Götafors, ved och vedlevande svampar

Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på vedlevande svampar.

Götafors, ved och vedlevande svampar

Götafors, ved och vedlevande svampar, en naturkrönika i 19 bilder från ett stort industriområde i södra delen av Vaggeryd.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, nio dagar före julafton året 2013.

 

Jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att det stora industriområdet söder om Vaggeryd är estetiskt tilltalande men det innehåller trots detta en mycket speciell och ganska rik biologisk mångfald, allt från fåglar och kärlväxter till svampar och insekter.

Denna vinter har det bara varit höst, röken i fjärran berättar om milda, för att inte säga varma, sydliga och sydvästliga vindar, med temperaturer upp emot 7-8 plusgrader.

Detta faktum leder till att svampsäsongen fortfarande håller på, trots att det strax är julafton 2013.

Visste ni att kast är namnet på en vedstapel, vedhög, vedstack eller vedtrave, det visste inte jag. Nu får jag väl lära mig att de stora vedkasten vid Vaggeryds Cell, inte långt från Götafors, alldeles söder om Vaggeryd är både mäktiga och rika på biologisk mångfald framför allt då det gäller vedlevande skinnsvampar.

Den primära anledningen till mitt besök denna gång var att förhoppningsvis få se en kvardröjande svart rödstjärt som hållit till i vedkasten sedan några veckor tillbaka.

Det är här emellan vedkasten som den brukar hålla till enligt initierade källor men inte idag, tyvärr, så jag fick inte se den lilla fågeln.

Svart rödstjärt, ”Phoenicurus ochruros”, kom till Sverige från sydväst, i början på 1900-talet. Ursprungligen levde den i klippiga berg men har de senaste århundradena även anpassat sig till stadsmiljöer och industriområden, som här, där den bygger sina bon i diverse nischer och skrymslen.

Svart rödstjärt flyttar till Mellaneuropa och medelhavsområdet i september-november och vissa övervintrar till och med i Sverige. Kanske är det så denna fågel har tänkt sig vintern, vem vet. Den återkommer i april-maj.

Kanske är det här den svarta rödstjärten håller till och ska försöka övervintra eller dö. En sämre ”bostad” kan man väl ha, bortsett från det svenska vintervädret förstås.

På träd som växer i tempererade områden skapas mönstret av att den ved som bildas under våren och försommaren är ljusare och den som bildas på sensommaren och hösten är mörkare, detta mönster kallas årsringar.

Färgskillnaden beror huvudsakligen på vedens täthet, men också på att den mörkare höstveden har högre ligninhalt. På vintern sker ingen tillväxt. All tillväxt sker i kambium, tillväxtskiktet mellan bark och ved, xylem, vilket innebär att den yttersta årsringen är den yngsta.

I ett tvärsnitt av stammen kan man räkna antalet ringar och på så vis få veta antalet år som trädet vuxit vid den nivå där snittet gjorts. Man kan även se hur tillväxten växlat mellan olika år. Breda årsringar vid bra tillväxt, smala vid dålig tillväxt och den kortsiktiga variationen beror huvudsakligen på väderförhållanden.

Sett över trädets hela livscykel har unga träd oftast en betydligt snabbare tillväxt än äldre. Tillväxtens avtagande följer ofta i grunden en negativ exponentiell kurva, även om störningar och avvikelser är vanliga. Små träd kan exempelvis ofta stå undertryckta, och därmed hindras i sin tillväxt den första perioden.

Trädens årsringar är ofta mer eller mindre asymmetriska, beroende på att trädet har viss förmåga att omfördela sin tillväxt för att möta mekanisk påverkan genom t.ex. vindtryck, barkskador och liknande.

Årsringar kan alltså ha något varierande tjocklek på olika delar av trädet. Om trädet varaktigt lutar bildas så kallad tjurved på nedersidan.

Dendrokronologi är den vetenskap som systematiskt studerar trädens årsringsmönster för att exempelvis åldersbestämma gamla träföremål.

Med hjälp av dendrokronologi kan man kalibrera radiokolmetoden. Man extraherar då cellulosa från vedens cellväggar i årsringar som man daterat, och undersöker mängden kvarvarande C14, kol fjorton.

På detta sätt får man fram ett referensvärde som tar hänsyn till den faktiska C14 halten vid det tillfälle just då cellulosan i den undersökta årsringen bildades. Cellulosan i vedens cellväggar har, till skillnad från andra ämnen i veden, nämligen inte kunnat komma dit i efterhand.

Vid ”Universität Hohenheim” i Stuttgart har man sammanställt en årsringskurva som går tillbaka från nutid till år 10 461 före Kristus. Den baseras dels på ek, ”Quercus sp.”, funnet främst i flodsediment och dels på tall, för den äldsta delen, då klimatet i området var för kallt för ek. Den äldre tallkurvan har kunnat dateras mot ekkurvan genom att de överlappar varandra med 538 år.

C14-metoden, kol-14-metoden eller radiokolmetoden är en radiometrisk dateringsmetod som utvecklades i slutet av 1940-talet av professor Willard Frank Libby. Han fick Nobelpriset år 1960 för denna upptäckt.

Metoden ledde till en mindre revolution inom arkeologin. Den gör det möjligt att datera fornlämningar och fossil innehållande organiskt material, vanligen träkol och ben, på ett sätt som man inte kunde göra tidigare. Tekniken är dock enbart tillförlitlig för material som varit levande för mindre än omkring 60 000 år sedan.

Metoden bygger på att ett antal olika sorters kol finns i allt levande. Växter tar ständigt upp ett nytillskott av kol från luften i form av koldioxid, och det blir sedan del av vävnader hos djur som äter växter eller andra djur.

Kolisotopen kol-14, utläses ”kol fjorton”, genomgår radioaktivt sönderfall med en halveringstid på 5730 år. Isotopen kol-12 är däremot stabil. Fördelningen mellan dessa två isotoper i levande materia är vanligen densamma som i atmosfären, men vid samma tidpunkt som en organism slutar ta upp kol, det vill säga dör, börjar andelen kol-14 att sjunka. Genom att mäta mängdförhållandet mellan kolisotoperna i ett prov kan man beräkna när organismen i fråga dog.

Eftersom atmosfärens halt av kol-14 varierat genom tiderna brukar man kalibrera dateringarna efter en kurva framräknad med hjälp av årsringar i träd och glaciärlager.

Ålder mätt i kol-14-år eller år före nutid, på engelska ”years before present”, förkortat BP, innebär okalibrerad angivelse relativt år 1950. För exempelvis äldre bondestenåldern i Sverige skiljer det ungefär tusen år mellan okalibrerade och kalibrerade dateringar.

Hästmyror är verkligen inte att leka med, såhär kan det se ut i en stock där de har haft sitt bo.

Hästmyror eller stockmyror, i släktet ”Camponotus”, ingår i stekelfamiljen myror. Det har världsvid utbredning och är speciellt artrikt i tropikerna.

I Sverige förekommer fyra arter och en införd, men endast de två största, stor hästmyra eller herkulesmyra ”Camponotus herculeanus” och långbent hästmyra ”Camponotus ligniperda”, vars arbetare är mellan 5-12 millimeter långa, är utbredda och vanliga.

De hör till underfamiljen ”Formicinae” och har följaktligen ingen gadd. De bygger sina bon i murket trä, ovan eller under jord. Stor hästmyra kan även gnaga i färskt virke eller levande träd och ibland vålla skadegörelse på till exempel våra hus och hem.

Kanske är det tallbocken, ”Monochamus sutor”, som gjort gångarna i denna tall. Det är en art i skalbaggsfamiljen långhorningar och den förekommer i hela Sverige och är allmän särskilt norrut. Arten uppträder ofta i stort antal efter skogsbränder.

Tallbocken blir mellan 15-24 millimeter lång och lever på barrträd, främst tall och gran, och ynglar i försvagade och liggande träd, virke och hyggesavfall. Larven gnager först under barken, senare i veden, varigenom virket blir olämpligt som timmer och arten kan därför vara en svår skadegörare.

Vill ni veta mer om tallbocken, läs min naturkrönika ”Möte med en tallbock” från den 3 juli 2010.

Bilden visar några exemplar av svamparten vintermussling eller mild epålettsvamp, på latin ”Panellus mitis”, som är en art i basidiesvampsordningen ”Agaricales”.

Den har en 1–3 centimeter bred, tunn, njurformig, först vit, senare gulbrun hatt och kort, sidoställd, vitaktig fot med så kallade filthår. Hatthuden är gelatinös och avdragbar, skivorna är vita och köttet är segt och vitt.

Smaken är mild, men arten är ingen matsvamp. Den växer under höst och vinter på multnande kvistar och grenar av barrträd och på liggande barrträdsstammar som här. Den är allmän i hela Sverige.

Svampen på bilden heter ribbgrynna, ”Phlebia radiata”, och är en vedlevande svamp som växer på död ved av lövträd. Den är blekt gråviolett till rödgul i färgen och växer tätt tryckt mot underlaget.

Fruktkroppen har en rundad eller oval form och är vaxartad i konsistensens. Ofta växer flera fruktkroppar nära varandra, precis som på bilden, och det kan bildas sammanhängande skorpor.

Ribbgrynna har ett vårtigt hymenium och ett annat kännetecken för arten är att hymeniet har utstrålande veck eller ribbor. Hymenium är termen för det sporbärande vävnadslagret i svampars fruktkroppar. Svampens sporer är svagt böjda och släta.  

Svampen är en saprofyt, då den lever på död ved och dess fruktkroppar kommer under höst och vinter.

I Sverige är ribbgrynna ganska allmän i de södra och mellersta delarna av landet, i norr är den mer sällsynt.

Svampen på bilden heter raggskinn, på latin ”Stereum hirsutum”, och den orsakar vitröta som är effekten av vissa vednedbrytande svampars påverkan på ved och virke.

Vitröta karakteriseras av att svampen förutom cellulaser, ett enzym som bryter ner cellulosa, även producerar ett ligninnedbrytande enzym. Rötprocessen leder till att veden bleks.

Vitrötor får ofta en trådig struktur och svampar som angriper lövved ger ofta upphov till vitröta. Några exempel på detta är bildens raggskinn men också zonticka, honungsskivling samt eldticka leder till detta.

Blödskinn, ”Stereum sanguinolentum”, är en svamp som växer på döda eller döende barrträd. Den hör till de basidiesvampar som kallas skinnsvampar. Fruktkropparna blir 10-15 centimeter breda och växer tätt utbredda mot underlaget.

Kanten på fruktkroppen är framåtböjd. Färgen på ovansidan är brunaktig till gråbrun. Svampens hymenium är gråviolett till grågult och slätt vid beröring. Om det tummas eller skrapas får det en blodröd färg, därav svampens namn.

Inom skogsbruket betraktas blödskinn som skadegörare då den kan skada virket genom att orsaka röta. Svampen kan uppträda även på lagrat virke, som här, som då missfärgas och bli brunfärgat.

I Sverige förekommer blödskinn över hela landet och fruktkropparna kan ses under hela året.

Troligtvis är detta svamparten limsvamp, ”Bulgaria inquinans”, som är geléartad och svart glänsande ovan, men sidan ska vanligtvis vara brunt noppig, här är den mera svart noppig.

Limsvampen användes förr till limtillverkning, därav det svenska namnet. Svampen är vanlig i södra Sverige, men sällsyntare norrut.

Ytterligare en bild på den troliga limsvampen, ”Bulgaria inquinans”, och som redan sagts är den, på bilden, svarta knottriga utsidan vanligtvis mera brun och jag kan inte helt frigöra mig från arten vårtkrös, Exídia glandulósa, men det stämmer inte heller.

Bilden visar svampen purpurskinn, ”Chondrostereum purpureum”, som orsakar sjukdomen silverglans på bland annat fruktträd.

Silverglans har fått sitt namn av att de sjuka träden uppvisar ett silver- eller blyglänsande bladverk. Samtliga blad kan vara glänsande, men vanligare är att endast en del av kronan eller vissa grenpartier visar symptom.

I sjuka träd slår blad och blommor ut senare, antalet blommor blir färre, och fruktens kvalitet blir sämre. Efter hand dör grenar och slutligen hela trädet. Sedan trädet eller grenen dött, ibland redan dessförinnan, växer svampens fruktkroppar ut genom barken, mest basalt på trädet, eller från snittytor.

Svampen angriper kärn- och stenfruktträd, av de senare i synnerhet plommon, och kan även förekomma på röda vinbär och vissa lövträd. Den är vanlig som saprofyt eller halvparasit på döende eller död ved.

Svampen är en sårparasit och kan infektera snittytor och andra färska sår med sporer, mycelfragment eller saprofytiskt växande mycel. Också rotbryggor mellan sjuka och friska träd uppges kunna överföra sjukdomen. Svampen tränger först in i veden, som mörkfärgas.

Den växer in i kärlen och sprider sig där vidare, mest uppåt. I kärlen utskiljs en gummiartad substans, som försvårar trädets vatten- och näringstransport. Ett toxin bildas också, vilket förs uppåt och i bladen orsakar den nämnda silverglansen. Epidermisceller, först några stycken intill varandra, sedan allt fler, lossnar från underliggande palissadparenkym, och luft kommer in i hålrummen, varigenom det silvrigt glänsande utseendet uppstår.

Silverglansangreppen kan variera i frekvens från år till år. Särskilt svårartade kan de bli vid kylig och fuktig väderlek under våren och sommaren.

Vid angrepp av purpurskinn, ”Chondrostereum purpureum”, måste angripna träd röjas och brännas. Träd med fruktkroppar får under inga förhållanden tillåtas stå kvar ens en kort tid. Träpålar, som också kan angripas och bli smitthärdar, bör vara noggrant impregnerade.

Större sår, till exempel efter beskärning, påkörning av redskap, gnagskador och frost bestryks omedelbart med sårbehandlingsmedel. Kontaminerad mark kan saneras kemiskt eller med ånga.

Falsk eller oäkta silverglans ger symptom, som liknar angrepp av purpurskinn, ”Chondrostereum purpureum”, men de brukar vara övergående, och träden dör inte av sjukdomen. Epidermis lossnar inte från palissadvävnaden, men mellan de båda vävnaderna bildas små ”suberinkuddar”, som i större mängd ger den nämnda silverglanseffekten. Likaså brukar stora mängder kalciumoxalatkristaller ansamlas i skadade blad. Suberin är ett korkämne, en polymer som i mycket liknar lignin.

Allt är inte guld, som glimmar, här är det svampen gullkrös, ”Tremella mesenterica”, en gelésvampsart i basidiesvampsordningen ”Tremellales”. Den bildar vackert gula till orangefärgade, 1–8 centimeter breda, gelatinösa, dynlika eller oregelbundet veckade fruktkroppar. Vid intorkning blir fruktkroppen skinnartad och mörkt orange.

Arten är allmän året om i hela Sverige och den växer på döda kvistar och grenar av lövträd, här på en björk, och är parasit på andra svampar i den döda veden.

Grönmussling, ”Panellus serotinus”, är en art i basidiesvampsordningen ”Agaricales” och som äldre är hatten kal och olivgrön till gulbrun samt i väta klibbig, precis som på bilden. Skivorna på hattens undersida sitter tätt och är gulaktiga, ofta med rött inslag.

Svampen är oätlig och arten, som är tämligen allmän i hela Sverige, påträffas i oktober–december en och en eller i grupper på murken lövved.

Avslutningsbilden för denna gång blir på svampen vedmussling, ”Gloeophyllum sepiarium”, en vacker men svår skadegörare på virke men en effektiv nedbrytare av död ved, skönheten och odjuret i en och samma organism, eller kan man säga ”person”.

Alla svampar är för sin ämnesomsättning, metabolism, hänvisade till de organiska ämnen som bildats av andra organismer.

Svamparna bildar den viktigaste gruppen av de organismer som deltar i nedbrytning av organiska ämnen, det vill säga, döda organismer, exkrementer och detritus, och räknas därmed tillsammans med bakterierna som de mest betydelsefulla nedbrytarna.

Det är nästan bara svampar som kan klyva och utnyttja lignin, komplexa bindningar i förvedade cellväggar hos växter. Även nedbrytning av cellulosa, hemicellulosa och keratin görs framför allt av svampar. Tillsammans med bakterier och animaliska småorganismer bildar de humus av organiskt avfall. Det är med andra ord tur att bland annat svampar finns.