Exotiska och spännande djur

 Vår naturkrönikör Dan Damberg har träffat exotiska och spännande djur.

Exotiska och spännande djur

Exotiska och spännande djur, en naturkrönika i 18 bilder från
Gröndalsskolans Zoo med kungsboan Bosse, kejsarskorpionen
Skorpan, den krushåriga fågelspindeln Lena Behn, den stora
jättetusenfotingen Max Tusén samt de fyra lönnaftonflypupporna
bröderna Pupp, hussyrsorna Benjamins Syrsor och slutligen guldfisken
Doris.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i februari 2011.

Sedan ett stort antal år har jag på min arbetsplats vid Gröndalsskolan i
Värnamo haft ett antal djur som ingår i NO-undervisningen och som
samtidigt sköts perfekt av ett stort antal intresserade och kunniga
elever. Dessa elever får en utbildning om djuren och deras skötsel samt
vid sin ”djurskötarexamen” ett ”körkort” tillika bevis på att de är klara
att på egen hand handha och sköta djuren, naturligtvis under mitt
överinseende och på mitt vuxenansvar. Detta har visat sig vara mycket
populärt och omtyckt bland eleverna vilket i sin tur leder till kunskap,
engagemang och ansvarstagande. Djuren som ingår är kungsboan
Bosse, kejsarskorpionen Skorpan, den krushåriga fågelspindeln Lena
Behn och den stora jättetusenfotingen Max Tusén samt fem puppor
med lönnaftonfly som förhoppningsvis kläcker framåt våren,
försommaren.

De fantasifulla och fina namnen har naturligtvis Gröndalskolans elever
hittat på och de beskriver på ett utmärkt sätt olika egenskaper som
djuren har.

Först ut i presentationen och också äldst, det vill säga mer än 17 år
gammal samt gröndalare sedan 16 år tillbaka, är kungsboan Bo Otto
Torsten Gröndal även kallad Bosse. Det latinska namnet är ”Boa
constrictor constrictor”, och varianten är Rödsvansboa. Han är just nu
cirka 185 centimeter lång och drygt 4 kilo ”tung” och totalt fredlig och
kärvänlig samt matas varannan vecka med en stor råtta som köps död,
fryst och förpackad samt som inför matning körs cirka 3 minuter i
biologimicron, ej matmicro, till lagom temperatur och konsistens.
Efter matningen sover Bosse mest, dricker dock också lite vatten samt
tömmer tarmen efter cirka en vecka, sover sedan ytterligare en vecka
varvid han åter är hungrig och matas et cetera, så är nämligen livet för
en boaorm i fångenskap. Under denna tid hanteras han varsamt av
elever, det vill säga klappas, hålls, förevisas och duschas med en
duschflaska modell växtdusch. Bosse har även gjort samhällstjänst då
han vid ett flertal tillfällen varit utlånad till Värnamo sjukhus för att
där hjälpa till att bota ormfobier.

Till alla pedagoger och elever i Värnamo kommuns grundskolor vill
jag passa på att säga, välkomna på ett studiebesök! Ring
Gröndalskolan eller Värnamo Naturskola, Dan Damberg, 377 282 eller
377 291 eller maila mig, Dan.Damberg@edu.varnamo.se, så försöker
vi att hitta en tid.

Kungsboan, ”Boa constrictor constrictor”, är en art i familjen
boaormar. Den förekommer i skiftande naturtyper från Mexico och
vissa västindiska öar till Argentina samt blir 3–4 meter lång, någon
gång drygt 5 meter. Grundfärgen varierar från brunsvart till ljusbrunt,
och det finns stora, bruna eller rödaktiga, sadelformiga fläckar längs
ryggen. Kungsboan är i huvudsak nattaktiv och påträffas såväl på
marken som i träd och buskar. Födovalet är varierat och ormen dödar
sitt byte genom att slingra sig om och kväva det. Den föder upp till 65
ungar och är ett mycket populärt terrariedjur.

På bilden är Bosse alldeles nyömsad och riktigt glänser i sitt nya skinn.

Boaormar kommer av latinets ”boa” för ”stor orm”, och tillhör
familjen ”Boidae”, med cirka 40 olika arter fördelade på 12 släkten. De
har ett stort utbredningsområde, som sträcker sig från västra
Nordamerika, över Central– och Sydamerika, Karibiska havets övärld,
sydöstra Europa, nordöstra Afrika, Madagaskar, sydvästra Asien, Nya
Guinea och Salomonöarna till Fiji. Familjen omfattar mycket
storvuxna arter som till exempel anakondan, medelstora arter som till
exempel vår kungsboa, samt ett stort antal småvuxna arter som till
exempel sandboaormarna. Samtliga arter har rudimentära, det vill säga
tillbakabildade, kloliknande bakben, saknar tänder på
premaxillarbenet, förkäken och är ovovivipara, det vill säga, föder fullt
utvecklade ungar. Många arter har värmekänsliga gropar mellan
läpp-plåtarna, för lokalisering av varmblodiga bytesdjur i mörker.
Förkäke, premaxillarben, är ett ben längst fram i överkäken hos
ryggradsdjur. Det bildar näsöppningens väggar, tillsammans med
näsbenet, och är säte för tänder, hos däggdjur framtänderna. Hos
människan är det oftast helt sammanvuxet med överkäksbenet,
maxilla, men kan urskiljas som den del där framtänderna sitter.

Bilden visar kungsboan Bosse, ”Boa constrictor constrictor”, varianten
Rödsvansboa.

Kejsarskorpion, ”Pandinus imperator”, är en av världens största nutida
skorpioner. Kejsarskorpionen blir oftast 20–30 centimeter, inklusive
svans, och är ofarlig för oss människor. Som så många andra skorpioner
har den inte nog med gift för att kunna döda stora djur. Arten
kejsarskorpion livnär sig vanligtvis av mindre djur som insekter samt
blötdjur och Skorpan matar jag, liksom spindeln Lena Behn, med
hussyrsor.

Kejsarskorpionen brukar oftast brotta ner sitt byte och endast använda
sin giftgadd i osäkra situationer. Den kan leva mycket länge och kan
under bra förhållanden bli över 15 år gammal. Kejsarskorpionen kan
med fördel hållas som husdjur eftersom att den inte är aggressiv samt
är sällskapsvänlig. Skorpionen Skorpan matas med hussyrsor som jag
köper i en zooaffär.

Skorpioner, på latin ”Scorpiones”, är en ordning spindeldjur med över
1 500 olika arter där flertalet finns i tropikerna. De är mellan 0,9–30
centimeter långa och framkroppen täcks av en ryggsköld medan
bakkroppen är segmenterad och avslutas med en gifttagg. Pedipalperna
är kraftiga och försedda med stora saxklor. Pedipalperna är det andra
paret extremiteter hos leddjursgruppen palpkäkar där den basala leden,
som sitter vid munnen ofta utgör tuggyta. Hos skorpioner och
klokrypare är pedipalperna stora och liknar kräftklor medan de hos
fullvuxna spindelhanar är omvandlade till parningsorgan. Skorpioner
äter främst olika leddjur och de föder utvecklade ungar som honan
under en kortare tid bär med sig på ryggen. Läs även min krönika
”Klokrypare eller bokskorpion”.

Fossila skorpioner är kända redan från äldre silur för cirka 430
miljoner år sedan. De liknade de nutida men hade gälar och var
vattenlevande. De tidigaste formerna hade ett par laterala fasettögon,
vilka kom att reduceras till de enkla lateralögon som finns hos nutida
arter. Skorpionarten ”Palaeóphonus núncius” beskrevs första gången
från fossilfynd i siluriska avlagringar på Gotland. Vissa skorpionarter
från devon och karbon, för 409–363 respektive 363–290 miljoner år
sedan, kunde bli upp till 1 meter långa och de första landlevande
formerna av skorpioner uppträdde sannolikt redan under devon.

Man kan verkligen undra vad detta föreställer och att gissa är verkligen
inte lätt men det är helt enkelt munnen, mundelarna samt gaddarna hos
vår krushåriga fågelspindel.

Krushårig fågelspindel, ”Brachypelma albopilosum”, är en art av
fågelspindel som har sitt naturliga utbredningsområde i
Centralamerika, från Honduras till Costa Rica. De är markbundna och
grävande spindlar som från sitt grävda bohål gör utfall mot bytesdjuren
som är mestadels insekter och andra småkryp. Spindeln är täckt av
långa hår på både kropp och ben vilket ger dem ett unikt utseende och
därav fick den det passande namnet Lena Behn av eleverna.

Den krushåriga fågelspindeln, ”Brachypelma albopilosum”, föds upp och
hålls ofta i fångenskap. Den äter gärna syrsor och kackerlackor men
hos oss får den bara hussyrsor. Den är foglig och lugn men när den blir
lite nervös och irriterad sparkar den gärna i snabb takt bort några
hårstrån från bakkroppen med ena benet. Dessa hårstrån verkar
irriterande i munnen på ett rovdjur som försöker att ta den vilket gör
detta beteende till ett effektivt försvarsvapen.

Speciellt honorna av den krushåriga fågelspindeln, ”Brachypelma
albopilosum” är långlivade och kan nå en ålder av hela 15 år. I naturen
bygger de gärna sina bon under buskar, trädstammar och stenblock och
blir mellan 15-17centimeter i benspann. En äggsäck från en
spindelhona kan innehålla mellan 300–400 ungar.

Här ser Ni skolans jättetusenfoting, ”Archispirostreptus gigas”, som
för övrigt är en av de största av tusenfotingarna. Den kan bli ända upp
till 38 centimeter lång samt 67 millimeter i omkrets, och delar man
denna omkretssiffra med talet Pi, det vill säga 3,14, så får man en
diameter på 21 millimeter eller dryga 2 centimeter!
Den är vanligtvis svart i färgen och hålls ofta som sällskapsdjur, men
vårt exemplar är en albinovariant och är ovanligt ljus. I allmänhet har
jättetusenfotingar en förväntad livslängd på mellan 7–10 år samt har
två huvudsakliga typer av försvar om de känner sig hotade och den ena
ser Ni på bilden, nämligen att rulla ihop i en tät ring och låta det hårda
skelettet vara ett effektivt skydd. Det andra sättet att försvara sig är att
utsöndra en irriterande vätska från porer på kroppen.

Bildens jättetusenfoting har en utbredning i låglänta delar av östra
Afrika, från Moçambique till Kenya, och den når sällan upp till höjder
över 1 000 meter över havet. Den lever främst i skogar, men kan också
hittas i kustnära miljöer och kallas på zuluspråk för ”Amashongololo”.
Tusenfotingar har för övrigt aldrig 1000 ben och i det aktuella fallet
har vår jättetusenfoting “bara” 256 ben och ska enligt zooaffären vara
en hona.

Skolans två rödörade vattensköldpaddor, Skalman och Lilleman, som
på latin heter, ”Trachemys scripta elegans”, är underarter av arten
”Trachemys scripta scripta” eller gulbukad vattensköldpadda som jag
beskriver nedan under bild 14 och 15. Dessa båda underarter är för
övrigt mycket vanliga som husdjur.

Rödörad vattensköldpadda, ”Trachemys scripta elegans”, ingår i
gruppen prydnadssköldpaddor eller guldsköldpaddor och här ingår
flera olika släkten sumpsköldpaddor med ett tiotal arter från till norra
Sydamerika upp till södra Nordamerika. Dessa sköldpaddor blir i regel
cirka 30 centimeter långa, och många arter är vackert tecknade med
inslag av grönt, gult och rött precis som på bilden. Dessa vattenlevande
sköldpaddor föredrar långsamt rinnande vatten med riklig växtlighet,
de är dagaktiva och ses ofta solande på trädstockar.

Sumpsköldpaddor eller kärrsköldpaddor ingår i familjen ”Emydidae”,
vilket är en familj med så kallade gömhalssköldpaddor med cirka 90
arter totalt. Sköldpaddorna finns från södra Canada till Sydamerika
samt i Europa, norra Afrika samt södra Asien. De största arterna kan
bli drygt 60 centimeter långa, flertalet dock sällan mer än
25 centimeter.

Sköldis som är vår gulbukade vattensköldpadda, ”Trachemys scripta
scripta”, är också som sagt en sköldpadda i familjen ”Emydidae” och
som huvudsakligen lever i sydöstra USA. Gulbukad vattensköldpadda
är en av de vanligaste vattensköldpaddorna, och den är även ett
populärt och vackert husdjur.

Vår gulbukade vattensköldpadda Sköldis härstammar från en mycket
lång utvecklingslinje där de äldsta sköldpaddorna är kända från talrika
fynd i avlagringar från yngre trias, för cirka 215 miljoner år sedan, i
nuvarande Tyskland. De flesta av dessa fynd förs till släktet

”Proganóchelys”, som var en cirka 1 meter lång och troligen
landlevande form av sköldpadda. Släktet ”Proganóchelys” liknar
nutida sköldpaddor i kraniets och skalets konstruktion men saknar
bland annat tänder längs käkkanten och skiljer sig också genom att
skalet är uppbyggt av fler benelement än hos nutida former. Från
Thailand har man andra fynd från trias, för cirka 251 miljoner till
200 miljoner år sedan, och från Nordamerika har man hittat former
från yngre jura, för cirka 208–178 miljoner år sedan, varför gruppen
uppenbarligen kort efter sin uppkomst fick en världsvid utbredning.
De två nutida underordningarna utvecklades troligen båda i slutet av
trias, för cirka 200 miljoner år sedan, och material med typiska
skalkarakteristika för dessa två grupper är kända från denna period,
men material som säkert kan föras till de respektive underordningarna
är inte känt förrän från yngre jura, för cirka 161 och 146 miljoner år
sedan. Senare händelser i sköldpaddornas utveckling berör dock främst
tuggmuskulaturens placering på skallen samt mindre förändringar i
antalet och placeringen av de ben som bär upp skalet.

På bilden ser ni hussyrsor som vi använder som mat till
kejsarskorpionen och den krushåriga fågelspindeln men tills det är
dags matas de med diverse godis såsom sallad, gurka och banan.
Hussyrsan, ”Acheta domesticus”, är en art i insektsordningen
hopprätvingar och tillhör familjen syrsor. Den har en kroppslängd på
mellan16-20 millimeter samt långa antenner och kraftiga ben.
Flygvingarna är välutvecklade, men den flyger i regel inte så ofta och
vanligen bara vid gynnsamma temperaturer. Till levnadssättet är den
en omnivor, allätare, som främst är aktiv på natten. Hanen stridulerar,
spelar, för att locka till sig honor och sången anses ofta påminna om ett
svagt småfågelskvittrande. Ursprungligen härstammar hussyrsan
troligtvis från Nordafrika och Främre Asien, men med människans
hjälp har den med tiden spridit sig till många andra delar av världen
och till Europa kom den redan under antiken. Man känner inte till när
den kom till Sverige, men arten förekom så långt upp som i Norrland
redan på Carl von Linnés tid. På så nordliga breddgrader som i Sverige
förekommer dock arten vanligen inomhus eller i avfallshögar, då den
inte är anpassad för att klara vår vinterkyla.

Här ligger fyra exemplar av lönnaftonfly, ”Acronicta aceris”, i ett
mycket välkamouflerat puppstadium sedan i sensomras och vi är
mycket spända på om de kommer att kläckas. Det borde vara dags om
några månader men eftersom de har tillbringat vintern i
rumstemperatur inomhus så kan det kanske bli tidigare. Håll tummarna
för att det går bra!

Lönnaftonflyet förekommer tämligen allmänt från Skåne till
Ångermanland och vingbredden är mellan 40–46 millimeter. Larven
lever på diverse lövträd, helst lönn och hästkastanj, medan förpuppning
sker i en, med träspån invävd, kokong, precis som bilden visar.

Det absolut senaste tillskottet i Gröndalsskolans Zoo är denna vackert
färgade guldfisk och den kom så sent som i fredags till oss från
”Värnamoo Zoo”, där vi för övrigt handlar alla våra djur och maten till
dessa.

Guldfisken, Carássius aurátus, är en art i familjen karpfiskar och dess
naturliga utbredning är dåligt känd, men som vild eller förvildad finns
den i sötvatten i stora delar av Asien och Europa och lokalt också på
andra kontinenter. Vilda guldfiskar, som kan bli upp till 30 centimeter
långa, är olivgröna på ryggen, silver– eller bronsfärgade på sidorna och
gulvitaktiga på buken. Livsmiljön utgörs av stillastående eller långsamt
rinnande vatten med mycket vegetation och födan består av alger,
bottendjur och plankton.

Kineserna har hållit guldfiskar i fångenskap sedan åtminstone 900-talet
efter Kristus i framför allt dammar och då företrädesvis individer med
gulrött på kropp och fenor. Riktad avel, särskilt i Asien, har sedan
frambringat ett stort antal former som starkt avviker i utseende från
vildformen. Särskilt har man eftersträvat förstorad och dubblerad
stjärtfena, så kallade slöjstjärtar, och utskjutande ögon, så kallade
teleskopfiskar, och helst dessa egenskaper i kombination. Även olika
färger renodlas, speciellt svart, rött och vitt.

Den kinesiska guldfisken infördes till Portugal möjligen redan år 1611,
men först i början av 1700-talet etablerades arten som prydnadsfisk i
Europa och spred sig sedan till fria vatten.