Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Fågelforsdammen.
Efter floden, eller en meter senare
Efter floden, eller en meter senare, en naturkrönika i 12 bilder från ån
Lagan alldeles söder om Fågelforsdammen i Skillingaryd, när vattnet
tagit slut.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av januari 2014, när
lågvatten råder.
Portarna är stängda, fallet är tomt, vattennivån är en meter lägre än för
några dagar sedan. Landskapet är förändrat och allt ser ut som vanligt
igen, den gamla åfåran är tillbaka.
Om ni noterar var isen sitter på klibbalsstammarna till vänster på
bilden så ser ni skillnaden mellan hög- och lågvatten.
Vattnet har klarnat, slam och partiklar har sjunkit till botten igen. Sand
och mindre stenar täcker gamla åfårans botten.
Det är i denna undervattensmiljö som strömstaren finner sin föda i
form av husmaskar och annan biologisk mångfald, nyttigt och
näringsrikt protein.
Stillhet råder i såväl skog som i vatten, inte ens en liten fågel låter sig
höras, inte ett liv tycks vara i närheten. Inget kunde dock vara mer
felaktigt men det var så mina öron och ögon uppfattade naturen, där
och då.
En svag liten krusning i vattnet vid den lilla forsen mellan vattenfallet
och Abbottens bro, det är här som strömstaren ”fiskar”, det är här som
kungsfiskaren brukar vila.
Det är inte djupare än att jag kan stå i vattnet vid den lilla forsen och
fotografera Abbottens bro nedströms i fjärran, dock bara knappt
hundra meter västerut.
Har man ”inkomster” så har man ”utgifter”, detta faktum gäller
naturligtvis även den lilla strömstaren, som här har en av sina
favoritplatser.
Mängder av nya fräscha zontickor växer på den gamla döda
klibbalsstammen alldeles invid den gamla åfåran. Stammen lutar
betänkligt och snart ligger den nog i Lagans vatten.
Väl inbäddad bland stor kvastmossa, ”Dicranum majus” och
cypressfläta, ”Hypnum cupressiforme”, växer en vacker färgvariant av
zonticka, ”Trametes ochracea”.
Ser ni precis som jag det lilla trollet som blinkar med sitt ena öga, den
glada breda munnen och det gröna håret, nåväl…
Zonticka, ”Trametes ochracea”, har hattar som blir mellan 3-6, ibland
7 centimeter breda. De växer vanligen taktegellagda eller gyttrade,
varvid de kan bli mer eller mindre oregelbundna. Kanten på helt unga
fruktkroppar kan ibland vara ganska trubbig, men blir med tiden
skarp, vågig och ofta något inskuren.
Ovansidan är fint sammetsartad till kal, först enfärgat gråvitaktig till
ljusbrun, efterhand tydligt zonerad i gulbruna till rödbruna nyanser,
men med ljusare, vitaktig kant.
Bildens zonticka är särskilt vanlig på asp och björk, men växer också
på en rad andra lövträd och finns både i öppna och slutna biotoper,
och är totalt sett en av våra mest frekventa tickarter, särskilt på ved i
tidiga nedbrytningsstadier.
Arten står nära den något tunnare sidentickan, ”Trametes versicolor”,
som också är tydligt zonerad, men har inslag av blå och svarta färger.
Den finns dock bara i landets södra halva, medan zontickan är allmän
också i den norra delen.
Bilden visar den gräddvita undersidan med de små, mer eller mindre,
runda porerna vari svampens sporer bildas. Sporerna bildas där utanpå
sporbildande organ som kallas basidier som är det sporalstrande
organet, sporangiet, hos basidiesvamparna vilka tickorna tillhör.
Basidierna utvecklas vanligen ur toppställda hyfceller i svamparnas
fruktkropp och i dessa hyfceller sker en kärnsammansmältning,
omedelbart följd av en reduktionsdelning, varvid fyra cellkärnor
bildas.
Hyfcellen utbildar på sin topp vanligen fyra utskott, och i vart och ett
av dessa vandrar en kärna ut. Utskotten avsnörs och blir på detta sätt
basidiesporer, vilka aktivt genom basidiets inre tryck kastas i väg
någon bråkdels millimeter.
Basidiet kan ibland vara flercelligt och dess placering på fruktkroppen
varierar. Hos skivlingar sitter basidierna på skivorna, hos taggsvampar
på taggarna och hos olika rörsvampar i porerna, rören. Hos rost- och
sotsvamparna, där inga fruktkroppar utvecklas, utbildas basidierna
från vissa slag av sporer.
När jag kommer upp från ån till Fågelforsdammen får jag än en gång
se märkliga spår på den av cement gjutna dammvallen, parvisa spår
med en släpande svans kittlar min fantasi, kanske en utter.
Se min naturkrönika ”Spännande spår vid Fågelforsen”, från slutet av
november, vargahösten, 2010.
Spårstämplar är svåra att tyda och dessa är inget undantag, men jag
tycker ändå att de inte ser ut som hundspår, utan vidhåller att de ser
mycket mer spännande ut.
Tolka de två bilderna själv och hör gärna av Er om ni har sett utter
eller något annat mårddjur i området.
Tack för idag!