Fettspindel, ”Steatoda bipunctata”.

Vår naturkrönikör Dan Damberg har hittat en fettspindel.

Fettspindel, ”Steatoda bipunctata”.

Fettspindel, ”Steatoda bipunctata”, en naturkrönika i 4 bilder om
bland annat klotlika spindlar i familjen klotspindlar.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i september 2010.

Fettspindel, ”Steatoda bipunctata”, är en art i ordningen spindlar
som tillhör familjen klotspindlar där även de beryktade svarta
änkorna ingår. Bildens fettspindel hör till de allmännare spindlarna
och kan ofta hittas inne i hus, skjul och i andra byggnader. Dess
fångstnät är en oregelbunden konstruktion där olika mindre
insekter, som till exempel flugor, kan fastna. Vissa trådar i nätet är
försedda med klibbiga droppar närmast fästet mot underlaget.
Fettspindelns kroppslängd kan vara upp till 8 millimeter, men
oftast är individerna något mindre, dock alltid större än 4
millimeter. Bakkroppen är brun till brunrödaktig och ett
kännetecken för arten är att bakkroppen ser lite fettglänsade ut,
därav namnet.

Mitt på bakkroppen finns en rad med små ljusa punkter och
undersidan är delvis gulaktig. Hanens parningsorgan på
pedipalperna är mörka och påfallande stora. Pedipalper är andra
paret extremiteter hos leddjursgruppen palpkäkar som är en
understam av leddjuren med klasserna havsspindlar, merostomer,
det vill säga, dolksvansar och havsskorpioner samt spindeldjur.
Den basala leden, som sitter vid munnen, utgör ofta tuggyta. Hos
skorpioner och klokrypare är pedipalperna stora och liknar
kräftklor. Hos fullvuxna spindelhanar är pedipalpernas tarsled
omvandlad till parningsorgan.

Det finns även en vanlig korsspindelart som på latin heter,
”Nuctenea umbratica”, som också finns i våra hus och hem. På
svenska kallas den ibland radhusspindel eller skuggspindel och
kanske kan den förväxlas med fettspindeln.

Svart änka, Latrodéctus máctans, är precis som krönikans
fettspindel en art i klotspindelfamiljen ”Theridíidae”. Honan blir 8–
10 millimeter lång och hanen 3–4 millimeter. Honan är svart och
den skinande, klotrunda bakkroppens undersida har en röd,
timglasformig teckning och ryggsidans mittlinje har ibland en rad
röda fläckar, med andra ord inte alls som ”vår” fettspindel på
bilderna.

Arten svart änka finns i östra och södra Nordamerika, östra Mexico
och Västindien. Den spinner nät, till exempel under stenar och
fallna grenar, men kan också förekomma bland annat i uthus. Till
Sverige importeras ibland av misstag svarta änkor i gamla
amerikanska bilar.

Honan har ett för människan farligt gift men är, som tur är, inte
aggressiv. Giftet har neurotoxisk verkan och orsakar bland annat
muskelkramper. Immunserum mot giftet finns att tillgå och
dödsfall är sällsynta. Ytterligare två svarta arter som också kallas
svarta änkor förekommer i Nordamerika. Andra närstående svarta
arter med röda teckningar, ibland också kallade svarta änkor, finns
i såväl Nya som i Gamla världen, till exempel arten malmignatt,
”Latrodéctus tredecimguttátus”, som bland annat finns i
Medelhavsländerna.

En av de riktigt otrevliga och även för oss människor dödliga
spindlarna är trattminörspindeln, ”Átrax robústus”, som är en art i
spindelfamiljen ”Hexathélidae”. Den förekommer i sydöstra
Australien inom ett begränsat område runt Sydney. Kropp och ben
är svarta och honans kropp kan bli upp till 50 millimeter lång,
hanens bara 20-30 millimeter. Spindeln håller till i borör av silke
som den anlägger i håligheter och sprickor, till exempel bland
stenar. Arten är aggressiv och har, som sagt, ett för människan
livshotande nervgift. Den är fruktad eftersom den förekommer
bland annat i villaträdgårdar. Dess gift är ett nervgift av
neurotoxiner men motgift finns numera, som tur är, att tillgå.

Att ordna och klassificera spindlar i familjer och släkten kan vara
problematiskt nog för de flesta, men att artbestämma spindlar är än
svårare eftersom det i många fall krävs mikroskop för att se de
artskiljande detaljerna. Följande försök till översikt av spindlar visar
på de större skillnaderna mellan de spindelfamiljer som man har störst
chans att få se i naturen. Texten är av utrymmesskäl mycket kortfattat
skriven och det bör väl sägas att det finns totalt 111 spindelfamiljer,
3642 spindelsläkten samt 39 490 olika spindelarter, hittills beskrivna,
med andra ord översikten nedan skrapar endast lite på ”spindelytan”. 

Atypidae:
Pungnätsspindlar, typiskt för familjen är silkesklädda hålor ur vilka
silket fortsätter i form av ett rör ut över marken eller upp i ett
närbeläget träd.

Theraphosidae:
Fågelspindlar som är täckta med mjuka lager av hår. Vissa
amerikanska arter har också stickande hår. Många lever i hålor,
som de lämnar för att aktivt söka efter byte. Trädfågelspindlar lever
och jagar vanligen i träd. Jag har en brunhårig tarantel från Mexico
och södra USA på Gröndalsskolan i Värnamo, en lugn och
ickeaggressiv art med svagt gift.

Ctenizidae:
Minörspindlar, bygger en fällucka. Grävande spindlar, de flesta
stänger sin håla med en fällucka. Vid grävandet använder de en
typisk rad tänder på undre käksegmentet. Extremt giftiga!

Dictynidae:
Nätverksspindlar med åtta ögon. Spindlar som väver in de typiska
banden av veckat cribellumsilke i sina nät.

Amaubobiidae:
Mörkrumsspindlar med åtta ögon, ursprungligen tillhörande släktet
”Dictynidae”, se ovan. Större arter som väver nät innehållande
veckade band av cribellumsilke på marken, under bark.

Dinopidae:
Pinn- eller nätkastande spindlar med åtta ögon och långa, slanka
kroppar. Väver ett nät som de håller mellan frambenen och kastar
över bytet för att fånga det.

Uloboridae:
Krusnätsspindlar med åtta ögon. Fångar byten i horisontella nät,
liknande hjulspindelnät. Bytet övermannas genom att spinnas in
eftersom giftkörtlarna saknas.

Pholcidae:
Långbensspindlar med sex eller åtta ögon. Långbenta spindlar med
tubliknande bakkropp/abdomen. Bygger ett glest, mattliknande nät.
Bytet spinns in innan det dödas.

Scytodidae:
Spottande spindlar med sex ögon. Frilevande spindlar som inte
spinner nät samt med förstorad cephalothórax, främre
kroppsregion, som innehåller modifierade giftkörtlar, vilka
producerar den klibbiga vätska som används att fånga byten med.

Ooniopidae:
Ytterst små, frilevande nattjägare med sex ögon som håller sig i
sina silkesklädda bon under dagen.

Dysderidae:
Frilevande nattjägare med sex ögon som tillbringar dagen i sina
silkesklädda bon under stenar m m. De har ofta påfallande stora
käkar och en rödformad bakropp/abdomen.

Segestridae:
Slanka spindlar med sex ögon som bygger ett rörformat bo med
signaltrådar.

Loxoscelidae:
Bruna spindlar med åtta ögon och en typisk violinteckning på
vanligtvis bruna kroppar. Kringströvande jägare där vissa arter kan
bita människor, smärtsamt, men inte dödligt.

Clubionidae:
Säckspindlar med åtta ögon. Nattjägare som tillbringar dagen i
silkesklädda bon på olika växter. Till skillnad från de liknande
”Gnaphosidae”, nedan, har de främre spinnvårtor som sitter tätt
tillsammans och är något konformade.

Gnaphosidae:
Plattbuksspindlar med åtta ögon. Nattjägare, vanligtvis på marken,
tillbringar dagen i silkesklätt bo under stenar och liknande. Främre
spinnvårtor, tydligt åtskilda samt rörformiga.

Ctenidae:
Vandrande spindlar med åtta ögon. Fri- och marklevande jägare,
som till utseendet påminner om ”Lycosidae”, se nedan. Skiljs från
dessa genom att båda ögonraderna böjer av bakåt, medan främre
ögonraden på ”Lycosidae” böjer av framåt.

Thomisidae:
Krabbspindlar med åtta ögon. Frilevande spindlar med tillplattade,
något krabbliknande kroppar. De två främre benparen är längre och
kraftigare än de övriga. De sitter öppet och överrumplar passerande
byten.

Philodromidae:
Snabblöparspindlar med åtta ögon som liknar ”Thomisidae”, ovan,
men benen är ungefär lika långa. Dessa jagar dessutom mera aktivt.

Sparrasidae:
Jättekrabbspindlar med åtta ögon. Typiskt platta spindlar med
benen vända så att de pekar framåt. Frilevande jägare som lever
under bark- och i klippsprickor, ur vilka de dyker fram och fångar
sina byten.

Salticidae:
Hoppspindlar med åtta ögon samt aktiva dagjägare med stora ögon,
ofta skarpt färgade kroppar. De hoppar från gren till gren under
jakten. Några uppenbarligen primitiva arter inom släktet har
behållit förmågan att väva mattliknande nät som ett extra
hjälpmedel för att fånga byten.

Lycosidae:
Vargspindlar med åtta ögon. Storögda jägare där många är
frilevande men några jagar från en säker position i silkesklädda
hålor. Syns oftast aktivt springa omkring på marken i många olika
miljöer.

Pisauridae:
Vårdnätsspindlar med åtta ögon. Frilevande spindlar som liknar
”Lycosidae”, ovan, men medan dessa håller sina kokonger vid
spinnvårtorna, så håller ”Pisauridae” kokongerna med sina käkar.

Hersilidae:
Tvestjärtade spindlar med åtta ögon. Platta spindlar som jagar
aktivt på träd. De har fått sitt namn av de två typiskt förlängda
bakre spinnvårtorna, som hos vissa arter är lika långa som hela
bakkroppen. De reser ofta dessa spinnvårtor lodrätt upp från
kroppen när de blir skrämda och springer.

Oxyopidae:
Lospindlar med åtta ögon. Storögda frilevande spindlar som jagar
aktivt på dagtid, vanligtvis på växter. Samma livsmiljö som
hoppspindlarna, ”Salticidae”, se ovan, men lospindlarna,
”Oxyopidaerna”, slår snarare sitt byte än hoppar på det.

Agelenidae:
Trattspindlar med åtta ögon som har ett horisontellt fångstnät över
närliggande växtlighet och stenar utanför ingången till sin
rörformade tillflyktsort.

Therididae:
Klotspindlar med åtta ögon som har en huvudsakligen klotformad
bakkropp/abdomen. Dessa väver oregelbundna nät i många former
och till dessa spindlar hör den beryktade ”Svarta änkan” och
krönikans fettspindel, ”Steatoda bipunctata”.

Tetragnathidae:
Käkspindlar är ofta långsträckta spindlar med åtta ögon och stora
käkar. Fångar byten i hjulnät i vinkel mot eller horisontellt utefter
marken.

Abaneidae:
Hjulnätsvävande spindlar med åtta ögon. Vissa arter lägger in ett
klart synligt stabilimentum, ett sicksackmönster av silke i mitten av
nätet, ibland i en X- form, ibland i en T- form, för att synliggöra
nätet så att inte fåglar flyger in i det och förstör det.

Linyphidae:
Taknätspindlar med åtta ögon som är vanligast i tempererade
nordliga områden såsom här hos oss i Sverige. Oftast små spindlar
som bygger sina nät i gräs eller bland andra växter. En bra
uppfattning om hur stora mängder det finns av dessa spindlar kan
man få genom att observera antalet nät som syns i det daggiga
gräset en tidig höstmorgon.

Några få spindelarter i världen kan alltså vara farliga för oss
människor, men inga farliga spindelarter finns normalt sett i
Sverige.

Skrivet av Erik Bunnstad