Det är synd om myrstackarna, eller mysteriet med den försvunna myrstacken

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har undersökt myrstacken som försvann.

Det är synd om myrstackarna, eller
mysteriet med den försvunna
myrstacken

Det är synd om myrstackarna, eller mysteriet med den försvunna
myrstacken, en natur- och kulturkrönika i 5 bilder från Skillingaryds
skjutfält.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd några dagar före julafton i
slutet av december 2014.

Efter ett tips från en bekant om en försvunnen myrstack, med en
storlek på över 80 centimeter i höjd och en omkrets, enligt formeln pi
gånger diametern, det vill säga, 3,14 X 1.20 meter, på 3,77 meter,
begav jag mig till ”brottsplatsen”.

Efter lite letande kunde jag också konstatera att någon eller några har
grävt upp en hel myrstack ner till 40 centimeters djup. Frågor som
varför och vart och vem behöver en myrstack dök upp i mitt huvud.

Frågor som jag ännu inte har något riktigt svar på, men om någon vet,
tala gärna om det för mig!

Myror hade dock en mångsidig användning i folklig och äldre
medicin, de fanns sålunda upptagna i 1686 års farmakopé, såväl
levande, att sväljas mot till exempel frossa, som i avkok.

Myrsyra användes mot hudsjukdomar och av myrstackar, hör och
häpna, gjorde man dekokter och bad mot bland annat värk.

Myror, familjen ”Formicidae”, är midjesteklar som har världsvid
utbredning och omfattar cirka 8 000 arter, de flesta finns i tropikerna, i
Sverige bara 76 arter varav 6 arter av dessa endast förekommer
inomhus här hos oss.

Mellan- och bakkropp är skilda av ett 1 till 2-ledat skaft, antennerna är
knäböjda och mundelarna bitande.

Myror är så kallat eusociala och bildar fleråriga samhällen i
flerrummiga bon. Dessa bon anläggs i marken, under stenar, i stubbar
eller i murken ved och kan ha en kupol, stack, av jord eller växtdelar.

Stacken fungerar som solenergifångare, och genom öppningar kan
boklimatet regleras.

Drottningar och arbetare är försedda med giftkörtel, vars gift har
varierande sammansättning. Bland annat ettermyror och
bulldoggsmyror har en gadd med vilken giftet injiceras medan andra,
till exempelvis bildens stackmyror men även tuvmyror, saknar gadd
och sprutar ut giftet.

Kemisk kommunikation med feromoner är hos myrorna mycket viktig
för orientering, igenkänning och vissa sociala funktioner.

De fullbildade myrornas föda är mycket varierad, många äter insekter
och andra smådjur, och till exempel stackmyror anses ha skoglig
betydelse genom att de äter stora mängder skadeinsekter.

Skinnsvampar är talrika och i huvudsak vednedbrytande
basidiesvampar och utgör ingen enhetlig grupp släktskapsmässigt,
utan förekommer i ett antal basidiesvampsgrupper.

Vilket denna art av skinnsvamp denna tillhör ber jag att få låta bli att
svara på, skinnsvampar är nämligen svåra att artbestämma, tycker jag.

Bildens för mig okända art skinnsvamp på tallveden gör här nästan
intrycket av en karta över nordpolen, fotograferad från en satellit högt
ovanför våra huvuden

Skinnsvamparnas fruktkroppar är florstunna till skinnlika, med ett
slätt till ojämnt hymenium, vilket är det sporbärande vävnadslagret i
svampars fruktkroppar.

Skinnsvampar växer mer eller mindre tryckta till underlaget på grenar,
stammar och stubbar, ibland som skadegörare på virke.

Flera sällsynta arter är typiska för gammal skog och hotade i dagens
skogsbruk.

Om ni tycker att den biologiska mångfalden i vårt närområde är liten
under vintermånaderna, läs då gärna mitt arbete om ”Vinterns
biologiska mångfald” från år 2009, kanske ändrar ni då uppfattning i
ämnet. Här finner ni också vilka skinnsvampar man kan hitta i våra
skogar under vintern. Klicka här för att komma till arbetet.

På återseende!