Gropen

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Gropen i norra delen av Skillingaryd.

Gropen

Gropen, en naturkrönika i 11 bilder från området mellan ”Långasyna”
och motorvägen, i norra delen av samhället Skillingaryd.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i brytningen mellan maj
och juni månader 2013.

Alldeles öster om den gamla E4:an utmed den långa raksträckan som i
folkmun gick under namnet ”Långasyna” ligger ett område som, också
i folkmun, går under namnet ”Gropen”.

Här kan man finna en intressant och spännande flora och fauna trots
att området är långt ifrån vackert och estetiskt tilltalande. Här finns
eller fanns såväl backsvalor som hämplingar i fågelväg och fältarv,
knytling och betesdaggkåpa i floraväg, dessutom täcks den sandiga
marken bitvis av hedlav.

Vid mitt besök i ”Gropen” fann jag dock endast ett par häckade
stenskvättor, ”Oenanthe oenanthe”, i högarna av taktegel och krossad
betong som syns i bakgrunden.

Bilden visar ett av många bestånd med betesdaggkåpa, ”Alchemilla
monticola”, som är en flerårig ört som kan bli upp till fyra decimeter
hög.

Betesdaggkåpan blommar i maj-juni med små gulgröna blommor som
sitter glesa ställningar och blombägarna är gleshåriga eller kala och
blomskaften är kala. Stjälkarna och bladskaften har en rakt utspärrad
behåring.

Artnamnet ”monticola” kommer av latinets ”mons” för ”berg” och är
en böjning av ordet ”monticolus” som betyder ”växande i
bergstrakter”.

Vitklöver, ”Trifolium repens” och käringtand, ”Lotus corniculatus”,
växer här tillsammans i den fattiga och torra sanden. Näringsstatusen i
marken är mycket låg och man undrar ibland vad de lever av, kanske
är det allt otrevligt kvävenedfall från luften från bland annat
Storbritannien och Danmark.

Vitklöverblommorna kan, enligt C. F Nyman år 1868, tjäna som
nödbrödsämne och arten färgar dessutom alunbetat ylle gult.

Namnet käringtand har också använts på den art som vi numera kallar
för gökärt, ”Lathyrus linifolius”.

Bilden visar ett tätt bestånd av åkerfräken, ”Equisetum arvense”, som
är en flerårig art som kan bli upp till fyra decimeter hög.

”I wattensjuka ängar och åkrar är detta et elakt ogräs, hälst det kryper
wida kring med sine långa rötter, och då desse dels gå djupt, dels ökas
af sönderslitne rötter, står det näppeligen at utrota utan genom
tilräckelig och wäl underhållen dikning, hwarigenom bottensyran
aldeles uttappas.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Här ser man blommande sandtrav, ”Cardaminopsis arenosa”, som är
en lågväxt, ett- eller tvåårig ört som kan bli upp till tre decimeter hög.
Stjälken är grenig och fåbladig, ibland styvhårig nedtill och de flesta
bladen sitter i rosett vid basen, de är brett lansettlika och djupt
parflikiga eller har djupt grovtandad kant, vilket man tydligt kan se på
min bild.

Artnamnet ”arenosa” kommer av latinets ”arena” för ”sand” och
betyder ”växer på sandiga ställen” vilket stämmer alldeles utmärkt här
i ”Gropen”.

Sommargyllen, ”Barbarea vulgaris”, är en två- eller flerårig ört med
upprätt, kantig stjälk som kan bli upp till åtta decimeter hög.

Enligt Anders Jahan Retzius år 1806 odlas den ”i de fläste Trägårdar,
för at tidigt om wåren hawfa grön Sallat, emedan den står grön under
Snön; men längre ut på året blir den för hård”.

Odling av sommargyllen som grönsak omtalas redan av Carl von
Linné år 1755.

”Vanliga Vinterkrassen uppträder gerna sällskapligt, icke sällan t. o.
m. ganska talrikt, och är rätt prydlig med sina många höggula
blommor och glänsande-mörkgröna blad…

…Bladens smak är skarp, men temligen obehaglig. De kunna dock i
brist på bättre, såsom goda mot skörbjugg, nyttjas till sallat, särdeles
under vintern, emedan växten, om den sås på hösten, bibehåller bladen
gröna till och med under snön. Om sommaren äro de för grofva.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

Fältarv, ”Cerastium arvense, är en ganska lågväxt, flerårig,
beståndsbildande ört med krypande jordstam. Stjälken är upprätt samt
två till tre decimeter hög och klädd med glesa utspärrade hår och
upptill även med så kallade körtelhår.

Den växer på torra gräsbevuxna ställen, i vägkanter, torrbackar och
åkerkanter, precis som här.

Knytling, ”Herniaria glabra”, är en ett- till flerårig, vid marken
horisontellt utbredd, gulgrön ört med oansenliga små grönaktiga
blommor, som tillhör familjen nejlikväxter.

Knytling har förr använts som läkeväxt, bland annat mot bråck.

För ett antal år sedan, när ”Gropen” var ny, fanns här i nordväst ett
antal stora orörda jord- och sandhögar där de små rara backsvalorna
fann sina bon, idag är både de stora orörda högarna och backsvalorna
ett minne blott.

Kanske kan det återskapas nya boplatser för backsvalorna till ett annat
år, läs; helst nästa år.

Smultron, röllika och vitklöver växer här sida vid sida. Om ett tag kan
man här plocka mängder med röda och söta små skenfrukter som
också kallas smultron eller ”Wild Strawberry” på engelska, med andra
ord ”Vilda jordgubbar”.

Smultronets skenfrukter äts färska och är enligt C. F Nyman år 1868
”såsom bekant, behagligt syrliga, både välluktande och välsmakande
(aromatiska), de läckraste bland våra vanliga vilda ‘bärsorter’. De äro
också helsosamma, nemligen lösande, kylande och antiseptiska
(endast undantagsvis och individuelt kunna de orsaka knip och
nässelartadt utslag)”.

”Ulla! min Ulla! säj får jag dig bjuda
 rödaste smultron i mjölk och vin
 Eller ur sumpen en sprittande ruda,
 eller från källan en vattenterrin?”

Ur ”Fredmans epistlar N:o 71” av Carl Michael Bellman år 1790.

”Var skola de små bruna och greniga samt till synes av brand svedda
hedlavarna växa om ej i torrt, fattigt och hedlikt landskap som här i
’Gropen’”.

Ur naturkrönikan ”Gropen” av Dan Damberg år 2013.

Hedlav, ”Cetraria aculeata” är en lavart som först beskrevs av Johann
Christian Daniel von Schreber, och fick sitt nu gällande namn av Elias
Fries. Hedlaven ingår i släktet ”Cetraria”, och familjen
”Parmeliaceae”.

Johann Christian Daniel von Schreber var läkare och naturforskare
och föddes den 18 januari år 1739 i Weissensee, väster om Leipzig, i
Tyskland. Han avled den 19 december år 1810 i Erlangen, en stad i
den tyska delstaten Bayern, strax norr om Nürnberg. 

Elias Magnus Fries, föddes den 15 augusti år 1794 i Femsjö i Småland
i Jönköpings län. Han avled den 8 februari år 1878 i Uppsala. Elias
Fries var en svensk botaniker, professor i Uppsala och ledamot av
Svenska Akademien mellan åren 1847–1878, han hade då stol
nummer 14. Fries var dessutom rector magnificus för Uppsala
universitet år 1839 samt mellan åren 1853–1854.

Fries är framför allt känd för sitt växtsystematiska arbete rörande
svampar, ”Systema mycologicum” som utkom i tre delar under åren
1821–1832, och han räknas som en av den moderna mykologins
grundläggare.

Elias Magnus Fries ligger begravd på Uppsala gamla kyrkogård.