En skogens jätte har fallit för höstens och vinterns stormar.
I århundraden, sannolikt sedan Gustaf III:s dagar i slutet på 1700-talet , har Högabråten-granen stått emot väder och vind i sin utsatta position på sluttningen västnordväst om byn. Men till slut föll den för stormen, antagligen var det Simone som blev för mycket för dess ålderstigna stam.
I samband med sensommarens byavandring på Högabråten söder om Skillingaryd gjordes en avstickare nedför sluttningen till detta jätteträd som sträckte sig cirka 30 meter upp i skyn och hade en omkrets på över fyra meter.
Ingemar Pettersson från Åkers hembygdsförening hade klokt nog tagit med sig stora måttbandet för att en gång för alla bestämma trädets omkrets. De krävdes två män för uppdraget eftersom omkretsen mätte nästan prick 418 centimeter. Men vi kunde också konstatera att det fanns röta i stammen. Förmodligen var det nog mer än en av deltagarna i byavandringen som undrade om jätteträdet än en gång verkligen skulle stå emot höstens stormar.
Deras farhågor besannades. Rötterna klarade att hålla emot trycket från vinden, men inte stammen som knäcktes knappt tre meter ovan marken.
Jätteträdets hädangång måste ha varit en storslagen syn. På vägen ned i marken tog den flera mindre träd med sig. Deras stammar som nu spretar åt alla håll och som Högabråtengranens stam nu vilar på knäcktes som tändstickor.
Föreslår att man räknar årsringarna i en skiva av granen. Därefter vet man exakt hur gammal den blev.
d v s om nu inte rötan är så avancerad att årsringarna är helt upplösta