Hej, mitt vinterland

Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat på Sverige i vinterskrud.

Hej, mitt vinterland

Hej, mitt vinterland, en naturkrönika i 16 bilder om vintersolens vackra
strålar, kyla och kämpande fåglar, stillsamma rävar och svampar som
trivs i snö och kyla.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i början av februari 2012.

”Hej mitt vinterland, nu är ni där
Nu biter frosten i er kind, ty kall är dagen
Hej mitt vinterland, se solen där
Den lyser härligt kring, på blåa himlapällen”

Nåja, inte precis som originaltexten men nästan. Texten är hämtad ur
första versen på schlagern ”Hej, mitt vinterland” som är en svensk
sång med text och musik av Britt Lindeborg. Den förknippas med julen
även om sångtexten inte nämner den högtiden.

Sången spelades in första gången 1963 in av Lena Conradson men
finns inspelad ett flertal gånger sedan dess, bland annat Agnetha
Fältskog och Linda Ulvaeus 1981. Den har också spelats in av Carola
Häggkvist 1983, Samuelsons 1979, Vikingarna 1975, Lotta Engberg
1992, Wizex 1993, Magnus Carlsson 2001, Sanna Nielsen 2001 och
Amy Diamond 2008.

Bilden på de vackra gräsänderna är tagna vid åbron in emot Östra
lägret i Skillingaryd.

Tänk er en mycket tjock dun- och fjäderjacka som täcker allt utom
benen vilket inte gör så mycket då blodådrorna i dessa fungerar som
värmeväxlare. Varmt artärblod värmer upp det kallare venblodet redan
i benen där dessa ådror ligger sida vid sida. Kanske fryser gräsänderna
inte lika mycket som vi ibland tror.

Apropå att frysa så är ju Lagans mörka vatten dessutom några
plusgrader även om isen där gräsänderna just nu ligger och vilar är
kallare. Lufttemperaturen vid fototillfället var minus femton grader,
vattentemperaturen kanske upp emot sjutton grader varmare.

Fyra gräsandsdrakar i praktdräkt och två gräsandshonor i det mättade
snedljuset en klar och kall februaridag utgör de kraftfullaste
färginslagen man kan få se i Sverige så här års. Njut av denna
ögonfröjd och betala gärna med lite bröd vilket behövs i vinterkylan.
Mat är näring, näringen ger värmeenergi, värmeenergin ökar chanserna
att överleva natten och i sin förlängning även vintern.

Där de fyra gräsänderna nu ligger, alldeles uppströms åbrons östra
sida, är det en fin sandbotten som för länge sedan var en populär
badplats för militärerna och för deras hästar.

Gräsanden, ”Anas platyrhynchos”, i gruppen simänder, är en stor och
kraftig and som mäter mellan 55-60 centimeter och har en vingspann
på hela 81-95 centimeter.

Bortsett från tillräckligt med föda så är det mycket viktigt att hålla
fjäderdräkten i trim för att klara kylan, därför putsar och trimmar
änderna sina fjädrar hela tiden. Gräsanden är för övrigt en allätare och
mycket flexibel i sitt val av föda. Föda varierar beroende på en rad
olika faktorer, bland annat beroende på vilket stadium i
häckningscykeln den befinner sig i, födotillgång, och konkurrens om
föda från både artfränder och andra arter.

Merparten av gräsandens normala föda består av snäckor, skalbaggar,
flugor, fjärilar, sländor, nattsländor, kräftdjur, maskar och andra
ryggradslösa djur, samt olika frön och annat växtmaterial.

Växtmaterial utgör en stor del av dess föda, speciellt under höstflytten
och under vintern, men vänliga och omtänksamma människors bröd är
inte dumt det heller.

Gräsanden födosöker oftast genom att tippa kroppen framåt och
snappa, eller beta efter växtmaterial under vattnet, så gör nämligen så
kallade simänder.

Den mörkblå eller azurblå iriserande vingspegeln, beroende på
betraktningsvinkeln, hos gräsänderna är verkligen vacker att skåda.
Irisering är för övrigt en egenskap hos vissa ytor eller tunna skikt där
färger framträder och skiftar om betraktningsvinkeln ändras. Irisering
framträder till exempel i såpbubblor, pärlemor eller fjärilsvingar.

Till skillnad från de nästan halvtama gräsänderna vid åbron är det
verkligen svårt att komma kniporna, en bit längre uppströms i Lagan,
nära för att fotografera. Denna bild är tagen genom ett tätt buskage och
på ganska långt håll därav den något mindre bra skärpan, men en
vacker kniphane är det i alla fall.

Kniphonan har ännu inte sett mig utan simmar fortfarande rakt emot
mig vilket ögonblicket senare ändras och hon flyger sin väg. Det gäller
med andra ord att vara uppmärksam för ni vet väl om det gamla
engelska uttrycket ”Curiosity killed the cat”, detta gäller naturligtvis
även knipor.

Det slår nästan aldrig fel, utmed den gamla åfåran från
Fågelforsdammen sitter den lilla vackra strömstaren, ”Cinclus cinclus”,
nigande, spanande och födosökande samt ibland även sjungande.

Strömstaren är för övrigt den enda tättingen i hela Europa som både
kan simma och dyka. Den är dessutom Norges nationalfågel.

Strömstaren springer med mer eller mindre ”flaxande” vingar på
bottnen i sin jakt på nattsländelarver och andra småkryp.

Nattsländor är en ganska stor insektsordning och det finns ungefär
7 100 olika arter av nattsländor i världen, varav 216 arter har påträffats
i Sverige. Den fullvuxna nattsländan är hos de flesta arter bara aktiv
under dygnets mörkare del. Larverna och de fullvuxna sländorna lever
oftast i, respektive i anslutning till, sjöar, åar, dammar och vattendrag.
Nattsländorna utgör även en viktig föda för vissa fiskar och dess larver
kallas är väl mest kända under namnet husmaskar.

God jaktlycka dock inte för rävarna. Rävar kallas kortbenta
medlemmar av familjen hunddjur, på latin ”Canidae” men de är ingen
systematisk grupp utan omfattar många likartade arter av hunddjur.

I Sverige finns förutom bildens rödräv även den mycket ovanliga
fjällräven. Rävar har ett mycket fint skinn som tidigare var värdefullt
och jakt på räv var därför tidigare mer vanligt än nu.

I många berättelser och sagor beskrivs räven som klok och listig och
de förekommer i några klassiska fabler, såsom ”Storken och räven”
och ”Räven och druvorna” som för övrigt blivit ihågkommen med
uttrycket ”surt sa räven”, samt bland annat den episka medeltida
folksagan och fabeln ”Roman de Renart” som handlar om en slug räv
där grundhandlingen är att olika djur framlägger sin sak inför kung
Lejons domstol. Ett bra sätt att lära sig förstå och respektera ett
framväxande rättssamhälle.

På ett gammalt upplag av stockar söder om torpet Lillemo i Västra
lägret, Skillingaryd växte dessa vackert orangefärgade raggskinn,
”Stereum hirsutum”.

På samma gamla upplag av stockar söder om torpet Lillemo i Västra
lägret, Skillingaryd, som förra bilden visade, växte ytterligare
raggskinn, nu ramade dessa in ett antal svedtickor, ”Bjerkandera
adusta”, det vill säga svamparna i gråbrunt med den svarta randen.
Uppe till vänster växer ett antal vita klyvblad och till vänster om dessa
ytterligare ett antal, nu äldre exemplar av, svedtickor.