Det var underbart att vara 11år och idrottstokig i Vaggeryd för 50 år sedan. Stormatcherna uppe på Idrottsplatsen avlöste varandra från tidig januarivinter till julen 1963. Året avslutades med en helt magisk vecka med allsvenska bandymatcher mot storlag som Hammarby och Örebro under årets sista skälvande dagar.
Det var dagar då bandyspelarna i Waggeryds IK nådde höjder som de aldrig nått sedan dess, dagar då de visade att de kunde mäta sig med landets allra bästa lag. Något liknande kommer aldrig att hända igen.
Det räcker med att titta på Waggeryds IK:s allsvenska hemmapubliksnitt på 1 707 per match för att få ett begrepp om hur stort detta var för 50 år sedan.
Dagens stora publiklag i svensk bandy, mästarna Hammarby hade 1963-64 futtiga 1002 åskådare i snitt på de allsvenska hemmamatcherna!
Den 24 februari 1963 vann Waggeryds IK den avgörande kvalmatchen mot Saab från Linköping hemma på idrottsplatsen i Vaggeryd och tog klivet upp i allsvenskan.
Som tack för hjälpen resulterade en fempartimotion till köpingsfullmäktige i ett anslag på 5 000 till WIKs bandysektion. Förberedelserna inför den allsvenska comebacken efter 21 år medförde ju en hel del resor till Nässjös nya konstfrusna isbana som invigdes 1962. Dessutom lyckades tränaren Lennart Nilsson, han tränade detta år både fotboll- och bandylagen i WIK, gamle kompisen, 33-årige Sven ”Gliet” Eliasson att göra comeback på bandybanan. ”Gliet” hade nämligen under tre år ägnat vintrarna åt skidåkning och gjorde bland en del uppmärksammade insatser i Vasaloppet.
Så småningom lackade det mot jul. Naturisarna frös, landbanorna spolades upp och söndagen den 22 december var det dags för allsvensk bandypremiär.
Jag hade fått uppdraget att vid julfesten med missionsförsamlingens söndagsskola i Vaggeryd läsa julevangeliet. Men jag var bara kroppsligen närvarande. Tankarna gick inte till ”kejsar Augustus tid” utan till Hälleforsnäs!
Denna söndagseftermiddag gjorde WIK nämligen comeback i bandyallsvenskan på Edströmsvallen i Hälleforsnäs. Naturligtvis hade jag helst velat följa matchen via radions sportextra, men det gick ju inte för sig när julevangeliet skulle läsas offentligt.
Så snabbt godispåsarna var utdelade bar det dock av hem till Fabriksgatan där en telefonsignal till JP:s telenytt gav ett glädjebesked: Hälleforsnäs–Waggeryd 4–6! Per-Axel Andersson och Jan-Olof Abrahamsson gjorde två mål vardera.
WIK hade bara vunnit en allsvensk bandymatch tidigare, mot Söderköping på hemmais 1942. Så visst var de där söndagseftermiddagen värd att minnas.De följande dagarna blev verkligen inte sämre:
På annandagen kom självaste Hammarby, med landslagsspelarna Leif Fredblad, Benny Söderling och Börje Andersson till Vaggeryd och spelade 2–2 inför 1 712 betalande åskådare. WIK:s kvitteringsmål till 2-2 vållade en hel del rabalder och måldomaren Elmer ”Kubben” Almkvist fick utså en hel del sedan han konstaterat att Widd” Aronssons straffslag som gav 2-2 hade varit över mållinjen.
Publikrekordet höjdes sedan till hela 2 010 när Örebro SK med vaggerysbördige landslagscenterhalven och skarpskytten 24-årige Hasse Nordin i laget kom på besök söndagen den 29 december. I det fuktiga och råkalla vädret som gav en sträv och lätt fuktig is blev det 0–0 sedan de båda målvakterna Sigvard ”Fiffen” Magnusson och Gunnar Ring uträttat stordåd.
Årets sista WIK-match gick bara två dagar senare, på nyårsafton i Örebro mot Katrineholm inför 2 426 åskådare. Efter 16 tävlingsmatcher i rad utan förlust under 1963 kom första WIK-nederlaget. KSK vann med 6–5 sedan gästerna dock varit nära att hämta upp ett 0-4-underläge. Per-Axel Andersson gjorde tre mål, och lanserades som landslagskanidat, och Jan-Olof Abrahamsson två mål.
En makalös julvecka låg bakom, men den hade förstås tagit sin tribut. Dessutom svepte milda västanvindar in och smälte bort naturisarna. Den mixen blev förödande. De följande matcherna gjorde det blåtröjade anfallet bara tre mål och kammade noll både mot IFK Kungälv och Örebro på bortais. Det blev 0-3-förluster i båda kamperna.
Dessförinnan besannades det gamla påståendet att släkten är är värst. Derbymatcherna den 4 respektive 6 januari mot Tranås (2-3) och Nässjö (1-2) måste båda flyttas från Vaggeryd till Nässjö och gav noll poäng. Plåster på såren var trettondagens publiksiffra på Skogsvallen, 4 855 betydde många sköna slantar efter en match där Nässjö verkligen fick kämpa för segern.
Först den 19 januari fick WIK:ana åter beträda hemmaisen. Det stod 2-0 i paus men i den andra halvleken vände landslagscentern Håkan Spångberg mer eller mindre egenhändigt på matchen med tre mål, 2-0 blev 2-4.
Två dagar senare spelade Waggeryds IK på Stockholms olympiska stadion. Det var bråkigt i omklädningsrummet före matchen. ”Gliet” Eliasson gillade inte den defensiva taktiken. Men faktum är att WIK ledde med 1-0 efter 60 minuter. Men när tandläkare Leif Fredblad 30 minuter senare hade fullbordat sitt dagsverke med fyra mål stod det 5-1 på Stadions resultattavla.
Efter ännu en ras, 1-6 mot Katrineholm väntade ödesmatchen mot Tranås BoIS. Det handlade om ”Den stora kampen för kontraktet” på Ängaryd. WIK hade 2–1-ledning men Bois vann med 4–2.
Det betydde att WIK.arna var tvingade att vinna när de de torsdagen den 6 februari än en gång tog bussen till Nässjö för ett smålandsderby. Men NIF:ana gav ingen nåd: Blott 785 åskådare fick se hemmalaget gå från knappa 5-4 till klara 7-4. Vad hjälpte det att Jan-Olof Abrahamsson sköt tre mål för WIK, chansen till kontrakt var borta.
Slutvinjetten blev ändå snygg. Efter tio raka förluster såg blåtröjorna till att med 5-1 skicka IFK Kungälv ur allsvenskan och samtidigt rädda kontraktet för Tranås. Det blev hedersmannen ”Gliet” Eliassons förunnat göra det sista allsvenska bandymålet på Vaggeryds Idrottsplats vintern 1964.
Bilderna kommer från Rune Claessons samlingar i Waggeryds IKs arkiv.