Vår naturkrönikör Dan Damberg har kikat lite mer på på vad bävern kan ställa till med.
Castor vid bäverbäcken, del 2
En naturkrönika i 9 bilder om vassa tänder och kraftfulla käkar.
Text och bild, Dan Damberg, Skillingaryd i maj 2010.
För många år sedan såg jag mina första bäverfällen just i detta område utmed Härån i östra delen av Vaggeryds kommun, se min naturkrönika ”Castor vid bäverbäcken, del 1” från februari förra året. Döm om min glädje när jag åter kunde konstatera att ”Castor” var tillbaka.
Det är en rejäl björk som den fällt och stubben savar ordentligt.
Björkstammen är noggrant kvistad och när man tittar närmare så kan man se vilka kraftfulla mejslar till tänder som bävern har. Bävrar tilllhör familjen Castoridae och är en amfibisk däggdjursfamilj i ordningen gnagare som blott innehåller ett enda släkte nämligen ”Castor”. Bävrar bygger som känt är fördämningar och blir i genomsnitt cirka 15 år gamla. Ordet bäver kommer ytterst från ett urindoeuropeiskt ”bhebhru” som betyder något i stil med ”brunt djur”. Familjen består av ett släkte med två arter, dels europeisk bäver, ”Castor fiber”, dels amerikansk bäver, ”Castor canadensis”.
Brottytorna på björkgrenarna vittnar om bävertänder som nyslipade stämjärn, inte bra att få in fingrarna i gapet på en bäver med andra ord. Bävrar kan nå en längd upp till 75 centimeter dör den europeiska bävern respektive 100 centimeter för den amerikanska bävern utan svans. Vikten ligger på cirka 20 till 30 kilogram. Pälsen är brun och mycket tät, på en kvadratcentimeter hud finns omkring 23.000 hår medan människans hud har bara 600 hår per kvadratcentimeter. Pälsen skyddar med andra ord effektivt djuret mot underkylning och bävrarna rensar den fortlöpande och smörjer in den med ett flottigt ämne som heter bävergäll.
De största spånorna är hela 6 gånger 6 centimeter och vittnar om en mycket stor kraft i käkarna. När bävrar dyker stänger de näsan och öronen och de klarar sig under vattnet utan att andas i upp till 20 minuter.
Det ligger ett ganska stort antal relativt nyfällda björkar och aspar alldeles invid vattnet på östra sidan av Härån på en sträcka på cirka 50 meter. Bäverhyddan och eller dammen hann vi inte leta reda på men de finns förmodligen i närheten. Om det är någon som vet var, hör gärna av Er till mig eller Per Bunnstad.
En relativt stor asp som har fallit för den europeiska bävern för inte så länge sedan. Den europeiska bävern fanns tidigare i stora delar av Europa och Asien men efter många år av jakt och förstöring av dess habitat, miljöer i Sverige genom lantbruk och röjning, främst utdikningar, gick antalet bävrar starkt tillbaka och år 1873 fridlystes bävern hos oss, men då var det redan för sent och den var utrotad. Efter femtio år av frånvaro återinplanterades mellan 1922 och 1939 cirka 80 bävrar i Sverige. De köptes från Norge och släpptes ut på 19 olika platser. Att bävern klarade sig från utrotning i Norge beror på att en enskild markägare fridlyste bävern på sina egna marker redan år 1840.
Halva aspen saknas, det vill säga en rejäl bit av grov aspstam med ett stort antal grenar, jag undrar vart dessa tagit vägen. Man får samtidigt en aning om hur stark bävern är. Bävrar går för övrigt inte i ide utan är aktiva hela året men i nordliga delar av utbredningsområdet är de på grund av is och snö tvungna att stanna i sina bon. I maj månad föds årskullen som kan bestå av upp till fyra ungar. Man brukar felaktigt säga att bävrar äter träd men trädfällandet görs enbart för att få material till dammbyggen och hyddan. Bäverns föda består nämligen främst av blad, bark, örter och vattenväxter.
Dessa bilder är tagna i början av maj och jag undrar om detta träd fortfarande står upp såhär 12 dagar senare, läs 15 maj, 2010. Är trädet över en viss diameter gnager bävern nämligen bara igenom cirka 2/3 av stammen, lagom mycket för att trädet vid nästa kraftiga oväder garanterat kommer att falla. Fenomenet att invänta blåsigt väder har kunnat studeras under många år vid Kottlasjön på Lidingö där en bäverfamilj har etablerat sig sedan ett tiotal år tillbaka.
Bävrarna bygger sina dammar och hyddor av grenar, kvistar och slam. Dammbyggnaderna har ofta betydande storlek och den hittills längsta dammen hittades 2007 i den kanadensiska delstaten Alberta med en längd på 850 meter då gjord av den något större amerikanska bävern, ”Castor canadensis”. Bilden visar en närbild på förra bildens bävergnag.
WordPress
Facebook
Google+
