Bland tranor och totempålar i Viedalen

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Viedalen.

Bland tranor och totempålar i Viedalen

Bland tranor och totempålar i Viedalen, en natur- och kulturkrönika i
15 bilder om gamla fruktbarhetssymboler och vårens häckningsbestyr.

Text och bild Dan Damberg, Skillingaryd i början av april 2012.

Det står en totempåle i kärret vid Viedalen och om jag får spekulera så
är det självaste enögde Oden som stirrar med sitt enda öga ut emot
Store stenen och Tofterydsvägen.

En totempåle är en träpåle med utsnidade figurer som förekommer hos
indianer på västkusten i Nordamerika, hos Maorifolket på Nya Zeeland
och hos Ainufolket i Japan och Ryssland. På totempålen finns bland
annat stammens totem avbildad.

Totem är en enskild familjs eller klans speciella emblem, vanligtvis ett
djur som klanen antas härstamma från. Ordet är till sitt ursprung
algonkinspråkigt och på ojibwaspråket heter det doodem. Även om
termen har sitt ursprung i amerikanska indianspråk, så är inte totemism
begränsad till dessa folk för liknande historiska trosuppfattningar har
påvisats i många delar av världen, exempelvis i Västeuropa,
Östeuropa, Afrika, Australien och Arktis.

Den 3 april i år räknades det till 26 500 tranor vid Hornborgasjön.
Vilket är det högsta antalet som någonsin har noterats sedan
räkningarna startade i slutet av 1960-talet och det är 8 000 fler än det
tidigare rekordet på 18 500 som sattes den 31 mars 2009. Förklaringen
är troligtvis att tranor hela tiden sträcker in till sjön men på grund av
det kalla vädret är de få som sträcker därifrån.

Att få se två tranor vid Kärret i Viedalen är inte dumt det heller,
dessutom ser det ut som de uppvaktar varandra och kanske blir det en
häckning. Vi kanske ska hoppas att de får Odens beskydd när han ändå
sitter där i Kärret, högst upp på totempålen.

Kärret var för övrigt ett välkänt begrepp i det tidiga 1970-talets
fältbiologiska värld, då vi unga grabbar från Skillingaryds fältbiologer
tillbringade mycket tid här för fågelskådning, därav versalen på
bokstaven ”k”.

Det kanske mest uppmärksammade beteendet hos tranan och det som
allmänheten mest förknippar med tranan är väl ändå trandansen.
Trandansen utförs antingen av den ena eller av båda fåglarna i paret
eller i mindre grupper av exempelvis ungfåglar eller i rastande
tranflockar.

Den så kallade dansen är mycket varierad och improviserad och börjar
ofta med en serie bugande rörelser. Fåglarna höjer och sänker hastigt
på framkroppen, antingen på stället eller under en hastig gång, detta
kombineras med att de snurrar runt och gör luftsprång, hela tiden med
utbredda vingar. Ibland tar de grästuvor eller annan gripbart och kastar
upp i luften och ofta avslutas dansen med att paret gemensamt tar en
kortare flygtur, särskilt om endast en av makarna har deltagit i dansen.

Vid stora ansamlingar av tranor som till exempel vid Hornborgasjön i
Västergötland kan dansen vid enstaka tillfällen spridas som ringar på
vattnet hos de tusentals rastande tranorna. Nästan utan undantag dansar
alla tranorna och samtidigt rör sig sakta hela massan av tranor i en
gemensam riktning, förmodligen i riktning från den eller de som har
utlöst dansen. Uppträdandet kan nog bäst definieras som en så kallad
”överslagshandling”. Detta fenomen sker också ofta strax innan
tranorna skall flyga till nattplats under kvällen.

Trandansen kan enklast förklaras med att den bidrar till parbildningen
och att den har en parsammanhållande funktion. Parbildningen, som
inte ska blandas ihop med själva parningen, påbörjas med stor
sannolikhet redan i flockarna av inte häckningsmogna fåglar. Vid
omkring fyra års ålder räknar man dock med att tranan kan genomföra
en häckning men dessförinnan skall följaktligen hanen och honan i
paret ha träffats, lärt känna varandra och bland annat genom dansen
knutit känslomässiga band.

Tranan heter på latin ”Grus grus” och är en fågel i familjen tranor
”Gruidae” som i sin tur ingår i ordningen tran- och rallfåglar
”Gruiformes”.

En gång för länge sedan fick jag lära mig att tranhonan håller sina
vingar något mera hängande utmed sidorna än hanen, och om detta
stämmer bör det på denna bild vara honan till vänster. Men å andra
sidan motsägs detta av att fågeln till vänster faktiskt ser något större ut
vilket hanen ska vara. Dock är det min gissning att den upphetsade och
uppskruvade fågeln till höger är hanen, se bara vilket kroppsspråk han
har, han är het på den så kallade gröten!

Att könsbestämma tranor på avstånd i fält låter sig annars inte göras.

Tranhonan, om det nu är honan, för sig med stil och grace trots att den
uppskruvade hanen, om det nu är hanen, finns alldeles strax bakom
henne och för ett ”förfärligt oväsen”.

Vår gode Carl von Linné kategoriserade för övrigt felaktigt tranan som
en häger i släktet ”Ardea”, där bland annat vår gråhäger, ”Ardea
cinerea cinerea”, ingår.

En mörk jordhumledrottning, ”Bombus terrestris”, som vaknat efter
vinterns dvala påbörjar genast sitt sökande efter ett övergivet sorkbo
att däri starta en ny jordhumlekoloni.

Drottningen, arbetarna och hanarna är svarta med ockragul halskrage
och band över bakkroppen i samma färgton. Bakkroppsspetsen är vit
eller beigevit medan halskragen ibland kan vara mycket smal eller helt
saknas. Humlans päls är mycket jämn och tät och bidrar till att hålla
värmen i aprilkylan.

Den mörka jordhumlan förekommer i södra och mellersta Sveriges
inland upp till Siljanstrakten samt längs Norrlandskusten upp till
Sundsvall. De föredrar jordbruksmark, vägkanter, trädgårdar,
villaområden och stadsmiljöer.

Bona anlägger den mörka jordhumlan, som sagt, mestadels i övergivna
sorkbon under jord, längs dikesrenar och åkerkanter, men även i
husgrunder, väggar eller i isoleringen på vindar.

Humlorna födosöker oftast på sälg, fruktträd, maskros, fibblor, tistlar,
timjan och väddklint och bara några meter ifrån den mörka jordhumlan
på bilden blommade en magnifik sälg.

Arten mörk jordhumla har en relativt kort tunga och gör ofta så kallade
”nektarinbrott” i långpipiga blommor genom att bita hål på sporren
utifrån och bidrar på så sätt inte till växtens pollinering.

Mörk jordhumla är en av våra vanligaste arter på kulturmark i södra
Sverige och har ökat under senare tid och samtidigt expanderat norrut.

Ormvråkar seglar och skruvar lite varstans över skog, fält och dungar
nu så här på våren, samtidigt som de låter höra sitt jamande läte, till
förväxling likt nötskrikans. Denna fågel skruvade över skogen alldeles
norr om Kärret, dock var den tyst.

Sälgen hör till de arter som blommar mycket tidigt på våren, före
själva lövsprickningen eller som man också säger ”på bar kvist”.
Vinterknopparna skyddas av ett enda, kupformigt knoppfjäll, men de
däri inneslutna organen är dessutom beklädda med en tät päls av fina,
mjuka hår. På våren sprängs knoppfjället bort och sälgkvistarna, som
nu med sina silkeslena knoppar ibland får heta ”videkissar” kan lätt
drivas till blom om de tas in i bostaden och får stå i vatten och värme.

Sälgens blommor är mycket enkelt byggda, hanblomman består av
endast två ståndare och en honungskörtel, nektarium, och honblomman
av en skaftad pistill och en honungskörtel.

”Sälgen sväller mycket tidigt, på de årsgamla grenarna, sina
blomknoppar, väl täckta med ett enda stort, nästan toppmösslikt, brunt
och liksom fernissadt fjäll, som utmärkt tätt sluter kring knoppen och
skyddar den under vintern. Men knappt är denna årstid slut, förr än
nämnda mössa lossnar och affaller och man på somliga Sälgträds- eller
-buskars silkesludna hängen ser utträda talrika ståndare, hvilka tillväxa
och utbildas mycket hastigt, helst vid solsken.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II”, av C. F. Nyman, år
1868.

Lästips, ”Sälg – livets viktigaste frukost”, av entomologen Bengt
Ehnström, utgiven 2010.

Oden var den främste guden bland asarna i den fornnordiska mytologin
och han är huvudperson i flera av den poetiska Eddans sånger samt
utförligt beskriven av Snorre i såväl hans Edda som i Heimskringla,
hans maka i myterna är Frigg. Oden har en komplex karaktär, aspekter
som krigsgud, dödsgud och visdomsgud hakar i varandra och han
uppträder bland annat som Grimnir, den förklädde, mycket förfaren i
konsten att byta skepnad, och har sålunda många namn, Allfader,
Härfader, Valfader med mera.

Spjutet Gungner och vargarna Gere och Freke hör till Oden som
krigsgud. Hans tjänarinnor valkyriorna, som utväljer dem som skall
falla i strid, länkar samman krigsguden och dödsguden samt
föreställningarna om Valhall, dit Oden rider på sin häst Sleipner.
Genom att hänga sig i världsträdet Yggdrasil erhåller Oden dessutom
förborgade kunskaper.

Oden framställs som enögd efter att ha offrat sitt ena öga i Mimers
brunn för att få del av jättens kunskaper. Han är allvetande tack vare
korparna Hugin och Munin som rapporterar till honom. Han
praktiserar sejd och beskylls därför av Loke för att vara omanlig. Sejd
var en sorts trolldom i fornnordisk religion och med hjälp av sejd
kunde man se in i framtiden, hjälpa sina vänner och skada sina fiender.
Sejd utövades av kvinnor som kallades völvor och dessa vandrade runt
till stormännens gårdar och tog betalt för att sejda. Då brukade också
kvinnorna på gården hjälpa till i sejden genom att sjunga.

Flera av den poetiska Eddans dikter anknyter till Oden som skapargud,
Snorre skildrar hur Oden med hjälp av sina bröder Vile och Ve skapar
världen av jätten Ymer, som de dräpt. Oden är gudaförsamlingens
ledare vid Ragnarök och han tar upp kampen mot Fenrisulven, men
faller själv i striden, dock hämnas han av sonen Vidar, som hör till den
nya gudagenerationen.