Cykeltur under en cykeltur i Skillingaryd

Vår naturkrönikör Dan Damberg har varit på cykeltur.

Cykeltur under en cykeltur i Skillingaryd, del 4

Cykeltur under en cykeltur i Skillingaryd, del 4, en naturkrönika i 14
bilder om vad man kan få uppleva under en cykeltur bara man är lite
uppmärksam.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i juni månads första vecka
anno 2014.

Ursäkta att jag stör och god eftermiddag, jag arbetar här som en form
av landskapsarkitekt och håller den vackra landsbygden öppen och
vacker.

Jag och mina kollegors arbete är en förutsättning för en rik biologisk
mångfald och för det öppna landskapets kulturella och biologiska
rikedom. Var rädda om oss.

Nu för tiden heter vi, tyvärr, inte längre Rosa eller Stjärna utan nu
heter vi istället det något fantasilösa namnet av fyra siffror, i mitt fall
heter jag 1353.

Enligt mina egna efterforskningar, säger 1353:an plötsligt, heter
71 000 av oss Rosa, 56 000 heter Stjärna, 40 000 heter Krona, 38 000
heter Sara, 36 000 kossor Maja, 34 000 heter Lilja, 34 000 heter
Linda, 34 000 heter Majros, 28 000 heter Lisa och 26 000 av oss heter
Stina.

Men detta är bara det ni människor kallar ”10 i topp-listan”, det finns
många andra vackra namn också.

Om jag personligen hade fått välja, säger 1353:an till mig, hade jag
nog valt namnet Majros, men, men, man får inte alltid som man vill,
så 1353 får väl duga så länge, man kanske kan byta.

Det kan man nog säkert svarar jag, dock utan att veta.

Hallå där, du där borta med kameran, ropar någon från andra sidan av
ängen, vill du ha en bild på mig också.

Frågan kommer från en av 1353:s kollegor, och jag svarar att det vill
jag gärna, men ligg kvar du för jag har ett teleobjektiv på kameran så
du behöver inte komma hit.

Tack för det, får jag till svar, det var bra för jag ligger väldigt skönt
här i solen bland hundkex, smörblommor, timotej och ängssyra.

Fortsätt då med detta, svarar jag, och passar samtidigt på att tacka för
arbetet som de utför med att hålla ängar och hagar så vackra, rika och
fina.

Tack själv för samtalet, får jag till svar när jag sakta cyklar vidare på
den vackra lilla grusvägen i det bedårande vackra landskapet i
trakterna av Hultsgärde och Norra Linneryd, öster om Skillingaryd.

Bildens stenhumla, ”Bombus lapidarius”, hittar man på
jordbruksmark, i vägkanter, trädgårdar, villaområden men även i
stadsmiljöer.

Arten är en av våra vanligaste arter på kulturmark i södra Sverige och
har ökat under senare tid och expanderat norrut.

Här samlar den nektar på en rödklöver i Hultsgärde och eftersom den
är så stor påstår jag att det är en hona.

Var rädd om våra humlor, de gör också ett oerhört viktigt jobb i vår
natur.

Dessa oerhört vackra blomsterlupiner, så olika till det yttre men ändå
så exakt lika till det inre.

Midsommarblomster eller skogsnäva, ”Geranium sylvaticum”,
blommar vanligen i juni och juli.

”Ingen växt finnes, som är vare sig ymnigare i de tätaste skogarne
eller ståtligare på fjällen.

Blommans färg är i allmänhet blå, men den varierar ganska ofta, 1) då
kronan blir hvit, men ståndarne förblifva blå; 2) då både kronan och
ståndarne blifva hvita; 3) då blomkronan är blå- och hvit-brokig.”

Ur ”Flora Lapponica” av Carl von Linné år 1737, i svensk
översättning av T. M. Fries år 1905.

Tjärblomster, ”Lychnis viscaria”, är vanlig i södra och mellersta
Sverige, men förekommer sällsynt ända upp i Torne Lappmark. Den
växer på öppna, soliga marker, till exempel på torrbackar och, som
här, i vägkanter.

Artnamnet ”viscaria” kommer av latinets ”viscum” för ”lim” och
syftar på de klibbiga stjälkarna, och det svenska namnet tjärblomster
anknyter till det tjärliknande klibbiga ”limmet” under bladfästena.

Vackert blommande hagtorn, men vilken art, rundhagtorn blommor
med två stift, dessa har bara ett stift, med andra ord ingen
rundhagtorn.

Då är frågan, trubbhagtorn eller spetshagtorn, dessa är dock ofta svåra
att skilja åt men låt oss försöka.

Bladen hos trubbhagtorn är spetsigt treflikiga med nästan helbräddad
bladkant som endast har ett fåtal tänder i bladflikarnas övre del.

Bladen hos spetshagtorn är spetsigt treflikade och har vasst sågad
bladkant och stiplerna är tydligt sågade.

Detta borde då, framför allt med hänsyn tagen till den helbräddade
bladkanten med endast ett fåtal tänder i bladflikarnas övre del vara
arten trubbhagtorn, ”Crataegus monogyna”.

Arten förekommer från Skåne till Uppland, men är vanligast längst i
söder och den växer i skogsbryn, lundar eller i hagmarker som här i
Hultsgärde..

Gökblomster, ”Lychnis flos-cuculi”, är en ganska spenslig, högväxt
ört som kan bli upp till sju decimeter hög. Stjälken är ofta något
klibbig under lederna och har motsatta smala blad som är kala eller
håriga.

Gökblomster blommar i juni-juli med vanligen rosa blommor som
sitter i glesa knippen där kronbladen är djupt fyrflikade, oftast rosa till
färgen men kan ibland även vara vita.

Gökblomster är vanlig i Syd- och Mellansverige men förekommer
också sällsynt längre norrut. Den växer på fuktig mark, till exempel i
diken och fuktängar och den första fynduppgiften publicerades i
Rudbecks ”Catalogus Plantarum” år 1658.

Artnamnet ”flos-cuculi” betyder gökblomma eller gökblomster och
kommer av latinets ”flos” för blomma och ”cuculus” för ”gök”.

Växten är ofta besökt av spottstritarnas larver som är inklädda med
skyddande skum, i folkmun kallades skumsamlingarna för gökspott,
och en del anser att detta gett upphov till namnet gökblomster.

Grönvit nattviol, ”Platanthera chlorantha”, är en ganska storväxt
orkidé som kan bli över en halv meter hög och har två, stora, brett
ovala blad som sitter långt ner på stjälken, samt ett par små smala
stjälkblad.

Arten blommar i juni-juli med grönaktigt vita, svagt doftande
blommor som sitter samlade i mångblommiga ax.

Grönvit nattviol är mycket lik den nära släktingen nattviol,
”Platanthera bifolia”, men den senare är mindre, och har smalare blad
och starkare blomdoft.

De båda arterna skiljs dock säkrast på pollenfackens läge inne i
blomman som hos nattviol är tätt parallella medan de hos bildens art
grönvit nattviol är vinklade med ett tydligt avstånd mellan sig.

Hybrider mellan de två arterna förekommer dock där de växer
tillsammans.

Grönvit nattviol är mindre vanlig, men förekommer från Skåne till
Uppland, längre norrut är den sällsynt och i de nordligaste landskapen
saknas den helt.

Den är vanligare i kusttrakterna än i inlandet och växer ofta
tillsammans med nattviol i lövängar och hagmarker, dessa exemplar
växer i dikesrenen uppe vid Farstorpsvägens högsta punkt på
Hässlehultshöjden.

Den första fynduppgiften är troligen från 1600-talet, då Rudbeck
omnämner en art som kan vara grönvit nattviol.

Artnamnet ”chlorantha” kommer av grekiskans ”khloros” för ”grön”
och ”anthos” för ”blomma”, sålunda blir namnet ”grönblommig”,
vilket väl kan diskuteras.

Svampsäsongen har redan börjat, om den ens slutade tack vare den
milda vintern som gick. Här är i alla fall en björksopp, ”Leccinum
scabrum”, som är en ätlig sopp som är vanligt förekommande i hela
Sverige.

Björksoppen tillhör gruppen strävsoppar och just denna art kallas
också ofta bara just strävsopp.

Strävsoppar är ett komplex med flera närstående arter som kan likna
varandra mycket. Som matsvampplockare behöver man inte kunna
skilja dem alla åt eftersom alla är ätliga.

Liksom andra strävsoppar bör björksoppen dock upphettas tillräckligt
då otillräckligt tillagad svamp kan ge upphov till förgiftningar