En majoritet (55 %) av svenskarna tycker om att ha varg i Sverige.
Mest positiva till varg är personer i storstäderna och minst positiva är invånare i kommuner på landsbygden i vargområdet. I likhet med tidigare svenska studier finns en stark polarisering i åsikter mellan stad och land. Det visar en studie utförd av SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, Umeå universitet och Lunds universitet.
Vargens återkomst har skapat en intensiv debatt om hur många vargar som ska finnas i Sverige. Syftet med undersökningen är att analysera attityder till varg, vargförekomst och vargförvaltning. Studien har genomförts av Göran Ericsson, professor vid SLU, Camilla Sandström, docent vid Umeå universitet, Anders Kagervall, doktorand vid SLU samt Maria Johansson, docent vid Lunds universitet.
Undersökningen genomfördes oktober – november 2012 och riktades till 4979 – 1229 personer i hela landet, samt 150 personer i 25 kommuner, totalt 3750 år i fyra län med befintlig vargstam; Dalarna, Gävleborg, Värmland och Örebro. Dessutom skickades undersökningen till 750 personer i Kronobergs län, där det för närvarande inte finns någon fast vargetablering.
Attitydundersökningen visar att det är en relativt stor andel på nationell nivå (40 %) som inte har någon uppfattning om hur många vargar som bör finnas i Sverige så länge som vargen tillåts existera här. När det gäller inställning till antalet vargar visar undersökningen att de allra flesta är nöjda med det nuvarande antalet vargar. På nationell nivå är det endast 17 % som vill se fler vargar jämfört med nuläget. I Lessebo (30 %) och Växjö (29 %) samt i Karlstad, Grums, och Sandviken (samtliga 20 %) finns det ett något starkare stöd för fler vargar jämfört med riksgenomsnittet.
I nästan hälften av de undersökta kommunerna är det färre än 10 % som vill ha fler vargar i Sverige. Stödet är som lägst för att utöka antalet vargar i ett antal landsortskommuner i de län där det finns varg. I Ovanåker (42 %), Älvdalen (41 %) och Orsa (31 %), vill en tredjedel eller fler av invånarna inte att det ska finnas några vargar i Sverige alls. En fjärdedel av invånarna i Nordanstig, Vansbro, Laxå och Degerfors är av samma uppfattning. Även här visar undersökningen en stark polarisering mellan stad och land.
Undersökningen visar ett starkt stöd för jakt på varg, men ett relativt svagt stöd för förvaltningsåtgärder som innebär att man flyttar vargar eller sätter ut vargvalpar i naturen.
En minoritet av de svarande uttrycker tillit till länsstyrelsen (37 %), Naturvårdsverket (44 %) och riksdagen (27 %). Även här finns en tydlig stad-landdimension.
Studien har finansierats av Naturvårdsverket.
Det är väl som förväntat – man tar inte distinkt ställning förrän man själv är direkt berörd, det vill säga när man har vargen på sina egna marker. Även stadsbor tycker för övrigt att man skall ta bort en varg som bosätter sig på Djurgården i Stockholm! Samtidigt är det de som inte är personligen berörda som kan kosta på sig en hållning som de uppfattar vara ”inne” eller ”politiskt korrekt (PK)”. Så är det i flera politiska frågor. Den teoretiska generositeten kan vara oerhörd tills man själv berörs – då tvingas man anpassa sig till verkligheten och byter ofta åsikt.
Själv var jag också tolerant i början men efter att ha upplevt hur vargförespråkarna successivt ljugit sig framåt blev den klara vändpunkten när vargforskaren Liberg sa att om man inte får ha minst 430 vargar i Sverige så kan man likaväl ha noll, för 430 skulle vara det minsta antalet som krävs ur genetisk synvinkel. Fyrahundratrettio vargar är som jag ser det ett orimligt antal därför att det får alldeles för stora ”socioekonomiska konsekvenser”. Då borde man nog, baserat på Libergs uttalande, skjuta bort hela det inavlade rasket och sedan åka till djurpark för att titta på dem för i markerna ser vi mest bara rester av deras måltider. Om man vill se vilda vargar rekommenderas en tur till exempel Ryssland, för där finns de i hundratusental.
Seminarium i vargfrågan i Almedalen http://jagareforbundet.se/aktuellt/forbundsnyheter/2013/07/jagareforbundet-i-almedalen/ Stödet för vargpolitiken och inblandade myndigheter rasar och man drar slutsatsen att tåget håller på att gå om vi inte kommer igång med vargjakten igen.
Från 70% för varg till 55% på drygt 10 år. Det börjat hända saker. Folk har börjat tröttna på Varglobbyns lögner. Fått upp ögonen att det inte är ettgulledjur det handlar om.
Ursäkta, 5 år skall det vara. Det går utför med Varglobbyn nu!