Eken i Högabråten

Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på eken i Högabråten.

Eken i Högabråten

Eken i Högabråten, ännu ett gammalt jätteträd med kanske mer än
400 års historia, en natur- och kulturkrönika i 3 bilder från toppen av
Högabråten, 261 meter över havet, sydväst om Skillingaryd.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, första januariveckan 2014.

Om vi antar att eken i Högabråten är precis 400 år gammal så föds den
år 1614, dess läge är nu som då cirka 80 meter högre än Lagadalen
och samhället Skillingaryd. En vidunderlig utsikt som bara måste
upplevas öppnar sig här åt det norra halvklotet.

En kort genomgång av året 1614 gav följande information.

20 januari, Sverige sluter ett tvåårigt stillestånd med Polen.

10 februari, vid en riksdag i Örebro beslutas om en ny svensk
rättegångsordning, föregångaren till Svea hovrätt. Den är tänkt som
högsta domstol, men får snarast karaktär av regional överrätt.

5 april, Sverige sluter ett försvarsförbund med Nederländerna i Haag
(dokumentet skickas till Sverige för att ratificeras av kungen och
återkommer ratificerat till Haag den 14 december). Efter detta inrättas
i Nederländerna Sveriges första fasta ambassad.

20 april, Åbo slott drabbas av en svår brand, mitt under ett besök av
Gustav II Adolf.

22 maj, Kristianstad får stadsprivilegier.

Juni, Svenskarna lyckas inta en skans vid floden Volchovs inflöde i
Ladoga. En rysk flotta på 30 lodjor erövras också.

14 juli, Svenskarna besegrar ryssarna i slaget vid Bronnicy.

10 september, den ryska fästningen Gdov har lyckats stå emot två
stormningsförsök av svenskarna, men inför det tredje försöket
kapitulerar staden, för att slippa den plundring, som skulle bli följden
av en lyckad stormning, och faller alltså i svenskarnas händer.

September, kriget mot Ryssland fortsätts under Gustav II Adolfs
ledning. Han anländer till Finland efter omfattande rustningar för en
avgörande strid mot ryssarna.

September, de finska städerna delas upp i stapelstäder och uppstäder.
Enbart stapelstäderna, Helsingfors, Åbo och Viborg, får bedriva
utrikeshandel. Kronan försöker på detta sätt koncentrera flödet av
varor, för att få största möjliga tullinkomster.

7 september, Gustaf Otto Stenbock, svensk greve, riksråd, militär och
ämbetsman, riksamiral 1664–1676, föds.

4 november, Alexander Karol Vasa, son till Sigismund och Konstantia
av Steiermark, föds.

7 april, El Greco, grekisk-spansk konstnär, avlider.

Under 400 år eller mer har vår eks grenar producerat knoppar och löv
som människor njutit av, kanske hade den dåvarande kungen Gustav
II Adolf även gjort så om han besökt den vackra platsen, högt över
Skillingaryd i den likaleds vackra Lagadalen.

Gustav II Adolf levde mellan åren 1594–1632 och var svensk kung
från år 1611, tre år innan vår ek var ”född”. Gustav II Adolf var son
till Karl IX och Kristina av Holstein–Gottorp. Han var gift med Maria
Eleonora av Brandenburg och far till drottning Kristina.

Gustav II Adolf lade grunden till den svenska stormakten och genom
ingripandet i trettioåriga kriget kom han att få storpolitisk betydelse
och är den internationellt mest kända av de svenska kungarna. Han
regerade i nära samförstånd med högadeln, särskilt Axel Oxenstierna.

Gustav II Adolf intresserade sig särskilt för krigsmakten, vilken blev
en av sin tids främsta. Under honom blev Sverige ett militariserat
samhälle med många soldatutskrivningar och tunga skattebördor.

Resultatet var dock stora militära framgångar. I freden i Stolbova år
1617, när eken var 3 år, erhöll Sverige Ingermanland och Kexholms
län av Ryssland. Genom stilleståndet i Altmark år 1629 erhöll Sverige
Livland och flera preussiska städer från Polen.

Av de inre reformerna i Gustav II Adolfs Sverige bör nämnas
utvecklingen av ämbetsverken, riksdagsordningen år 1617,
riddarhusordningen år 1626, inrättandet av hovrätter, grundandet av
14 nya städer, bland andra Göteborg, och gynnandet av Uppsala
universitet.

År 1630, när vår ek var 16 år gammal, ingrep Gustav II Adolf i
trettioåriga kriget och tillfogade år 1631 den kejserlige fältherren Tilly
ett förkrossande nederlag vid Breitenfeld, då var eken bara 17 år
gammal. Gustav II Adolf stupade påföljande år vid Lützen då vår ek
bara var 18 år gammal.

Slaget vid Lützen 6 november år 1632 är en av de mest kända
händelserna i svensk krigshistoria. Upprinnelsen till slaget låg i att
Gustav II Adolf tvingades frångå den operationsplan han fastställt för
sommaren och hösten år 1632, nämligen att med utgångsgruppering i
sydöstra Bayern rikta en massiv stöt in i de kejserliga arvländerna och
därmed få slut på kriget.

En viktig förutsättning för framgång var att samtliga svenska och med
Sverige allierade styrkor i Tyskland förenats och lämnat ”ryggen fri”.
Då det emellertid stod klart att de kejserliga trupperna under
Wallenstein bland annat förberedde ett anfall mot Sveriges
allianspartner Sachsen och därmed skulle hota svenskarna i ryggen,
ändrade Gustav II Adolf sin plan och ryckte norrut till Sachsens
undsättning.

Händelserna utvecklade sig därhän att de konvergerande härarna
omsider möttes vid Lützen med Gustav Adolf liksom Wallenstein
inställd på att framtvinga ett avgörande innan vintern kom. De båda
arméerna som ställde upp den dimmiga morgonen 6 november var
ungefär jämnstarka.

Svenskarna utgjorde 12 800 man fotfolk och 6 200 man rytteri, med
60 artilleripjäser. De kejserliga räknade 10 000 man fotfolk, 7 000
man rytteri och 24 artilleripjäser, men därtill kom att en detacherad
styrka om 3 000 man fotfolk och 2 000 ryttare under Pappenheim
inväntades som förstärkning.

Slagordningen var den dåtida konventionella med fotfolket i centern,
rytteriet på flyglarna och det tyngre artilleriet framför fronten,
varjämte svenskarna hade lättare pjäser insprängda bland fotfolket.

Slaget tog sin början omkring klockan 11 och svenskarna angrep
frontalt, efter knappt två timmars strid inträffade den bekanta olyckan,
då Gustav II Adolf i spetsen för Smålands ryttare, vilkas chef stupat,
skildes från sin trupp i dimman, omringades och sköts till döds.

Strax innan hade Pappenheims häravdelning anlänt, och inför den
förstärkta motståndarens tryck sviktade de svenska linjerna. Men
hertig Bernhard av Weimar, som övertagit befälet, förmådde de illa
åtgångna brigaderna att gå till förnyat anfall.

Då mörkret föll omkring klockan 17 avstannade striderna och läget
var då sådant på den kejserliga sidan, att sammanbrott hotade, och det
var endast det fallande mörkret som gjorde att man i ordnade former
kunde retirera.

Totalt stupade cirka 4 500 man och sårades cirka 6 000 man. Förutom
kungen stupade på den svenska sidan Gula brigadens chef Nils Brahe
och på den kejserliga sidan Pappenheim.

Slaget vid Lützen gav inte någondera sidan det avgörande som
förväntades. Strategiskt innebar det att initiativet i kriget med Gustav
II Adolfs död gick förlorat för svenskarna. Vid Lützen finns i dag dels
ett kapell med ett ”Gedenkstätte” samt ett litet, modernt museum om
slagets historia och förlopp.

Några meter upp på den kraftfulla ekstammen sitter den likaledes
mäktiga gjutjärnskylten som säger ”Naturminnesmärke Fridlyst enligt
lag” en text som ramar in Sveriges Tre kronor.

Riksvapnet tre kronor har troligtvis sitt ursprung från bland annat en
allmäneuropeisk religiös idévärld.

Om symboliken med de tre kronorna har det länge rått delade
meningar. Ursprunget står nog att finna i den starkt ökande dyrkan av
de tre vise männen, heliga tre konungar, som skyddshelgon. Som
tecken på detta användes helgonens attribut, tre kronor, i vapen och
emblem. De heliga tre konungar vördades högt av nordborna, som
gärna vallfärdade till deras grav i Köln.

I Sverige finns de heliga tre konungars attribut första gången i Magnus
Ladulås sigill på 1270-talet, men troligen är det först under kung
Magnus Eriksson på 1330-talet som tre kronor används som symbol
för kungen och riket.

Några tiotal år senare, under Albrekt av Mecklenburg, var tre kronor
redan allmänt accepterat som det främsta kännemärket för Sverige,
vilket det förblivit. Margareta av Danmark och Erik av Pommern
skapade ett unionsemblem i form av en trekronorssköld.

När Erik av Pommern avsatts år 1439 började den svenska
riksregeringen att använda ett nytt sigill. Det visade Erik den helige
som håller ett trekronorsvapen.

Karl Knutsson Bonde skapade en fyrdelad vapensköld i vilken de tre
kronorna kombinerades med Folkungaättens kännemärke, det gyllene
lejonet över tre strängar av silver i blått fält.  

I mitten fanns Bondeättens vapen, en båt och sedan dess har kungens
och rikets vapensköld varit fyrdelat på samma sätt.