Ekkullen i Hagshult

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Hagshult.

Ekkullen i Hagshult

Ekkullen i Hagshult, en naturkrönika i 15 bilder om gamla vackra ekar
men också om den biologiska mångfaldens skönhet.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av april 2013 när
våren lät ana sin närvaro.

Det finns platser där tiden tenderar att stanna, där man absorberas av
det vackra och det biologiskt rika, där gammal fantastisk kulturhistoria
alltid finns närvarande, en sådan plats är Ekkullen i Hagshult,
15 kilometer sydost om Skillingaryd.

Vi befinner oss alldeles i södra delen av den vackra byn Hagshult,
bara ett stenkast från kyrkan och församlingshemmet men ändå mitt
ute i den spännande och rika natur som Hagshult erbjuder besökaren.

Kullen består av ett antal gamla, knotiga ekar i en fantastisk hagmiljö
och allt detta inramas av en klassisk smålandsgärdsgård. Någonstans i
de ihåliga ekarna häckar ett kattugglepar som låter sig höras om
vårvintern och ibland även låter sig beskådas av den eller de som har
lite tur.

Ser ni som jag det fruktansvärda odjuret som med en grotesk och
vidöppen mun, eller snarare gap, försöker sluka mig hel, men var icke
oroliga jag klarade mig bra och hade allt under kontroll.

Inuti detta ”gap” finns det finaste mulm som är det lösa material som
ansamlas inuti ihåliga träd. Den består framför allt av lös, murken ved
och där finns också ofta exkrementer från vedlevande insekter, fåglar
och fladdermöss, gamla fågelbon samt rester av döda djur. I mulmen
lever en artrik och särpräglad fauna, bestående av bland annat
skalbaggar, tvåvingar och klokrypare varav flera tyvärr är
utrotningshotade.

Bildens vedlav, ”Parmeliopsis hyperopta”, är en art i gruppen
bladlavar som är grå till färgen men i övrigt mycket lik sin gulgröna,
nära släkting stocklav, ”Parmeliopsis ambigua”.

Ekens försvarare, en liten stackmyra, var mycket aggressiv mot mitt
pekfinger när jag försökte röra vid den. Även om bilden är något
otydlig så kanske ni kan se de vidöppna mandiblerna eller käkarna.

Mandibel är den rörliga käken, hos ryggradsdjuren, inklusive
människan, är mandibeln underkäken och dess skelettdelar. Hos
insekterna, som bildens stackmyra, mångfotingar och kräftdjur är det
överkäkarna, som sitter vid munnen och som har den viktigaste tugg-
eller bitfunktionen och är omvandlade extremiteter.

Stackmyror eller skogsmyror är myror av släktet ”Formica” och det
finns sju arter i Sverige. Dessa insekter bygger typiskt södervända
stackar av barr, kvistar och annat växtmaterial. De största stackarna,
som blir 2 meter höga, kan innehålla ett tusental drottningar och en
miljon arbetare. Stackarna fungerar som regnskydd och solfångare,
vilket gör det möjligt för myrorna att reglera klimatet i olika delar av
stacken och de underjordiska delarna av boet.

Gamla raggskinn, ”Stereum hirsutum”, växte i en av de gamla ekarna.
Raggskinn är en svampart som först beskrevs av Carl Ludwig von
Willdenow, och fick sitt nu gällande namn av Christiaan Hendrik
Persoon år 1800. Raggskinnet ingår i släktet ”Stereum”, och familjen
”Stereaceae”.

Sotlav, ”Cyphelium inquinans”, är något man ”naturligtvis” hittar på
de gamla ekarnas grova och skrovliga bark. Stryker man försiktigt
med fingret över de svarta apothecierna, fruktkropparna, blir man som
artnamnet säger ”sotig”.

Knappnålslavarna ansågs länge vara en tydligt avgränsad grupp av
lavar med nära släktskap. De hade en lös spormassa, en så kallad
mazaedium, och hade fruktkroppar som såg ut som knappnålar. Idag
vet man dock att knappnålslavarna hör till flera olika släkten, familjer
och ordningar.

Flera släkten är inte ens licheniserade vilket betyder att de inte har en
alg som de samarbetar med. Dessa är då i egentlig mening inte lavar.
Eftersom knappnålslavarna kan kännas igen på mazaediet, se ovan,
eller på den knappnålsliknande fruktkroppen brukar man fortfarande
ändå ofta behandla dem tillsammans.

Vilket art det är på bilden kan jag tyvärr inte säga med säkerhet men
svart spiklav, ”Calicium glaucellum” är ett alternativ. Vet någon bättre
så hör av er till redaktionen eller till mig personligen.

Ytterligare ett antal knappnålslavar på ekbark, denna gång med brunt
och slätt ”knappnålshuvud”, arten är även här okänd för mig men det
skulle kunna vara arten vednål, ”Chaenotheca brunneola”, även om
denna art mestadels trivs på gammal ved av främst barrträd.

Det växer rikligt med mjölig porlav, ”Pertusaria albescens”, på de
gamla ekarnas grova bark. Laven är så riklig den blir helt täckande.

I ett dike en bit bort från ekkullen fanns mycket med grönalger i det
mer eller mindre stillastående vattnet och visst ser det lite otrevligt ut.
Detta är ofta ett resultat av för mycket näringsämnen och
näringsläckage.

Grönalger, ”Chlorophyta”, är en division alger med uppemot 20 000
arter över hela världen. De visar mycket stor variation bland annat i
fråga om storlek, utseende och levnadssätt. Vissa arter grönalger är
encelliga med eller utan gissel, andra är kolonibildande och andra åter
flercelliga och grenigt eller ogrenigt trådformiga.

Gissel är samma sak som en flagell, och är ett rörligt utskott från
eukaryota celler, med samma uppbyggnad som cilier men med
förmåga till mer komplexa rörelser.

Ett stort antal grönalger lever i stillastående eller rörligt sötvatten
precis som min bild visar medan något färre arter hör hemma i
saltvatten, och vissa arter lever till och med på land. De vattenlevande
arterna kan vara fastsittande eller fritt kringsvävande som plankton.

Flertalet grönalger är gröna, men det finns arter som är mer gula eller
orange, medan en del är rödaktiga. Grönalgernas cellväggar visar stor
variation i fråga om kemisk uppbyggnad men består av cellulosa eller
andra polysackarider, det vill säga kolhydrater. Cellernas pigment är
klorofyll a och b jämte gula eller orange karotenoider och deras
upplagsnäring är stärkelse, men hos många arter också proteiner och i
sällsynta fall fetter eller oljor.

Grönalgernas fortplantning visar stor variation, encelliga arter kan
föröka sig genom enkel celldelning, och många arter, såväl en- som
flercelliga, sprids med könlösa sporer. Den könliga fortplantningen
sker med gameter, det vill säga könsceller. I många fall har arterna
växling mellan en könlig gametgeneration och en könlös
sporgeneration.

På hemvägen förbi Torp konstaterade jag att det trogna tranparet hade
kommit hem igen för att ytterligare ett år försöka genomföra en
häckning.

Det blev inga tranrekord i år vid Hornborgasjön, toppen nåddes den
14 april 2013 då det räknades in 13 500 tranor. Som jämförelse kan
nämnas en topp på 26 500 tranor den 3 april förra året, 2012. Vi
skyller på den långa kalla vintern och den kalla och sena våren.

Märklig bild som avslutning, jag tog en medioker bild på en björktrast
i Tofteryd och när jag kom hem och kontrollerade bilderna insåg jag
plötsligt att jag missat den suddiga ringtrasten i bakgrunden.