Bobergs Backspegel

Under den här rubriken har jag samlat material som publicerats i andra sammanhang än webbtidningen. Det handlar framför allt om personporträtt men även andra företeelser av historiskt intresse.

Assar Knutsson – kritisk till utvecklingen inom polisväsendet, (Publicerad i Framme  mars 2013) 

Robert antog utmaningen  att leda Waggeryds IK   (Framme 15 februari 2013)

Uppdraget att leda Waggeryds IK är bland det tuffaste man kan åta sig. Robert Skärnell har antagit utmaningen.
I augusti valdes han att leda Waggeryds IK med 600 medlemmar, 50-60 aktiva ledare, sammanlagt närmare 30 lag i bandy och fotboll, en kärv ekonomi, många starka viljor och den ständiga dragkampen mellan fotboll och bandy. Som lök på laxen har framgångarna i stort sett uteblivit under 2000-talet. Här ger han sin syn på driften av idrottsplatsen, bandyhallar och samarbete med andra föreningar.
Ända sedan Håkan Gustafsson tackade för sig och lämnade ordförandeklubban har kontinuitet i den ledande befattningen lyst med sin frånvaro. Periodvis har den stora föreningen med sin förnämliga historia stått utan styrman. Det har märkts. Föreningen har tappat medlemmar och resultatet på seniornivå, framför allt inom fotboll och bandy har uteblivit.
I Vaggeryd förväntas en ordförande vara både styrelseordförande och ”vd” vilket är arbetskrävande. Hur ser du på det och nödvändigheten av att arbeta långsiktigt?
– När jag gick in som ordförande, berättade jag för styrelsen hur jag ville ha det, att jag har ordförandeposten och att jag kommer att delegera mycket. Men jag förväntar mig mycket arbete. Det innebär bland annat att jag tvingas släppa ledarjobbet i flicklaget.
– Hur stort ansvaret faktiskt är hade jag inte reflekterat över förrän jag träffat ledare från andra klubbar. Men det är så väldigt mycket som är positivt med WIK: Det är en förening med starka och djupa rötter i samhället och en väldigt positiv attityd. Det är också kul att det kommer nya unga krafter till föreningen med annat och nytt perspektiv.
Det har föreslagits att WIK ska ta tillbaka ansvaret för idrottsplatsen som man lämnade för 20 år sedan. Hur ser du på det?
– Det skulle inte funka med de summor det nu handlar om. I och med att anslagen inte har hängt med kostnadsutvecklingen har man tvingats pruta på underhållet. Därför har gapet mellan anslaget och det verkliga behovet vuxit.

Bandyledarna i WIK har en bandyhall överst på önskelistan…
– En konstfrusen bandybana utan tak känns omöjligt i framtiden när vi vet att klimatet förändras. Det är en utmaning för oss att lösa den frågan. Jag inser att det inte är realistiskt att tro på en hall i 70-miljonersklassen. De kontakter jag har haft säger att det går att få en billig hall för runt 15 miljoner och det är väl egentligen inte mer än vad konstisbanan kostade 1985. Om man dessutom bytte bottenplatta och kunde använda den som evenemangshall under återstoden av året skulle det vara bra för hela samhället. Jag tror att vi måste satsa om vi ska ha ett bra bandylag i framtiden. Då gäller det att ge ledarna så bra verktyg som möjligt, med bra träningsmöjligheter och utbildning.
…och så har vi den eviga kraftmätningen mellan fotboll och bandy i föreningen..?
– Jag tror att man ska akta sig för talet om sådana slitningar. Varje gång det kommer upp säger jag att vi är en förening och så är det bara. Vi måste jobba gemensamt eftersom vi blir svagare om man drar åt olika håll. Jag tycker att det redan känns som det har blivit bättre på den här punkten.
Vi blir allt färre som kommer ihåg hur det var när WIK var riktigt bra. Kan WIK komma tillbaka till näst högsta serien i bandy och tvåan i fotboll?
– Det kan vi inte – över en dag. Men vi är på gång, vi har konstis och konstgräs och till exempel ett juniorlag i seriespel för första gången på flera år. Allt jobb vi gör i föreningen är långsiktigt. Vi arbetar från grunden och prioriterar utbildningen av ledarna. Vi har en särskild ansvarig för ledarnas utbildning som ska ansvara för att de får möjligheter att utbilda sig och därmed ge ungdomarna rätt träning. För barn och ungdomar är det särskilt viktigt.
– Men jag ser också människor som brinner för WIK i en period när det känns som orten är på väg in i en period där den lyfter. Se bara på satsningen på digitalbio. Det måste vi i WIK anpassa oss till och inte bara vara en plats där vi hyser ungarna några timmar. WIK behöver fler utåtriktade aktiviteter, typ Vaggerydsdagen och WIK-milen och vi behöver samarbeta med andra föreningar. Jag känner medvinden. Det kommer att ta sin tid men en dag kommer vi att skörda frukterna.

Detta är ”Robban”
Robert Skärnell är 36 år och bor på Dammgatan i centrala Vaggeryd. I familjen Skärnell ingår hustru Anna och två barn. Efter att tidigare ha arbetat på Elgigantens lager i Torsvik håller han nu på att utbilda sig till dataingenjör.
Robert växte upp på Råslätt och Vaggeryd fanns knappt med på hans livs-karta. Likväl blev det så att Robert och hans familj flyttade till Vaggeryd för tre år sedan, en radikal förändring av familjens liv som ”Robban” inte ångrar en sekund.

– Vi bodde på Torpa i Jönköping på tredje våningen i en hyresfastighet utan hiss med ett barn och kände att det var dags att försöka hitta något annat. Det var mest en slump att det blev Vaggeryd för oss, berättar han.

– Genom mäklaren Camilla Boberg fick vi en förfrågan om inte Vaggeryd kunde vara något för oss. Jag visste då inte mycket om Vaggeryd bortsett från att jag gick i en Vaggeryds-klass på Per Brahe-gymnasiet. Idag ångrar jag inte för en sekund att vi vågade. Vi har inte ens en tanke på att flytta utan trivs väldigt bra, inte minst den fina samverkan vi har med våra grannar och med fin natur in på knutarna.

Många som flyttar till Vaggeryd upplever säkert att det känns svårt att ”komma in i de tjata nätverken, kort sagt att bli en vaggerydsbo. Robert Skärnell hade spelat fotboll i Råslätts SK upp i junioråldern. När dottern började spela fotboll fick han en fråga om han kunde tänka sig att hjälpa till. Det blev hans väg in i samhällslivet i Vaggeryd.

En dag i fjol fick han en förfrågan av WIKs dåvarande ordförande Ann-Sofie Anderberg om han kunde tänka sig att sälla upp i styrelsen. På den vägen är det.
Robert antog utmaningen  att leda Waggeryds IK

Uppdraget att leda Waggeryds IK är bland det tuffaste man kan åta sig. Robert Skärnell har antagit utmaningen.
I augusti valdes han att leda Waggeryds IK med 600 medlemmar, 50-60 aktiva ledare, sammanlagt närmare 30 lag i bandy och fotboll, en kärv ekonomi, många starka viljor och den ständiga dragkampen mellan fotboll och bandy. Som lök på laxen har framgångarna i stort sett uteblivit under 2000-talet. Här ger han sin syn på driften av idrottsplatsen, bandyhallar och samarbete med andra föreningar.
Ända sedan Håkan Gustafsson tackade för sig och lämnade ordförandeklubban har kontinuitet i den ledande befattningen lyst med sin frånvaro. Periodvis har den stora föreningen med sin förnämliga historia stått utan styrman. Det har märkts. Föreningen har tappat medlemmar och resultatet på seniornivå, framför allt inom fotboll och bandy har uteblivit.
I Vaggeryd förväntas en ordförande vara både styrelseordförande och ”vd” vilket är arbetskrävande. Hur ser du på det och nödvändigheten av att arbeta långsiktigt?
– När jag gick in som ordförande, berättade jag för styrelsen hur jag ville ha det, att jag har ordförandeposten och att jag kommer att delegera mycket. Men jag förväntar mig mycket arbete. Det innebär bland annat att jag tvingas släppa ledarjobbet i flicklaget.
– Hur stort ansvaret faktiskt är hade jag inte reflekterat över förrän jag träffat ledare från andra klubbar. Men det är så väldigt mycket som är positivt med WIK: Det är en förening med starka och djupa rötter i samhället och en väldigt positiv attityd. Det är också kul att det kommer nya unga krafter till föreningen med annat och nytt perspektiv.
Det har föreslagits att WIK ska ta tillbaka ansvaret för idrottsplatsen som man lämnade för 20 år sedan. Hur ser du på det?
– Det skulle inte funka med de summor det nu handlar om. I och med att anslagen inte har hängt med kostnadsutvecklingen har man tvingats pruta på underhållet. Därför har gapet mellan anslaget och det verkliga behovet vuxit.

Bandyledarna i WIK har en bandyhall överst på önskelistan…
– En konstfrusen bandybana utan tak känns omöjligt i framtiden när vi vet att klimatet förändras. Det är en utmaning för oss att lösa den frågan. Jag inser att det inte är realistiskt att tro på en hall i 70-miljonersklassen. De kontakter jag har haft säger att det går att få en billig hall för runt 15 miljoner och det är väl egentligen inte mer än vad konstisbanan kostade 1985. Om man dessutom bytte bottenplatta och kunde använda den som evenemangshall under återstoden av året skulle det vara bra för hela samhället. Jag tror att vi måste satsa om vi ska ha ett bra bandylag i framtiden. Då gäller det att ge ledarna så bra verktyg som möjligt, med bra träningsmöjligheter och utbildning.
…och så har vi den eviga kraftmätningen mellan fotboll och bandy i föreningen..?
– Jag tror att man ska akta sig för talet om sådana slitningar. Varje gång det kommer upp säger jag att vi är en förening och så är det bara. Vi måste jobba gemensamt eftersom vi blir svagare om man drar åt olika håll. Jag tycker att det redan känns som det har blivit bättre på den här punkten.
Vi blir allt färre som kommer ihåg hur det var när WIK var riktigt bra. Kan WIK komma tillbaka till näst högsta serien i bandy och tvåan i fotboll?
– Det kan vi inte – över en dag. Men vi är på gång, vi har konstis och konstgräs och till exempel ett juniorlag i seriespel för första gången på flera år. Allt jobb vi gör i föreningen är långsiktigt. Vi arbetar från grunden och prioriterar utbildningen av ledarna. Vi har en särskild ansvarig för ledarnas utbildning som ska ansvara för att de får möjligheter att utbilda sig och därmed ge ungdomarna rätt träning. För barn och ungdomar är det särskilt viktigt.
– Men jag ser också människor som brinner för WIK i en period när det känns som orten är på väg in i en period där den lyfter. Se bara på satsningen på digitalbio. Det måste vi i WIK anpassa oss till och inte bara vara en plats där vi hyser ungarna några timmar. WIK behöver fler utåtriktade aktiviteter, typ Vaggerydsdagen och WIK-milen och vi behöver samarbeta med andra föreningar. Jag känner medvinden. Det kommer att ta sin tid men en dag kommer vi att skörda frukterna.

Robert Skärnell är 36 år och bor på Dammgatan i centrala Vaggeryd. I familjen Skärnell ingår hustru Anna och två barn. Efter att tidigare ha arbetat på Elgigantens lager i Torsvik håller han nu på att utbilda sig till dataingenjör.
Robert växte upp på Råslätt och Vaggeryd fanns knappt med på hans livs-karta. Likväl blev det så att Robert och hans familj flyttade till Vaggeryd för tre år sedan, en radikal förändring av familjens liv som ”Robban” inte ångrar en sekund.

– Vi bodde på Torpa i Jönköping på tredje våningen i en hyresfastighet utan hiss med ett barn och kände att det var dags att försöka hitta något annat. Det var mest en slump att det blev Vaggeryd för oss, berättar han.

– Genom mäklaren Camilla Boberg fick vi en förfrågan om inte Vaggeryd kunde vara något för oss. Jag visste då inte mycket om Vaggeryd bortsett från att jag gick i en Vaggeryds-klass på Per Brahe-gymnasiet. Idag ångrar jag inte för en sekund att vi vågade. Vi har inte ens en tanke på att flytta utan trivs väldigt bra, inte minst den fina samverkan vi har med våra grannar och med fin natur in på knutarna.

Många som flyttar till Vaggeryd upplever säkert att det känns svårt att ”komma in i de tjata nätverken, kort sagt att bli en vaggerydsbo. Robert Skärnell hade spelat fotboll i Råslätts SK upp i junioråldern. När dottern började spela fotboll fick han en fråga om han kunde tänka sig att hjälpa till. Det blev hans väg in i samhällslivet i Vaggeryd.

En dag i fjol fick han en förfrågan av WIKs dåvarande ordförande Ann-Sofie Anderberg om han kunde tänka sig att sälla upp i styrelsen. På den vägen är det.

Leif Palm – Vaggerydsnaturens främste skildrare – (Januari 2013, publicerad  i Framme)

Vaggeryd har haft många duktiga naturfotografer. Men ingen har varit så mångsidig och produktiv under så lång tid som Leif Palm, Vaggerydsnaturens skildrare nummer ett i mer än ett halvsekel.
I Leif Palms bilder finns det kärlek till djur och natur som inte går att ta miste på; En pigg ekorre som söker kontakt, det magiska ljuset vid korset invid Fengen, en orre som flaxar omkring till synes berusad ut på Ljungheden, en prunkande smålandshage i Uddebo, en spelgalen tjäder och eller en älgtjur fångad i rätta ögonblicket vid gamla Boglös på skjutfältet.
Vad var det som formade honom och hans kärlek till naturen? Svaret kommer snabbt: Det var morfar:
– Det var först och främst morfar Valfrid och fisketurerna med honom som skapade naturintresset hos mig. Som första gången vi rodde upp till Limborstaön i Hjortsjön och steg i land där, plockade fram termosen med varm chokladmjölk, gjorde upp eld och grillande korv, berättar han.
– På vägen hem rodde vi över mörka vatten som jag upplevde som vildmark eftersom det här var i början på 1950-talet innan Torsboområdet skapades. Det var svart omkring oss. Vi kunde bara svagt skönja Munksjö i söder och Rävasanden som senare blev Hjortsjöbadet. Under roddturen mötte olika slags knirkande ljud. Morfar kunde på ljudet avgöra om det var Gottfrid Ternström  eller Hjalmar Gustavsson vi mötte.
Han minns också med värme cykelturerna ut till Boglösasjön på skjutfältet med morfar. Äventyr i bästa indianbokstil som han berättat om i hembygdsboken.
– Då begrep jag ju inte att vi var ute och tjuvfiskade och att morfars spaning efter indianer handlade om att undvika att stöta på militärer.
Men där föddes han kärlek till ”vildmarken” på skjutfältet som med tiden legaliserades och där han genom kameralinsen fångat fantastiska ögonblick från sitt gömsle. En vaggerydsbo har i ett benådat ögonblick utnämnt Leif Palm till Vaggeryds meste uteliggare. Leif har nämligen begåvats med tålamod och belönats för det till priset av många ensamma timmar i gömslen eller under bar himmel i väntan på det rätta blå gryningsljuset.
Men det handlar inte bara om tålamod utan också om teknik.
– I skog med kameran har jag alltid haft vinden emot mig och när jag kommit ut i inägor sitter jag kvar tio minuter för att ge djuren tid att röja sig. De bästa bilderna får du när du sitter stilla en lång tidsperiod och låter djuren kommer till dig, säger han.
– Under tiden du sitter där och väntar finns så mycket att lyssna och titta på som inte behöver fotograferas. Som den gången på ett rådjurspass när jag kunde räkna till tio-elva skogsmöss runt omkring mig.  Dom hade jag hade inte upptäckt om jag inte hade haft tålamod.
Det flesta övernattningarna har han gjort i sitt gömsle ute på Skillingaryds skjutfält.
– Skjutfältet har varit min absoluta favoritplats för fotografering, säger han.
– Innan skjutfältet skapades i slutet på 1890-talet fanns det gårdar, torp och backstugor, ja till och med industrier mellan Floen och Farstorp. Där bodde det så mycket som 800 personer som brukade jorden. I dag bor där inte en människa men fortfarande finns lämningar kvar av odlarmödan som inägor och betesmark och dit går djuren för att beta. Det gäller bara att vänta ut dem.
Numera blir det dock inte så många övernattningar under bar himmel i tålmodig väntan på det blå gryningsljuset.
– Uteliggandet på nätterna har numera upphört på grund av att jag har Parkinsons sjukdom. Jag kan inte gå så långa sträckor längre och balansen i mörkret är inte längre den bästa.
Men det var mer än barndomens äventyr omformade fotografen Leif Palm. 1959 slutade han folkskolan en fredag och i juni och började nästa måndag på Munksjös laboratorium.
– Jag minns hur gamla pensionärer kom fram och gratulerade mig: Nu har du jobb här så länge du lever sa de. Så blev det ju inte men jag fick nästan 25 härliga år på Munksjö innan fabriken lades ned 1983.
Leif tillhör dem som kanske lite nostalgiskt hyllar bruksandan, att folk tar hand om och hjälper varandra. Kamratskapet.
Det var inte bara så att han fick lära känna många människor under Munksjö-tiden. Det var där han lärde sig fotografera och lärde sig se värdet i att dokumentera. Dessutom var det många som vid den här tiden var intresserade av fotografering. 1950- och 60-talen var ”fotokonstens” storhetstid i Vaggeryd.
Hans chef på labbet på Munksjö blev Rune Johansson, ”Rune Korea” kallad eftersom han hade verkat som sjukvårdare för Röda Korsets räkning under Koreakriget i början på 1950-talet. ”Rune Korea” såg och understödde Leifs fotointresse.
– En gång frågade han mig om jag ville köpa den Retina 2-kamera som han hade köpt i Korea. Jag hade den till 1962 då jag köpte min första spegelreflexkamera. En annan Munksjö-chef som hjälpte mig var Åke Jonsson som lät mig använda sin mörkrumsutrustning.
I fotoklubben blev han kompis med duktiga  fotografer som Karl-Gustav Högberg, Karl-Erik Lönn, Arne Bergman, ”Gliet” Eliasson, Toni Gusstavsson och Gunnar Westroth, lärde sig grundtekniken för  närgränser, självutlösare, komposition  och bländarsteg.
Inför Munksjös nedläggning fick han 1983 uppdraget att dokumentera produktion och personal i bokform tillsammans med Lennart Lundqvist. Kontakterna med före detta Munksjö-anställda gav honom tillgång till mellan 400 och 500 intressanta bilder från Götafors och Vaggeryd. Hans arkiv växte sedan på samma sätt i samband med studiecirkeln gamla Vaggeryd på Bäckalyckan och omfattar numera 1 500 bilder.
– Folk kanske tror att jag har huset fullt med bilder efter alla dessa år. Men jag har gallrat hårt, jag har bara det viktigaste kvar. Djuren i skogen finns kvar men en person som går bort kommer inte tillbaka, inte heller ett hus som rivs. Med tiden har jag kommit underfund med att de gamla hotellen vid stationen och lokstället är värdefullare än en fågelbild, konstaterar han.
Naturligtvis har hans fotointresse pendlat med åren. Familjen tog självklart mycket tid under en period. Men 2010 inträffade något oväntat. Leif Palm köpte till allas överraskning en digitalkamera och slog därmed upp porten till en ny fotovärld för sig själv.
– Jag trodde aldrig att jag skulle begripa mig på hur det digitala fungerade. Men mina söner Staffan och Fredrik  har lärt upp mig på datorn, säger han.
Som pensionär har fått tid att dela mig sig av sina minnen och erfarenheter genom en personkännedom och en personlig stil som han burit inom sig under alla år.
Nu finns han till och med på Facebook med sina bilder.
– När jag gick med där bara rasslade det till i datorn av alla som ville bli min vän.
Det är klart att man vill bli vän med en person som Leif Palm som har så mycket att berätta i ord och bild.

Kent Claesson – Skillingaryds störste idrottsman (juni 2012)

Hösten 2011 och vintern 2012  diskuterade man i Skillingaryd om fotbollspelaren Michael ”Pillo” Svensson skulle få en gata uppkallad efter sig. Det blev till slut inte så när ärendet avgjordes. Det märkliga var att ingen föreslog att löparen Kent Claesson från Skillingaryds FK skulle vederfaras samma upphöjelse. Trots att Kent i motsats till den förre landslagsmittbacken tävlade för en förening i Skillingaryd under sin storhetstid.
Kents karriär sträckte sig över 22 år. Om vi skummar grädden av de Claessonska prestationerna under hans år i SFK 1985-92, samt 1995 till 2003, vann han bland annat  tre SM-guld på 5 000 meter, två silver och ett brons, ett SM-guld på halvmaraton samt sju SM-guld inomhus på 3 000 meter. Under SFK-åren deltog ha dessutom i sju Finnkamper utomhus och tre Europacuper. han deltog dessutom i EM utomhus i Budapest 1998 samt VM inomhus 1997. Hans bästatider imponerar än idag, många år efter den Claessonska storhetstidens slut:
1 500 meter: 3,44,04, 3000 meter: 7,48,44, 5 000 meter: 13,31,54 och 10 000 meter: 29,02,39.
De starkaste intrycken från Kent Claessons långa löparkarriär kan indela i tre kapitel:
Genombrottet på 5 000 i Nyköping 1991.
EM–uttagningen efter rekordloppet i Hechtel i Belgien 1998.
Finnkampshjälten Kent Claesson.

Det var inte självklart att Kent Claesson skulle bli löpare. Han började spela fotboll vid fem års ålder, samma år som han sprang sitt första tävlingslopp. Han fortsatte med fotbollen till14 års ålder men prövade också på orientering. Men under ungdomsåren var han framgångsrikast som skidåkare med deltagande i Kalle Anka-finaler som bäst en tolfteplats på USM. själv framhåller han stödet från föräldrarna Birgitta och Erland som särskilt viktigt under ungdomsåren.
1987 sökte han in till två idrottsgymnasier, skidgymnasiet i Ulricehamn och friidrottsgymnasiet i Halmstad. Han kom in på den senare skolan och därmed var det idrottsliga valet avgjort och vägen utstakad mot en elitkarriär på högsta nivå.
I Halmstad fick han Håkan Pettersson som tränare och utvecklades kontinuerligt.
– Jag lärde min väldigt mycket om löpning där. Vi var ett härligt gäng med Jesper Skantz,  Jimmy Björk, Johnny Jönsson, Johan Svensson och Mikael ”Slang” Nilsson, säger Kent.
När Claesson slog igenom
Genombrottet lät vänta på sig till 1991 med då skedde det med dunder och brak. Han vann sitt första SM-guld, inomhus på 3 000 meter, hann vann en landskamp mot Finland i Tammerfors och sprang på lyckoarenan i Nyköping 5 000 meter på 13,52, alltså sex sekunder bättre än vad Gunder Hägg presterade 50 år tidigare. Det var en tid som slog ned som en bomb och som direkt placerade 20-åringen från Skillingaryd i landets löparelit. Men så sänkte han också sitt personbästa med 27 sekunder.
Kent hade efter studentexamen 1991 flyttat till Växjö och fick där Janne Bengtsson som tränare.
Själv tackade han efter avslutad karriär främst sina tränare Pettrsson och Bengtssn samt moderklubben Skillingaryds FK och Spårvägens FK i Stockholm för framgångarna.
Men inga träd tillåts växa ända upp i himlen. Åren som följde, 1992 till och med 1995, lämnade för Kent Claessons del få avtryck i resultatlistorna.
– Jag hade problem med det mesta och utvecklades väldigt lite. Båda hälsenorna krånglade liksom  knän, ljumskar och benhinnor. Jag opererade bland annat benhinnan en gång, berättar han.
Under två säsonger, 1993 och 1994, tävlade Kent för IFK Växjö men efter Växjö-föreningens ekonomiska kollaps återvände han till fadershuset i Skillingaryd och belönades med de bästa åren i idrottskarriären.
Vändningen kom under inomhussäsongen 1995-1996 då han vann inomhus-SM i Borlänge och kavlade in till inomhus-EM på 3 000 meter i Globen där han blev sjua på 7,56,52.
Vintern 1997 slog han svenskt inomhusrekord på just 3 000 meter i vad som möjligen blev karriärens bästa lopp. Det var i februari i Karlsruhe i Tyskland där Haile Gebrselassie satsade på världsrekord. Han vann förstås överlägset men Kent fanns med i klunga bakom honom. Efter 2,32 på första kilometern, 2,39 på den andra avslutade känt starkt med 2,37 och klockares som tvåa för 7,48,44. Det innebar en sänkning av Dan Glans svenska rekord med 2,5 sekunder.
– En härlig känsla som bland annat yttrade sig i några glädjeskrik i nerjoggen i industriområdet utanför hallen, minns han.
Vid inne-VM i Paris gick det inte lika bra, han åkte ut i försöken på 8,04.
Samma år tog Kent det första SM-guldet av totalt sex utomhus. Det kom på 5 000 meter i Sundsvall efter spurtseger med en tiondel över gamle antagonisten Claes Nyberg som dessförinnan hade besegrat honom både 1994 och 1996. De två följande åren gav sedan ytterligare två SM-guld på 5000 meter.
För Sverige i EM
1998 kvalade han in till utomhus-EM som avgjordes i Budapest. Kvalgränsen klarades efter ett kanonlopp i Hechtel i Belgien på 13,31,54. I EM på Nepstadion blev det till slut en tolfte plats.
Med tiden blev just 3 000 meter hans bästa distans.  Själv hävdar Kent att bästa 5 000-meterssäsongen kom så sent som 2002:
– Då var jag jämnare och gjorde tre lopp just över 13,40 Men jag fick aldrig en topptid och missade att kavla in till München-EM med nio tiondelar, säger han.
– På 3 000 meter fick jag ut mitt max. Jag tror inte att jag hade kunnat springa så mycket fortare än 7,48. Men på 5 000 meter och de längre distanserna kunde det ha blivit lite bättre, säger han.
Översätter man rakt av Kents bästa kilometertider på 3 000 meter (2,36 i snitt)  till 5 000 meter skulle han kunnat springa på svenska rekordtiden 13,00. Det är kanske att begära för mycket, men en tid under 13.20 hade inte varit någon omöjlighet vid en absolut fullträff. Men det visar också hur bra hans tid på 3 000 meter faktiskt är.
Samtidigt kan man konstatera att Kent absolut inte kastade bort sin talang. Han var oerhört medveten och analyserande i allt han företog sig. Nästan alla intervjuer med Kent Claesson i olika skeden av karriären kom efter en stund in på hur han tänkte sig förändra träningsupplägget för att hitta nya vägar till fortsatt utveckling.
En annan talang utöver klokheten och den analytiska förmågan var segerviljan, eller tjurskalligheten om man så vill. Vad den egenskapen egentligen innebar visade han vid flera tillfällen det svenska folket via TV-appraterna.
Finnkampshjälten
En höstkväll 1996 satt jag som förhäxad och stirrade på  TV-monitorn där uppe i taket på Jönköpings-Postens sportredaktion. Det var annat som skulle göras men det fick vänta eftersom Kent Claesson och Samuli Vasala utkämpad en fascinerande kamp över 5000 meter vid Finnkampen på Olympiastadion i Helsingfors. När loppet väl var över gällde det att få fram segerbilden på Kent när han värkte sig först över mållinjen. Det lyckades via FLT.s fotograf på plats.
– Jag och Samuli Vasala spurtade om segern och jag lyckades vinna med 15/100 på 13,52. Det var härligt att tysta den finska publiken, minns Kent.
Året efter blev det repris och då var jag själv på plats på Stadion i Stockholm. Historien upprepade sig med en stenhård upploppsstrid mellan herrar Claesson och Vasala men med den skillnaden att Kent förlorade med en en handsbredd, som det brukade heta i de gamla fina friidrottsreferaten. 2/100 skiljde de två åt, till Kents nackdel.
Å andra sidan träffade Kent på kvällen efter tävlingen sin blivande hustru Jeanette så på sätt och vis blev det det ändå en dag vart att minnas.
1998 möttes de tre för tredje året i rad i Finnkampen. Men den gången var Vasala, som då hade sitta allra bästa år,  helt överlägsen och vann med sju sekunder.
Kent Claesson lät sig dock inte nedslås utan vann två finnkamper i rad på 5 000 meter, både 1999 och 2000. Men då var Vasala inte med. Men segrarna etablerade SFK-Kent i folkets medvetande som en verklig finnkampsvinnare med obändig segervilja.
Mot slutet på karriären
1999 flyttade Kent till Stockholm och började studera på GIH. Han beskrivs sig själv som skoltrött efter gymnasiet men 1995 började tankarna på att söka in till GIH ta fastare form. Han läste efter KomVux år 1995-96 in 50 poäng på lärarhögskolan i Växjö vilket möjliggjorde klivet in på GIHs specialidrottslärarlinje.
Vintern 2000 fick karriären en sista ”peak” när han löpte 3 000 meter i Globen på finfina 7,48,90, näst bästa tiden, någonsin vilket gav en biljett till inne-EM i Gent. Efter ett bra försökslopp lyckades han inte fullt lika bra i finalen och blev tia på 7,59. En taktisk miss gjorde att han missade en topp sex-placering den gången.
2002 blev som tidigare berättats hans kanske stabilaste 5 000-meterssäsong. Men efter tävlingssäsongen 2003 kände han att kapacitetstaket var nått på 5 000 meter.
2002 hade han klarat av sina GIH-studier och började arbeta som halvtidsanställd tränare för Spårvägen som han 2004 började representera i tävlingssammanhang. Siktet var inställt på en maraton-satsning. Samma år sprang han de 42 195 metrarna på 2,17,07 – den tredje bästa debutanttiden genom alla år på sträckan.
2005 avverkade han halvmaran på finfina 1,04,23.
Men bättre än så blev det dock aldrig och efter ett SM-brons på maran 2008 bestämde han sig för att avsluta elitsatsningen. Skador knäckte till sist motivationen.
Numera arbetar han på högsta nivå i friidrottsförbundet som grenutvecklingsansvarig med ett betydande inflytande på den framtida utvecklingen av svensk löpning. Dessutom har han visat sin analytiska förmåga som expert-kommentator i TV.

Bernt Wallin – mannen som inte kunde sluta att göra mål (april 2012)

Spåren är få efter Gnosjö IF storhetstid i fotboll under 1960-talet och början av 1970-talet. Den klassiska arenan Valhall har till exempel förvandlats till lagerbyggnad för företaget Konstsmide. Men minnena är desto flera.

I maj 1962 var jag där för första gången. Waggeryd skulle spela borta mot Gnosjö i div. III Mellersta och jag fick göra min första resa hemifrån utan att föräldrasällskap. Den som anförtroddes uppdraget att ta mig till Gnosjö var Lars-Uno Sandberg som hade en röd Saab 93. Sannolikt var hans pappa Oskar också med i bilen.

Intrycken finns fortfarande kvar på näthinnan; uppfarten med Konstsmides byggnad till höger, entrén nedför mot en stor björk, de packade åskådarleden vid sidan av planet, duggregnet, tusentals poplinrockar och paraplyer, läktaren i sluttningen, spänningen och resultatet 1-1.

50 år senare är jag där igen. Nu i sällskap med Bernt Wallin, Gnosjö IFs legendariske skyttekung från storhetstiden, en man som öste in mål under tre årtionden, de viktigaste av dem på den numera bebyggda planen nedanför våra fötter.

Det har gått några år sedan Bernt Wallin var där senast och det är uppenbart att den stora lagerbyggnaden framför oss och på fel sida av ett högt staket, som inhägnar industriområdet och effektivt klipper av gata som ledde förbi Valhall, utgör ett irritationsmoment. Lagerbyggnaden ligger mitt på vad som en gång var en klassisk idrottsarena. Vi anar endast de naturliga läktarna och kurvorna på den de smala löparbanorna i sluttningen.

Men Bernt förstår samtidigt Konstsmides behov av lagerutrymmen.

– Valhall var verkligen en fin arena med sin inramning där åskådarna hade en perfekt överblick över planen och ändå fanns så nära sidlinjen, säger Bernt.

Vi får nöja oss med studier på avstånd – och minnen, Bernt Wallin och jag. Många mål att minnas blir det.  Bernt Wallin är inblandad i de allra flesta. Men så gjorde han också mål regelbundet– och han kan fortfarande berätta om de flesta av dem.

1965 hade Gnosjö åkt hiss genom div.II-tabellen efter en lyckosam säsongsstart. Med 20 omgångar spelade såg det sannerligen mörkt ut. Gnosjö var tvingat att först besegra topplaget Saab, borta på Folkungavallen, för att ens ha en chans att hänga kvar. Sedan återstod för Gnosjö  att möta Öster, som spelade för allsvenskt kval,  hemma på Valhall i en ödesmatch. Tala om höga berg att bestiga!

Mot alla tips lyckades Gnosjö lyckades vinna borta mot Saab med 2-1 sedan Curt Midholt hade avrundat en av Bernt Wallin iscensatt kontring med att rulla in segermålet.

Därmed låg scenariot klart för avslutningsomgången i den rekordjämna 1965-års version av division II sydöstra. Fyra lag riskerade att få följa Högadal och Karlshamn ned i trean: Gnosjö låg sämst till, var inte bara tvingat att besegra Öster  utan måste också lita till att någon av de övriga nedflyttningskandidaterna  J-Södra, Kristianstad och Åtvidaberg, som tog emot serieledande Grimsås på Kopparvallen, förlorade sin match.

– Det mesta gick emot oss, J-Södra vann sin match och Åtvidaberg besegrade Grimsås. Lyckligtvis förlorade Kristianstad som före matchen såg rätt. Det gav oss en chans att hänga kvar, minnas han.

Det blev en match som man fortfarande talar om Gnosjö. Uppgifterna om publiksiffran på Valhall skiftar men sannolikt låg den kring 6 000 personer.

Denna publikmasssa slets mellan hopp och förtvivlan. Visserligen gjorde ”Lotta” Midholt 1–0 men Leif ”Boda Fransson” utjämnade för gästerna som ställde upp med stommen till det lag som tre år senare blev svenska mästare.

Bernt berättar vad som hände:

– På träningen före matchen hade jag och Harald Backler specialtränat  en avslutning där han tog sig fram på högerkanten och sedan avslutade med en kort boll mot främre stolpen där jag skulle dyka upp. Nu inträffade precis det som vi hade tränat på, Harald kom fram på kanten och slog in bollen mot mål där jag dök upp före min gamle klubbkompis i Värnamo Börje Axelsson och slog bollen förbi Våge Eriksson.

Helt avgörande 3–1 kom sedan Wallin kommit loss på insidan av Jan ”Tarzan” Fransson. Helt fri rullade han bollen förbi Våge Eriksson, hans 15:e mål på 22 matcher det året.

– Det målet kom ur min absoluta favoritposition , vänsterinnerposition där de gällde att sätta bollen rätt när målvakten hade tyngdpunkten på stödjebenet, berättar han.

– Jag hamnade ofta där och visst hade jag god hjälp av min naturliga snabbhet. Jag gjorde utan minsta sprintträning 11,2 på 100 meter men så långt sprintar man ju inte på en fotbollsplan. Jag skulle vilja säga att det var spelsinnet som gjorde att jag ofta kom i rätt position.

Efter matchen bjöds spelarna med respektive på middag på Hotell Nisastigen. De var de verkligen värda.

Bernt Wallin föddes 1937 i Smålandsstenar och spelsinnet ärvde han förmodligen av sina morbröder av vilka Gösta Svensson också var duktiga schackspelare. Fotboll beskrivs ju ibland som det gröna fältets schack och Bernt Wallin hade onekligen för att stå på rätt plats vid rätt tillfälle.

I mitten på 1950-talet övertalades han av Halmstads BK manager Bengt Winge att skriva på för HBK. Det var samtidigt som ha studerade på handelsskola i Halmstad. Men överenskommelsen annullerades när IFK Värnamo erbjöd ett kontorsjobb på gummifabriken med 1 200 kronor i månadslön. Samtidigt hade hans morbröder flyttat till Värnamo vilket underlättade flytten för 18-åringen.

Under sju och en halv säsonger gjorde Bernt 329 mål på 236 matcher för IFK Värnamo som då återfanns i trean.

Men efter nedflyttningen till div. IV år 1962 fick han nog. IFK åkte ut trots  målskillnaden 53-42 och 18 poäng! Det var knappast Bernts fel. Han antecknades för hela 29 av de 54 målen.

Gnosjö blev hans nya klubbadress. Ryktet säger att övergångssumman var 5 000 kronor. Han fick ett halvtidsjobb på företaget  Ezze.s kontor och ett halvtidsjobb som gymnastiklärare på realskolan med en sammanlagd lön som var 50 procent högre än den han hade haft i Värnamo.

Det var verkligen ett bra lag han kom till, anfört av spektakuläre Rolf Wiberg i målet, centerhalven Rolf Johansson, Folke Larsson och fine yttern Karl-Olof Johansson samt Sylve Bengtsson, 28 landskamper, OS-medaljör i Helsingfors och 108 allsvenska mål för Helsingborg och HBK.

Det blev en stenhård kamp om seriesegern i div. III mellersta 1963 mot främst Waggeryd men också Falkenberg. Seriesegern säkrades i avslutningsomgången via 5–0 hemma på Valhall mot Falkenberg på 31 poäng tack vare bättre målskillnad än Waggeryd. Bernt gjorde två av målen och vann skytteligan på 32 fullträffar, sex före Waggeryds Kurt Andersson.

På hösten tackade Sylve Bengtsson för sig och återvände 33 år gammal till ytterligare två allsvenska säsonger för Helsingborgs IF. Han ersattes av Per-Olof Eriksson, en granithård försvarsspelare från Reftele och spelskicklige Stig Ryman från Waggeryd. Ny tränare blev Sven-Agne Larsson som kom från Örgryte och senare blev svensk mästare för Åtvidaberg.

– Jag glömmer aldrig första träningspasset med Sven-Agne. Det var löpträning och vi som hade stor respekt för hans meriter trodde att han skulle säga något välkomnade. I själva verket tog han ur oss alla villfarelser om att vi var bra fotbollsspelare. Hans budskap att vår enda chans låg i att kämpa och åter kämpa eftersom vi nu hade kommit till en helt annat fotbollsvärld.

Idag är många spelare i näst högsta serien hel- eller halvtidsproffs. Så var det inte då.

–  Det  var inte tal om några ersättningar eller träning på dagtid. Men det var något alldeles extra att få spela på de stora arenorna, som Malmö stadion, minns han.

-Till bortamatcherna brukade vi i alla fall åka Mercedes och det gjorde väl ett visst intryck. Det var stolta företagsledare i Gnosjö som brukade skjutsa oss i sina Mercedesbilar, så kallade Gnosjö-mopeder.

Gnosjö kämpade väl och Bernt Wallin gjorde som han brukade, det vill säga vinna skytteligan. Den blev 21 mål och i näst högsta serien var endast Rolf ”Kocken” Andersson i IFK Stockholm bättre med 24 mål.

21 mål imponerar med tanke på att försvarsspelet vi den här tiden utvecklades mot ett renodlat 4-2-4. Dessutom mötte han försvarsspelare av högsta klass som Gunnar Kämpendahl i Redbergslid, Halmias Åke Hallström och Claes Cronqvist i Landskrona, som hotade med att spraka benen av herr Wallin.

– När jag hade gjort mål på Landskorna kunde jag inte låta bli att pika honom  med ordern ”du måste hänga med när tåget går”, berättar Bernt.

– Men det var inte alla som var sådana. Lennart Folcke  i Grimsås och Sonny Nordqvist i J-Södra var de mest ärliga försvarsspelare jag har mött.

Sommaren 1964 gjorde Bernt fyra mål när Småland spöade Östergötland med 6-1 i en landskapsmatch på gamla Värendsvallen.

– Men det var mot ett östgötalag utan IFK Norrköpings allsvenskar, minns Bernt.

– Året efter möttes vi igen och förlorade med 2-4 men då var IFK Norrköpings allsvenska spelare med i laget. Jag lyckades göra 1–0 innan Åke ”Bajdoff” Johansson fick grepp om mig genom sin förmåga att läsa spelet och ligga ett steg före.

Året slutade med Gnosjö på en odramatisk sjätteplats.

1965 hade Gnosjö fått ytterligare en fin förstärkning, Jan Jeppsson från Malmö FF. Försäsongen omfattade bland annat ett träningsläger i Holland och Bernt gjorde två mål på självaste PSV Eindhoven i en match som holländarna vann med 4–2.

Efter säsongavslutningen fick Bernt ett erbjudande från Elfsborg som jagade en ersättare för till proffslivet flyktade Ove Grahn. Provmatchen gick mot Alingsås på Mjörnvallen och Bernt fick tillbringa första halvlek på en för honom ovan högerytterplats.

I andra halvlek flyttades han dock  in som center bredvid Lasse Heinemann, gjorde två mål och spelade fram Heinemann till ett. Men någon övergång blev det inte:

– Gnosjö begärde 30 000 kronor och Elfsborg ville betala 25 000. Närmre än så kom parterna inte varandra. Istället satsade Elfsborg på Bosse Falk som Ove Grahns ersättare.

Bernt visar ingen bitterhet inför det, konstaterar att det bara är av hypotetiskt intresse att resonera kring vad som kunde ha hänt.

1966 fick Gnosjö backen Åke Persson från Hyltebruk samtidigt som Sylve Bengtsson återbördades från Helsingborg – och än en gång tvingades Bernt vara med om en ödesmatch i sista omgången. Tre Wallin-mål gav en nödvändig poäng efter  3–3 mot Alingsås.

– Jag minns särskilt ett av målen som kom på en indirekt frispark. Janne Jeppsson stod vid bollen och Sylve vill att han skulle peta bollen till honom. Men jag svarade att det här är en sådan dag när allt går in. Så han petade till mig och  jag klippte till men slog foten i marken. Trots det hittade bollen på något sätt genom muren och in i mål till3–2..

13 mål blev det till slut.

1967 spelade Gnosjö återigen med kniven på strupen i avslutningsomgången. Sylve Bengtsson hade tackat för sig och ersattes av före klubbkompisen i HBK Lars-Olof Jingblad och förre AIK:aren Inge Bengtsson, två herrar i 35+-åldern med massor av erfarenhet. I sista omgången klarade Gnosjö kontraktet genom att vinna över Halmia med 2-1. Herrar Jingblad och Wallin sköt målen.

Bernt Wallin drog efter sju mål på 24 matcher sedan vidare till moderklubben Smålandsstenar, då i division IV.

– Jag fick ett erbjudande om att bli spelande tränare samtidigt som jag kände att jag ville göra en insats innan jag var alldeles förbrukad som spelare, förklarar han.

Utan sin skyttekung var Gnosjö 1968 inte i närheten av att hänga kvar i södertvåan. Överlevandeskonstnärerna hade den gången ingen Houdini som kunde hjälpa dem ur det trassliga läget.

För Bernt Wallin och Smålandsstenar  gick det bättre. 1968 blev Hallby för svårt i toppstriden men året efter tog Smålandsstenar klivet upp i trean, där bland andra Gnosjö IF väntade.

1970 vann Gnosjö div. III- serien, anförda före detta Elfsborg-spelarna Henry Larsson och Jens Söderberg samt den egna produkten  Sigge Johansson, blivande dubbel SM-guldvinnare med Halmstads BK 1976 och 1979. Förre Sandvikenspelaren Sven Bergsten tränade nu laget sedan 1969 och segermarginalen blev betryggande fem poäng.

För Smålandsstenar och Bernt Wallin gick det sämre. För en gång skulle hade hans lag alla marginaler emot i sig avslutningsomgången och flyttades ned i fyran.

1971 gjorde Gnosjö utan Henry Larsson, en anständig ansats i tvåan och slutade fyra från slutet på 18 poäng, faktiskt före Helsingsborg. Men båda lagen flyttades ned eftersom fyra div. II-grupper skulle bli tre följande säsong.

Stormatchernas tid var nu över på Valhall. Det hjälpte inte att Bernt Wallin återvände som lagledare 1977 efter sejourer i Anderstorp, två år, och Värnamo Södra 1973 innan han pensionerade sig som spelare i Reftele åren 1974-76. Han avrundade sedan karriären som  tränare under två säsonger i Gnosjö, bland annat för sin son Jan.

Sedan 1980-talet spelar Gnosjö på Töllshov, där finns föga av atmosfären från Valhall och storhetstiden.

Bernt Walin har hunnit bli 76 år och har problem med krånglande ryggkota men följer fortfarande med stort intresse vad som händer inom fotbollen. Barn– och barnbarnens aktiviteter inom handbollen är också av stort intresse.

– Bollen är ju den mest fantastiska leksak som konstruerats, konstaterar han.

Tänk bara vilka berikande kontakter och samtal den kan ge upphov till!

Mimmi brinner för Vaggeryds centrum 2012-09-10

En lång resa som företagare nådde vid halvårsskiftet sitt slut. Då lämnade Mimmi Sandahl över sin butik Mimmis Magasin till Martina Lundqvist.
Det hade då gått 26 år sedan Mimmi etablerade sig som egen företagare i Vaggeryd.
Med tiden har Mimmis Magasin blivit ett begrepp. Men Mimmis Magasin började egentligen som Modemagasinet.
– Min mamma Vanja och jag tog tillsammans över Modemagasinet efter Valborg Jönsson i september 1986. Modemagasinet låg i en äldre fastighet där Hälsoborgen nu ligger. När den revs flyttade vi till den nuvarande butiken på Viktoriagatan 6, berättar Mimmi.
Under resans gång förändrades sortimentet radikalt.
– Modemagasinet var säkert 50 år när vi tog över och hade ett stort sortiment. Det var en salig blandning med främst damunderkläder, handarbeten och garner. Men när heminredning började bli stort i slutet på 1990-talet kände jag att detta är jag bra på så det ska jag satsa på, berättar hon.
– Underkläderna, som grannbutiken City var bra på, fasades ut.  Det handlade om att följa efterfrågan. Det visade sig med tiden vara helt rätt drag.
Mimmi kom till Vaggeryd i april 1970 för en kortare tids anställning på apoteket. Så här beskriver hon hur Vaggeryd då mötte besökaren.
-Ica-hallen hette SW-livs och bestod av en mindre varuhall utefter Stationsgatan. Kvarteret i centrum hade bara varuhall där posten och People idag finns, Konfekthörnas gamla byggnad låg fortfarande kvar alldeles intill korsningen Järnvägstan-Linnégatan och vid korsningen Östergatan-Linnégatan fanns en annan äldre byggnad där apoteket nu ligger. Apoteket låg då i samma byggnad som restaurang Martini, berättar hon.
Mellan Konsum och Storgatan låg ingen banklokal utan Bellevue, en vacker villa med entré rakt ut i Järnvägsgatan. På andra sidan Storgatan fanns Vaggeryds Järnhandels stora byggnad. Vaggeryds centrala delar var en annan värld än idag. Förändringarna blev radikala under 1970-talet.
Tanken var att Mimmi sedan skulle lämna Vaggeryd och dra vidare efter en kort tid, men livet tog en annan väg. Hon mötte Lars-Erik Sandahl, gifte sig, fick barn och startade så småningom alltså eget. Under en period flyttade familjen till Mimmis hemtrakter i Vänersborg.
-Men vi kände att det var i Vaggeryd vi ville bo , här fanns kompisarna, församlingen, Vaggeryd var helt rätt.
Med tiden har Mimmi Sandahl blivit en varm förespråkare för Vaggeryd och för ortens handel.
– Jag tror verkligen på framtiden för Vaggeryd och för vårt affärscentrum. Man får verkligen leta efter ett liknande centrum, Vaggeryd är unikt, säger hon.
– Här finns allt som behövs men för att vi ska kunna fortsätta att ha ett livskraftigt butiksutbud krävs att vaggerydsborna är köpmedvetna och handlar här hemma om det går och inte bara skickar efter varor eller åker till Jönköping. Det är viktigt att man åtminstone är lyhörda, att man frågar om de varor som man söker finns här på orten. För här finns också service, bytesrätt och möjligheter att prova så att man inte köper fel saker. Men det är också viktigt att kunden blir väl bemött och det blir man här i Vaggeryd.
Men inget är så bra att det inte går att utveckla ytterligare. Det är tre punkter som skulle stärka ställningen för ortens centrum som hon brinner för och vill lyfta fram:
För det första vill Mimmi se turistinformation i Vaggeryd.
– Kommer det långväga turister hit är det befängt att visa dem till Skillingaryd, en mil bort. Turistbyrån vill jag ha i Magnisa stuga och där ska man kunna lämna förslag på aktiviteter för turisterna, hjälpa dem att hyra stugor, lämna förslag på rundturer, kanotturer i Svenarum, tipsa om fina trädgårdar att beskåda, möjligheter att hyra hästar, älgsafari, spa på Hooks herrgård, bed and breakfast och så vidare.
För det andra vill hon ha en ny centralt belägen vårdcentral. Hon anser att den nuvarande vårdcentralen ligger alldeles för långt bort.
– Där ska finnas vårdcentral, folktandvård, ambulans, den primärvård vi behöver, säger hon.
– I dag finns det äldre människor som bor i Fridensborg som måste använda rullatorn för att komma till vårdcentralen och som verkligen får kämpa för att orka dit. I väntan på ny vårdcentral måste vi hitta något sätt att hjälpa dem, det måste gå att lösa på ett sätt som inte är allt för omständligt.
För det tredje pekar hon på behovet av en mötesplats i centrum.
– En centralt belägen lokal för alla kategorier som är lätt att nå för alla där man kan slinka in för att träffa folk, läsa tidningen, virka, ta sig en kopp kaffe eller kanske bara samtala en stund, säger hon.
– Det finns idag många som är så ensamma att de aldrig träffar någon annan än kassören på ICA eller Konsum. Därför skulle en centralt belägen mötesplats ha en viktig funktion att fylla.

Isacsson och Vaggerydsdagen (2012-08-11)

I bland händer det att goda ideér kläcks i nödens stund.
Som Vaggerydsdagen som såg dagens ljus vid köksbordet i dåvarande bandybasen Sven-Olof Isacssons villa på Bergstigen i Vaggeryd våren 1975.
WIK-dagen skapades helt enkelt för att  WIK:s bandysektion behövde pengar. Så växte tanken på hel dag med lotterier, chockladhjul och artistframträdande i centrala Vaggeryd fram.
– Vi hade återtagit vår plats i näst högsta bandyserien vintern 1975 och hade fått Meier Andersson från Nässjö som tränare. Den satsningen kostade en hel del pengar som vi inte hade. Vi måste alltså skapa ett inkomstbringande arrangemang. Så jag kallade in bandysektionen till sammanträde i vårt kök. Ingen ledamot hade något emot tanken på en WIK-dag. Nästa steg blev att kontakta köpmännen och från det hållet var det heller ingen som hade något att erinra, tvärtom, säger Sven-Olof Isacsson.
– Om köpmännen hade anat vad som komma skulle hade de kanske visat än större intresse. Det fanns alltså inga stora pengar att lägga på artister. Men jag fick ett tips och ringde Runo ”Lanthandlarn ”Sundberg från Skövde som blev den förste artisten på WIK-dagen.
En budgetlösning, men den signalerade något nytt, att någon vågade spänna bågen.
Helt okontroversiell var dock inte bandysektionens satsning. Fotbollssektion med många starka viljor och personligheter hann inte med när tåget gick.
– Man gick och tittade snett på oss för att att vi lyckades så bra med WIK-dagen att vi kunde åka på träningsläger inför den kommande säsongen, minns Isacsson.
Men från och med 1976 var  WIK-dagen en angelägenhet för hela föreningen.
– Villkoret var att alla ställde upp och jobbade för WIK-dagen 1976 och det ställde man upp på.
WIK-dagen 1976 blev för övrigt en stor publiksuccé eftersom arrangemanget råkade sammanfalla med statsminister Olof Palmes valtal på Östra torget vilket lockade  minst 3 000 personer extra till Vaggeryd.
Med tiden blev WIK-dagen en fin inkomstkälla och kassako. En lång rad netton i storleksordningen 50 000 till 75 000 kronor flera år i rad motsvarar stora sexsiffriga belopp i dagens penningvärde. Dessutom svetsades föreningen samman, vilket innebar att Sven-Olof Isacsson och bandysektionen fick draghjälp av hela föreningen för att skapa en konstisbana.
– Det koncept som vi skapade har hållit gott genom åren, med framträdande av kyrkliga artister frampå förmiddagen och folkliga artister senare på dagen håller fortfarande. Vi hade musiker från Betel, Ny-David, Jan Sparring, Rune Eliasson med flera. Sedan kom till exempel, Thore Skogman, Siw Malmkvist,  Alf Robertsson, ”Tjadden” Hellström och Åby Ericson, Ingvar Oldsberg, Kjell Kraghe, Laila Westersund och många flera, minns han.
– Störst publik hade vi när Bröderna Djup kom till Vaggeryd. Då var Järnvägsgatan fylld av åskådare ända upp till korsningen med Viktoriagatan.
– Då fungerade det upplägget bra. Idag vänder man sig till en ungdomligare publik och så måste det kanske vara.
Så småningom trappade Sven-Olof Isacsson ned sitt engagemang för WIK-dagen.
– När den senare döptes om blev jag lite besviken. Men det går inte att styra allt här i världen, säger han.
– Men varje år när det blir dags för Vaggerydsdagen blir jag påmind om vad vi drog igång 1975. Men annars är mitt engagemang inte längre så stort, jag har gjort  mitt. Men jag hoppas förstås på bra väder och stor publik.
Isac – WIK:s idéspruta i 39 år
Det har gått 50 år sedan Sven-Olof Isacsson flyttade till Vaggeryd. Sedan dess har Vaggeryd inte varit sig likt.
Under sina 39 år som ledare i Waggeryds IK skapade han inte bara Vaggerydsdagen: Han var också en av de drivande krafterna bakom av konstisbanan 1985 och drev igenom tillbyggnaden av Idrottsplatsens omklädningsrum 2006.
Dessutom var han med om att introducera bingon i föreningen – och mycket annat.
Sven-Olof Isacsson är helt enkelt en av dessa drivande personer som föreningar kräver för att utvecklas.
– Jag kom till Vaggeryd 1962 för att börja arbeta på SJ. Det märkliga var att trots att jag regelbundet gick upp till idrottsplatsen för att titta på fotboll och bandy var det ingen som frågade mig om jag ville hjälpa till i föreningen, minns han.
– Inte förrän WIK-ledaren Stig Lööv en dag dök upp på stationen och började skrodera om WIK. Jag frågade honom om hur det då kom sig att jag inte hade blivit tillfrågad om att bli medlem i föreningen. Då frågade han om jag ville bli medlem…
1972 valdes Sven-Olof Isacsson in i biljettkommittén för bandy och sedan blev han assisterande lagledare till Assar Flodin.
– Men min start som bandyledare blev verkligen inte lyckad. Vi åkte ur näst högsta serien direkt och dessutom kom det några riktigt dåliga vintrar.
Under två hela år, mellan 6 januari 1974 och 4 januari 1976 spelades inte en bandymatch på idrottsplatsen. Hade Sven-Olof Isacssons dynamo i det läget inte börjat snurra för fullt hade bandyns dagar i Vaggeryd sannolikt varit räknade. Det var då han lanserade WIK-dagen (nuvarande Vaggerydsdagen). Han drog också igång damklubb, konstklubb och mannekänguppvisningar för att dra in pengar till verksamheten. Något år senare började han driva en kampanj för konstisbana i Vaggeryd och kring 1980 var han med om dra igång bingospelet på idrottsplatsen, en verksamhet som inbringade många sköna slantar under de följande åren.
Men länge talade han för döva öron om behovet av en konstisbana:
– Det var ingen, förutom Sixten Stenervik, som vågade tro på konstisen. Inte förrän vi fick Berry Lilja som ordförande i föreningen i slutet på 1970-talet, säger han.
– Vid det årsmöte då han valdes till ordförande frågade jag honom om han ville arbeta för en konstfryst bandybana i Vaggeryd. Han svarade ja.
– Jag har alltid respekterat honom för det arbete han gjorde som ordförande i föreningen. Jag hade aldrig på egen hand kunnat genomföra det eftersom det också krävdes någon som kunde arbeta med politikerna.
Sven-Olof Isacsson drev på arbetet på sitt sätt, som frispråkig debattör. Hans minnesvärda drabbning i lokalradion med frispråkige direktören Birger Ekström från Skillingaryd väckte stor uppmärksamhet.
– Vi var beredda att gå långt för att få den konstfrusna bandybanan. Bland annat föreslog vi en storidrottsplats med bandybana,  ishall och bollplaner utefter Långa syna mellan Vaggeryd och Skillingaryd. Vi talade också om värmeåtervinning, två saker som man nu återigen lyfter fram på allvar, säger han.
Slutstriden genomfördes under dramatiska former efter två spännande omröstningar i kommunfullmäktige.
– 1985 kunde vi inviga vår isbana. Tyvärr innebar det inte att bandyn blev bättre i Vaggeryd. Men det är skönt att veta att vi kan erbjuda ungdomarna en möjlighet att utöva idrott även på vintern i Vaggeryd. Det var för ungdomarnas skull vi drev fram isbanan. Jag brukar säga att varje ung människa vi kan rädda från att råka illa ut sparar vi miljoner kronor åt samhället. Men det har politikerna inte alltid insett.
2005 var det dags igen. Behovet av fler omklädningsrum på Idrottsplatsen var stort och 2006 var de tillbyggda lokalerna invigningsklara. Än en gång hade Sven-Olof tagit på sig rollen som motor för ett projekt. Och lyckats.
– Det var inte jag som gjorde arbetet, det hade inte gått utan goda medarbetares hjälp, säger han.
– Jag frågade 49 personer om de ville hjälpa till, med allt från markberedning från inredning och ingen vägrade. Det var heller ingen som nekade när jag kontaktade firmor om sponsring av material, det handlade om allt från trä till plattor och tegel. De sista 4 000 kronor som saknades lyckades jag få en privatperson att donera.
Sven-Olof Isacsson talar gärna om politiker. Men han har aldrig ens övervägt ett politiskt engagemang även om han en gång i tiden började tala för att man skulle bilda ett idrottsparti.
– Jag har alltid sagt vad jag tyckt och tänkt och det passar sig inte för en politiker. Jag har kanske fått lida för min frispråkighet, även om jag personligen inte  haft några obehag av det. Det tråkiga är att vi till slut tvingades sälja Idrottsplatsen som var värd miljoner för en spottstyver till kommunen.
Dagarna före jul 2010 lämnade han sitt sista uppdrag inom Waggeryds IK och idrottsplatsföreningen.
– Då hade jag jobbat 39 år för WIK och framför allt ungdomen i Vaggeryd. Jag ångrar inte en minut av de åren.
Salmonellaepidemin 1962 i backspegeln (juni 2012)

Få händelser i det förflutna har fångat vaggerydsbornas intresse som salmonellaepdemin för exakt 50 år sedan. Och undra på det, hundratals vaggerydsbor har fortfarande egna minnen, det ena märkligare än det andra,  från de händelserika dagarna i juni 1962 när hela landets ögon vilade på Vaggeryd.

Många frågor är fortfarande obesvarade:
Varför spärrades 300 vaggerydsbor i ett provisoriskt epidemisjukhus under bedrövliga sanitära förhållanden när långt fler var sjuka  ute på ”samhället”?
Hur kunde det få ske?

Myndigheternas agerande saknar fortfarande  motstycke och det är klart att hela mediasveriges intresse, från stora och små tidningar till radio och TV noga följde händelseutvecklings. Men några svar fick inte journalisterna.
Samtidigt drogs tidigt ett löjes skimmer över händelseutvecklingen. Vad många glömmer som idag skrattar åt de märkliga händelserna är att många var sjuka, riktigt allvarligt sjuka.

Som Olle ”Adel” Karlsson som först åkte på halsfluss och därefter salmonella.
– Jag var mycket sjuk och tvingades stanna hemma från jobbet på ABOS. Tanken var att jag senare skulle åka på utlandssemester till Mallorca tillsammans med Jan-Olof Abrahamsson, Lars-Erik Krantz och Gunnar Ohlsson. Det var upp på mitt rum för ett sjukbesök men jag har inget minne av det besöket.
Han var på bättringsvägen när han ”internerades” men vägde då futtiga 59 kg.

På epidemisjukhuset i Jönköping bröts stillheten och friden den 6 juni när svenska flaggans dag. Just när personalen hade dukat fram kaffe och tårta anlände en busslast mycket svårt salmonellasjuka från Vaggeryd. Återstoden av dagen blev allt annat än fridfull för personalen…
Kerstin Stark berättade att hennes svärfar Ture Stark var sjuk under så lång tid att släkten inte trodde att han skulle överleva. Han höll på att torka ut. Men han repade sig så småningom.

Kerstin arbetade som tjänsteman för Vaggeryds köping och fick många långa arbetsdagar och mycket kritik från främst företagare.
– Men det gläder mig att höra att hälsovårdsnämnden och dess ordförande Ingvar Andreasson nu får upprättelse. De fick ta emot väldigt hård kritik.

Det här berättade Kerstin Stark vid föreläsningen på Bäckalyckan för en tid sedan. Det föll då på läkarna Lars-Olof Nordesjö och Per-Erik Åbom att reda ut begreppen . De båda läkarna,  av vilka den förstnämnde fungerade som tillförordnad provinsialläkare i stället för sin sjukskrivne far under den akuta krisen och den andre som är smittskyddsläkare, hade en gemensam ståndpunkt och det var att hälsovårdsnämnden agerade föredömligt. Den upprättelsen skulle ha glatt hälsovårdsnämnden om han hade varit livet idag.
– Man informerade befolkningen i viktiga hygieniska frågor, gjorde brett upplagda undersökningar och vidtog andra åtgärder för en snabb begränsning av smittspridningen, framhöll en smått imponerad Nordesjö.
– Idag skulle man inte ha spärrat in folk på ett provisoriskt sjukhus som man gjorde 1962. Men då hade man inte dagens kunskaper, ett annat regelverk från 1919 och dessutom rädslan efter salmonellaepidemin i Alvesta 1953 som fick spridning via kött över hela landet och där en procent av de sjuka avled.
Per-Erik Åbom tog fram det historiska perspektivet:

– Det var ett helt annat Sverige 1962 än idag, dessutom hade man epidemilagen från 1919 att rätta sig efter. Det var lagar som var förskräckligt rigorösa. Dessutom satte händelserna i Alvesta sina spår. Idag skulle man inte agerat så här men som sagt, det skadar inte att vara ödmjuka inför vad som hände. Under alla omständigheter har Vaggeryd gjort ett outplånligt intryck på den svenska salmonellahistorien.
Lars-Olof Nordesjö, som då var en  mycket ung och oprövad läkare, kastades huvudstupa in i krisen. Han berättade att militären ville gå in och upprätta ett fullskaligt, stort  militärsjukhus med operationssalar och allt.

– Jag såg som min huvuduppgift att stoppa militären. Någon måtta fick det ju vara.

Men mycket annat var inte måttfullt. Som när den nyligen bortgångne fotbollsmålvakten i WIK, Sigvard ”Fiffen” Magnusson hämtades till exempel av polis på en fotbollsmatch i Jönköping. Det säger något om stämningsläget för 50 år sedan.
Det lär  ha förekommit en svart handel med avföringsprover. En person ska enligt Eva Eliasson ha skickat in avföring från sin hund.
– Ni leder av valpsjuka löd svaret.

Exakt hur många vaggerydsbor som blev magsjuka i salmonella i maj och juni 1962 är det ingen som vet. Mörkertalet är nämligen mycket stort eftersom långt ifrån alla lämnade in prover. Läkare säger 700-800 personer men sannolikt var det betydligt fel. En sak vet vi dock; uppståndelsen blev naturligtvis enorm när drygt 200 vaggerydsbor spärrades in på en provisoriskt epidemisjukhus på Hjortsjöskolan.
Skyfall utlöste epidemin?

Den indirekta orsaken bakom epidemin var sannolikt det skyfall som den 24 maj 1962 föll över Vaggerydsbygden. Teorin är att smutsigt regnvatten trängde  i en eller två av mejeriets brunnar där sköljvattnet till mejeriets kärl hämtades. Därifrån var steget kort till konsumenternas mjölk och grädden på Morsdagstårtorna .

Hur som helst var hundratals vaggerydsbor mer eller mindre svårt magsjuka i slutet av maj och i början av juni. Först talades det om paratyfus men senare ställdes diagnosen salmonella.
Tisdagen den 12 juni öppnades det provisoriska sjukhuset dit 183 personer inkallades eller hämtades.
Sammanlagt visades  278 personer på Hjortsjökolans sjukhus under primitiva sanitära förhållanden innan lägret avvecklades den 20 juni. Dessutom vårdades 80 personer på sjukhus i Jönköping och 25 i Värnamo.
Problemet var eftersläpningen. Många kände sig, och var friska, när de internerades medan hundratals Vaggerydsbor var sjuka utanför ”lägret”. När de sedan uppstod en känsla av godtycklighet över det hela höll folkopinionen på att explodera. Det spända läget uppstod när när särskilt viktiga nyckelpersoner inom industrin med ABOS-chefen Olle Svensson i spetsen ”släpptes”.
När lägret avvecklades den 20 juni var fortfarande 629 vaggerydsbor positiva. De skulle vårdas i hemmet om de inte hade inte kunnat prestera tre negativa avföringsprov i rad. Särskilda tillstånd krävdes för den som ville resa utanför Vaggeryd.

Så minns jag salmonellaepidemin (20120418)

Det låg oro  i luften inför skolavslutningen i Vaggeryd år 1962. Jag var tio år och vanligtvis betydde klivet utför trapporna vid Betelkyrkan  fritt fram för två och en halv månad fyllda av fotboll, byggande av kojor i skogen, bad och lek bland brädstaplarna på andra sidan Sveavägen.
Men där fanns också för 50 år sedan en spirande oro för omvärlden den oron handlade inte bara om domedagsbomber på Novaja Zemlja, det kalla kriget utan också om många som var magsjuka här hemma i Vaggeryd.

Den 6 juni berättade tidningsartiklar, bilder och annonser om uppmaningen till alla magsjuka om att vända sig till distriktssköterskorna eller läkaren. Många gjorde så och blev inburade på de provisoriska sjukhuset någon vecka senare.
I skolan   uppmanades vi i början av juni att inte gå för nära klasskompisar som varit sjuka och så vidare.

Min syster var en av dem som drabbades. Det finns ett konfirmationsfoto i färg där hon är lika blek i ansiktet som konfirmationsklänningen.

Så kom pingsten och på tisdagen den12 juni kunde vi skolbarn bevittna hur ett snöstaket sattes upp kring Hjortsjöskolan. Förklaringen?
Jo, enligt skulle 183 smittbärare i Vaggeryd interneras där.
Kanske började allt den 24 maj när Skillingaryds väderstation inrapporterade ett skyfall som gav 26,1  millimeter regn.

Hur som helst, 100-tals vaggerydsbor blev magsjuka i slutet av maj med akut diarré. Läkar- och distriktsläkarmottagningarna blev nedringda, 600 prover skickades och själv fick jag gå fem gånger på toaletten på en dag men var sedan frisk, en bagatell alltså. Men många handa drabbades betydligt värre och togs in på epidemisjukhuset i Jönköping. Antalet ökade dag för dag. Den 31 anade den vikarierande danske provinsialläkaren K-E Dancker att det handlade om salmonella.

Dancker hade tagit över sedan ordinarie läkaren Olof Nordesjö hade skadats svår i en trafikolycka vid Lundens kvarn några månader tidigare. Flera personer, däribland sjuksköterskan Greta Fredriksson och hälsovårdsnämndens ordförande Ingvar Andreasson  hävdade senare att det provisoriska sjukhuset inte hade kommit till om doktor Nordesjö varit frisk.

Den 5 juni blev det verkligt allvar av. Det talades de om paratyfusepidemin och alla som varit sjuka uppmanades i en tidningsannons att söka läkare.
25 00 stencilerade meddelande med förhållningsorder delades ut och doktor Dancker kontaktade länsläkaren Sam Arfvidsson som i sin tur tog kontakt med medicinalstyrelsen och statens bakteriologiska laboratorium.

Den 6 juni framträdde Göingeflickorna i folkparken trots rubriken ”Nya fall kvinna dog” i Aftonbladet. Men skolresor ställdes in och laboratorieläkaren K-E Broholm for till Jönköping den 7 juni där han intervjuade där han intervjuade vaggerydspatienterna på epidemisjukhuset. Alla hade druckit mjöl eller ätit mjölkmat. Däremot kunde charkuteripersonalen fritas.

Samma dag, den 7 juni sammanträdde hälsovårdsnämnden och beslöt om provtagning på livsmedel.

Pingsthelgen den 8 och 9 juni blev lugn. Men Sigvard ”Fiffen” Magnusson mer eller mindre häktades under fotbollsmatch i Jönköping av polis som misstänkt spridningsbärare vilket säger något om stämningsläget.
Under pingsthelgen hade 420 frågeformulär bearbetats av elever på realskolan, 363 hade intagit  någon form av dryck, 219 av dem druckit mjölk i samband med insjuknandet.

Den 11 juni som var annandag pingst sammanträffade hälsovårdsnämnden med den samlade expertisen. Det beslöts  att alla vaggerydsbor skulle lämna prover och de sjuka interneras. Mejeriets brunn skulle stängas och istället anslöts mejeritet till det kommunala vattenledningsnätet. På kvällen togs beslutet om att inträtta det provisoriska sjukhuset på Västra skolan i Vaggeryd för att avlasta  sjukhusen i Värnamo och Jönköping.

Tisdag 12 juni började de första 183 interneras innanför det staket som rests av kommunalarbetarna Oskar Svensson, Kurt Samuelsson och Ingvar Magnusson. Hemma i den bobergska lägenheten på Fabriksgatan blev det ett liv och ett kiv när mamma ringdes in till lägret från grannen Gustaf Bobergs telefon. Min syster skulle sedan i mammas frånvaro laga middagen och fastnade för konserverade köttbullar. Jag har inte ätit sedan konserverade köttbullar på burk sedan dess…
Min tidningskollega Gun Gennemark hädade senare att minfar blev fullständig rasade när han berövades  markservicen i hemmet. Det resulterade i en serie insändare i Värnamo Nyheter där huvudspåret var att ”mortalitetstalet för medicinalråd, länsläkare  med flera  är 100 procent….”

Inom parentes sagt tyckte mamma senare att ”sjukhusvistelsen” hade varit hennes bästa semester någonsin vid 46 års ålder….
Själv var jag livrädd, jag hade inte varit hemifrån mor och fars omsorger en dag bortsatt från en fotbollsresa till Gnosjö med Lars-Uno Sandberg den våren. Andra som kompisen Pelle Hemdan såg fram emot intagning, tänk att få leka skeppsbrott i den nya gymnastiksalen…
Erik Krantz som var den förste på plats av de intagna i gymnastiksalen  hade det sannolikt inte särskilt  lugnt omkring sig…
Det fanns verkligen skäl att oroa sig. Två av mina småkusiner släpptes ensamma i väg till sjukhuset i Jönköping.
Andra vägrade släppa iväg sina barn. En av dem var rektorn på realskolan Åke Jonasson som 25 år senare talade om Stalins Sovjet och Hitlers Tyskland, om täckta bilar och hastiga transporter i natten.
I vissa butiker började det nu bli tomt på hyllorna när mycket kördes till tippen för destruktion. Sammanlagt värde på de livsmedel som förstördes var 800 000 kronor.
Själv ser jag framför mig Sven ”Gliet” Eliassons traktorgrävskopa fulllastad med allt möjligt godis som kokosbollar med mera.

13 juni kallades fler Vaggerydsbor  till sjukhuset där det då fanns 166 interner. Läkare efter dansken Dankcer blev denna dag Lars-Olof Nordesjö.
I Värnamo Nyheter berättade skicklige reportern Reinhold Simmergren om vad som försiggick på den svarta marknaden, som byteshandel  med avföringsprover. Allt blandat med gemyt. Som familjen Melander besående av sex personer som fick ett eget  rum på ”sjukhuset”.
Professor Bo Zetterberg talade om det inte var fråga om paratyfus utan salmonella men att denna var långt ifrån ofarlig.

14 juni tog de ledande kommunpolitikerna till orda och kritiserade det provisoriska sjukhuset. Som kommunalnämndens ordförande Axel Eriksson som efter nämndens sammanträde bland annat uttalade sig i TV.
– Vi tror inte längre på sjukhuset, olägenheterna har blivit för stora, sa han.
Men doktor Arfvidsson försvarade sig, en så radikal lösning var den enda som hälsovårdsnämnden kunde klara och som expertisen stödde.
Ytterligare 50 personer  var intagna denna dag och fler blev det.

Fredagen den 15 juni rapporterades om  278 intagna och dessutom 150 positiva ”på samhället” . Sammanlagt var 438 ”positiva” som termen löd.
Nu började missnöjet ta konkreta uttryck. Anledningen var att vissa nyckelpersoner inom industrin bland annat Olle Svensson och tre underchefer på ABOS skulle få lämna sjukhuset. Detta fick prejudicerande effekt och  fick till följd att att andra  industrier  också begärde att få ut folk, som Rune  Claesson på Hermes.
Kritiken mot detta beslut formulerades i en inlaga signerad Bertil Ågren och där talades om missnöjet där ” 90 procent av befolkningen är bacillbärare men där bara vi isoleras. Prestige från myndigheterna var det enda som nu håll de intagna kvar”.
Samma kväll släpptes alla mammor  med småbarn. I fortsättningen skulle dessutom inga ny patienter skulle tas in.

Lördag  16 juni begärde hälsovårdsnämnden minus Olof Nordesjö som nu var tillbaka i tjänst att alla skulle släppas för vård i hemmet liksom alla sjuka i Vaggeryd och på Erikabygget…
•    523 fall noterades och 278 intagna i Vaggeryd, 208 vårdades i hemmen,
•    En grupp läkare från Göteborg gjorde ett besök på Gillet för att visa sin ”totala avsaknad av skräck inför Vaggerydssalmonellan”.  Erik ”Målare” Abrahamsson (K) såg en konflikt mellan Stockholms- och Göteborgsläkarna i synen på det inträffade.
•    Sammanlagt 540 rapporterades som positiva, alltså sjuka.

Söndag 17 juni var en strålande sommardag med gudstjänst och picknick på båda sidor om staketet. Sven-Dan Almqvist ledde gudstjänst och  Betels och missionskyrkans musikkårer konserterade.
•    578 vaggerydsbor rapporterades som positiva.

Måndag 18 juni sammanträdde kommunfullmäktige. Alla från vänster till höger från Erik ”Målare” till Folke Karlsson och Selim Siljhammar talade om skandal. Folke Karlsson talade bland annat om fem-sexåringar som själva fick klara sina avföringsprov.
•    – Makabert sa han.
Axel Erikson:
– Politikerna påtalar brister och myndigheterna förnekar dem. Märkligt.
•    586 hade denna dag lämnat positiva prov.

Tisdag 19 juni. Hälsovårdsnämnden begärde att alla interner skulle skrivas ut för isolering i hemmen. Och vann! Lösningen blev att  Vaggeryd skulle delas in i 14 distrikt med vardera en övervakare som skulle kontrollera och bokföra all provtagning.
621 var vaggerydsbor var inskrivna positiva.

Onsdag den 20 juni stundade frihetens timme för 240 inklusive min mor. Alla skrevs ut för isolering i hemmen.
•    Sveriges Mejeriers Riksförbund pekade i ett uttlande på att ”alla prover som tagits vid mejeriet visade negativa salmonellaresultat”.
•    629 personer var registrerade som positiva och expertisen reste hem till Stockholm.

Torsdag 21 juni: Ala fick återgå till sina arbeten, kvar var fyra av som mest 80 patienter på epidemisjukhuset i Jönköping, fyra av 25 i Värnmo. Den fortsatta provtagningen sköttes av 14 distriktsombud och sju anställda.
•    Den följande helgen bjöd inte på några midsommarfestligheter av traditionellt slag. Vi på Sveagården hade dans kring midsommarstången.
•    Vid Hjortsjöbadet var det stopp för alla smittobärare att bada. Noterbart är att tre veckor efter kulmen på epidemin hade bara 50 procent av invånarna i Vaggeryd och Hok lämnat prover.

Den  23 augusti lades tre centralt belägna brunnar ned och ersattes av en ny tät norr om Hjortsjöbadet.
•    I mitten på september vägrade vi skolbarn att dricka mjölk från Vaggeryds mejeri.

Håkan arbetar vidare för hembygden (2012-0412)

Efter 34 år lämnade Håkan Johansson uppdraget som ordförande för Byarums Hembygdsförening. Men det betyder inte att han avslutar sitt arbete för hembygdsrörelsen och Byrums Hembygdsförening.
– Tvärtom, jag har många idéer om vad jag vill förverkliga och som jag nu får tid över ta itu med. Men det väsentliga är att nya krafter släpps fram och fler yngre människor kommer med i hembygdsarbetet, kommenterade han.
– Jag är inte orolig för hembygdsrörelsens framtid eftersom ett finns ett stort engagemang, inte bara i hembygdsföreningen utan också hos museiföreningen, släkt- och bygdeforskarna och IOGT/NTO. Det är så många människor engagerade att det vore konstigt om inte hembygdsarbetet levde vidare.
Håkan Johansson pekar på hur det var 1978 när Byarums Hembygdsförening var i skriande behov av föryngring och förnyelse. Som tur var för hembygdsföreningen hade man redan Håkan Johansson i styrelsen sedan två år. Resten är som det brukar heta, historia. Håkan har räknat ut att han under de 34 åren som ordförande har lett 196 styrelsesammanträden. Lägg därtill i snitt sex-sju sammanträden om året som sammankallande sedan 1981 för redaktionskommittén för hembygdsboken. Och många andra aktiviteter.
– Från början brukade vi har tre-fyra sammanträden om året med styrelsen, idag är det dubbelt så många. Det säger något om hur verksamheten i föreningen har utvecklats, säger han.
Andra fakta är att såväl föreningsarbetet i stort som hembygdsgård och hembygdsbok har förändrats i grunden under hans ledning. I dag är Byarums Hembygdsförening  en mycket välmående förening och ingen ska äras för det mer än Håkan Johansson.
– Det bästa som hänt under de här åren var att vi köpte loss markområdet där hembygdsgården ligger, det var 1994, berättade han.
– Det sämsta var förstås stormen Gudrun i januari 2005. Det första jag gjorde på söndagsmorgonen efter stormen var att åka ned till hembygdsgården. Den syn som inte mötte mig var sannerligen inte rolig med flera nedblåsa träd.
Idag har dock tiden läkt såren efter stormen Gudrun.
Håkan arbetar  inte enbart vid styrelsebordet och på hembygdsgården. På en ledig dag efter påskhelgen kunde ha ses i arbete med motorsågen vid Brynostadalen som ligger utmed vägen mellan Vaggeryd och Hok. Där har han för hembygdsföreningen snyggat upp och lyft fram området om vars historiska bakgrund de lärde tvistar.
– Där finns bland annat tre stora stenar i ett område där det överhuvudtaget inte finns någon sten. Man kan undra varför stenarna har hamnat där, säg han.
Forskningsrönen kommer att redovisas i hembygdsboken i en artikel av Rolf Fredriksson.
Håkan Johansson pekar på att det finns många spännande delar av lokalhistorien som kan lyftas fram och som han vill synliggöra på olika sätt . Det är så han kommer att arbeta vidare inom hembygdsrörelsen. I år drar han igång en upprustning av Backstugan i Byarum som hembygdsföreningen övertog från kyrkokören för snart tio år sedan samt fortsätta arbete med hembygdsboken. Och mycket mera.
Ett liv med musik och idrott – om Lotta och Lars-Erik Karlsson (2012-0209)

Skolans modernisering under den andra halvan av 1960-talet betydde för Vaggeryds del att bygden fick ett värdefullt tillskott av unga och välutbildade lärare som har betytt enormt mycket, inte bara inom undervisning utan också för föreningslivet.
Sommaren 1967 flyttade Lotta och Lars-Erik Karlsson till Vaggeryd. Man brukar ju säga att den som väl har fått vaggerydssand mellan tårna blir orten trogen. Så blev det också för makarna Karlsson.
– När man sökte ordinarie tjänst var kommunen skyldig att ordna bostad och vi fick en lägenhet som rektor Verner Selldén ordnade i Jönköpingståget på Förborgsvägen. Där bor vi fortfarande, berättar Lars-Erik.
Med sig i bagaget hade makarna Karlsson många goda idéer som blivit till glädje för kultur- och föreningsliv. Lars-Eriks engagemang inom musiken i Ellek Jazz och Gota Stream Big Band är väl känt och inom idrotten har Lotta och Lars-Erik framför allt ägnat sin tid åt utförsåkning och golf.
Men om Lars-Erik själv hade fått bestämma hade han inte utbildat sig till lärare utan till jägmästare. Han föddes 1934 norr om Ulricehamn, tvärs över Ätran från den nuvarande alpina slalomläggningen räknat. Den fanns inte då men sluttningarna ned mot ån innebar rikta möjligheter att ”damma på utför” på små skogsvägar i synnerhet de snörika vintrarna under de inledande krigsåren.
Men livet handlar inte enbart om skidåkning. Yrkesvalet var inte självklart trots att många i släkten var lärare.
– När jag berättade för min far att jag siktade på att bli jägmästare tyckte han att det verkade vara en lite osäker framtid. Istället sa han att ”som lärare får du mycket fritid och inget hindrar dig då från att skaffa dig ett gevär”.
Lars-Erik tog till sig rådet, även om det inte lär ha blivit mycket tid över för jakt. Efter ett år på Per Brahe-gymnasiet i Jönköping antogs han på den fyraåriga utbildningen vid lärarseminariet i Linköping år 1952.
Under de åren som följde såg Lars-Erik till att han fick utlopp för sin lust för skidåkning. Bland annat genom åka skidor på dagarna och agera musiker på Hotell Granen i Åre mot fritt uppehälle på hotellet. Skibums fanns alltså redan på tidigt 50-tal.
Han var också ute en sväng på de sju haven.
1956 turnerade Lars-Erik tillsammans med norrmannen Asbjörn Lynge, som var kompis med flerfaldige alpine världsmästaren Stein Eriksen.
– Lynges paradnummer var en volt framåt på skidor varefter han landade 40 meter längre ned i backen. Vi åkte runt till alla möjliga ställen och tävlade, ofta kombinerat med uppvisningsgrejor, sakta gick det bättre och bättre.  Lynge ville att jag också skulle pröva framåtvolten så att vi båda skulle kunna göra den samtidigt. Nära var det men det blev aldrig så.
Tur var det för tricket måste ha varit fullständigt livsfarligt…
Från 1957 blev tillvaron mera stadgad när han gifte sig med Lotta och flyttade till Ryllshyttan.
– Det var bostadsbrist i Linköping så vi sökte oss norrut. En enda ort söder om Östersund svarade och det blev Ryllshyttan för oss.
Tio senare blev deras adress Förborgsvägen. Mer den fasta basen där har inte inneburit ett statiskt liv. Tvärtom, Lars-Erik knöts som instruktör till småländsk alpin skidåkning och med tiden också till ledarstaben kring det alpina landslaget under Stenmarkstiden.
– Ett år avgjordes Kalla Anka-finalerna för ungdomar i Duved i en slalombacke som egentligen var för brant. Jag stod nere vid målet tillsammans med bland andra Hermann Nog ler och Calle Brandt och såg Ingemar Stenmark dansa ned, han var så otroligt överlägsen alla andra någon sa att ”blir han inte något riktigt stort kan vi lägga av, minns Lars-Erik som beskrev Stenmarks suveränitet i en femkamp vid ett sommarläger i Motala där han trixade med en fotboll 200 gånger och sedan hoppade 6,10 i längd – på en improviserad planka på Vätterstranden vid Värnamo-badet.
Inte undra på att Stenmark långt senare vid 55 års ålder var fullständigt suverän i Mästarnas mästare…
Uppgifterna som Lars-Erik hade som hjälptränare under Stenmarks-epoken var dock inte särskilt glansfulla. Det kunde vara att videofilma träningen, med tung och skrymmande utrustning
Han upplevde också på nära håll medaljens baksida under Stenmark-epoken. Helgonglorian var inte alltid enkel att bära för Ingemar Stenmark.
– Lotta och jag satt en gång tillsammans med Ingemar vid en måltid och kunde med egna ögon se hur folk som kom förbi var så nyfikna att de stannade och bara stod och gapade när de såg honom äta. Det är lätt att förstå att det blev en snabb måltid, den gången.
Å andra sidan var det rätt roligt åskådarna nere i Alperna var så trötta på Stenmarks totala överlägsenhet att de kastade snöbollar på honom och övriga svenskar…
Ledaruppdragen betydde ett mycket kringflackande liv under vinterhalvåret med många resor till såväl de svenska fjällen och till Alperna. Som mest blev det en vinter fyra resor till Österrike. Ofta med hela familjen.
– Det blev en livsstil, det var vårt liv. Våra barn Helena och Olle fick liftkort och lite pengar och fick sedan i stort sett klara sig på egen hand i backarna när vi skötte våra ledaruppdrag, även om vi naturligtvis hade viss kontroll på vad de höll på med. Men jag tror inte någon av oss for illa det, säger Lotta och tillägger:
– Dessutom blev det ofta sommarskidåkning i Norge eller Österike…
Ett 55-årig äktenskap som fortfarande håller trots alla strapatser visar att upplägget inte kan ha varit helt fel.
Om Lars-Erik finge leva om sitt liv skulle det förmodligen se ut på ett liknande sätt.
– Det har gett mig många glada stunder, inte bara för den egna upplevelsen utan också tillsammans med familjen och många arbetsamma men glada minnen av ungdomar som jag varit med och tränat, säger Lars-Erik själv.
Om nu någon till äventyrs skulle vilja vet hur det känns att stå där uppe vid startplatsen och veta att staden du kan se mellan dina skidor långt där nere heter  Kitzbühel – då går det utmärkt bra att fråga Lars-Erik Karlsson…
Utförsåkningens pionjärer i Vaggeryd

Lars-Erik i aktion i branterna vid Friluftsgården.

När Lotta och Lars-Erik Karlsson flyttade till Vaggeryd 1967 var fjällturism vintertid för vaggerydsborna det samma som turåkning över fjällviddderna frampå vårkanten.  Det borde varit en omöjlig uppgift att lansera utförsåkning i Vaggeryd eftersom här inte finns några backar värda namnet. Dessutom låg Stenmark-epoken åtta åt in i framtiden.
Med sig till Vaggeryd hade makarna Karlsson denna sommar för 45 år sedan  framför allt en brinnande entusiasm för alpin skidåkning.
Lotta hade i motsats till maken inte vuxit upp med skidåkningen utan fick istället lära sig skidåkningen The Hard Way, bland annat i störtloppsbanan i Åre. Hon byggde sedan på kompetensen med skidlärarutbildning som omfattade såväl längd- och utförsåkning som backhoppning. Lotta hoppade hela 14 meter. Hur många kan stoltsera med något liknande?
Även om Lars-Erik hade passerat de 30 när familjen flyttade till Vaggeryd ville han fortsätta att tävla och frågade dåvarande ordföranden i Vaggeryds SOK Sven Lövdahl om han fick representera VSOK. Det fick han. Det beskedet visade sig vara synnerligen klokt eftersom Lars-Erik två år senare, år 1969, blev småländsk distriktsmästare i slalom för Vaggeryds SOK!
Dessförinnan hade han vid DM  1968 placerat sig som tvåa med lärarkollegan Sune Hjelm på sjunde plats, Sune som hade fått sin alpina utbildning i Taberg.
Lotta och Lars-Eriks tioåriga dotter Helena spred också glans över VSOKs skidnamn och kvalade bland annat in till Kalle Anka-cupens riksfinal i slutet på 1960-talet.
Samtidigt som maken härjade i pisterna började Lotta lära ut utförsåkningens hemligheter till det uppväxande släktet. Vintern 1968 gjordes rader av tidningsreportage om skidskolan vid Friluftsgården.
Nu lär barnen i Vaggeryd
utförsåkning och slalom
är bara en i raden av tidningsrubriker.
Ett annat exempel på hur det kunde låta:
”Nu har man också startat en grundläggande kurs för dem som vill lära sig slalomåkning och allt som har med utförsåkning att göra. .. Redan första dagen var ett 15-tal ungdomar anmälda och dessa hade roligt värre i utförsbackarna vid Friluftsgården. Det är fru Lotta Karlsson som ställt sig som ledare för denna skola. Hon är utbildad instruktör och kan konsten att åka slalom”.
Under tiden fortsatte hennes make fortsatte sitt härjningståg i pisterna. Vad sägs om rubriker som ”Vaggerydsseger i Borås-slalom” och
”L-E Karlsson, Vaggeyd trea i Jönköpings slalom för att inte tala om ”Folkskolläraren gav lektion… och gjorde det i slalom ”.
Problemet med utförsåkningen i Vaggeryd var att det inte fanns några backar. Under årens lopp utforskade  Lars-Erik och Lotta hela bygden i sin jakt på skidbackar.
– När vi först såg hur högt Tomtabacken låg över havet tyckte vi att det lät suveränt. Men Tomtabacken är ju bara högsta punkten på en platå och hade inga tillräckligt branta backar, minns Lotta.
Hennes make sparade verkligen ingen möda för att hitta lämpliga backar. Han undersökte terrängen på ort och ställe genom att åka utför mellan träden i backarna:
– Jag letade backar överallt, säger han.
– Vid dessa tillfällen använde jag ett par korta så kallade kompaktskidor på cirka 170 centimeter så att jag kunde åka inne i skogen bland träden, bland annat på Rävaskansen öster om golfbanan i Hok. Lämplig terräng fanns också på skjutfältet, men den var av kända skäl oåtkomlig.
Då och då har förslag lagts fram om en liten lift vid Friluftsgården.
Men den enda skidbacken med lift som skapades de här åren var Svenarum Hill. Bakom det initiativet stod läraren Karl-Erik Törnqvist.
Naturligtvis ställde Lotta upp som lärare i slalom för Svenarumsbarnen.
Problmetet med denna lovande process var att det stundade en följd av milda 70-talsvintrar som inte ens entusiaster som Lotta och Lars-Erik kunde råda över.
Trots att de naturliga förutsättningarna alltså saknades arrangerades det faktiskt en riktig slalomtävling vid Friluftsgården i Vaggeryd . Resultatlistan finns bevarad i familjen Karlssons arkiv liksom några bilder. Vinnare i Vaggeryd Open den 4 mars 1971 blev blivande förbundskaptenen för alpina landslaget Lasse Kjellberg med Lars-Erik Karlsson som god tvåa. Sammanlagd åktid för vinnaren blev 20,2 sekunder och snabbaste åket tog 10 sekunder. Inte mindre än 22 åkare kom till start i denna den enda slalomtävling som genomförts i Vaggeryd.
– Vi utnyttjade förstås den lilla backen till max med målet så långt bort på parkeringsplatsen som det gick. Dessutom hade vi en särskild startplats och elektronisk tidtagning!
Vid det laget hade Lars-Erik bytt klubbadress till Jönköpings AIF och dessutom engagerat sig hårt i arbetet som distriktsinstruktör.
Den 26 januari 1974 fick han nytta av sina erfarenheter från jakten på slalombackar i Vaggeryds kommun. Vintern det året tog slut runt trettonhelgen och när DM i slalom skulle avgöras fanns det ingen snö att åka på i Virserum där tävlingarna skulle ha genomförts.
Men Lars-Erik visste var det fanns snö, nämligen i den lilla Kyllåsbacken nordväst om Skillingaryd.
-Vi skottade och skottade och fick faktiskt till backe så att DM-tävlingarna kunde avgöras under hyfsade förhållanden, minns han.
Arrangemanget väckte en hel del uppmärksamhet:
Jättearbete räddade
Smålands Alpina DM
löd rubriken som berättade hur DM hade avgjorts på en för ”utförsåkning alldeles okänd bana i Kylås, cirka en mil väster om Skillingaryd. Banan som serverades var efter fullföljd tävling fortfarande användbar trots det fem grader ljumma vårvädret.”
En annan tidning skrev:
”Gårdagens tävling på Kyllåshöjden kunde genomföras på bästa underlag. Göran Bohlin och Lars-Erik Karlsson svarade för banorna och eftersom det var tösnö hade man preparerat banorna med salmiak – resultatet var utmärkt”.
Så fick makarna Karlsson till slut en viss belöning för sitt trägna slit för den alpina skidsporten i bygden.
Fröet som såddes i Kyllås har med åren vuxit ut till något riktigt lovande.
Julskyltningar meed kontraster (20111109)

Har vaggerydsborna någonsin upplevt en trivsammare julskyltning är den 3 december 2010: Alla de nödvändiga ingredienserna fanns där med snö, kyla och Lucia, ett överflödets utbud i butikerna och fred i vår del av världen.
Förutsättningarna var helt andra för 70 år sedan – inför julen 1942. I tidningsreferaten från detta knapphetens och ransoneringarnas år berättas om ett strilande regn över Vaggeryd den 13 december 1942 som man trodde skulle få  folket att stanna hemma i stugvärmen istället för att se vad butikerna hade att komma med inför julen:
”Men så var ingalunda fallet, utan liksom förr gick man man ur huse för att se vad affärsmännen hade att erbjuda till julen. Dessa hade å sin sida sannerligen inte några pessimistiska föreställningar angående julaffärerna , om man ska döma av deras exponeringar.  Någon brist på varor kunde inte förmärkas  och sättet att visa dem hade butiksfolket all heder av”.
Tidningen berättar också att grytinsamlingen för Norge gav 94 kronor.
En idyllisk rapport från en avkrok av världen samtidigt som tyskar och Sovjetmedborgare kämpade om världsherravälde vid Stalingrad och britter och tyskar vid El Alamein i den egyptiska öknen.
Helt bekymmersfri var dock inte tillvaron ens i Vaggeryd vid denna tid. I en krönika kallad Glimtar från Vaggeryd  berättas att det inte fanns någon lutfisk inför julen och att många oroades av hushållsgrisens väl och ve inför den stundande slakten. Det gällde enligt att få ”en så kraftig nasse som möjligt till dess att han får med livet pilkta för sin trofasthet”. Rena tävlingshetsen rådde för att hushållsgrisen skulle bli så fet som möjligt. Toppnoteringen ska ha varit 53 tum, alltså ett midjemått på grisen på dryga 130 centimeter.
Det var annat på 50-talet. Jag har inga andra minnen från julskyltningarna på 50- och 60-talen än att det var kallt och snöigt. Familjens julskyltningsvandring inleddes alltid hos Levin Johanssons Möbelaffär tvärs över Fabriksgatan från Svea 2 räknat. Vi fortsatte sedan bort till Ohlssons Specerier på Västra Storgatan där en gång ett Märklin-tåg susade fram mellan tunnlar av fikon och viadukter av dadlar med bilder på WIK.s fotbollsspelare exponerade i grupper tillsammans med chockladkartongerna.
Göran Krantz arbetade på den tiden hos Ohlssons och han berättar att ingen möda sparades för att göra så spektakulära skyltningar som möjligt. Förberedelserna pågick hela natten och präglades av hårt arbete, god stämning och  god mat.
– Vi brukade inte gå hem förrän Jönköpingståget hade avgått fram på morgonen. Ofta hände det att vi mötte personalen på Fredrikssons herrekipering när den på väg hem på morgonen, berättar han.
Fredrikssons och Vaggeryds Järnhandel var  andra självklara stopp på promenaden, för att inte tala om bröderna Bengtssons radio och TV i de vackra hotellbyggnderna vid stationen där jag såg TV för första gången. Det måste ha varit 1958 då TV slog igenom. Men det dröjde till hösten 1959 innan pappa ansåg sig ha råd att betala 1 100 kronor  kronor , vilket då motsvarade en månadslön, till Sven och ”Ecka Bengt” för en Luxor-TV som kom att bli till stor glädje för familjen  och många andra.
Vägg i vägg med Tv-affären låg Aders Möbler där det senaste på möbelsidan exponerades.
Dessa sex givna  vattenhål från 1950-talets julskyltningar är sedan länge borta – det är dock inte Konsum-butiken även om den gamla Konsum-butiken numera tjänstgör som frisérsalong. Konsum som hade sin trogna publik hos barnen genom att man hade levande tomtar som exponerade leksaksbilarna i glänsande plåt på andra sidan skyltfönstret. Så nära och ändå så långt borta…
1960- och 70-talet var NTOs julmässa ett givet och samlande inslag. Så småningom  fick vi börja vänja oss vid att snön och kylan ibland saknades på julskyltningsdagen.
Numera gör Lions  samma jobb som NTO en gång i tiden. Tack för det. Det gör att  julskyltningarna behåller sitt grepp om Vaggerydsborna som den mötesplats sedan generationer tillbaka då man verkligen känner att julen står för dörren.
Arne ”Sotarn” Sandberg (20111011)

Arne ”Sotarn” Sandberg, i mitten.,  tillsammans med två som var med om de glada 50-talet, t.v. numera bortgångne målvakten Sigvard ”Fiffen” Magnusson och till höger  Thore Ohlsson.
Söndagen den 7 oktober 1956 är utan tvekan den största i Vaggeryds historia. Det var den dagen Waggeryds IK spelade en så kallad seriefinal fotbollens div II, den tidens  motsvarighet till superettan, mot Örgryte från Göteborg inför 9 400 åskådare. Den verkliga publiksiffran var betydligt högre och låg kring 12 000. Publiktrycket var nämligen så stort att man tvingades öppna grindarna och släppa in alla som stod utanför utan biljetter.
Arne ”Sotarn” Sandberg upplevde denna dag inifrån, som  vänsterback  i WIK. Det blev det en dag som  han aldrig glömmer. Han lär heller aldrig glömma den utveckling som ledde fram till de makalösa händelserna hösten 1956.
På den tiden handplockade Waggeryds IK de talanger som skulle utbildas till fotbollsspelare.
– Det var Rune Nystrand som en dag 1950 sa till mig att jag skulle börja träna med WIK. Han hade väl luskat ut att jag var rätt duktig på att spela fotboll, minns han.
– Samma år spelade jag min första match i juniorlaget. Det var i Åminne  och jag minns alldeles särskilt att man slängde till mig mina första fotbollsskor före matchen, ett par tunga läderskor med en stenhård hätta och med dubbar som man spikade fast i sulan.
När Rune Åkerblad drog sig tillbaka fick Arne överta tröja nummer tre som vänsterback i WIKs A-lag, ungefär lagom till storhetstidens början hösten 1955 med spel i näst högsta serien.
– Vi inledde med att vinna mot Råå och sedan spelade vi oavgjort mot Husqvarna på Vapenvallen inför 4 000 åskådare. Därefter rullade det bara på.
Den 29 september 1956 gjorde Arne en stormatch när WIK bortavann mot Örgryte med 4–0  inför 25146 åskådare på Gamla Ullevi, trots att ÖIS anfördes av tiderna bäste svensk fotbollsspelare, Gunnar Gren,.
Det gjorde att returmatchen åtta dagar senare skrevs upp något alldeles enormt. De stora tidningsdrakarna skickade sina toppreportrar till returmötet när Vaggeryd för en dag stod i centrum för idrottsintresset i riket.
Den stora dagen började i dur men slutade i moll. Redan när Arne några timmar före match klev ut på balkongen för att hämma bollskorna kunde han sen hur ordningsmakten fyllde den närbelägna Esplanaden, då grusbelagd, med rader på rad av bilar. Uppe på idrottsplatsen var det fullsatt redan klockan 10.00 och en härligt förväntansfull  stämning.
En stund före avspark letade sig spelarna ut genom grinden till Idrottsplatsen och följde sedan det röda staket upp till en talldunge där uppmjukningen skedde.
– Det var kallt och kulet. Trots det hade jag  just den där dagen ändå ingen träningsoverall på mig. Plötsligt högg det till i ryggen , jag hade drabbats av ryggskott, minns han.
På den tiden fanns inga reserver eller avbytare att sätta in, någon hjälp av sjukvårdare eller massörer fanns heller inte att tillgå. Så Arne blev tvingad att försöka spela med skadad rygg. Det gick naturligtvis inte särskilt bra.
– Det kändes mycket ledsamt och oturligt när det var så mycket folk på matchen. Jag hade så stora problem att röra mig att jag inte alls kunde gör mig rättvisa. Jag bedömer att min kapacitet sattes ned med 30 procent.
Det gick illa även för laget som förlorade med 1–6. Arne tvingades avsluta den stora dagen sängliggande. Först några dagar senare hade han tillfrisknat så pass att han kunde ta sig ned till doktor Olof Nordesjö för en spruta som såg till att ryggsmärtorna försvann.
Men några mer matchen spelade han inte denna magiska höst.
Så fick han smeknamnet ”Sotarn”
Arne har hunnit bli 77 och bor fortfarande kvar på Esplanaden . Smeknamnet Sotarn har förföljt honom genom 70 av dessa 77 år. Men det handlar inte om att han något förflutet som sotare.
– Det var Gunnar Lindbergh, son till läraren Anton Lindbergh, som gav mig det namnet när jag var sju år. Vi lekte tillsammans på Talla fälla och jag skulle föreställa sotare. Från den dagen har jag kallats Sotarn.
Arne fortsatte med fotbollen under WIKs storhetstid upp i 30-årsåldern. Sina allra bästa match gjorde han dock som mittfältare 1964 mot Öster på bortaplan i en DM-match.
– Vi hade ett helt nytt lag och vann mot Öster med 4-0 trots att de spelade en division högre och hade kvalt till allsvenskan.
Hela sitt yrkesverksamma liv tillbringade han som metallarbetare på ABOS där han blev kvar även när företaget fick andra namn och ägare. Fotbollen följer han fortfarande intensivt via TV. Ett annat stort intresse  har varit  resor – han var en av de första Vaggerydsbor som åkte på chartersor. Regelbunden motion i form av promenader och cykelturer. Högt på prioriteringslistan står också den dagliga biblelläsningen  som under mer än 30 år har gett honom vägledning genom en stor del av livet.

Berättelsen om Nydala Bandyklubb (hösten 2011)

Hösten 1954 berättade Smålandsbygdens tidning att Smålands Bandyförbund hade fått en ny medlemsförening, nummer 125 i ordningen.
Detta är berättelsen om förening nummer 125, Nydala Bandyklubb.
Bortglömd sedan länge av nästan alla, nedlagd för mer än 50 år sedan men kärt minne bevarad hos ett fåtal.
Det här är också berättelsen om en annan tid. Man kan kalla den tid då Rekord-Magasinet mentaliteten, en tid då idealitet, amatörism och kamratskap inte bara var tomma ord utan honnörsord i idrottens föreningsliv.
Men det här är också berättelsen om kamp med vädrets makter, om all möda med snöskottning för hand, om snövallar som tynger isen och om fiskaren och hans stuga kompletterad av en liten koja vid strandkanten av den stora sjön Rusken. Den fiskarkojan fungerade som omklädningsrum för Nydala BK.
– Än idag kan jag se fiskaren Thure Wickström komma gående över isen med ett rejält lass ved i famnen på väg ned till stugan. Den låg vid Järnudden på östra stranden och där utanför hade vi planen.  I fiskarstugan fanns två små skrubbar som fungerade som omklädningsrum trots att de vardera inte var mycket större än tio-tolv kvadratmeter. Men varmt blev det där. Det var rena rama bastun.
Den som hjälper oss med berättelsen om Nydala Bandyklubb är Lars-Erik Svensson. I fotboll blev han på 60-talet skyttekung i Vrigstads IF – men i bandy i Nydala BKs tröja var han försvarare, halvback, eller back. Han var dessutom lagledare och ansvarig för det administrativa arbetet .
Lars-Erik  är  den som räddat minnet av föreningen. Hans samling består av utrustning, bilder och statistik. Ja, han till och med en hjälm av  50-tals modell i sin samling. Samt det finaste av allt, en raritet; Nydala BKs klubbnål.
I dag har Nydala hundratalet invånare. Den som inte stannar för att besöka det gamla medeltida klostret eller för att ta en kopp kaffe invid kyrkan far värdshus förbi på väg mot Värnamo, Vrigstad eller ut på en tur runt sjön Rusken.
Då, för cirka 60 år sedan hade Nydala någonstans mellan 700 och 800 invånare, två speceriaffärer och ett postkontor inrymt i Rättaregården med postadress Nydala kloster och med Emil Karlsson som föreståndare.
Bandyn sponsrades i hög grad av handlaren Verner Svensson.
– Verner har för alltid en särskild plats i mitt hjärta, säger Lars-Erik.
– Han hade två söner Lars och Alf som var bandyfantaster. Verner sponsrade oss med material till burar och tröjor. Näten inköptes på Monark-Berlins i Värnamo och snickaren Hjalmar Andersson hjälpte oss sedan sätta ihop burarna.

Man kan fråga sig varför den korta perioden med tävlingsidrott i Nydala kom att handla om bandy, inte fotboll. Men det var något alldeles särskilt med bandyn som fick ungdomar att vintertid färdas långa iskalla sträckor från byar Långö och Klinthult  till Nydala för att spela bandy. Tvillingarna Erik och Fritz Svensson i Klinthult hade motorcykel. Deras bror Bertil var målvakt i slutet på 40-talet och in på 50-talet. Där fanns också blivande svenske mästaren i orientering, den legendarisk Sven Andersson, ”Natt-Sven”.
Men på 50-talet  skapades en ännu större grupp som ville ta klivet fullt ut och spela seriebandy.
– Vi var en rätt stor grupp, minst 15, som började spelade bandy på maderna norr om sjön, berättar Lars-Erik
– Det var livsfarligt när bollen åkte ut mot djupt vatten men vi bildade långa kedjor för att få tag på bollen igen. Få , allra minst våra föräldrar, anade hur farligt det var. Själv hade jag skridsko som man fick fästa på kängorna och som alltid ramlade av.
En annan inspirationskälla var Nässjö IF, den tidens HV 71 i den här delen av landet. Handlanden Verner Svensson hade bil och såg med jämna mellanrum till att kosan styrdes mot gamla Idrottsplatsen bakom brandstation i Nässjö där Nicke Bergström och kompani huserade.
1953 började Lars-Erik, 15 år fyllda och knappast fullvuxen att lasta mjölkannor åt mjölkcentralen i Stockaryd. Samma år spelades han första träningsmatchen med Nydala BK. Den gav inte direkt mersmak, det blev 1-9 mot Rörvik B.
Men året efter formades föreningen med Arne Claesson, ordförande,  Gunnar Richter, byns andre handlande, som sekreterare och med Hans Karlsson som kassör – och med Lars-Erik Svensson, 16 år som spelande lagledare.
Vårvintern 1954 spelades matcher mot Atom från Hultsjö, det blev 7-7, returen i Hultsjö slutade 6-5 till Atom, medan matchen  Nydala-Horsaryd  slutade 11-2. Forsån från Fryele besegrades med 10-4 och i Fröderyd  blev det Nydala-seger med 14-3.
Januari 1955 spelades den första seriematchen. Det handlade om div. V och det blev 7-2 mot Åby-Tjureda B på Rusken. Centern Lars Svensson gjorde första målet och laget såg ut så här när vi slår upp Lars-Eriks vaxduksklädda anteckningsbok: målvakten Ingvar Helmersson var ,ende icke Nydalapojken. Han kom från Tenhult , arbetade på mejeriet i Stockaryd,  och hade värvats av Lars-Erik Svensson.
Laget i övrigt: Lars-Erik Svensson, Olle Gustavsson – Alf Svensson, Gunnar Richter, Åke Hultberg – Kjell Bergsten, Bengt Andersson , Lars Svensson , Sture Andersson och Gösta Lindberg.
Laget kom ned på jorden och rådde inte på IFK Lammhult B i kampen om uppflyttning till fyran. Men erfarenheterna gav blodad tand. Efter serieslutet avspisades Atom med 11-4. Lånet från Vrigstad, Allan Tengblad gjorde då sex av målen.
1956 blev Sävsjös B-lag för svårt. Det blev 7-3 till hemmalaget på Sturevallen i Sävsjö.  Seriespelet brukade avverkas i en enkelserie över fem-sex veckoslut vilket gjorde att det inte fanns utrymme för några dåliga dagar om man hade ambitioner. Men om vintervädret höll i sig blev det många träningsmatcher. Vintern 1956 omfattade hela tolv matcher. Det blev bland annat segrar mot Hooks IF, Kvillsfors, Brantås och Rörvik.  Sista matchen för säsongen spelades så sent som 25 mars.
De här åren levde Lars-Erik och hans kamrater för bandyn. Som lagledare hade han det inte alltid så lätt och en och annan konflikt blev det naturligtvis. Men det var undantagsfall. Ansvaret omfattade dessutom administrativt arbete .
– När spelare skulle kallas och motståndarlaget kontaktas fick jag sätta mig på telefonstationen och begära av telefonisten att jag skulle tala med det och det numret. En gång hade jag till och med en match mot Nässjö B på gång. Men den blev aldrig av och lika bra var kanske det, minns han.
Till bortamatcher färdades man alltid i buss. Det var flera som hade trafikkort. Bussen tillhandahölls av Henrik Johansson. Bensinkostnaderna delade spelarna på.
Planskötseln var ett kapitel för sig, inte minst när det hade snöat.
– Det var bara att plocka fram snöskyfflarna. Men ibland kunde vi få hjälp av Hans Karlsson på Rättaregården som hade traktor, minns Lars-Erik.
Men därmed var inte snöproblemen ur världen. Tyngden på all snön tyngde ned isen vilket gjorde att vatten rann till. Men Thure Wickström fann på råd. Han sågade upp isen en sträcka och kunde nästa dag erbjuda kanonis.
– En nyårsnatt tillbringade vi hela gänget nere vid banan istället för att åka ut och roa oss. Så stark var sammanhållningen inför premiären på nyårsdagen.
1957 kom med ett trendbrott. Lars-Erik var tvungen att leta spelare från andra orter för att fylla upp  laget. Målvakten  Arnold Johansson kom från Vrigstad, och Gunnar ”Kapple” Nilsson från Värnamo.
Det 27 janauri spelade Nydala seriefinal på Dammen i Bankeryd och förlorade med 9-1.
– Lennart Holmgren från Jönköping dömde och han visade ut Nydala-spelare i parti och minut, säger Lars-Erik.
– Annars brukade vi ha god tumme med domarna. Rune Aronsson från Vaggeryd var en av våra absoluta favoriter.
Lika illa gick det året efter. I sista omgången hade det blivit serieseger om man hade besegrat Sandsjö på hemmais avslutningsmatchen.
– Men Sandsjö som dessförinnan  inte hade tagit någon  poäng och bara gjort sammanlagt sju mål vann med 7-1. Nerverna svek oss, jag har ingen annan förklaring.
Det försmädliga var att de båda övriga toppkonkurrenterna Aneby och Grimstorp också förlorade. En poäng hade alltså räckt. Nu vann Aneby serien på bäst målskillnad.
1959 fick Nydala den utmärkte målvakten Sune Ståhlgren från Sävsjö som nio år senare spelade han allsvenskt kval för just Sävsjö BK. Men i Nydala-buren kunde han inte förhindra 0-9-katastrofen mot serievinnande Brantås.
Nydala slutade sexa i en åttalagsserie och nu hade den gamla stommen i laget raserats. Sigvard  Linder, Ivar Ljung, Arne Olsson, Matti Forsberg och Lennart Karlsson hämtades från   Stockaryd  och blivande allsvenske guldmedaljören i fotboll, Rolf Damberg från Värnamo.
1960 tog det roliga slut. Uno Karlsson och Olle Trofast kom från Stockaryd och
Nydala klarade återigen en sjätteplacering i en serie som Mellby vann före Skirö och Asby.
Avslutningsmatchen gick mot jumbon Grimstorp och vanns med 7-2 (4-0) i vårvinterväder med vatten på isen.
– Efter 4-0 i paus bestämde oss för att försöka hålla nollan. Det gick inte så vi var lite missbelåtna när matchen var slut.
– Från vår första seriematch 1955 återstod  jag, Åke Hultberg, Kjell Bergsten, Alf Svensson, Lars Svensson, Gösta Lindberg och Gillis Johansson.
– Vi insåg att det inte skulle gå att driva föreningen vidare . Så vi lade helt enkelt ned verksamheten efter att ha spelat sammanlagt 50 matcher på sex säsonger. Det var inget svårt  beslut eftersom vi kände att en ny tid stod för dörren, summerar Lars-Erik Svensson  som deltog i alla 50 matcherna , Gösta Lindberg i 49, Kjell Bergsten i 48,  Lars Svensson i 47 och  Alf Svensson i 46 matcher. Lars Svensson var målfarligast. Han sköt 66 mål på sina 47 matcher.
– Minnena kommer, alltid att finnas så länge jag lever, summerar Lars-Erik.
– Det var otroligt roliga år med ett härligt gäng som hade vuxit upp och gått i skola tillsammans. Jag är mycket tacksam för de här åren och för kamratandan. Det var till exempel aldrig tal om att någon skulle lämna oss lämna oss för en annan förening.
I dag omfattar Smålands Bandyförbund 21 föreningar. Man spelar på konstis och inomhus. Frågan är om det inte var bättre förr.