Frostens och sångens morgon, del 2

Vår natur – och kulturkrönikör Dan Damberg har promenerat utmed Lagan.

Frostens och sångens morgon, del 2

Frostens och sångens morgon, del 2, en natur- och kulturkrönika i 13
bilder om en promenad utmed ån Lagan mellan Åbron i Östra lägret
och Fågelforsdammen i Skillingaryd, när frosten förändrat landskapet
och om fågelsång trots årstiden.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av november månad
2014.

Norra Strandvägen på Fågelforsdammens östra sida, det vill säga
militärsidan, har den verkliga ”Långa synen”, förr dock ett välkänt
uttryck på den långa raksträckan mellan Skillingaryd och Vaggeryd
utmed gamla E4:an på dammens västra sida.

Bilden är tagen cirka 100 meter söder om Fågelforsdammen på
skjutfältssidan utmed Norra Strandvägen och visst är det ”Långa
synen”.

Ibland känns verkligen upp och ner vilket denna bild verkligen är. I
den nästan spegelblanka ytan på Fågelforsdammen kunde man vända
bilden upp och ner vilket jag då helt sonika gjorde.

Bilden är tagen i dammens sydöstra hörn inte långt från det gamla
öppna vattenfallet där förr hopptornet och bryggan fanns och där
många Skillingarydsbor har lärt sig att simma.

Om ni inte känner igen er i bilden så glöm inte att den bara är upp och
ner, utan också spegelvänd.

Nedom det öppna fallet gräver sig vattnet in i stränderna med stor
kraft och tar sakta men säkert med sig allt fler träd som råkar stå för
nära den lilla sjö som bildats under årens lopp.

Här trivs ibland den lilla kungsfiskaren och strömstaren, så även i år.

Om jag fick önska så skulle det gamla och av fallande träd
sönderslagna ”uthuset” bara 50 meter från tubinhuset snarast tas bort
för det förfular verkligen det annars mycket vackra och biologiskt rika
området som kallas Fågelfors kraftstation med gamla åfåran.

På den gamla fallna sälgen väster om turbinhuset växer gelésvampen
vårtkrös, ”Exidia glandulosa”.

Vårtkrös är en gelésvampsart i basidiesvampsordningen
”Auriculariales” och har 5–20 millimeter tjocka och 1–10 centimeter
breda geléartade fruktkroppar.

Dessa är svarta, dynlika och oregelbundet veckade med småvårtig
ovansida.

Fruktkropparna, som ofta flyter ihop med varandra, är till större delen
vidvuxna underlaget, som är döda grenar och stammar av lövträd.

I torka skrumpnar fruktkropparna ihop och får pappersartad
konsistens. Arten är oätlig, allmän i hela Sverige och påträffas året
om.

Bilden visar svamparten rökslöjskivling, ”Hypholoma capnoides”, och
växer här på en klibbal.

Rökslöjskivlingen, som i äldre svampböcker kallas blekgul
slöjskivling, växer ofta i stora gyttringar på synliga stubbar, helst av
barrträd men här på klibbal, den kan ibland växa på ved som är dold i
marken och inte alltid så gyttrat som på mina bilder.

Som alla slöjskivlingar har den ett svart sporpulver vilket innebär att
skivorna så småningom blir väldigt mörka och ofta är grå när man
hittar den, som ung har den dock blekgula skivor.

Rökslöjskivlingen ska ha en mild och behaglig smak som man brukar
säga påminner om gröna ärtor och ska vara en bra matsvamp, men
man använder bara hatten och kastar den sega och ganska hårda foten.

När den äntligen satte sig perfekt så blev bilden tyvärr suddig men jag
visar er den lilla vackra gärdsmygen ändå ety den sjöng sin starka och
vackra sång så det lilla bröstet vibrerade och hela skogen lyssnade.

Våren kändes plötsligt nära men var i själva verket mycket långt borta,
men ögonblickets illusion om en kommande vår fungerade.

Bilden visar den bitvis marktäckande skogsstjärnmossan, ”Mnium
affine”, som idag heter skogspraktmossa, ”Plagiomnium affine”, och
platsen är alldeles i närheten av Abbotens bro över gamla åfåran.

Den vackert orangefärgade svampen vedplätt, ”Dacryomyces
stillatus”, drar blickarna till sig och växer här på den gamla granlågan
utmed stigen inte lågt från Abbotens bro över den gamla åfåran.

Avslutningsbilden för denna gång blir på en annan svampart som
växer på samma granlåga som den tidigare nämnda vedplätten,
nämligen arten knölticka, ”Antrodia serialis”.

På återseende!