Gästnaturfotograferna, del 2

Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på gästfotografernas bilder.

Gästnaturfotograferna, del 2

Gästnaturfotograferna, del 2, en naturkrönika i 20 bilder om den
härliga naturen genom gästande naturfotografers kameraögon.
Text Dan Damberg, Skillingaryd, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna
samt Anette Blomén, Skillingaryd, våren och sommaren 2014.

Backskärvfrö, ”Thlaspi caerulescens”, är en flerårig ört som blommar
med vita till något röda blommor från april till juni.
Foto, Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Det är ofta som naturen överraskar och förbryllar, denna gång med
fyllda blåsippeblommor, det ryms med andra ord en mycket stor
variation inom DNA-receptet. DNA är det kemiska ämne som bär den
genetiska informationen, genomet.
Foto, Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Den ruvande taltrasten gömmer sig inte i redet, då har den ”noll koll”,
och med ägg eller ungar i boet måste man verkligen ha ”full koll”.
Foto, Anette Blomén, Skillingaryd.

Inte en rörelse, ögat är helt fokuserat på inkräktarna, vi backar och
låter taltrasten vara ifred och viskar tyst ”Lycka till”.
Foto, Anette Blomén, Skillingaryd.

Dessa märkliga och variabla ankor, ett ganska ”omöjligt” område men
kanske visar bilden pekingankor som är en ankras med gulskiftande
vit färg och upprätt kroppsställning. Denna rasen kom till Europa från
Kina på 1870-talet.

Notera dock att den ena ankan har många mörkare fjädrar vilket för
den kunnige kan berätta mer om deras ursprung, jag avstår dock.
Ankor är tamformer av gräsänder och att hålla ankor som husdjur blev
vanligt i Sydeuropa för cirka två tusen år sedan, i Kina ännu tidigare
och till Sverige kom bruket först på 1400-talet. Totalt föds det i
världen upp omkring en miljard ankor per år.

Produktionen inriktas på kött eller ägg där biprodukter är fjäder och
dun. I vissa länder tvångsmatas ankor för att levern skall förstoras,
vilket är förbjudet i Sverige.

För produktion av slaktankor i stor skala lämpar sig raser med vit
fjäderdräkt och ljust skinn, som ger en tilltalande slaktkropp, främst de
storvuxna raserna ”Aylesbury” och ”Pekinganka” eller korsningar
med dessa raser.

Avelsankornas värpförmåga ökas genom korsning med till exempelvis
”indisk löpand” och ”khaki campbell”, raser som används för
produktion av konsumtionsägg i en del länder.

Korsning med myskanka förekommer också och är det vanligaste i
kommersiell slaktproduktion i till exempel Frankrike. I
hobbyuppfödning förekommer bland annat raserna ”rouen”, ”svensk
blå anka” och ”svensk gul anka”.
Foto, Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Vätterosor, dessa märkliga växter, har inget klorofyll och är därför beroende
av hjälp, ofta från hassel. Här finns dock ingen hassel, bara ett plommonträd.
Foto, Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Så här har jag aldrig sett vätterosor förut, mitt i en gräsmatta, under ett
plommonträd. Naturen upphör, som sagt, aldrig att överraska.
Foto, Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Vackra fågelgäster i trädgården, domherrens röda och grönfinkens
gröngula färger passar bra ihop med trädgårdens grönska.
Foto, Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Gåsamor tar väl hand om sina telningar, det är inte lönt att komma för
nära. Grågåsen är inte att leka med när ungarna ska försvaras.
Foto, Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Rödhaken är en knubbig liten trastfågel som känns igen på sin
orangeröda framsida som sträcker sig från pannan, kinderna och ner
över bröstet.

Det är en vanlig skogsfågel som man särskilt lägger märke till under
vår och höst och den uppmärksammas även genom den vackra sången
som den uppför från en hög utkikspunkt, ofta från tidig gryning, men
även under kvällstid.

Det finns många legender om hur rödhaken fått sitt röda bröst och en
är att då fågeln med näbben försökte dra ut törnena som sargade Jesu
panna då han hängde på korset, då föll en bloddroppe från hans huvud
ner på fågelns bröst och färgade dess fjädrar röda.

Rödhakens röda färg har på många håll också tolkats som att det var
den som kom med elden till människorna.
Foto, Kjell Holmqvist, Huskvarna.

I många äldre sammanställningar av vår fauna framhålls det att den
svart-vita flugsnapparen invandrade och blev plötsligt vanlig i östra
Svealand i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Mycket tyder
på att arten kom invandrande antingen från norr eller från öster.

Under 1800-talet var den i huvudsak en skogsfågel och endast under
flyttningen påträffades den i trädgårdarna för att sedan försvinna till
skogs för att häcka.

Det var inte förrän under slutet av 1800-talet som den började flytta in
till samhällen och trädgårdar och troligen berodde detta på att folk mer
allmänt började sätta upp småfågelholkar.
Foto, Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Dessa vackra och märkliga fåglar ser jag tyvärr alltför sällan, jag bor
helt enkelt på fel plats. Stenknäckens häckningsbiotop utgörs i regel
av äldre löv- och blandskog samt större trädgårdar och parker.

Enlig Carl von Linné förefaller det som stenknäcken etablerade sig i
Sverige någon gång på 1700-talet med början i Skåne och det svenska
beståndet är uppskattat till mellan 5000–15000 par, varav förmodligen
uppemot hälften finns i Skåne.
Foto, Kjell Holmqvist, Huskvarna.

En riktig närbild på en sjungande sävsångare, och som ni vet sjunger
sävsångaren rörligt medan rörsångare sjunger sävligt, ett bra tips att
skilja dessa båda arter åt på sången.
Foto, Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Daggkåpsrost, ”Trachyspora intrusta”, som växer på daggkåpan är en
rostsvamp som infekterar hela daggkåpsplantan och när väl
daggkåpsrosten har etablerat sig, biter den sig fast år från år. Det
orangefärgade pulvret på undersidan bladet är svampens sporer.

Det är en svampart som först beskrevs av Robert Kaye Greville, och
fick sitt nu gällande namn av Joseph Charles Arthur år 1934. Svampen
ingår i släktet ”Trachyspora” och i familjen ”Phragmidiaceae”.

Daggkåpsrost tillhör rostsvamparna, ”Pucciniales”, som är en ordning
fruktkroppslösa små basidsvampar som parasiterar på ormbunkar och
fröväxter. Deras hyfer tar näring från cellerna i värdväxtens vävnader
genom inträngande utskott, så kallade haustorier.

Angreppen ter sig ofta som vita, gula, bruna eller svarta kuddar av
sporer på blad och stjälkar och kan även orsaka gallbildningar.

Många av de cirka 8 000 arterna, varav drygt 300 arter finns i Sverige,
är svåra skadegörare på kulturväxter som till exempel svartrost på
sädesslag, kronrost på havre och brunrost på råg och vete. Även tallen
kan angripas av rostsvampar som då orsakar törskatesjuka och
knäckesjuka.

Rostsvamparna, som vanligen är starkt värdspecifika, har ofta
en komplicerad utvecklingscykel med upp till fem olika sportyper,
bland annat orange aeciesporer i skål- eller bägarformiga bildningar,
så kallad, skålrost, rostbruna sommarsporer, så kallade urediesporer, i
platta bildningar och ofta mörkt bruna till svarta vintersporer, så
kallade, teliesporer samt i bildningar av växlande utseende.

Vissa rostsvampar utvecklar alla sportyper på en och samma värd,
andra är värdväxlande, ytterligare andra arter saknar en eller flera
sportyper. Klassificeringen av rostsvamparna bygger i stort sett på
teliesporernas utseende.
Foto, Anette Blomén, Skillingaryd.

Bladen ser ut att tillhöra nejlikrot eller humleblomster i släktet
”Geum” men blommorna däremot ser helt ”konstiga” ut, men ibland
blir det annorlunda i livets DNA-recept.

Notera även den lilla ovanliga ormbunken ormtunga, ”Ophioglossum
vulgatum”, till höger på bilden.

Ormtungan växer oftast på havsstränder längs kusten, den är vanligast
på östkusten upp till Hälsingland men arten förekommer också
sällsynt på kalkrika betade fuktängar i inlandet, men minskar tyvärr
överallt på grund av tilltagande igenväxning.

”Läketunga. Uti en del skogar, där bottnen är fucktig, utan at wara sur,
finnes denna lilla Ormbunke sparsamt. Den ätes wäl af Boskapen, men
sparsamheten gör at man icke har något afseende derpå. VON LINNE’
berättar wäl at på Öland tilreder man af denna Ormbunken en läkande
Salwa, nämner dock icke huru den tilredes; men man har icke stor
anledning at wänta någon egen werkan deraf.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.
Foto, Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Som en svart-vit flugsnappare men med ett vitt halsband,
halsbandsflugsnapparen, ”Ficedula albicollis”, är en fågel som jag
bara mött på Öland och Gotland där den förekommer relativt rikligt.

Fågeln är för övrigt Gotlands landskapsfågel.
Foto, Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Ölandssolvända, ”Helianthemum oelandicum”, har tidigare delats upp
i tre olika arter har i Sverige, men de förs numera samman i en enda
variabel art med två varieteter, äkta ölandssolvända, varietet
”oelandicum” och filthårig ölandssolvända, varietet ”canescens”.

Detta ger då ”Helianthemum oelandicum oelandicum” för äkta
ölandssolvända och ”Helianthemum oelandicum canescens” för
filthårig ölandssolvända. Bilden ger dock tyvärr inte utrymme för en
varietetsbestämning.

”Solvända! Solbrända hällarna svalka sin kalk,
skyarna prunka, ut seglar en aftonfalk.
Blomma, om kvällarna vågar jag andas min bön,
nalkas och sjunga hit ner till ditt läger på ön.”

Ur ”Zephyrs serenad till Ölands solvända” av Erik Axel Karlfeldt, ”Flora
och Bellona”, år 1918.
Foto, Kjell Holmqvist, Huskvarna.

Bildens skärfläckor, ”Recurvirostra avosetta”, är en art i fågelfamiljen
styltlöpare och skärfläckor. Den är svart och vit samt i storlek som en
skata, dock med en lång uppåtböjd näbb och långa ben. Skärfläckan
finns sällsynt vid flacka kuster i Sydsverige och arten är rödlistad.
Foto, Kjell Holmqvist, Huskvarna.