Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg presenterar i denna krönika bilder från andra naturfotografer.
Gästnaturfotograferna, del 5
Gästnaturfotograferna, del 5, en naturkrönika i 36 bilder om den
härliga naturen genom gästande naturfotografers kameraögon.
Text Dan Damberg, foto Kjell Holmqvist, Huskvarna, Fredrik
Törnberg, Skillingaryd, Mikael Bredling, Vaggeryd och Olof och
Kerstin Svensson, Skillingaryd.
Mindre vattensalamander, ”Lissotriton vulgaris”, Halmstad.
Foto Fredrik Törnberg, Skillingaryd.
Mindre vattensalamander, ”Lissotriton vulgaris”, Halmstad.
Foto Fredrik Törnberg, Skillingaryd.
En så kallad parkanka framavlad under 1900-talet i Tyskland genom
korsningar mellan gräsänder och tamankor men även vanliga
gräsänder med avvikande färger brukar ibland benämnas parkankor.
Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Parkanka som i grunden är framavlad från gräsand, det handlar med
andra ord oftast inte om albinism, leucism, eller annat färgfel utan om
mutationer påverkade av oss människor.
Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Vigghona, ”Aythya fuligula”, Liljeholmskanalen, Jönköping.
Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Smådopping, ”Tachybaptus ruficollis”, vår minsta doppingart,
Liljeholmskanalen, Jönköping.
Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Smådopping, ”Tachybaptus ruficollis”, Liljeholmskanalen, Jönköping.
Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Vigghona, ”Aythya fuligula”, Liljeholmskanalen, Jönköping.
Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Kameliaträd Strömsbergs gård, Ljungarum, Jönköping.
Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Kamelia, ”Camellia japonica”, är en art i familjen teväxter. Arten
kamelia är en rikt förgrenad, 2 till 4 meter hög buske, ibland litet träd,
med enkla eller dubbla blommor i rött, rosa eller vitt. Blommorna kan
vara doftande eller doftlösa och frukten är en kapsel.
Arten härstammar från Japan och Kina och har där odlats som
prydnadsväxt under flera årtusenden.
Troligen spreds arten med buddhistmunkar under deras resor i Japan,
Kina och Korea och uppteckningar från 1000-talet i Kina listar ett
flertal sorter.
Förutom arten kamelia odlades även andra arter, bland annat
”Camellia reticulata”. Vid vissa tempel i Japan finns kamelior som
anses härstamma från shogunernas tid på 1400-talet och de har även
använts för bonsaiträd.
Kamelian anses ha förts till Europa tidigast i mitten av 1600-talet och
ett flertal gånger genom handelsresande under 1700-talet.
Omkring år 1813 fyllde Jacob Friedrich Seidel, trädgårdsmästare vid
Jardin des Plantes i Paris, sin ryggsäck med kameliasticklingar innan
han flydde från sin tjänst i Napoleons armé och återvände till
Tyskland.
Under de år som följde etablerade Seidel och hans bror en plantskola i
Dresden som utvecklade ett sortiment av hundratals sorter kamelia,
rhododendron och azalea som spreds i Europa.
Detta sammanföll med att kamelian blev en efterfrågad modeblomma
under 1800-talet, bland annat var det en favorit hos kejsarinnan
Joséphine i Frankrike.
”Kameliadamen” av Alexandre Dumas den yngre, publicerad år 1848
och dramatiserad år 1852, ökade vurmen för kamelior ytterligare.
Vid sekelskiftet 1900 hade intresset för kamelior som dekoration för
hår, kläder, buketter och bordsdukningar dock svalnat och idag
används arten främst som prydnadsväxt.
Det finns över 3 000 sorter av kamelior, vilka framför allt skiljs på
utseendet hos blommorna.
Arten kamelia används även för framställning av tsubakiolja då fröna
innehåller omkring 50 procent fett av hög kvalitet.
Oljan används som hårolja samt som smörjmedel för finmekanik och
glansen i geishornas håruppsättningar kommer från tsubakiolja.
I Sverige förekommer kamelia som inomhusväxt då den kräver ett
stabilt klimat och kalkfattig jord, vatten och näring.
Kameliaträd Strömsbergs gård, Ljungarum, Jönköping.
Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Kameliaträd Strömsbergs gård, Ljungarum, Jönköping.
Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Kameliaträd Strömsbergs gård, Ljungarum, Jönköping.
Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Dramatiska och vackra skyar.
Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Svartmes, ”Parus ater”.
Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Sångsvan, ”Cygnus cygnus”.
Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Svartmes, ”Parus ater”.
Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Sångsvan, ”Cygnus cygnus”.
Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Sångsvan, ”Cygnus cygnus”.
Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Sångsvan, ”Cygnus cygnus”.
Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Hästhuvudnebulosan är en mörk nebulosa, ett mörkt stoftstråk, som
avtecknar sig mot en ljus emissionsnebulosa i stjärnbilden Orion,
ungefär 1 500 ljusår från jorden.
Vi ser med andra ord Hästhuvudnebulosan som den såg ut för 1500 år
sedan, år 515 efter Kristus.
Nebulosan är belägen alldeles nedanför stjärnan Alnitak, den stjärna
som finns längst till vänster i Orions bälte och med lite fantasi antar
den formen av ett hästhuvud sett från oss på jorden.
Foto Mikael Bredling, Vaggeryd.
Jupiters ekvatorsradie är drygt 11 gånger jordens och massan är en
tusendel av solens, eller 318 gånger jordens massa.
Jupiters densitet är dock endast 23 % av jordens, eftersom den till
95 % består av väte och helium.
Vid ca 500 kilometers djup övergår dessa gaser gradvis i vätska och
på cirka 13 000 kilometers djup skiftar vätet från molekylär till
metallisk form.
Densiteten i den flytande metalliska manteln varierar från 1 till 4 gram
per kubikcentimeter och längst in finns en kärna, vars densitet
uppskattas till mellan 10–20 gram per kubikcentimeter.
Materialet torde vara sammanpressad is, metaller och bergarter och
Jupiters totala sammansättning påminner om solens, där dock väte och
helium dominerar än mer.
Vid bildandet ur solnebulosan upptog Jupiter både fast och gasformigt
material, det senare dock mindre effektivt än det förra.
I Jupiters centrum har temperaturen, som för närvarande är cirka
20 000 grader Kelvin vilket motsvarar ungefär +19727 grader Celsius,
alltid varit för låg för att möjliggöra de fusionsreaktioner som
förkommer i solen. Detta skiljer också Jupiter från bruna dvärgar och
övriga stjärnor.
Jupiter strålar dock ut 70 % mer energi än den mottar från solen och
orsaken är kvardröjande värme från planetens uppkomst, planeten är
med andra ord stadd i mycket långsamt svalnande.
Foto Mikael Bredling, Vaggeryd.
Månen, är ovanlig eftersom den är så stor i förhållande till sin planet,
vår jord Tellus vilket innebär att man kan säga att jorden-månen är en
dubbelplanet.
Ändå väger månen inte mycket mer än en hundradel av jorden
eftersom månen har en mycket mindre kärna av järn.
Månytan har många kratrar, en del mycket stora vilka bildades när
kometer och andra himlakroppar slog ned på månens yta.
För ungefär 4 miljarder år sedan var det ovanligt många sådana
kollisioner och de allra kraftigaste spräckte sönder månytan.
När månens inre värmts upp av radioaktivitet under några miljoner år
rann lava ut genom sprickorna och fyllde de största kratrarna. Där
bildades då lavaslätter som vi idag kallar hav. Kratrarna har alltså
ingenting med vulkaner att göra.
Månens kratrar har inte nötts ned av vind och vatten, som på jorden
men små korn och stenar träffar fortfarande månen och smular mycket
långsamt sönder kraterkanterna.
År 1969 landade amerikanska rymdfarare på månen och under de
kommande tre och ett halvt åren landade sex sådana expeditioner där,
men sedan år 1972 har ingen människa satt sin fot på månen.
Apollo 17 var i december 1972 den elfte bemannade uppskjutningen i
Nasas Apolloprogram, och var den sjätte och senaste månlandningen.
Apollo 17 landade öster om Mons Argaeus i Taurus-Littrow-dalen,
intill Mons Vitruvius och söder om kratern Littrow.
Detta var också den första nattuppskjutningen och
Apolloprogrammets sista månexpedition, då skulle jag precis få jullov
i årskurs 8 vid Fågelforsskolan i Skillingaryd.
Foto Mikael Bredling, Vaggeryd.
Norrskenet som visade sig den 17 mars 2015 över Fågelforsdammen,
Skillingaryd.
Solen sänder ut stora mängder laddade partiklar, elektroner, i
världsrymden, och en del av dem fångas i jordens magnetfält och i
synnerhet nära polerna kolliderar partiklar med atomer eller molekyler
i jordens atmosfär.
Resultatet av dessa kollisioner kan man då se som norrsken, ”Aurora
borealis”, det finns även sydsken, ”Aurora australis”.
Norrskenets färg beror på vilka atomer eller molekyler som de laddade
partiklarna, elektronerna från solen träffar och ofta är det syreatomer
på lite mer än 100 kilometers höjd, och dessa kollisioner ger då
upphov till det gröna norrskenet.
På denna höjd har solljuset spjälkat, brutit ner, en del av atmosfärens
syre till fria syreatomer, och när en laddad partikel från solen träffar
en syreatom, för kollisionen upp en elektron i atomen till ett högre
energitillstånd, excitation.
När elektronen sedan faller tillbaka till ett lägre energitillstånd,
utsänds frigjord energi i form av ljus av mycket specifika våglängder,
med andra ord, den karaktäristiska gröngula färgen.
Träffas syreatomer högre upp i atmosfären, kan det ge en lite
annorlunda reaktion, så att det utsänds rött ljus istället för gröngult,
och om partiklarna träffar kväveatomer eller kvävemolekyler närmare
jorden kan det ge ett lila norrsken.
Norrsken, eller polarsken, med olika färger kommer alltså ofta från
olika höjd i atmosfären.
Foto Mikael Bredling, Vaggeryd.
Orions stjärnbild, andra stjärnan i ”svärdet”. Det finns dock gott om
ljusstarka stjärnor i Orion konstellationen eller om ni så vill
stjärnbilden Orion.
De ljusstarkaste stjärnorna i stjärnbilden är Betelgeuse, Rigel,
Bellatrix och Saiph.
De tre stjärnorna i Orions bälte heter Alnitak, Alnilam och Mintaka.
Foto Mikael Bredling, Vaggeryd.
Mindre vattensalamander, ”Lissotriton vulgaris”, Halmstad.
Foto Fredrik Törnberg, Skillingaryd.
Mindre vattensalamander, ”Lissotriton vulgaris”, Halmstad.
Foto Fredrik Törnberg, Skillingaryd.
Sandödla, ”Lacerta agilis”, Hässlehultshöjden, Skillingaryds skjutfält.
Foto Olof och Kerstin Svensson, Skillingaryd.
Smådopping, ”Tachybaptus ruficollis”, vår minsta doppingart,
Liljeholmskanalen, Jönköping.
Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Gräsänder, ”Anas platyrhynchos”.
Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Gräsänder, ”Anas platyrhynchos”, fiskmåsar, ”Larus canus”, och
kajor, ”Corvus monedula”.
Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Smådopping, ”Tachybaptus ruficollis”, vår minsta doppingart,
Liljeholmskanalen, Jönköping.
Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Smådopping, ”Tachybaptus ruficollis”, i bakgrunden och sothöna i
förgrunden, Liljeholmskanalen, Jönköping.
Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Svart huggorm, ”Vipera berus”, endast en färgvariant av huggorm,
Hässlehultshöjden, Skillingaryds skjutfält.
En vanlig missuppfattning är att om en orm är svart måste det vara en
snok, det finns visserligen helsvarta snokar också men dessa är
mycket ovanligare än de svarta huggormarna.
Man gör därför klokt i att anta att varje mörk orm som inte har de
ljusa snokfläckarna i nacken är en huggorm.
Det är inte så enkelt att säkert avgöra om det är en helsvart huggorm
eller snok, man måste urskilja plåtarna på huvudet där snoken har fyra
par stora plåtar plus en oparig pannplåt och dess ovala huvud ser
glansigt ut.
Hos huggormen syns på sin höjd tre något större pannplåtar under det
att alla de andra plåtarna är små och mera ser ut som fjäll.
Huggormens huvud har därför en glanslös yta och är dessutom tydligt
kantigare än snokens.
Visste ni att det finns det en del huggormar av båda könen, som är blå,
till och med vackert himmelsblå, dessa har jag dock aldrig sett, tyvärr.
Foto Olof och Kerstin Svensson, Skillingaryd.
Havsörn, ”Haliaeetus albicilla”, vid Tåkern, Östergötland.
Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Havsörn, ”Haliaeetus albicilla”, vid Tåkern, Östergötland.
Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
Havsörn, ”Haliaeetus albicilla”, vid Tåkern, Östergötland. Den vita
stjärten och den helgula näbben tyder på att fågeln är adult eller nästan
adult.
Apropå havsörnens ålder, juvenil är ett tillstånd i en fågels liv alltså en
yngre havsörn, låt oss anta född våren 2014 och kallas då 1K, första
kalenderåret fram till nyår.
Då blir den örnen 2K, den är inne i sitt andra kalenderår, men bär ännu
sin första dräkt, med andra ord sin första uppsättning fjädrar.
Under 2015 kommer den att gradvis och delvis att byta ut sina fjädrar
i dräkten och få lite gult vid basen av den grå näbben, dock är
vaxhuden gul redan nu, och småningom, som 2K- till 3K-individ få
sin andra dräkt.
Sådär håller det sedan på, med en alltmer gulnande näbb och allt
vitare stjärtpennor, men även färgen på iris ändras tills örnen är cirka
6 år gammal, med andra ord 6K till 7K då är den gammal och har fått
sin slutliga dräkt, men örnar kan bli 25K och till och med äldre om de
har tur.
Hannarna blir i medeltal könsmogna lite tidigare än honorna, men det
varierar individer emellan.
Foto Kjell Holmqvist, Huskvarna.
WordPress
Facebook
Google+
