Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Grytås.
Grytås, rylen, granspiran och fårtickan
Grytås, rylen, granspiran och fårtickan, en naturkrönika i 12 bilder om en ”floravaktares vardag” som egentligen är ”lördag hela veckan”, så roligt och spännande är uppdraget.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd nio dagar i månaden juli, 2013.
Inte speciellt långt från Skogsfors stångjärnshammare, dock ett stycke nedströms Österån, nordväst om Skillingaryd, i de västra delarna av Vaggeryds kommun, öppnar sig denna vackra vy över landskapet. Det är ett levande landskap med brukare som håller den biologiska mångfalden vid liv, och inte vilken mångfald som helst, här finner man bland annat den rara granspiran och den likaledes rara rylen.
Kameralinserna bryter solens livgivande ljus och gör dem lite mer tydliga för oss som betraktar bilden. Det solljus som gör att allt levande får möjlighet att existera via fotosyntesen.
Fotosyntes är den process där levande organismer, växter, alger och fototrofa bakterier, tar hand om energin från ljuset och lagrar den i olika kemiska bindningar. Fotosyntesen tillverkar energirika syre- och kolhydratmolekyler av koldioxid samt vatten och processen försiggår i kloroplasterna i bladen.
Energirika kolhydrater som exempelvis druvsocker bildas med hjälp av kol och syre från gasen koldioxid samt väte från vatten och som restprodukt bildas då den livsviktiga syrgasen. Nästan allt syre i atmosfären har nämligen bildats genom fotosyntesen.
Ljusenergin som fångas av färgämnet klorofyll används sedan vid bildandet av molekylen ATP, adenosintrifosfat, som är energikällan vid tillverkningen av kolhydrater. Syrgasen och de organiska föreningarna som bildas vid fotosyntesprocessen är, som redan sagts, nödvändiga för det mesta av livet på jorden.
Genom att gasen koldioxid avlägsnas från atmosfären minskas dessutom växthuseffekten, och jordens temperatur blir mycket lägre än vad den annars skulle ha varit. Ur den bildade syrgasen, O2, uppstår också gasen ozon, O3, i de övre luftlagren, stratosfären, vilket skyddar jorden från solens farliga ultravioletta strålning.
ATP, adenosintrifosfat, är en kemisk förening som lagrar energi i de levande cellerna. Föreningen bildas vid fotosyntes hos växter och vid ämnesomsättningen, metabolismen, hos djur.
ATP, adenosintrifosfat, kan sedan omvandlas till ADP, adenosindifosfat, varvid energi frigörs. Den frigjorda energin kan sedan användas vid exempelvis musklernas arbete och transport av kemiska ämnen.
Omvandling av ATP till ADP och tillbaka igen sker hela tiden i de levande organismerna och på ett dygn omsätter en människa en mängd ungefär lika stor som kroppens vikt.
De gröna växter som på bilden producerar, enkelt uttryckt, socker och syre via fotosyntesen är flotagräs, ”Sparganium gramineum”, som är en igelknoppsläkting samt vit näckros, ”Nymphaea alba alba”, den röda näckrosen är bara en färgform av den vita med det latinska namnet ” Nymphaea alba purpurea”.
Flotagräs, ”Sparganium gramineum”, är en vattenväxt med slak flytande stjälk och smala gräslika blad. Bladen kan bli flera meter långa, men är ofta bara två till tre millimeter breda. Flotagräs förekommer i södra och mellersta Sverige och även norrut längs Östersjökusten och växer oftast i näringsfattiga vatten med dyig botten som här i Österån.
”Kor och hästar tycka mer om dennas blad än om alla andra gräs, och därför är det ett svenskt ordspråk: »han lefver som ko i flotagräs», d. v. s. han lefver ett lyckligt lif i största kräslighet.”
Ur ”Flora Lapponica” av Carl von Linné år 1737, i svensk översättning av T. M. Fries år 1905.
I år fann jag bara elva blommande individer av den rara granspiran, ”Pedicularis sylvatica” på den vackra ”å-änga” utmed Österåns mörka vatten. Har vintern varit för lång och sträng, kan man undra.
Granspira, ”Pedicularis sylvatica”, blommar i maj-juni med ljust rosaröda blommor som sitter i fåblommiga axlika klasar. I Sverige förekommer bara underarten vanlig granspira, ”Pedicularis sylvatica sylvatica”.
Granspira förekommer sällsynt i södra och mellersta Sverige, men saknas helt i flera landskap, därför floravaktas ”hon”.
Den lilla grönpyrolan, ”Pyrola chlorantha”, växer år efter år med några få exemplar alldeles invid den rara rylen, inte långt från flyttblocket där denna har sin bas.
Grönpyrola blommar i juni-juli med grönaktiga blommor som sitter i en gles, vanligen fåblommig klase. Den är ganska vanlig i hela landet utom längst upp i norr och växer i ganska torra, äldre barrskogar, gärna på rikare mark.
Den första fynduppgiften då också arten beskrevs var av Olof Peter Swartz år 1810, men växten finns omnämnd från Uppland redan av Olof Celsius, den äldre, år 1732.
Olof Peter Swartz var en naturforskare, företrädesvis botanist, som föddes den 21 september 1760 i Norrköping, och avled den 19 september 1818 i Stockholm.
Artnamnet ”chlorantha” betyder ”grönblommig” och kommer av grekiskans ”chloros” för ”grön” och ”anthos” för ”blomma”.
Lite överallt i våra skogar ser man vinterns och torrfrostens verkningar bland blåbärsriset, rödbruna och döda ris som vittnar om den senaste vargavintern men även rylen tycks tyvärr ha drabbats av detta fenomen.
På många håll hos oss i Götaland hade nämligen den mesta snön smält bort då kylan satte in under senvintern, vilket nog är den mest troliga förklaringen till de döda och bruna rylplantorna.
Åter igen får jag bara se rylen i knopp, alternativet är som överblommad, detta tycks ha blivit min otur med den vackra lilla lingonliknande växten, men skam den som ger sig någon gång ska väl även jag kunna komma i tid när den blommar som bäst.
Ryl, ”Chimaphila umbellata”, är ett vintergrönt ris med platta läderartade blad och rosa blommor i en flocklik blomställning. Bladen sitter samlade i kransar, de är glänsande gröna och har grovsågad kant, åtminstone i yttre delen.
Ryl blommar i juli-augusti med rosa blommor som sitter få tillsammans i en långskaftad blomställning och blommorna är nickande och har rundade kronblad.
Ryl är sällsynt och förekommer sparsamt i barrskogar i södra och mellersta Sverige, dessutom förekommer den alltid mer eller mindre fåtaligt på sina växtplatser. Den är även så pass lik lingon när den inte blommar att den kan vara lätt att förbise.
Den första fynduppgiften publicerades i Rudbecks ”Catalogus plantarum” år 1658.
”En skön, ständigt grönskande Buskvext, befintlig, ehuru icke allmän, på uråldriga, skuggrika Tallhedar, ihop med Lingonriset, som den i anseende till bladen mycket liknar. Mot slutet af Juli och i början af Augusti månader visa sig de hvita, rödletta blommorna, i flock sittande, lutande mot marken, från toppen af de ensamma, odelta blomstjelkarna.”
Conrad Quensel i andra upplagan av ”Svensk Botanik I” av J. W. Palmstruch år 1815.
Conrad Quensel var en svensk naturforskare som föddes den 10 december år 1767 i Ausås och avled den 22 augusti år 1806 på Karlbergs slott. Quensel författade största delen av texten till de fyra första banden av Johan Wilhelm Palmstruchs planschverk ”Svensk botanik” som utkom under åren 1802-1843.
Fårtickan, ”Albatrellus ovinus”, är en stor och utmärkt matsvamp. Storleken på den oregelbundet formade hatten varierar från några centimeter till tjugo centimeter. Hatten är vit eller gräddfärgad medan gamla hattar är kopparbruna.
Det växte ett tiotal exemplar med fårtickor i omedelbar närhet till rylen och grönpyrolan.
Det bästa kännetecknet för fårtickan är det täta rörlagret som gulnar med åldern. Foten går i samma nyans som hatten eller är ljusare och den är ojämn, kort och knölig. Köttet är tjockt, fast och vitt och gulnar vid beröring och svampen har svag doft och mild smak, men äldre exemplar blir bittra.
Fårtickor kan man hitta i friska, mossiga granskogar, i grandungar under granarna där marken är torr, och där det nästan inte finns några andra växter. Skördesäsongen börjar i augusti och slutar inte förrän sent på hösten.
Ser ni svedkremlan, ”Russula adusta”, den är verkligen väl kamouflerad och hade jag inte lagt den så att ni sett den vita, ljusa, foten och den ljusa undersidan hade ni nog gått den förbi, notera även rylen som växer under svampen och håll med mig om att den är mycket lingonlik när den inte blommar.
Detta eleganta och förnämligt formade träd med den av naturen vackert skulpterade stammen, som växer i Grytås by, fick mig att stanna upp en stund och reflektera över tillvaron och samtidigt fördes mina tankar till en vacker oljemålning som jag tror hänger i församlingshemmet i anslutning till Skillingaryds kyrka.
Det är något magiskt med dessa stora växter, träd är också en framträdande symbol som förekommer inom många religioner och filosofier.
Ett träd som med sina rötter och grenar förenar jorden med himlen har genom den mänskliga historien blivit en symbol för vishet, styrka, skönhet, skydd och rikedom, och eftersom ett träd även ger frukt och frön som sedan skapar nya träd, har de även blivit symboler för odödlighet.
I den bibliska skapelseberättelsen står det om alla de växter som växte i Edens Lustgård, bland annat berättas det här om två träd, Livets träd och Kunskapens träd.
I Kinesisk mytologi finns också Livets träd och där ritas det tillsammans med draken och Fenixen, båda symboler för odödlighet.
Bilden av ett världsträd var också väldigt viktig för mayafolket och de reste stora gröna kors för att symbolisera världsträdet.
Alla ni som besökt den jättelika Kvilleken, även kallad Rumskullaeken, har väl precis som jag förundrats över denna gamla jättes upplevelser genom historien och samtidigt undrat vad den kunnat berätta om den kunnat tala.
Kvilleken är en mycket grov ek vid Norra Kvill, i Rumskulla socken, i Vimmerby kommun i Småland. Eken beskrevs vetenskapligt första gången år 1772 av häradsfogden Magnus Gabriel Craelius i boken ”Försök till ett landskaps beskrivning”.
Kvilleken är cirka 1 000 år gammal och har en volym av cirka 60 kubikmeter, en höjd av 14 meter och en omkrets av cirka 13 meter. Detta gör eken till ett av Sveriges grövsta träd, och enligt Eksjökommun är Kvilleken nordens äldsta och till omfånget största träd.
Trädet på min bild är förmodligen en gammal apel, men rätta mig om jag har fel.