Mellan åren 1936 till 1956 kvalade Waggeryds IK sex gånger till allsvenskan i bandy – och misslyckades alla sex gångerna. Men det blev sjunde gången gillt. Den 24 februari 1963 vann Waggeryds IK den avgörande kvalmatchen mot Saab från Linköping hemma på idrottsplatsen i Vaggeryd.
Det var en härlig dag. Vi som stod på de improviserade läktarplatserna som vaktmästare Kjell Åberg hade skottat fram på snövallarna glömmer den aldrig: efter en lång, kall och snörik vinter anade man vårens antågande. Vårsolen gav färg åt anrättningen med de två lagen i gult och blått, den nyspolade isen var på gränsen till dagsmeja så fin som den kunde vara, WIK-flaggan fladdrade i en svag bris över de 1 200 åskådarna, det låg förväntan i luften när domarduon blåste till spel. En vecka tidigare hade Saab visserligen varit det bättre laget inför 1 500 åskådare på Folkungavallen i Linköping. 2–2 var smickrande siffror för WIK. I returmötet hemma i Vaggeryd innanför det röda planket på Idrottsplatsen borde dock utgången bli en annan.
Men matchen hann knappt börja förrän solen bildligt talat gick i moln. Efter 30 sekunder hade vänsteryttern Gunnar Pettersson pangat in gästernas ledningsmål bakom ”Fiffen” Magnusson.
En förlamande tystnad spred sig kring banan. Skulle det inte gå den här gången heller… Min far som stod bredvid mig på snövallen hävdade senare att det var en ensam åskådares förtjänst att matchen så småningom vände. Denne åskådare hade möjligen några droppar starkvara innanför västen och det gjorde att han vågade ta mod till sig och startade en hejarklack : ”Heja WIK friskt humör”. Sådana yttringar hemföll man normalt inte sig åt i Vaggeryd på den tiden.
Men nu var det en alldeles särskild dag:
Och haver man skådat: före paus kom utjämningen: Erland ”Widd” Aronsson tog sig med kraftfulla skär fram på högerkanten och alldeles framför vår position slog han någon meter från kortlinjen in en hård isboll framför mål där Jan-Olof Abrahamsson dök upp och skarvade in utjämningen.
I andra halvlek var WIK det bättre laget: kvicksilvret Jan-Olof Abrahamsson gjorde sitt andra mål och sedan slog Per-Axel Andersson in det avgörande 3-1-målet efter att ha rundat Saab-målvakten Stahlman.
När WIKs lagledare Rune Claesson en stund efter slutsignalen tågade bort mot omklädningsrummet i sällskap med en journalist upplevde han sannolikt sitt livs stoltaste ögonblick. Som supporter, spelare och ledare hade han på nära håll upplevt de sex föregående kvalmisslyckandena. Han skulle som föreningens ordförande få uppleva ytterligare två, 1965 och 1970.
Men nu, nu väntade allsvenskan.
Seriesegern tog det här laget hem före Vetlanda BK.Ståenmde från vänster lagledaren Rune Claesson, Alf Svensson, Billy Eriksson, Jan Bergström, Per-Axel Andersson, Arne ”Bananen” Nilsson, Erland ”Widd” Aronsson, Jan-Olof Abrahamsson, Lars-Göran Aronsson och tränaren Lennart Nilsson.Knästående från vänster:Sigvard Melin, Sören Magnusson, reservmålvakten Per-Gunnar Roskvist, Sigvard ”Fiffen” Magnusson, Dennis Frisk och Hans-Evert Hellkvist.
Allsvenskan nästa. Rune Claesson t.v. upplever de kanske största ögonblicken i sitt långa idrottsliv.
Intrtessant återblick. Jag minns också. Är nyfiken på vem journalisten var. Killen i hatt på bilden tillsammans med Rune?
Någon som känner igen hattmannen?
Oj, oj det var andra tider på idrottsplatsen förr i världen.
Härliga återblickar, mer av denna vara.