Bolmsö, kyrkan och legenderna

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Bolmsö.

Bolmsö, kyrkan och legenderna om
Ebbe Skammelsson, Arngrim
samt svärdet Tirfing

Bolmsö, kyrkan och legenderna om Ebbe Skammelsson, Arngrim
samt svärdet Tirfing, en natur- och kulturkrönika i 15 bilder om en
mycket vacker ö i en mycket vacker sjö.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd dagen före Luciadagen i
december 2014.

 

När det avgiftsbelagda roddtvånget över till Bolmsö började vet man
inget bestämt om, men år 1872 vittnar gamla fjärdingspålar, fjärding
var förr en av de fyra delar, vari ett härad var delat, om att det skulle
vara lite ordning på trafiken.

Den pråm som sedan användes för trafik byggdes år 1880 av Anders
Petter Larsson, Yanäs, Åhs socken, vilken roddes med två kraftiga
åror av tre man, ibland flera då det var blåsigt.

I aktern var en lucka i bordläggningen som togs bort när fordon skulle
av och på.

Den pråmen ersattes dock redan år 1898 av en ny pråm för en kostnad
av 64 kronor men denna pråm gick till bottnen år 1927 efter det att
några mannar från Sunnaryd hade lånat pråmen för transport av sand.

År 1929 började en ny epok med motordriven färja som byggdes i
Reftele av Skogsfors bruk för ett pris av 18 000 kronor.

Stora arbeten utfördes i Sunnaryd och Bolmsö med
hamnanläggningar, för att ta emot den nya färjan.

År 1950 beslutades att ny färja skulle byggas vid Falkenbergs varv,
själva skrovet av järn och stål till färjan Bolm kom till Sunnaryd år
1951, sedan monterades den färdigt i Sunnaryd.

År 1969 kom nuvarande färjan Bolmia till leden, som nybygge från
Lunde varv, färjan har en längd av 23 meter och en bredd på 7 meter
med en lastkapacitet på 34 ton. Den var då Sveriges längsta
linfärjeförbindelse.

Nu har vi kastat loss från Sunnaryd och vi dras säkert och relativt
snabbt av den vajer som ligger i vattnet mellan ön och fastlandet.

Den första bron mellan Bolmsö och Tannåker byggdes för övrigt
under åren 1855-1856 av ett bolag där de flesta öbor var med och helt
utan statsbidrag.

Denna bro gick från ungefär samma plats på Tannåkerssidan som idag
men landade på Bolmsösidan lite längre söderut.

Den första bron lär ha varit byggd av trädstammar, ris och sten och
den kallades för kavlingabro då stockarna inte var sågade utan man
använde så kallade kavlingar.

Sunnaryd i bakgrunden och färden över till Bolmsö har börjat, ön som
för övrigt är Smålands största och Sveriges 25:e största ö med sina 42
kvadratkilometer är vårt mål.

Här finns bland annat Kungshögen som är en större gravhög som
skadades vid ett plundringsförsök cirka år 1865 då bonden Johan i
Håringe grävde sig ner i högen för skattsökeri.

Här frilades då en stenkista men gropens väggar av sand rasade
samman så det påstås att man aldrig slutförde plundringen.

Bolmsö kyrka började byggas år 1863 under Carl XV:s regering och
är byggd av sten. Kyrkan invigdes söndagen den 2 juli 1865 av biskop
Hultman i Växjö.

Detta är kanske öns tredje eller fjärde kyrka och den föregående
träkyrkan revs i samband med kyrkobygget, en tidigare kyrka brändes
under nordiska sjuårskriget mellan åren 1563–1570.

Den nuvarande kyrkan uppmärksammas ofta för sina två predikstolar,
av vilka den äldre är från 1641 och fanns i den tidigare kyrkan.

På kyrkogården finns för övrigt gravkor för Lillienbergs och
Gyllensvärdska ätterna.

Bolmsö omtalades för första gången år 1178, kristendomen hade
kommit till Sverige och i Sunnerbo fanns en präst, som hette Eskil och
ägde gårdar på Bolmsö.

Dessa skänkte han till biskopen i Linköping och de gårdar som
omnämns var Bjärnaryd, Västerås, Österås, Husaby, fyra gårdar i
Tjust, Bakarebo, Möcklagård, Boo, Smederyd och Sunnaryd.

Senare ägde biskopen i Växjö flera gårdar på Bolmsö men trots att
gårdarna var små och jordmånen dålig, så verkar de ha varit
eftertraktade.

På 1500-talet utgjorde 13 gårdar biskopsgods under Nydala kloster
och Bolmsö blev svårt härjat under nordiska sjuårskriget mellan åren
1563-1570 då 29 av öns 30 gårdar samt kyrkan brändes ner.

Den enda gården som återstod var Korsalt som dock några år senare
var öde.

Under den här tiden är det riddare och adelsmän, som äger gårdar på
Bolmsö men även kronan hade boställen här.

Flera gårdar slogs samman och säterier bildades, som exempelvis
Bollsta, Hov och Håringe samt på fastlandet Sunnaryd, Stavshult och
Toftnäs.

Torparna fick göra dagsverken på gårdarna mot att de fick bo i en liten
stuga, ofta bara en backstuga.

Säterierna upphörde i mitten av 1800-talet, då torparna fick friköpa
sina torp. Många av dessa torp låg på den västra sidan av ön.

Befolkningsstatistiken i början av 2000-talet ligger på 360
mantalsskriva i Bolmsö församling.

Bolmsö är rikt på kulturminnen och var centrum i det forna
fylkeskonungariket Finnveden. Här finns mer än 450 dokumenterade
fornminnen, det är hällkistor från stenåldern, rösen från bronsåldern
och gravfält med stensättningar från järnåldern.

Det är på de norra och östra delarna av Bolmsö det finns mest
fornlämningar, men man kan också finna mycket historia i både
skrifter och muntlig tradition.

Flera av gravfälten har blivit undersökta och fynd har gjorts från
vendeltid och vikingatid bestående av bronssmycken, silverring,
pilspetsar och guldföremål, bland annat två så kallade guldgubbar.

Fynden visar att Bolmsö varit bebott sedan stenåldern och under
vikingatiden har befolkningen varit talrik.

Åtminstone någon hög har varit gravplats för en storman, en kung
kanske och man har namnet kung i både kung Rings sten och
Kungshögen.

Ön Bolmsö är cirka 18 kilometer lång och 3-4 kilometer som bredast
samt är sjön Bolmens största ö.

Sjön Bolmen är 185 kvadratkilometer stor och Sveriges tionde sjö
samt har 365 öar och holmar, lika många som årets dagar.

Bilden visar den vackra altargången i den 152 år gamla Bolmsö kyrka.

Bilden visar den vackra men dramatiska altarmålningen i Bolmsö
kyrka som är målad år 1917 av Gabriel Strandberg, Stockholm.
Kvinnorna vid Jesus borde vara Maria från Magdala och Maria som
var Jakobs och Josefs mor samt modern till Sebedaios söner.

Vid sjön Bolmen och på den vackra ön Bolmsö berättas legenden,
sagan, om Ebbe Skammelsson som är en försvenskad medeltida ballad
i episk-lyrisk genre.

Balladen blev ursprungligen nedskriven på svenska år 1622 av fröken
Margareta Brahe och finns i Per Brahes visbok förvarad i Skoklosters
slotts bibliotek, men härstammar troligtvis från Danmark och varianter
finns även från Västergötland, Östergötland och Småland, dessutom
återfinns den i danska och norska traditioner.

Ursprungshandlingen utspelar sig på Tidön, på danska i Thy, på
Nordjylland och är en så kallad riddarvisa, en visa som diktades av
speciella berättare vid olika hov och som ofta ackompanjerandes med
harpa.

Legenden handlar om riddaren Ebbe Skammelsson, en adelsyngling
som träffar och förlovar sig med jungfrun Lucie, men innan han
hinner gifta sig måste han dock träda in i tjänst vid kungens gård och
ska därför vara borta i flera år.

Under tiden passar Ebbes bror Pedher på att vinna Lucies hjärta. Efter
en konstig dröm anar Ebbe oråd och rider hem till sin gård. Där har
just bröllop hållits mellan Pedher och Lucie.

Ebbe drar där sitt svärd och hugger ihjäl Lucie, Pedher och sin far,
hans mor klarar sig med en avhuggen hand. Balladen slutar med att
Ebbe flyr ut i skogen som den laglöse man han blivit.

Enligt lokaltraditionen från Finnveden i Småland ska Ebbe sökt skydd
undan sina förföljare på ön Högaholm i sjön Bolmen.

Denna riddarhistoria har sedan gjorts om till Bolmsös historia och den
säger då att Ebbe Skammelsson var från Skottland och var förlovad
med Malfred, dotter till ett förnämt folk på Tiraholm, men eftersom
Ebbe ville till fjärran länder innan han gifte sig fick en tid av sju år på
sig.

Men Malfreds far dog och hon blev förlovad med en annan då man
trodde att Ebbe dött och bröllop bestämdes till den dag Ebbe skulle ha
varit tillbaka sju år senare.

Men riddare Ebbe kommer tillbaka och när den tilltänkta svärmodern
talar om att bröllopet håller på blir han så arg att han hugger huvudet
av både henne och sedan lika så av både brud och brudgum.

Som straff för detta brott dömdes Ebbe att fjättras i 7 lispund järn och
att i 24 timmar vistas på var och en av Bolmens 365 öar. När året kom
till ända steg han iland i Angelstad och gick och lade sig i ladugården
på Jacobsgården.

Ett lispund motsvarar för övrigt 8,5 kilo, och Ebbes sju lispund
motsvarar då 7X8,5 kilo vilket ger 59,5 kilo järn att bära.

På morgonen vaknade han av att pigan som satt och mjölkade sjöng en
visa om honom, Ebbe ropade en del är sant och en del är falskt, pigan
blev då rädd och sprang till husbonnfolket.

Ebbe visade sig för folket och de följde honom till kyrkogården.

På vägen dit låg en sten som han ställde sig på och frågade Gud om
han var värdig att få vila i vigd jord, då skedde det att hans bojor
trillade av honom och han föll samtidigt död ner.

Han begravdes nära men utanför norra ringmuren och efter att muren
hade rasat tre gånger vid hans grav lades den tillslut som en båge runt
graven så han fick vila i vigd jord.

Av Ebbe Skammelssons 59,5 kilo tunga bojor snidades de tre
korstecknen som är resta på nuvarande kyrkans tak.

Ett annat slut på legenden om Ebbe är följande, Ebbe vandrar med sin
kedja tillbaka till Tiraholm och tillbringar återstoden av sitt liv med att
sona sin synd. Han låter sig ros mellan Bolmens öar och tillbringar en
dag och en natt på var och en av de 365 öarna. För varje dag faller en
länk ur kättingen och för varje dag kommer Ebbe närmare sin frid.

När han efter ett år stiger i land vid Angelstad faller den sista länken
bort och han sjunker död ner och begravs vid kyrkan i Angelstad. Den
sista länken har bevarats och hänger numera på väggen inne i
Angelstads kyrka.

En annan historia och legend från trakten säger att under vikingatiden
bodde på Bolmsö kämpen Arngrim och hans 12 söner som alla var
kända bärsärkar och spred respekt och fruktan i hela Norden. Dessa
finns också omnämnda på dopfunten i Bolmsö kyrka.

Den äldste av Arngrims söner hette Angantyr och var huvudet högre
än de andra, han innehade det goda svärdet Tirfing som bet på allt och
oundvikligen blev någons bane närhelst det drogs ur slidan. Det är för
övrigt detta svärd, Tirfing, som idag pryder Bolmsös eget vapen.

Sockenfanan med det flammande svärdet på sin duk förvaras i kyrkan
liksom även konungens gillande av vapnet med namnteckningen från
Gustaf V:s sista konselj.

Arngrim var enligt historien en norsk bärsärk i den isländska
Hervararsagan och ägare till svärdet Tyrfing som han sedan gav sin
äldste son, Angantyr.

Angantyr är ett namn på flera kämpar och kungar i den isländska
sagalitteraturen. Särskilt ryktbar är han i ett par fornaldarsagor, av
isländskans ”fornöld” för ”forntid”, såsom holmgången på Samsø
mellan bärsärken Angantyr och Hjalmar den hugstore, där Angantyr
dräper motståndaren med sitt magiska svärd Tyrfing men också själv
dör av sina sår.

I Beowulfkvädet omtalas också Angantyr som svearnas konung och
far till Ottar och Ale. Han skulle ha stupat i strid mot det folk som i
dikten kallas ”geatas”, kanske ”götar”.

Beowulfkvädet är en anglosaxisk antikvarisk elegi, klagodikt eller
klagosång, på vers, ett heroiskt epos, som av olika experter daterats till
olika tidpunkter under perioden 700-1000 efter Kristus.

Med sina 3183 rader är det anmärkningsvärt för sin omfattning och
som den enda större överlevande anglosaxiska hjältedikten har verket,
trots att det huvudsakligen berör skandinaviska händelser, i England
stigit till sådan upphöjdhet att det blivit ”Englands nationalepos”.

Beowulf utspelar sig dock i Danmark och i södra Sverige.

I kvädet kämpar Beowulf, en av geaternas hjältar, mot tre fiender,
Grendel, som föröder kungsgården Heorot och dess invånare i
Danmark samt Grendels moder och senare i sitt liv, efter att ha
återvänt hem och blivit kung, även en drake.

Beowulf blir dödligt sårad i det slutliga slaget och efter sin död blev
han begravd i en storhög av sina stridsmän.

Bilden visar den äldsta av de två predikstolarna från år 1641 som finns
i Bolmsö kyrka. År 1913 blev denna predikstol restaurerad och åter
uppsatt i kyrkan.

Bilden visar dopfunten som kom till kyrkan år 1941. Dopfunten är
komponerad av prosten Allgulin och tillverkad av konstnären Erik
Sand.

Är det möjligen Oden med sitt enda och allseende öga man ser på
dopfunten, och i bakgrunden tre kristna munkar med det nya
budskapet om en enda gud, kanske är det Unaman, Sunaman och
Vinaman, texten säger, ”Från väster kommo med skepp fredsbärande
bud… enväldig”.

Unaman, Sunaman och Vinaman var enligt Sigfridslegenden engelska
katolska cluniacensmunkar, och systersöner till den engelska
missionären Sigfrid.

Enligt Sigfridslegenden kom Sigfrid och systersönerna Unaman som
var präst, Sunaman som var diakon och Vinaman som var subdiakon
via Danmark till Värend i Småland.

De tre systersönerna rånmördades av en skara värendsbor under
ledning av Gunnar Gröpe, under tiden då Sigfrid var på resa i
Västergötland och när Sigfrid återvände till Värend fann han ett träkar
med sina fränders avhuggna huvuden flytande på Växjösjön.

Det är av denna anledning som Sankt Sigfrid avbildas bärande ett kar
med tre avhuggna huvuden och motivet återgavs även på ett äldre
stadsvapen för Växjö stad. De tre huvudena avbildas i dag på Växjö
stifts vapen.

En annan sida av dopfunten i Bolmsö kyrka visar Kristus med texten
”Det var vite Krist vår frälsare”.

Bilden visar det lilla förvaringsutrymmet under golvet i sakristian,
som nästan ser ut som en krypta.

Under 1940-talet restaurerades kyrkan grundligt och med stor omsorg,
varvid bland annat golven togs upp och lades om.

Bänkarna gjordes om och breddades, koret utökades genom att två
bänkar togs bort. Nya trappor i vapenhus och till läktaren insattes.

Bland nyförvärv som anskaffades i samband med renoveringen var
redan nämnda dopfunt i ek, skulpterad av Erik Sand i Strängnäs.

Orgeln om- och tillbyggdes år 1949 och kyrkan renoverades åter både
ut- och invändigt så sent som år 1994.

Bilden visar sockenfanan med det flammande svärdet Tirfing och upp
till höger på bilden ser man även kung Gustav V:s gillande av vapnet
med namnteckningen från hans sista konselj, den 27 oktober 1950
samt med ordet ”Gillas”.

Tyrfing är ett magiskt svärd i nordisk mytologi och enligt
fornaldarsagan, Hervarar saga, smiddes svärdet av dvärgarna Durin
och Dvalin.

Svärdet bars av bärsärken Angantyr och var det vackraste världen
skådat med ett gyllene fäste och klinga.

Hervararsagan är en isländsk fornaldarsaga, forntidssaga, från 1200-
talet som innehåller material från en äldre saga som berättar om krig
mellan ostrogoter och hunner.

Sagan handlar om sköldmön Hervor och hennes son Heidrek, kungen
av Reidgotaland vid floden Dnepr.

Mellan dennes söner Angantyr och Hlod, utbryter inbördeskrig om
faderns arv, varvid Hlod söker hjälp från hunnerna.

Angantyr i sin tur får hjälp av sin faders fosterfar Gizur, kung av
Götaland och en stor strid äger rum där Hlod blir besegrad och dräpt.
Svärdet Tyrfing spelar här en central roll.

Den avslutande bilden för denna gång visar en modell av Bolmsö
gamla kyrka, ett utseende som dock bygger på så kallade
”mannaminnen”.

Ingen vet med bestämdhet något om när den första kyrkan byggdes på
Bolmsö, inte heller var den var belägen, men man vet att här fanns en
kyrka redan på 1200-talet.