Dagshög och svartanden

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Dagshög i Skåne.

Dagshög och svartanden

Dagshög och svartanden, en natur- och kulturkrönika i 10 bilder från
den skånska Bjärehalvöns vackra natur och om dess spännande
historia under tusentals år, från istid till nutid.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av januari månad år
2015. Bilderna är klickbara.

 

Enligt sägnen vilar den vikingatida kungen Dag och hans krigare i
gravhögen här intill, högen är Skånes största. Det berättas om ett stort
slag på stranden vid Skälderviken, där kung Dag och hans män stred
mot Hallänningar och Blekingebor.

Dessa har värvats av uppsalakungen för att erövra Skåneland. Kung
Dag förlorade slaget och både kungen och många av hans män dog
och för att hedra sin kung och byggde de överlevande krigarna högen
där de fallna hjältarna begravdes.

Dagshög är inte undersökt men troligtvis har högen byggts redan
under bronsåldern, omkring två tusen år före det som vi kallar
vikingatiden.

Högen har använts som gravplats under hela bronsåldern och kanske
även under äldre järnåldern. Människorna bodde i regel nära sina
gravplatser och säkert låg här ett eller fler så kallade långhus.

Dagshög är uppförd på en liten höjdsträckning och syns tydligt både
från hav och från land och av den anledningen byggdes under andra
världskriget ett litet fort på toppen av högen. Grunden syns ännu i
form av små stenar i marken på en avplanad del av högen.

Förmodligen har Dagshög fungerat som landmärke även för forntida
sjöfarare då det enklaste sättet att färdas var på vattenlederna och
stränderna runt Bjärehalvön erbjöd goda hamnar.

Människor har alltid varit nyfikna och har alltid haft lust att upptäcka
sin omgivning och likväl som forntida bjärebor rest ut i världen har
människor från andra platser kommit hit och på så sätt har både varor
och idéer spridits långa sträckor.

Bronsåldersmänniskorna livnärde sig till stor del på boskapsskötsel
och strandängarna kring Dagshög och längs en stor del av Bjärekusten
betas fortfarande vilket ger en artrik flora med växter som backtimjan,
trift och ängsviol.

Intill Dagshög finns stora stenar uppställda på rad och som inte har
med gravhögen att göra. På 1800-talet var marken här intill nämligen
uppodlad och avdelad med stora stenar där varje bybo hade sin del.

Marken är dock torr och mager så skördarna blev dåliga och i början
av 1900-talet slogs lotterna åter ihop till en gemensam betesmark.

Dagshög är Skånes största gravhög och ligger vid havskanten ett par
kilometer söder om Torekov i Båstads kommun. Den är 4,5 meter hög
och hela 42 meter i diameter.

Högen, som ligger i ett övrigt fornminnesrikt område, med inte minst
mängder med skålgropsförekomster, antas ha anlagts under
bronsåldern.

Högens placering är väl vald för att synas från havet där den ligger vid
stranden av det utskjutande Bjärehalvön.

Dagshög är som redan nämnts knuten en gammal legend att här ska en
skånsk kung ligga begravd. Han skulle en gång ha fallit i en stor strid
mot hallänningar och blekingar vilka utsänts av kungen av Uppsala.
Legenden saknar dock verklighetsförankring.

Högen har aldrig grävts ut och under andra världskriget uppfördes en
observationsplats uppe på högens krön, denna revs år 1956 och
gravhögen restaurerades.

Informationstexten säger följande,

”En gammal sägen om Dagshög berättar att en kung vid namna Dag
för länge sedan härskade över Skåneland. Men uppsalakungen, som
traktade efter det rika Skåne, samlade en stor här och tågade söderut.
Just vid Dagshög kom de båda kungarna och deras män att drabba
samman. Ett våldsamt slag utkämpades och det blev kung Dag som till
slut drog det kortaste strået. För att hedra den fallne kungen och hans
stupade krigare byggdes en väldig hög över dem.

Denna sägen har under mycket lång tid berättats på Bjärehälvön. Idag
vet vi att Dagshög, liksom andra skånska storhögar, uppfördes under
äldre bronsåldern ca 1800-1100 f.Kr. Högen har sedan använts som
gravplats under nära tusen år, ofta ända in i järnålder.

Dagshög är Skånes största gravhög, 42 meter i diameter och drygt 5
meter hög.  Högen är inte utgrävd, men fynd från andra undersökta
storhögar låter oss ana vad som kan döljas under grästorvorna. Vi kan
förvänta oss en kista av stenhällar eller en urholkad ekstock, placerad
på markytan i centrum av graven. Här har en viktig person i dåtidens
Bjäre begravts med rika gravgåvor. Över kistan har ett stenröse byggts
och täckts med grästorvor. I högens ytterkanter har långt senare urnor
med brända ben gravsatts.

Den nordliga bronsåldern präglades av en högstående kultur med stark
organisation. De kontinentala kontakterna var många och det
kulturella inflytandet från såväl det rika medelhavsområdet som
Centraleuropa nådde Norden. Bronshantverket utvecklades här i
Norden till fulländning, väl i klass med tekniken i övriga Europa.

Strandängarna kring Dagshög har troligen betats kontinuerligt sedan
bronsåldern. Tecken på långvarig hävd är växter som trift, ängsviol,
knölsmörblomma och backtimjan”.

Kustremsan mellan Dagshög och Ramsjöstrand består av buskrika
fäladsmarker som i äldre tider har varit utmarker till byarna Faritslöv,
Bröddarp, Slättaröd och Ramsjö. Stranden är mestadels blockig med
några insprängda klippor.

Utmed stranden finns en smal och stenig remsa med
strandängsvegetation som på några avsnitt ersätts med klapper.

Nära stranden ligger också ett flertal gölar med stort värde för växt-
och djurliv. Innanför den smala strandängsremsan höjer sig landet
ganska markant vilket ger upphov till en tydlig sluttningszon som
oftast är relativt flack men bitvis också brant och klippig.

Buskskiktet varierar avsevärt i täthet utmed den här sträckan.
Grässlätterna är öppna eller endast glest beväxta med buskar medan
sluttningszonen på många håll har täta snår.

Enen är den dominerande busken men även rosor är rikligt företrädda
och i slänterna nedanför Dagshög kan man hitta till exempel kattfot,
backtimjan, jungfrulin, spåtistel och granspira och därtill riktiga
sällsyntheter som småfrossört och knutört.

Den här kuststräckan har ett rikt fågelliv med bland annat häckande
knölsvan, gravand, gräsand, ejder, småskrake, strandskata, större
strandpipare, rödbena, skrattmås, fiskmås, fisktärna, stenskvätta,
tofsvipa och skärpiplärka.

I de många smågölarna häckar t ex skedand, årta, kricka och rörhöna
och här har svartanden från norra amerika tillbringat den svenska
vintern ivrigt besökt av hundratals, kanske tusentals, av ornitologen
från hela Sverige med omland.

Kuststräckan mellan Dagshög och Ramsjöstrand innehåller också
många fornminnen som framför allt utgörs av ett stort antal gravar i
form av högar, rösen och stensättningar.

På Slättaröds marker, kring Burensvik, finns därtill en skålgropssten,
en boplatslämning samt platsen för ett depåfynd där man hittat hela
tolv stycken bronssvärd.

Sträckan innehåller även många spår och lämningar från historisk tid
och utanför Burensviks hamn ligger ett flyttblock kallat ”Stuten”,
vilket i äldre tider utnyttjats som sjömärke. På flera ställen syns också
stenbrott, betongfundament och andra spår efter stenindustrier,
se bild  9.

Det var en mycket blåsig den dag då vi besökte Bjärehalvön och bland
annat tillsammans med ett antal storskarvar och den mycket rara
svartanden, ”Anas rubripes”, fick vi uppleva något verkligt spännande
och minnesvärt i vår natur och historia.

Svartanden häckar för övrigt i östra Kanada, från Manitoba till
Newfoundland och i områdena kring de Stora sjöarna, och i
Adirondacks i nordöstra USA. Dess sydligaste häckningsområde
ligger i North Carolina.

Den är delvis en flyttfågel och många övervintrar i de centrala delarna
av östra USA, speciellt i kustområdena och att ett exemplar hamnat
här vid Torekov det är väldigt märkvärdigt.

Hallands Väderö, i fjärran, är ett av länets större naturreservat som
förutom huvudön också omfattar de grunda vattnen, öarna och skären
runt ön.

Naturen på Väderön är mycket skiftande och i förhållande till sin
storlek är ön en av landets artrikaste platser.

Två gånger har jag besökt ön, första gången som ung fältbiolog i
början av 1970-talet och andra gången i slutet av 1980-talet när den
otäcka säldöden grasserade som värst, det låg ruttnade sälkadaver
överallt i vikarna runt ön och över 5000 sälar dog i svenska vatten.

På ön finns ädellövskogar med gamla grovstammiga träd, dunkla
alkärr och småvatten. Här finns torrängar där triften blommar i täta
mattor, täta enbuskmarker och sand- och klippstränder.

Den stora mångfalden i kombination med en lång kontinuitet av bland
annat ädellövskog och naturliga betesmarker har skapat
förutsättningar för ett mycket rikt växt- och djurliv.

Öns största naturvärden finns i de trädbevuxna delarna på ön och här
lever en lång rad hotade eller sällsynta arter, främst skalbaggar och
lavar.

Gemensamt för dessa är att de är beroende av mycket gamla, grova
ädellövträd och död ved. Naturbetesmarkerna på ön är värdefulla
genom att de har hävdats genom bete sedan urminnes tider och starkt
präglats av detta.

Ön har flera kulturlämningar som visar att människan vistats på
Väderön sen tidig stenålder.

Hallands Väderö är namnet till trots en skånsk ö i Kattegatt, 3
kvadratkilometer stor, i Torekovs socken i Båstads kommun i
nordvästra Skåne.

Ön har unika natur- och kulturvärden och är sedan år 1958 klassad
som naturreservat samt som Natura 2000-EU-område.

Dessutom har ön ett milt klimat, där nederbörden är mindre och
solskenstimmarna fler än på fastlandet. Människans hävd på
landskapet fortsätter än idag och under sommarhalvåret betar får,
hästar och nötkreatur på stora delar av ön.

Kungseken, ”Quercus petrea”, är Sveriges grövsta bergsek med sina
5,24 meter i omkrets och den finns en bokskog från 1700-talet.

Vid kusten dominerar de röda gnejsklipporna och på öns nordvästra
sida finns en fyr, uppförd år 1884 och numera helautomatiserad, med
tillhörande fyrvaktarbostäder, som idag fungerar som uthyrningshus.

På södra delen av ön finns ett natur- och kulturmuseum, med gratis
inträde och öppettider från maj till september. I Söndre skog finns en
gammal skeppskyrkogård.

I januari år 2006 fastslog Lantmäteriverket att Svenska kyrkan är
ensam ägare till hela ön enligt en uppgörelse från år 1753, ön antogs
dessförinnan vara statlig.

På öns sydöstra sida finns ett stort fågelreservat i vilket även Vinga
skär och en del små klippöar ingår. Här häckar främst havstrut,
gråtrut, fiskmås och skrattmås men också diverse tärnor och grisslor.
Det finns även en sälkoloni på Hallands Väderö.

Bjärehalvön är en speciell bronsåldersbygd med höga kulturhistoriska
värden. Den stora koncentrationen av fornlämningar visar på en
omfattande bosättning under förhistorisk tid, framför allt under
bronsåldern, vilket bland annat var en följd av de goda betesmarkerna.

Under bronsåldern var kontakten med kontinenten omfattande och
närheten till havet var en förutsättning för kommunikation. Bronset
hade en viktig roll inte bara som material till statusföremål utan också
i trosföreställningarna och man offrade de skickligt tillverkade
föremålen till högre makter i sjöar och vattendrag.

Bostäderna under bronsåldern utgjordes av cirka 20-25 meter långa
långhus där flera generationer levde tillsammans.

Bronsålderns gravhög bestod vanligen av en torvbyggd jordhög med
en central skelettgrav i form av en träkista och ett täckande kärnröse i
mitten.

Runt högen fanns en kantkedja i form av stora stenar eller en kallmur.
Högen byggdes efterhand på då den också användes för sekundära
brandgravar.

Arkeologiska utgrävningar har visat, att högarna ofta innehåller rikt
utrustade kvinnogravar. Det innebär att åtminstone vissa kvinnor kan
ha haft en framträdande roll i samhället.

Bronsålderns föreställningsvärld framstår som mycket rik på tidens
hällristningar och i fyndmaterialen. På hällristningarna syns så kallade
hjulkors, som tolkas både som soltecken och som vagnshjul samt
fotsulor, falliska män, yxor, och skepp.

Skålgropar, små runda eller ovala försänkningar inhuggna i sten,
tillhör även denna föreställningsvärld. Skålgroparna har senare i
historisk tid i folktron beskrivits som älvkvarnar och Bjärehalvön är
ett av Nordens rikaste skålgropsområden

Med förhistorisk tid avses tiden före det att skrift användes och till
denna förhistoriska tid hör de tre tidsåldrarna Stenåldern, Bronsåldern
och Järnåldern.

Stenåldern på Bjärehalvön dateras till mellan 10 000 till 1 800 år före
Kristus och för drygt 13 000 år sedan frilades Bjärehalvön i samband
med att den senaste istiden tog slut.

I takt med att isen drog sig tillbaka följde människor från kontinenten
efter. Eftersom Skåne vid den tiden var landfast med Själland var
invandringen betydligt enklare eftersom de inte behövde färdas till
sjöss.

De första som nådde Bjäre var antagligen nomadstammar som i
huvudsak livnärde sig på jakt och fiske.

Klimatet blev sedan med tiden varmare och smältvattnet från
inlandsisen och landhöjningen som följde när isen drog sig tillbaka
skapade Östersjön och Öresund.

Från äldre stenåldern har man bland annat funnit boplatser vid
Appelryd och i Ramsjö utanför Västra Karup och man har också
funnit många föremål från samma tidsperiod på andra håll på Bjäre.

Ungefär 4200 före Kristus nådde konsten att bruka jorden södra
Sverige och med tiden blev dess betydelse allt viktigare för
människorna och mark röjdes för att skapa odlingar. Spåren från
denna tid är idag till större delen höljd i landskapet.

Bronsåldern på Bjärehalvön dateras till mellan 1 800 till 500 år före
Kristus och är den förhistoriska tidsperiod vars spår tydligast kan
skådas på Bjärehalvön idag.

Det finns drygt 700 registrerade gravhögar på Bjäre varav bortåt 100
stycken har en diameter på 20 meter eller mer. En av anledningarna
till den höga koncentrationen av gravfält på Bjärehalvön är troligtvis
den vackra utsikten från Hallandsås.

De många fynd som gjorts i bygden visar på att Bjärehalvön med sitt
geografiska läge haft en stor betydelse i handeln mellan Danmark och
den svenska västkusten. Bland de många fynd som gjorts bör man
nämna den storslagna bronsluren från Påarp.

Man trodde länge att föreställande hällristningar inte existera på Bjäre
men så sent som år 2001 fann man faktiskt några som förställde
hästhovar. Annars är det uteslutande rännor, skålgropar och så kallade
fotsulor som hittats. Fotsulor, fotavtryck, är en vanlig symbol i
hällristningar som föreställer just fotavtryck.

Uppskattningsvis finns det 400 skålgropslokaler men antalet är
troligtvis betydligt fler och vid Flatakull i Västra Karups socken finns
Nordens främsta lokal vad det gäller skålgroparnas storlek men det
finns även andra platser med stora skålgropar.

Under Bronsåldern blev jordbruket allt viktigare och detta syns på
Bjärehalvön i form av många fossila odlingslandskap med bland annat
terrassodlingar längs med åsens sluttningar. Sådan återfinns bland
annat i Dejarp som tillhör Sveriges största lokal med långsmala
terrasserade åkrar.

Trots de många lämningarna har ytterst få boplatser från bronsåldern
hittats och fler arkeologiska utgrävningar på Bjärehalvön skulle
sannolikt resultera i nya fynd av långhus och liknande.

Det unika med fornlämningarna på Bjärehalvön är den höga
bevarandegraden. Inte i någon annan del i Sverige eller Nordeuropa är
bevarandegraden av fornlämningar från denna tidsålder lika hög.

Under Järnåldern på Bjärehalvön som dateras till 500 år före Kristus
till 1 050 efter Kristus blev klimatet svalare igen och mer likt det
klimat vi har idag.

Som en följd av det bistrare klimatet anpassade sig människan genom
att uppföra bostadshus med en fähusdel och boendet blev mer
permanent.

Genom järnframställningen kunde mer beständiga verktyg och
redskap tillverkas och det järnskodda årdet, lien och skäran blev
viktiga redskap.

Spår från järnåldern som påträffats på Bjärehalvön har dock varit
sparsamma men det finns emellertid en hel del resta stenar,
stensättningar och domarringar, och bland dessa bör Hafsten söder om
Ängelsbäck nämnas som med sina cirka 3,5 meter tillhör de största i
Skåne.

Det finns även flertalet gravfält från järnåldern, oftast i samband med
gravfält från bronsåldern.

Den tidigaste uppteckningen av Bjärehalvön härstammar från
järnåldern då en latin-gotisk källa från 500 efter Kristus benämner
ortsbefolkningen som ”bergio”. Detta bör översättas som bergsborna
och har sitt ursprung från ordet ”bjär”, för berg, som ännu idag lever
vidare i namnet Bjärehalvön.

Avslutningsvis, bilden visar Torekovs vackra kyrka i fjärran med den
fina tuppen på toppen, en tupp som till skillnad från Skillingaryds
klockstapeltupp verkar få vara ifred från tjuvar och banditer.

På återseende!