ringblommor fanns alltid i mitt barndomshem och ger nu upphov till tanken på glada barndomsdar!

Förutom ringblommor så har jag avnjutit en smörgås försedd med en ansenlig mängd smörstekta kantareller. Dessa var välimpregnerade av avgaser då de hittades i diket utmed byvägen! Fina exemplar var det och det var nog ingen som trott att dom skulle finnas där dom fanns så dom hade hunnit växa till sig ordentligt.

Har förgäves försökt lära hunden till att bli kantarellhund men har nu givit upp hoppet om att få hjälp med sökandet. Hans intresse för svampsökning sträcker sig enbart till att undersöka om det finns någon smaskig skalbagge eller annat småkryp där ute i naturen.

Och så var det detta med rönnbär. Enligt gammal sägen så kommer den kommande vinterns snömängd att vara beroende utav hur mycket rönnbär det blir under hösten. Så kan jag förtälja att här i Ekhult kommer vi att ha barmark hela vintern!

På mina ”ägor” finns det tre rönnar och på en utav dessa finns EN rönnbärsklase! Nu har jag av en bekant uppåt landet fått höra att det ser likadant ut uppåt landet. Endast de planterade  så kallade trädgårdsrönnarna har bär. Så nu ser jag med tillförsikt framemot kommande vinter. (9 sep 2010)

Omsvärmad, bortrest och höstrusk

Augusti månad har varit händelserik. Det började med att en väninna kom ner resandes till vår by med 4 paltbrödkakor i bagaget!

Som tack för dessa kulinariska kakor fick hon hjälpa mig med att länsa mina svarta vinbärsbuskar. Dessa har givit en riklig skörd i år så jag har delat med mig till min väninna samt ett par hugade bybor.

Under bärrensningens gång var vi livligt omsvärmade jag och min väninna. Så omsvärmade så jag bad en av de uppvaktande att sticka. Bönhörd blev jag för den stack mig, getinguschlingen! Visserligen ska man vara tacksam i den här åldern óm någon vill svärma för en men den här sorten avtackar jag mig för. Nåväl, efter flera dagars ömmande, bultande och svullen underarm så gav det hela med sig så småningom och övergick i en intensiv klåda.Även detta gick så småningom över utan att någon amputation blev nödvändig…

Efter denna händelse äntra jag och min väninna så en Swebus i Jönköping och gav oss ut på en veckas ”turné” i landet. Började med ett besök hos goda vänner i Västervik. Tillsammans med dessa begav vi oss sedan iväg till Ronneby där vi sammanstrålade med ett gäng stolliga och glada pensionärer. Inalles var vi 12 stycken som träffades och hade två kvällar och en dag tillsammans. Vi besökte även Karlskrona där vi fick en mycket fin guidning av en av deltagarna som tillbringat större delen av sitt liv i denna stad och som kan ”sitt” Karlskrona. Jag fick glädjen att återse en gammal bekant, nämligen Rosenbom d.y. Den här gången fick jag även nöjet att träffa Rosenbom d.ä’. Den sistnämnde är av åldersskäl placerad inne i Amiralitetskyran Ulrica Pia.

Förra fredagen återvände vi till Västervik där vi sedan fick vara med om att fira Seniordagen i Lördags. I söndags återvände vi så åter hit till Ekhult och här har vi sedan suttit inomhus och studerat regn, blåst, regn och upptäckt att hösten är på väg!

På måndag reser så min väninna hem till sig i Vaxholm och själv återgår jag till den vanliga vardagslunken. Även som pensionär är det roligt med lite extra ”ledighet” utöver det vanliga.
(26 aug 2010)

Mera normalt

Nu börjar livet återgå till ett mera normalt sådant.

Senaste veckorna har varit mera likt en svensk sommar. Inledningen var i ”Hetaste laget” (en gammal klassiker på biodukarna). Den var givetvis tacknämlig för den del av befolkningen som fortfarande ägnar större delen av året till att höja landets BNP och som haft en behövlig semester men för eget vidkommande var det kämpigt.

Mera normalt är också att byn börjar befolkas igen av hemåtvändande bybor. Här har varit som ett ålderdomshem, endast jag och hyresvärdsparet som uppnått en något övermogen ålder har hållit ställningarna här. Visserligen med god hjälp av min unge sambo, den fyrtassade illbattingen. Problemet är att han behandlar alla lika så någon större hjälp mot eventuella inkräktare är han inte. Alla ska det skällas på och morras åt, vare sig det är bybor eller främlingar.

*

Det har varit så varmt så jag tror inte ens Linnerydsbondens kollovistande tjurar har funnit mödan värt att lämna inhägnaderna. Dom har mest legat i stillhet och sökt skydd under lövverket där sådant förekommit.

På tal om bonde så har jag en del funderingar kring det släktet. Inte Linnerydsbondens släkt utan bonderiet i största allmänhet. Har upptäckt att det finns inga grisar här i omgivningen! Och det är bara två jag känner till som har några höns.

Hela min min barndom genomlevde jag med att ha en lekkamrat vars föräldrarskap drev ett litet men dock jordbruk . Där fanns ett, i mitt tycke då, det största djur som fanns och det var deras ardennerhäst. Han fick slita för hötapparna den. Dra stora hölass under sommaren och timmerstockar under vintern.

Sen fanns det några kossor som fixade råmjölk som min mor brukade få lite med utav så fick avnjuta Kalvdans, himmelsk föda! Och där sprang det omkring några pickande hönor som det förresten var jätteskoj att jaga så man fick igång flaxet på dom. Vi tyckte det var skoj men inte bonden.

Som kronan på verket fanns där en från början pytteliten söt gris. Han var inte så värst söt på sluttampen men i dag finns en likhet mellan hans och min egen rondör men det är en annan historia. Han var som Särimner den. Han försvann på hösten men kom igen nästa vår, år efter år…

*

Ack ja, det är mycket som förändrats i tillvaron. Här finns inga bamsehästar som drar några hölass. Numera fraktas höet hoprullat och platsinbakat med traktor. Och inte har höet suttit på några hässjor och torkat heller.

Jag tycker lite synd om dagens barn som inte får uppleva känslan av att sitta högst uppe på ett hölass och blicka ut över nejden och inte får dom sen vara med om hoppandet i höet heller! Det var enda gången vi fick hoppa där, det var vid skörden och hemforslandet. Senare i livet, när hoppandet var över och bondgården avverkad begrep jag att hopptillståndet berodde på att höet skulle packas ihop så att allt rymdes där uppe på höskullen.

*

En annan sak som förbryllar mig i denna jordbruksbygd är varför det inte går att få tag i blodpalt? Ett problem är ju förstås att det inte finns några grisar… men det gör det inte i vår Kungliga Huvudstad heller men där finns paltbrödkakor att tillgå året om! Ett gäng sådana är på väg ner till mig ifrån Vaxholm. Det vill säga dom medföljer en väninna som är på ingång om en vecka! Så för mitt vidkommande är hösten räddad då det gäller paltbrödskakeförrådet.

Jag vågar inte be vår eminente ICA-handlare att ta hem några heller för då är risken att det blir som när jag frågade handlar´n däruppe i Stockholmsförorten varför det inte fanns någon värmlandskorv i butiken som skröt med att vara en av landets största. Efter några dagar kom han tjoande när han fick se mig och sa att nu hade han tagit hem Värmlandskorv. Problemet var bara att det var bara jag som inhandlade dessa. På grund utav att jag inte hållit näbben i styr så fann jag det som min skyldighet att varje vecka inhandla denna vara. Kanske det är en av anledningarna att jag nu sitter här och saknar paltbröd… Är nog bäst att hålla det för mig själv så jag blir kvar i byn. Får väl se till att min väninna kommer på besök när förrådet tar slut!

*

Som sagt nu återgår livet till ett mera normalt tillstånd och på söndag är det återigen dags för höstens ”premiär” i Missionshuset. Har visserligen varit ett par sommarkvällar där men det är liksom inte riktigt samma sak…
(4 aug 2010)

”HÄ Ä GÖTT TE Å VA ENA MÄNNISK”…

…brukade min mans morfar säga när han satt i en eka på sjön vid Dorris där uppe i norra delen av vårt land.

Nu säger jag detsamma trots att de hetaste dagarna medför för mitt vidkommande en aning flämtande vid framåtskridande utmed byvägen. Men vi brukar eliminera detta jag och min hund genom att idka ”byrännet” tidigt och sent på dagarna. Mellan dessa tider tillbringar vi mesta tiden på altan eller en stund i solen ute på gräsmattan.

I går kväll (fredag) var det Sommarfest i vårt Missionshus och då jag tillhörde en av de två grupper som ”hade hann om e´t” så blev det en stund i köket med att där tillverka våfflor. Dessa försvann sedan i innandömet på cirka 40–50 personer tillsammans med sylt, grädde och/eller glass samt för den som så önskade kaffe eller/och saft! Men vi hade trevligt därinne bland våffeljärn och smet så en och annan våffla försvann i vårt innandöme också och efter ett tag fick vi avlösning av nästa ”gräddgäng”.

Innan det blev dags för de församlade att bänka sig kring de bord som fanns utplacerade utomhus fick de som orkade, ville och kunde,gå en tipspromenad. Alla utom två hade inga problem med att promenera. Den ene på grund utav att han precis börjat upptäcka världen på egna ben och den andre på att han upptäckt den länge!

Under tipspromenaden fanns det 10 frågor uppsatta. Dock kunde endast 9 besvaras då fråga nummer 7 fanns i magen, med plastficka, häftstift  och rubbet, på en av Linnerydbondens,i hagen intill vägen, befintliga tjurar! Ingen av de promenerande brydde sig om att försöka ta reda på vilken fråga det var…

Efter ett par timmars socialt umgänge under mycket prat, skratt och stoj avslutades det hela under en stunds stillsammare former med psalmsång och bön.

Ytterligare en sak som gör att mitt liv förgylls är att i augusti får jag besök av en väninna uppifrån Vaxholm. Men innan dess ska jag hinna med ytterligare en Sommarfest i Missionshuset. Den 30 juli är det dags för nästa gäng att ta över programmet.

Så det är mycket som gör det ”gött te å va ena människ”
(4 jul)

Matjesill, jordgubbstårta och ”rögad ål”

Så ja då är årets Midsommar avklarad med allt vad det innebär.
Lite tveksam vilken helg vi firat har jag ändå varit. Inte en droppe regn…kan det verkligen ha varit Midsommar?

Nåväl, men dagen innan det ”brakade sta” med firandet så fick jag förmånen att följa med en grannfru till Fridhäll. Där var det ett besök av ett pastorspar från Sydafrika som berättade om det  arbete som startats  av ”vår” numera hemmavarande missionär och som pågår där. Två mycket starka berättelser. Dels av frun som jobbar med  förskoleverksamhet och dels av hans berättelser om hur församlingsverksamheten bara växer alltmer.

Så kom då Midsommarafton. Den tillbringade jag tillsammans med mina goda vänner här i byn och där vankades matjesill och som kronan på verket en underbar jordgubbstårta. Dessutom fick man sig en hel del glada skratt då ytterligare en gäst befann sig på plats så att säga och historierna om värdfolkets och hennes tidigare upplevelser förgyllde tillvaron ytterligare.

Och så var det den ”rögade ålen”. Söndagen kom med ännu varmare väder. Efter att ha suttit en stund på altanen och läst kändes det lite svalt så jag tänkte gå in men skulle hämta in hunden först. Han befann sig nämligen i sin löplina ute på gräsmattan. Väl där kände jag att det var riktigt behagligt i solen varmed jag hämtade ner en stol, fällde ner det så lång det gick och lade mig därstädes tillrätta.

DÅ kom han, vars besök  jag vid lämpligare tidpunkter brukar få vänta länge på, nämligen John Blund! I drygt 1,5 timme befann han sig vid min sida. Kombinationen sol, ljummen fläktande vind och John Blund är inte att rekommendera! Vid uppvaknandet kändes det som jag hade alldeles för trångt skinn på armar och i ansiktet. Efter att ha smort in mig med cirka en halv burk lenande salva liknade jag en ”rögad ål”…fet och oljig.

Dagens uppvaknande visade dessbättre att jag klarat mig rätt bra ändå. Den mesta illröda ansiktsnyansen har antagit en mera icke så iögonfallande nyans och skinnet på armar har töjts ut så det stramar inte riktig lika mycket nu.

Av detta haver jag tagit lärdom att  se upp med den där John Blund under dagtid och då speciellt i solsken!
(28 jun 2010)

NU haré vatt nåt

…i lilla Ekhult! Inte ofta det händer nåt men ibland så…

För det första så verkar hon körlederskan och tillika kyrkomusikern i granngår´n ha tagit ton rejält för nu lyfter sig taket på deras hus!

Och pojkvaskern i granngår´n närmast mig har gått sta och blivit ”gubbe”……..Jag tjoar i efterskott. Visserligen hissade jag flaggan den dagen men han fick dela den hissningen med ett berömt bröllopspar.

Och själv har jag lyckats med att få ett par projekt beträffande ”ägorna” att bli åtgärdade. Idogt rensande av ogräs har givit resultat.

Dessutom har jag klarat av att bevista ett bröllop i huvudstaden. Visserligen avnjöt jag denna tillställning på hemmaplan men via den där rutförsedda manicken som en gång kallades dumburken. Han blev prins till sist, han bondpojken från landet. Undrar vad som händer med barna här i byn så småningom…

Och denna senaste veckans händelser kröntes av, visserligen inte i Ekhult men ändå, UV-lägrets avslutning.

Nu återstår att invänta ett par Sommarkvälls händelser i vårt Missionshus.

Men även om det inte händer nåt speciellt så lär skrivklådan göra sig påmind ändå och alltid hittar jag väl nåt att sätta på pränt.
(22 juni 2010)

Ställföreträdande ”grävling”

Nu har jag bokstavligen hållit till i mullen! Vår betyder trädgårdsarbete och sådan har jag idkat vid de tillfällen våra ”vädermänniskor” infriat sina löften om uppehåll i regnandet. Först regnar det inte alls, sen inte alls och sen kommer det och då håller det på!

Regn behövs men det gör även ogräsbekämpning och gräsmatteklippning och till sådan verksamhet krävs det väder som det går att vara utomhus i. Nåja några dagar har det faktiskt varit uppehåll så idag kunde jag äntligen pusta ut och säga ÄNTLIGEN! Målet har varit att befria de till tomten hörande stenar och plattor  från ogräs och övervuxenhet. Nu är det klart men kroppen skriker och trädgårdshandskarna är ett minne blott. Men varför klaga! Kroppen slutar snart gnälla och nya handskar finns att införskaffa.

Nästa etapp blir att dra igång trimmern och befria tomten får därstädes icke varande gräs där gräsklipparen inte kommer åt. Dessutom har Hundkexen börjat tränga sig in bland krusbärs-& vinbärsbuskar och där ska dom inte vara!

Mellan dessa ”objekt” tar jag en och annan vilopaus och begiver mig åstad ut i den stora Världen. Således har jag tillsammans med 16 andra damer och i Röda Korsets regi bevistat Eksjötrakten. Ett besök hos Kållebo Ljusbod stod på agendan. Där visade det sig
att denna rörelse idkades av en före detta Skillingarydsbo. Ett namn hade denna dam också men mitt minne räcker inte till för att lagra sådana!

Och nu vid den senaste Söndagen så var det broder Hund med matte som fick rå om oss i flera timmar. Vi besökte nämligen dom där uppe i den djupa skogen och hade en mycket trevlig dag tillsammans. Dagen avslutades sedan här hemma i byn där en grannfamilj samlat tillgängliga bybor till korvgrillning, kaffe och tårta och en trevlig gemenskap.

Så ”rullar” dagarna på i min del av världen och nu stundar kungabröllop där uppe i hufvudstaden, varför det heter så när det inte är en kung som  gifter sig begriper jag inte!
Men man behöver kanske nödvändigtvis inte veta allt!
Sen kommer myggen enligt  dagens tidning och så midsommar som vi tydligen får försöka genomleva utan svenska jordgubbar!

Men vad gör det! Jag har gott om ogräs i alla fall!

GLAD SOMMAR PÅ ER
(15 juni 2010)