Frostens och sångens morgon, del 3

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har promenerat utmed Lagan.

Frostens och sångens morgon, del 3

Frostens och sångens morgon, del 3, en natur- och kulturkrönika i 24
bilder om en promenad utmed ån Lagan mellan Åbron i Östra lägret
och Fågelforsdammen i Skillingaryd, när frosten förändrat landskapet
och om fågelsång trots årstiden.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av december månad
2014. Bilderna är klickbara.

 

Det har tidvis under vintern varit ett mycket högt vattenstånd i den
gamla åfåran vid Fågelforsdammen i Skillingaryd.

Det är uppskattningsvis så mycket som 60 centimeter över
normalvattenstånd och i bakgrunden hörs bruset från det delvis öppna
vattenfallet vid Fågelforsen.

Något svart och fingerlikt fångar plötsligt min uppmärksamhet på ett
stycke klibbalsved alldeles bredvid ån, sida vid sida med mossan
cypressfläta och vedsvampen fnösketicka

Det visar sig vara en ovanlig svamp som jag förut aldrig stött på i våra
trakter, en art som heter långhorn, ”Xylaria longipes”.

Långhorn, ”Xylaria longipes”, ingår i släktet ”Xylaria” som är ett
släkte i familjen ”Xylariaceae” tillhörande säcksvamparna.

De klubbformade eller ibland greniga fruktkropparna med en nedre
steril och en övre sporbildande del har en seg eller korkartad
konsistens.

På engelska kallas svampen långhorn för ”dead moll’s fingers” och
delar man svampen på mitten ser man fruktkropparna, perithecierna,
som små, mer eller mindre, runda och svarta korn vilket syns tydligt
på nästa bild.

Fruktkroppar kallas ibland för apothecier när de uppträder som
skålliknande utväxter på bålen, men kallas här på bilden hos långhorn
för perithecier och är då urnlika bildningar, vanligen insänkta i bålen
eller i vårtlika upphöjningar, med en trång öppning.

Antonio Stradivari var en mästare i att göra välljudande violiner i
slutet av 1600-talet och fram till 1720. En äkta ”Stradivarius” såldes år
2006 för mer än 3 miljoner dollar. Åtskilliga misslyckade försök att
tillverka en lika välljudande replik av Stradivaris instrument har
gjorts.

Antonio Stradivari, född cirka år 1644 i Cremona, Italien, död 18
december år 1737 i Cremona, var en välkänd italiensk violinmakare.
Han tros ha skapat omkring 1 100 musikinstrument, däribland
violiner, violor, celli och viola da gambor.

Nu har en forskare vid namn Francis Schwarze kommit på en möjlig
orsak till Stradivarius unika ljud. Han byggde nämligen en kopia av en
Stradivarius av ett virke som han låtit vedsvampen långhorn angripa.

Vedsvampens mycel förbrukade en del vedämnen, vilket ändrade
virkets densitet och instrumentets ton.

I en äkta Stradivarius ingår det tre olika träslag, gran, sälg och lönn
och långhorn lever företrädesvis i lönn och kan alltså mycket väl ha
levt i och påverkat det lönnvirke som Antonio Stradivari använde.

Hitintills har många forskare ansett violinens ålder som en orsak till
svårigheterna att återskapa en Stradivarius medan en annan teori säger
att det kan vara klimatiska orsaker.

Vid sekelskiftet mellan 1600- och 1700-talet rådde nämligen den så
kallade lilla istiden i Europa vilket medförde smala årsringar och
hårdare virke hos lövträden vilket också skulle kunna förklara en äkta
Stradivarius- violins kvalité.

Bildens nära släkting till arten långhorn, ”Xylaria longipes”, och som
växte på samma stycke klibbalsved, heter stubbhorn, ”Xylaria
hypoxylon” och är betydlig vanligare.

Två andra släktingar till långhorn heter ollonhorn, ”Xylaria
carpophila” och tjockhorn, ”Xylaria polymorpha”.

På den i vinter nedblåsta klibbalen har ett antal grönmusslingar,
”Panellus serotinus” behagat sätta fruktkroppar.

Dessa är en svampart i basidiesvampsordningen ”Agaricales” och har
en 3–8 centimeter bred hatt, som är köttig, mer eller mindre njur- eller
musselformig och som ung med brunt sammetsludd på ovansidan.

Som äldre är dock hatten kal och olivgrön till gulbrun samt i väta
klibbig. Skivorna på hattens undersida sitter tätt och är gulaktiga, ofta
med rött inslag.

Foten är sidoställd och mellan 1–3 centimeter lång men kan också
saknas, den är 1–2 centimeter tjock och gul med fjäll eller prickar i
brunt.

Köttet hos grönmusslingen är blekt, något slemmigt och med
obetydlig smak och lukt. Svampen är oätlig.

Arten, som är tämligen allmän i hela Sverige, påträffas i oktober till
december en och en eller i grupper på murken lövved. Dessa
fruktkroppar är således helt ur tiden, men vad är inte det numera.

Det är kallt och vattnet forsar ner från Fågelforsdammens öppna
vattenfall, luftfuktigheten är också hög, vilket leder till vackra
isformationer.

Bilden är tagen vid vattenfallets cementfundament på västra sidan och
det humusfärgade vattnet från Fågelforsdammen forsar förbi i hög
hastighet och med stor kraft.

Den kristallklara isskulpturen får nästan liv av all rörelse från vattnet.

Området är som en historiebok från i detta fall år 1928 då denna del av
betongfundamentet utmed vattenfallet gjöts.

Detta var för övrigt året då Per Albin Hansson i ett riksdagstal lanserar
begreppet ”Folkhemmet”.

Ytterligare några vackra, men av det humusfärgade vattnet
gyllenbruna, isskulpturer som draperar det öppna vattenfallet vid
Fågelforsdammen.

Femtio meter längre nedströms flyter ett stort antal platta och av
vattenvirvlar runda isskulpturer.

Tack vare det vita skum som bildas av vattnets omrörande kraft bildas
dessa vackra och märkliga frusna ”pannkakor”, ”våfflor” eller ”LP-
skivor”.

Denna is och vatteninstallation är ytterligare ett exempel på naturens
förmåga att bilda och bjuda en betraktare på stor konst.

Skum är enkelt uttryckt en substans bildad då många gasbubblor
fastnat i en vätska eller i en fast fas och kan bildas när vattnets
ytspänning minskar och luft kan blandas in med bubbelbildning till
följd.

Den vanligaste orsaken till skumbildning beror på en förhöjd halt av i
vattnet lösta organiska kolföreningar, kallade DOC, som står för
”dissolved organic carbon”, bland annat fettsyror, som har en
molekylstuktur som är hydrofil, vattenälskande, i den ena änden och
hydrofob, vattenavstötande, i den andra änden.

Dessa föreningar minskar vattnets ytspänning och när ytspänningen är
liten kan luft lättare blandas med vattnet. Bubblor bildas då och dessa
sammankopplas till skum.

Skumbildning uppkommer oftast då nedbrytning av organiskt material
sker, såsom efter kraftiga algblomningar och under lövfällningstider
på hösten, liksom under våren då nedbrytningen ökar till följd av
varmare väder kombinerat med kraftiga flöden och, eller stark
vindpåverkan.

Organiska ämnen som lakats ur jordar och vindpåverkade stränder kan
också ge upphov till skumbildning, liksom mänskliga aktiviteter.

Naturligt orsakad skumbildning är avgjort vanligast och förknippas
oftast med regn, höga flöden och blåst och uppkommer på
vindexponerade platser, vid tider av nedbrytning, förmultning. Detta
är den troliga orsaken till dessa vackra och till synes spritsade platta
”spettekakor” vid vattenfallet vid Fågelforsdammen.

Generellt kan sägas att naturligt skum är lite brunaktigt till färgen men
oftast vitt till en början, luktar jordlikt, fiskliknande eller som nyklippt
gräs och försvinner snabbt då omrörningen upphör.

Som symbol är cirkeln ett allmänmänskligt uttryck för fullkomlighet
och harmoni. I cirkeln är alla spänningar utjämnade, rörelse och vila är
balanserade.

Den är enkel, inte sammansatt av några delar och vanligen står den för
världsordningen i dess helhet, ibland mer specifikt för himlen eller
solen.

Eftersom den varken har början eller slut betecknar den ofta det eviga,
men betraktad som hjul kan den symbolisera tiden och cykliska
förlopp.

Den kan ses som utflöde ur och manifestation av en osynlig mittpunkt
och frammanar då tanken på den synliga världen i relation till dess
osynliga, andliga grundval.

I naturen är cirkeln en vanlig geometrisk figur som här på bilden är
frammanad av kylan och vattnets rörelser.

Granarna närmast vattenfallet får tack vare den höga luftfuktigheten
och dimman från det forsande vattnet i kombination med minusgrader
ett alldeles fantastiskt utseende, rena rama julafton.

Bilden visar de vackra iskristallerna på granen i närbild och visst är
det väl både märkligt och lite magiskt att skåda, och när jag låter min
varma andedräkt svepa in över iskristallerna är de plötsligt bara borta,
endast vatten återstår.

En iskristall är ett stycke av is där kristallstrukturen är obruten och i
den is som förekommer naturligt på jorden ordnar sig
vattenmolekylerna med vätebindningar i regelbundna hexagoner, det
vill säga sexhörningar.

Bildens grönsiskor, ”Carduelis spinus”, är fotograferade i
klibbaltopparna utmed den gamla åfåran vid Fågelforsdammen, antalet
uppskattade jag till i runda tal ett hundra individer.

Det latinska namnet betyder, ”steglits med tagg” och ordet ”tagg” lär
syfta på den spetsiga näbben.

Grönsiskan hör till de så kallade ”invasionsfåglarna” vars antal både
som häckfågel och flyttare varierar mycket kraftigt över tid.

Under ett extremt bra år kan antalet vara 5 gånger fler än under ett
dåligt år och medelstorleken på den svenska populationen har
uppskattats till mellan 400 000 till 1 000 000 par.

Grönsiskan är en art i fågelfamiljen finkar som blir mellan 11,5–12,5
centimeter lång, är grön på ovansidan med fina mörka streck och gul
undertill, honan är dock svagare färgad och kraftigare streckad. Hanen
hos grönsiskan har dessutom en svart hjässa och svart haka.

Arten livnär sig av frön, framför allt av al och björk, men också till en
del av insekter.

Grönsiskan häckar i högstammig granskog, hos oss i Sverige norrut
till södra Lappland, och samlas som här utom häckningstiden i stora,
täta flockar som drar söderut i landet eller till kontinenten. Arten
häckar i större delen av Europa och österut till floden Ob samt i östra
Sibirien.

Ordet ”siska” är belagt i svenskan redan år 1611 och är ljudhärmande
och troligen inlånat från tyskan.

Eftersom grönsiskan varit en mycket omtyckt burfågel är troligen
även detta ett namn som spritts med fågelhandlare.