Boeryds gravar och Jättegraven

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Boeryd.

Boeryds gravar och Jättegraven

Boeryds gravar och Jättegraven, en natur- och kulturkrönika i 7
bilder om kanske 1500 år gamla gravar från en plats på tallmoarna
västnordväst om Taberg, söder om Jönköping

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd sista dagarna i november
år 2014.

Boeryds gravar ligger i en vacker, ljus och öppen tallskog som för
1500 år sedan förmodligen var ett öppet landskap beklätt med
betydligt mer lövträd än vad som finns i området idag.

Denna miljö borde idag innehålla spelande nattskärra, tjäder och
sjungande dubbeltrast.

Den lilla skylten berättar följande; ”Här ligger gravar som bör vara
över 1500 år gamla. Det är ett par treuddar, en stensättning, resta
stenar och nitton domarringar.

Gravarna är fördelade på två gravfält. Närmast vägen ligger
treuddarna och bland tallarna kan du se resta stenar.

De är ofta placerade i cirkelform med jämna avstånd och kallas då
domarringar.

Det andra gravfältet ligger ett hundratal meter i skogen längs stigen.
Där syns ett par domarringar och åtta resta stenar. I kanten av
gravfältet ligger en kolbotten.

Domarringarna är mellan 4 till 10 meter i diameter. De är byggda
med ett ojämnt antal stenar, ofta 5, 7 eller 9 stenar. Det ojämna
stenantalet fick senare tiders människor att tro att stenkretsarna
skulle haft med rättsskipning att göra och därför kallades de
domarringar.

Arkeologiska undersökningar har dock visat att de är gravar, ofta
anlagda århundraderna efter Kristi födelse.

Omkring 1000 kända domarringar i Jönköpings län är belägna i den
här nordvästra delen av länet.

Även i angränsande delar av Västergötland finns många
domarringar.

Treuddar är ofta lätta att se. Närmare 200 treuddar är registrerade i
länet och de flesta i Nissadalen. Här ligger en av dem intill vägen
och du ser tydligt kantstenar och stenar satta i ändarna av de långa
armarna.

Undersökta treuddar har lämnat få fynd. Det har lett oss till tanken
att de byggdes som minnesmärken, kanske över någon som avlidit på
annan ort.

De här treuddarna liksom domarringarna restaurerades i början av
1930-talet. Det finns uppgifter om att man i samband med arbetet
lade krossad järnslagg som fyllning i en av treuddarna. Denna
uppgift får man hoppas finns kvar till framtidens arkeologer som
annars kan få en verklig överraskning vid eventuell utgrävning!

Järnet har spelat en stor roll i denna region av länet. Det finns många
forntida blästerugnar och Taberg var en viktig järnmalmstillgång in i
våra dagar.

Flera kolningsgropar har också hittats i anslutning till
blästerugnarna. Kolbottnar vittnar om senare tiders kolutvinning.
Mellan gravfälten kan du se ett antal sådana.

Treuddarna är fascinerande och ofta stora fornlämningar. Många av
dem har fångat allmogens intresse och fantasi. För inte så länge
sedan trodde man det fanns många olika övernaturliga i naturen:
Tomtar, troll och vitterfolket med sina ibland synliga husdjur.

Odensjakten dånade fram i höststormen och då var det enligt
folktron Oden själv som var på jakt efter skogsrået.

Tordönet rullade bland svartblå åskmoln när Tor var på jakt efter
jättar. Han färdades på sin vagn dragen av två bockar. Med sin
hammare Mjölner slog han ihjäl vättarna.

Stora ovanliga fornlämningar kom att förknippas med övernaturlig
kroppsstorlek. I Sveriges första fornminnesinventering åren 1667
och 1689 nämns denna treudd av sockenmännen.

Man hade tolkat treuddens utsträckta former som att en jätte låg
begravd med bålen i en riktning och bägge benen åtskilda. Jätten var
26 alnar lång.”

Bara en liten kommentar till jättens längd, en aln var cirka 0,59
meter lång och multiplicerat med jättens längd på 26 alnar borde han
varit ungefär 15,34 meter lång, vilket är 1,34 meter längre än den
längsta flaggstången enligt reglerna och denna stång skall då ha en
flagga om 3,60 meter i längd eller en vimpel om 5 meter.

Boerydsgravfälten består av 17 styck domarringar, 2 styck treuddar,
och 12 styck fristående stenar som markerar gravplatser och
gravarna kom till under den tid då Romarriket gick mot sitt slut, det
vill säga cirka 500 efter Kristus.

År 476 efter Kristus har i historieskrivning angivits som året då
Romarriket upphörde att existera och den så kallade medeltiden
inleddes, men det är egentligen fel. Det som hände var att den siste
västromerske kejsaren Romulus Augustulus avsattes.

Den östra rikshalvan, det Östromerska riket, senare känt som det
Bysantinska riket levde kvar ända fram till år 1453 då osmanerna
som var ett turkiskt folk erövrade Konstantinopel.

I slutet på 1600-talet var man uppenbarligen, om man får tro skrifter
och berättelser, övertygad om att det låg en Jätte begravd i en av
treuddarna här i Boeryd.

Jättar är övernaturliga och storväxta varelser som många trodde på
förr i tiden och berättelser om jättar finns över hela världen.

De förekommer ofta i skapelsemyter, alltså berättelser som handlar
om hur världen blev till. I den fornnordiska skapelsemyten skapas
världen av jätten Ymers kropp och där var jättarna fiender till
gudarna.

Senare trodde man att jättar funnits en gång men att de försvunnit
men man kunde också tro att de fanns i fjärran länder.

Berättelserna om jättar handlade ofta om något i naturen som inte
gick att förklara, till exempel kallade man de stora stenblock som
man ofta ser i skogen för ”jättekast”.

Man trodde att en sådan stor sten hade kastats av en jätte som velat
förstöra en kyrka, eftersom jättar inte tyckte om ljudet av
kyrkklockor.

Jättar förekommer också i folksagor och där är de skrämmande
figurer som hjälten måste besegra, men den typen av jättar har
människan däremot aldrig trott på, utan de är helt påhittade.

Enligt den gamla nordiska gudaläran var rimtursarna bland de
tidigaste gestalterna som tog form jämte gudarnas urfader Bure och
Ymer som var en jätte av kosmiska dimensioner.

Hela världen skapades sedan av hans döda kropp men rimtursarna
dränktes därpå i Ymers blod, det vill säga världshaven, sånär som på
en viss Bergelmer och hans maka, från vilken senare tiders jättar
skulle härstamma.

Rimtursar är köldjättar i den fornnordiska mytologin, och de är
förknippade med konflikten mellan det ordnade Midgård och det
kaotiska Utgård.

Rimtursarna utgör ett kollektiv utan individuella särdrag och namnet
antyder deras förbindelse till urtidsjätten Ymer.

Avslutningsvis är det en mäktig och märklig känsla att vandra
omkring bland dessa gravar där ett stort antal av den yngre
järnålderns människor ligger begravda, där tidsspannet pendlar
mellan tiden för Kristi födelse och 500 efter Kristus. Tänk om dessa
stenar kunde tala.