Dramat på isen

Vår naturkrönikör Dan Damberg har varit vid Fågelforsdammen. 

Dramat på isen 

Dramat på isen, en naturkrönika i 5 bilder från Fågelforsdammens is
om faran med att beträda det frusna vattnet.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, åtta dagar in i februari, den
sista vintermånaden 2014.

Tunn is i kombination med rådjurens smala klövar ledde till detta
förfärliga drama på Fågelforsdammen is, nordost om Skillingaryd.

Dramat ledde till två drunknade rådjur, men som ni kan se går inget
till spillo i naturen, allt ingår på nytt i de urgamla ekosystemen.

Under 1700-talet var rådjursstammen faktiskt på väg att utrotas i
Sverige men skyddades därefter under 1850-talet. Sedan dess har
rådjuren stadigt ökat i antal och idag finns det cirka 400 000 rådjur i
landet. Av dessa skjuts mellan 130 000–140 000 under jaktsäsongen
och ytterligare cirka 40000 rådjur omkommer i trafiken årligen.

Vaken var stor, kampen förtvivlad men förmodligen kort i det iskalla
vattnet, nu är allt fruset igen och spåren efter rådjuren håller så sakta
på att förvinna.

I mitten på bilden ligger en dryg meter av rådjurets tunntarm. Galla
töms ut i rådjurets tarm och innehåller bland annat gallsalter och
fosfolipider. Dessa molekyler har en fettlöslig del och en vattenlöslig
del.

När maten når tunntarmen sätter molekylerna sig därför i gränsskiktet
mellan fettklumpar och vatten varvid de sänker vattnets ytspänning
runt klumparna. Fettklumparna kan då slås sönder till mindre klumpar.
Dessa har större sammanlagd yta och angrips därför lättare av det
fettnedbrytande enzymet lipas som kommer från bukspottskörteln.

Alla ryggradsdjur har en lever som producerar galla och detta gäller
naturligtvis också rådjur men dessa har ingen gallblåsa. Rådjuren är,
precis som nötkreatur, idisslare. De bryter till stor del ned födan i
förmagarna, framför allt våmmen, som fungerar som en stor
jäskammare.

Våmmen släpper kontinuerligt ut sitt innehåll via löpmagen till
tunntarmen. Hos nötkreatur, och förmodligen också hos rådjur, bryter
våmmens mikroorganismer ned fettet till fettsyror. De omvandlar
också omättade fettsyror till mättade. Fettet bryts alltså ned innan det
når fram till tunntarmen.

Frånvaron av gallblåsan hos rådjuren har förmodligen att göra med att
de behandlar fett annorlunda och att de långsamt kan frisläppa
maginnehåll från förmagarna till tarmen. Hjortdjurens mage är liksom
hos de flesta idisslare indelad i fyra kamrar och på så sätt har de
möjlighet att bryta ner cellulosa. Bilden visar just maginnehållet hos
rådjuret.

Inget får gå till spillo, korpar, kråkor, rävar med flera ser till att de
döda kropparna blir till föda och det som finns kvar av rådjuren var
vid fototillfället infruset i isen. Detta kommer i sinom tid också att
användas.

Rådjur, ”Capreolus capreolus”, tillhör underfamiljen ”Capreolinae”
och släktet ”Capreolus”. Släktet är inom familjen mycket isolerat och
det finns inga idag förekommande nära besläktade arter. Släktet
”Capreolus” härstammar från anfäder inom släktet ”Procapreolus”
som förekom under miocen för 20 till 25 miljoner år sedan. Rådjuret
utvecklades under pliocen för cirka 10 miljoner år sedan och släktet
”Capreolus” är det äldsta inom familjen.

Under pleistocen, för cirka 2,6 miljoner till 12 000 år sedan försvann
rådjuret i många delar av Europa men återvände i och med
spridningen av lövskogar under värmeperioderna mellan de olika
nedisningarna.

Rådjuren återerövrade Portugal och Spanien för 21 000 till 17 000 år
sedan, södra Frankrike för 14 000–12 600 år sedan, Nederländerna för
12 000–11 000 år sedan och Skandinavien för ungefär 8 000 år sedan.

Den stora vita spillningen till vänster på bilden tyder på att en större
rovfågel har varit på platsen och ätit av kadavret, kanske är det
spillningen från en kungsörn.

Det europeiska rådjurets utbredningsområde sträcker sig från
Atlantkusten i väst till Uralbergen i öst. Det saknas på Irland. Högsta
tätheter finns i norra kontinentala Europa och södra Skandinavien.
Rådjuret finns i nästan alla naturliga miljöer i Europa, vilket beror på
dess goda anpassningsförmåga. Endast i alpina områden ovan
trädgränsen och kring de helt öppna jordbruksområdena är rådjuret
fåtaligt. I öst möter rådjurets utbredningsområde det närbesläktade
sibiriska rådjuret och deras utbredningsområden överlappar något vid
Kaukasus.

Det sibiriska rådjuret, ”Capreolus pygargus”, liknar utseendemässigt
samt är närbesläktat med det europeiska rådjuret men är nästan
dubbelt så stort, och dess utbredningsområde är endast något
överlappande söder om Ural men i övrigt östligare.