Från Slättösand

Dan Damberg har besökt Slättösand norr om Bolmsö.

En naturkrönika i 8 bilder om ett småländskt sanddynslandskap, en småländsk öken.
Slättösand är ett naturreservat beläget cirka tre kilometer norr om Bolmen.
Text, Dan Damberg, Skillingaryd, bild, Daniel Damberg, Skillingaryd, Kristi himmelsfärdshelgen, 2010.

”Det ligger en öken djupt inne i Smålandsskogarna. Över markerna och mossarna lyser den med skimrande ökensken och om kvällarna får den dunkel glöd”.

Erik Palms ord ovan kommer från årsskrift för Sveriges Natur, år 1919.

Ännu vid sekelskiftet 1800–1900 var Slättösand ett egenartat, trädlöst område, där sanden flög fritt omkring. Sedan dess har trädplanteringar helt förändrat områdets karaktär. Från den högsta punkten ser man ett mjukt böljande landskap som just nu genomgår en omfattande restaurering. Först när man försöker ta sig igenom den återstående nästan ogenomträngliga, lågväxande bergtallen upptäcker man stensamlingar, branter, mindre sanddyner och stora stenblock.

Området är bevuxet med vanlig tall och två slags bergtall, en låg och bredväxande och en upprättväxande smalstammig. Arternas skilda växtsätt förklarar hur skogen så effektivt kan dölja markkonturerna. Bilden visar blommande krypvide.

Mossfloran i området kännetecknas av den så kallade hedseriens mossor. Lavfloran består till största delen av ren-, syl- och bägarlavar men på klippblock förekommer navellavar som snabellav och siktlav, vilka annars har en nordlig utbredning i landet. Bilden visar sporkapslar från enbjörnmossa.

Kärlväxtfloran vid Slättösand är till stora delar trivial men förekomst av dvärglin har rapporterats i reservatets östra del. Dvärglin är en rödlistad samt mycket småvuxen, ettårig växt som växer i sandiga miljöer och gynnas av måttlig markstörning.

Förutom vanlig tall och olika former av bergtall förekommer i trädskiktet bland annat vårtbjörk, gran, al och inplanterad vitgran. Fältskiktet är inte alltid sammanhängande, men domineras av torr ristyp, med bland annat kråkbär, blåbär, lingon och kruståtel. Utmed diket i västra delen av reservatet och i reservatets sydöstra hörn återfinns fuktiga områden med bland annat tuvull samt olika tåg- och starrarter. Längst i norr finns ett litet område frisk rished, med skogskovall och enstaka rönn, ek och bok. Inom reservatet har flera arter lummer påträffats däribland den mindre vanliga plattlummern. I den betade tallskogen på sanddynen längst i väst återfinns en hävdgynnad flora med förekomst av bland annat backsippa, svinrot och ängsvädd.

De solstekta sandbackarna har ett häpnadsväckande varmt klimat. Marktemperaturer på över 40 grader är inte ovanliga. Detta är en miljö som passar steklar samt andra sandlevande insekter såsom olika arter solitärbin.

Här ser vi ett hål i sanden som leder ner till en bokammare och detta hål är gjort av ett vårsidenbi. Detta lilla flitiga bi kan Ni se på kommande bilder.

Sandknutstekeln har även gjort många av de små hål i sanden som man träffat på främst kring stigen upp till utsiktspunkten. Dessa hål är mellan 10–15 centimeter djupa och mynnar i små kammare. Där lagrar steklarna mat till sina larver. Sandknutstekeln fångar stora vivlar, till exempel den av skogsbruket så fruktade snytbaggen.

Den vinglösa spindelstekeln kan man ibland se komma springande på sanden. Den lägger ägg i humlebon och larverna äter sedan upp humlornas larver. Honan kan stickas rätt ordentligt, så låt spindelstekeln vara ifred.

Vårsidenbiet, ”Colletes cunicularius”, är ett bi som trivs på solbelyst och vindskyddad sand. Det lever i gångar som det gräver i sanden. Vårsidenbiet är specialiserat på att samla pollen och nektar på sälg och är följaktligen aktivt vid den tiden när sälgen blommar.
Sälgen är för övrigt en mycket viktig nektarkälla för insekter som är aktiva tidigt på året, då det finns få andra växter som blommar.
Vårsidenbiet fungerar som värd för den hotade bibaggen. Bibaggens larver växer nämligen upp nere i vårsidenbinas bon och äter ur deras matförråd. Utan vårsidenbiet har bibaggen mycket svårt att överleva. Länsstyrelsen arbetar för att vårda de livsmiljöer där bibaggen och många andra sandgynnade arter trivs.

Öppna solbelysta grus- och sandmarker som till exempel Slättösand är miljöer som många hotade arter behöver, men som det råder brist på i dagens landskap. Antalet lämpliga sandmiljöer minskar bland annat på grund av minskat bete och att sandtäkter läggs ner.
Exempel på växter som ger höga biologiska värden då de växer i öppna sandmiljöer är skogsklöver, tjärblomster, käringtand, backsippa och kattfot. Många små fjärilar är knutna till dem eftersom deras larver lever på växten. Den solvarma sanden med sällsynta växter lockar även till sig många olika bin, skalbaggar och steklar.
Idag är det i många fall människoskapade sandmiljöer som grusgropar, vägslänter, husbehovstäkter och skjutfält som är de sandkrävande arternas sista tillflyktsorter.
Dessa till synes karga platser är en värdefull naturtyp med en mängd sällsynta småkryp och örter. Värnar man en lokal för en art värnar man därför samtidigt ett helt ekosystem.

Enkelfotingar är en klass i stammen leddjur. Klassen omfattar idag cirka 3.300 arter och bland dessa återfinns 38 stycken, fördelade på fyra ordningar, i Norden. Enkelfotingar har bara ett par ben per segment och är långsmala tillplattade djur med ett stort antal ben. Antalet ben hos vuxna djur varierar mellan 15 och 181 benpar, i Norden dock högst 83 benpar. Varje segment har, som sagt, ett benpar, till skillnad från dubbelfotingarna som har två och karakteristiskt är att det främsta benparet är omvandlat till käkfötter med giftklor.

Enkelfotingarna trivs bäst i fuktiga och relativt mörka miljöer och påträffas till exempel under stenar, under bark, i förna eller i jorden. De är rovdjur som mestadels jagar på natten och använder sina giftklor för att döda sitt byte, framförallt andra ryggradslösa djur. De stora tropiska arterna kan dock ta så stora djur som grodor, ödlor och möss. Parningen är vanligtvis indirekt, hanen avger spermiepaket som honan sedan plockar upp men undantag finns. Även jungfrufödsel förekommer varvid avkomman enbart blir honor.

Enkelfotingarna, framför allt skolopendrarna, kan ge kännbara bett på människor. Några säkra dödsfall finns dock inte och inga nordiska arter kan anses vara farliga. Giftet innehåller bland annat serotonin som är en nedbrytningsprodukt av tryptofan som djurens föregångare började använda som signalsubstans för att indikera näringstillgången. Cirka 90 % av människans serotonin finns i mag-tarmkanalen där det reglerar tarmrörelserna. Resten används i huvudsak som mättnadssignal i hjärnan och som tillväxtsignal ute i kroppen. Blodplättar kan exempelvis utsöndra serotonin vid skada för att stimulera reparation.

Någon artbestämning av denna enkelfoting ger jag mig inte på men om är det någon som vet så hör av Er!

Marksvamparna har en intressant artsammansättning på Slättösand. Här finns olika arter musseroner såsom till exempel riddarmusseron samt fjällig taggsvamp och annan svamp som är beroende av tall. Exklusivast är droppfläckig musseron och halskråsskivling, skarp dropptaggsvamp, tratt-taggsvamp, talltaggsvamp och hedfingersvamp. Bilden visar en grupp med svampen älglegeskål, ”Byssonectria terrestris” som bara växer där älgar legat och hår och kanske urin finns kvar på marken. Vi hittade för övrigt mycket spillning efter just älg inom området.

Skrivet av Erik Bunnstad