Högakull naturreservat i kallt vårregn

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Högakull naturreservat.

Högakull naturreservat i kallt vårregn

Högakull naturreservat i kallt vårregn, en natur- och kulturkrönika i 24
bilder från de vackra lövängarna och ett stycke jordbruksmark från det
gamla bondebruket med odlaranor kanske ända från järnåldern, vid
sjön Rymmens västra strand i Värnamo kommun.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av april anno 2014.

Vid Rymmens västra strand nordost om Rydaholm ligger
naturreservatet Högakull, en slåtteräng som är mycket vackert belägen
i en kraftig sluttning ner emot sjön.

Utsikten över sjön Rymmen är verkligen hänförande och slåtterängen
har slagits under mycket lång tid, troligen ända sedan järnåldern. Det
är en tilltalande öppen löväng med dungar av lövträd som ask, alm,
björk, lind, oxel, rönn och hassel, även en och annan asp finns inom
området men bör tas bort snarast.

Runt gården finns också vackra betesmarker med ängsväxter och äldre
träd och enligt traditionen finns en ättestupa inom reservatet och det
sägs att de som tyngdes av sorger eller hög ålder kastade sig ut från
klippan för att hastigt få lämna livet.

Högakull är ett uråldrigt landskap som vittnar om gamla tiders
lantbruk då ”ängen var åkerns moder”. Fodret som lantbrukarna fick
från ängen var livsviktigt för att djuren skulle överleva vintern. Ju mer
ängsfoder som djuren fick, desto mer gödsel producerades som spreds
på åkrarna.

Slåttern av ängarna är en förutsättning för att många växtarter ska
kunna finnas kvar. Slåtterängen har slagits och betats under väldigt
lång tid, troligen ända sedan järnåldern.

Träd och buskar växlar med solbelysta ytor vilket främjar
artrikedomen. Hasseldungar, hagtorn, nypon, ek och björk är några
exempel. En naturminnesmärkt lind är det äldsta trädet.

I den välskötta ängen finns många växter som är beroende av slåtter
och bete, exempelvis stor blåklocka, svinrot, nattviol, slåttergubbe och
darrgräs. Många fågelarter trivs också i området, exempelvis
lövsångare och svartvit flugsnappare.

Reservatet sköts till stor del av de boende på gården och även ytor
utanför reservatsgränsen slås med lie. Skötseln av en löväng kräver
arbetsinsatser under flera av årets årstider.

Marken i reservatet brukas fortfarande som förr i tiden, även om
redskapen blivit modernare. På våren utförs fagning då gamla löv och
kvistar bränns. Ängen slås sedan någon gång efter midsommar.

Vid slåttern beskärs, hamlas, buskar och träd vars grenar och löv
utnyttjas som vinterfoder. Ett tag efter slåttern får kor och hästar beta
den nya växtligheten.

Här ser man en rejäl ringbarkning av en asp, allt för att förhindra
slyuppslag när man om några år beslutar att ta ner trädet.

Ringbarkning betyder bortskalning av all bark i en ring runt stammen
på ett träd med syfte att döda trädet. Eftersom innerbarken med
floemet leder näring från trädkronan till rötterna svälter ett ringbarkat
träd ihjäl efter ett par år. För att få avsedd effekt av ringbarkningen
måste all bark i ringen avlägsnas, även levande grenar under
barkringen måste huggas bort i annat fall överlever trädet.

Floem, eller silvävnad, är ledningsvävnad i växter som svarar för
fjärrtransport av organiska ämnen inom växten. Floemet innehåller
långsträckta silceller eller silrör förenade med varandra, genom vilka
ämnestransporten sker, samt parenkymceller.

Xylem, eller ved, är ledningsvävnad i växter vilken transporterar
vatten och oorganiska ämnen samt bidrar till stadgan i växten.
Xylemet innehåller långsträckta trakeidceller som består av enbart
cellvägg och fungerar som ett rör vilket genom porer står i förbindelse
med andra trakeider. Hos gömfröiga växter finns, förutom trakeider,
även vedfibrer, som ger mekanisk stadga, och kärlelement, som
många i rad bildar öppna rör. Vattenlösningen drivs fram igenom
xylemet av transpirationen som ”drar” uppifrån och rottrycket som
”skjuter på” underifrån.

Denna kyliga och regniga dag var till och med vitsipporna ledsna och
syntes huka sig i vätan från ovan.

Inte var det mycket bättre för de fåtaliga blåsipporna ty även dessa
hukande sig i det kalla vårregnet.

Det finns mycket sten i marken vid Höga kull, och det ”steniga
Småland” får väl här anses som bevisat.

Det är vackra utsikter från Högakull över sjön Rymmen med alla dess
öar, nästan som skärgården utmed östkusten.

Sälgen blommar just nu som bäst, och benämns som livets viktigaste
frukost, ett uttryck som också tipsar om en lärorik bok av
entomologen Bengt Ehnström som just heter ”Sälg – livets viktigaste
frukost”.

Sälgar är oerhört viktiga för att vi ska få frukt och bär på hösten och
många av de insekter som vi känner som pollinatörer, det vill säga,
bin, humlor och fjärilar. Dessa insekter har sälgpollen och nektar som
första mål mat när de vaknar ur vinterdvalan.

Flera av dem är helt anpassade till sälgen och dör om de inte hittar en
blommande sälg på våren. Därmed är sälgen också viktig för oss,
eftersom vi är beroende av pollinatörer för att få bra skördar. Det här
är en så kallad ekosystemtjänst sälgen bjuder oss på, något biodlarna
har vetat länge.

Sälgen förser humledrottningarna med mat så att de kan föda upp sin
avkomma på våren. Det bidrar till att vi kan skörda många frukter och
grödor senare på året. Sälgen är en resurs att vårda nu och i framtiden.

En stor andel av våra sälgar påträffas idag i skogsbryn som vetter mot
jordbruksmark. När man gallrar i dessa zoner är det nästan en regel att
sälgarna fälls, medan andra trädslag sparas.

Om det är någonstans sälgen borde sparas, så är det just i
skogsbrynen. Där har sälgens pollen och nektar stor betydelse för de
insekter som påverkar skörden hos den omgivande åkermarken och
för den i många fall utarmade kulturskogen innanför skogsbrynet.

Ställ dig under en sälg en solig vårdag och njut av surret från alla
insekter som tar sig ett skrovmål och gör vad du kan för att gynna
sälgarna!

Ytterligare en bild över Rymmenarkipelagen, det är även en grå och
regnig dag som denna en stor naturupplevelse att besöka Högakull.

När man sätter sig för att fika är bordet en gammal kvarnsten som
förmodligen malt många kilo mjöl i sina aktiva dagar.

Kvarnsten, benämning på de två stenar mellan vilka säden maldes i
äldre kvarnar. De är i moderna kvarnar ersatta av stålcylindrar, eller
valsar. Biodynamiskt odlad spannmål mals dock även numera med
kvarnstenar av natursten.

Jag kan inre riktigt se mig mätt på de fantastiska naturscenerier som
utspelar sig vid naturreservatet Högakull, visst påminner det väl om en
vacker skärgård.

Tänk er när solen skiner och när vindarna är ljumma, när fåglarna
sjunger och humlorna surrar, då är denna plats ännu vackrare och mer
tillmötesgående.

Den gamla vägvisaren säger ”Ättestupa” även om det inte är lätt att se,
kanske ska den bytas ut mot en nyare och tydligare.

Ättestupa, är en hög, brant klippa där enligt traditionen eller legenden
orkeslösa åldringar kastades eller kastade sig ner. Sägner eller
påståenden om detta har förekommit i Norden, särskilt talrikt i
Västergötland. Ordet brukar anses introducerat i svenska språket först
år 1662 genom en översättning av en isländsk saga. Att hästar avlivats
på detta sätt är väl belagt, liksom att man vid jakt hetsat till exempel
älgar utför stup.

Det var mycket halt på klippan på grund av regnet så närmre än så här
vågade jag inte gå ety det är 6 meter ner till Rymmens vatten.

Ytterligare en mycket vacker bild över det örike som sjön Rymmen
utgör, denna gång från den så kallade ättestupan.

Det är verkligen en märklig händelse att tallen kan ha funnit plats för
sina rötter mitt ute på hälleberget.

Även den lilla rönnen har funnit en plats mitt i ättestupan och som
sagt, närmre än så här vågade jag inte gå på grund av de såphala och
mossbevuxna klipporna, det är trots allt 6 meter ner till vattnet.

En liten björk och en enebuske växer i princip ut från den lodräta
klippan som ättestupan utgör ner emot Rymmens vattenyta.

Ättestupan även ättestörta eller ättestapul, nämns i flera äldre källor,
exempelvis Prokopios i sin beskrivning av herulerna från 500-talet.

Prokopios från Caesarea, historiker från Östromerska riket. Han var
jurist, blev Belisarius sekreterare och rådgivare och följde honom i
fälttågen mot perserna, vandalerna i Africa och östgoterna i Italien.

Flavius Belisarius var en bysantinsk general under kejsar Justinianus
den förste. Belisarius var kejsarens främste militärstrateg och är en av
de mest berömda militärerna genom tiderna.

Solinus skriver om de lyckliga hyperboréerna vid nordpolen där det är
dag i ett halvår från vårdagjämningen till höstdagjämning och
beskriver klimatet som så hälsosamt att människorna där inte dör utan
kastar sig från en ättestupa ner i havet.

Caius Julius Solinus var en romersk författare, som sannolikt på 200-
talet efter Kristus kompilerade, det vill säga, sammanställde, material
ur andras arbeten, då främst ett geografiskt uppställt kompendium
över märkvärdigheter kallat ”Collectanea rerum memorabilium”.

En variant av myten är ”ätteklubban”, som skulle ha varit en speciell
klubba som använts för att slå ihjäl generation efter generation av
åldringar.

Legender som säger att åldringar under nordisk forntid har kastat sig,
eller blivit kastade, mot sin död utför ett brant stup anses idag som just
myter och legender. Enligt myten gjordes detta då den äldre blivit
oförmögen att försörja sig själv eller bidra till arbetet på gården.

I Sverige blev som redan nämnts ättestupan nyupptäckt på 1600-talet i
och med att den gamla isländska sagan Götrikssagan översattes till
svenska och gavs ut, där det berättas nämligen om ”Ætternisstapi”, på
svenska, ”Släktklippan”.

Sagan ska vara det enda stället i litteraturen där ordet ”ætternisstapi”
förekommer. Den svenske språkforskaren Adolf Noreen ifrågasatte
myten redan under sent 1800-tal, och det är numera som sagt
accepterat bland forskare att ättestupan faktiskt aldrig funnits.

Bara någon meter från den branta klippkanten hittade jag denna
skålgropsliknande formation. Är det måhända en skålgrop eller kanske
ett litet embryo till en jättegryta. Jag har inte funnit någon information
om denna fördjupning i berget vid ättestupan här vid Högakull, om
någon vet, hör gärna av er.

Förr fanns här på platsen enligt uppgift en skylt med en sägen som
berättade att gropen i klippan skulle vara ett avtryck från Odens häst
Sleipner som trampat där, tyvärr är denna skylt borta sedan flera år
tillbaka men borde åter komma på plats.

Sedan finns det en obekräftad historia som säger att Tage Danielsson och
Astrid Lindgren skulle ha varit här och ”provskrikigt” för att få ekot till
filmen om Ronja Rövardotter, men det blev uppenbarligen en annan plats
som avvändes för inspelningen av detta ljud.

Skålgroparna, i folktron även kallade för älvkvarnar, är ett fornminne i
form av en i sten huggen grop i storlekar från 5-10 millimeters
diameter ända upp till över 300 millimeters diameter. Denna skål på
bilden var mellan 100-150 millimeter i diameter.

Dessa höggs med hjälp av en knacksten eller en mejsel. De kan finnas
ensamma men också i grupper. En vanlig tolkning är att de har
använts i någon form av fruktbarhets- eller offerriter. Kanske lade man
sädeskorn i dem som sedan maldes under någon ritual eller fest.

Jättegrytor är hål i fast berg eller lösa block, bildat genom naturliga
processer. Grytorna är runda till ovala i tvärsnitt och kan bli flera
meter breda och djupa. Man kan urskilja fyra olika slag, såsom
älvgrytor som bildas i vattenfall eller forsar, glaciala jättegrytor som
har bildats under inlandsisen med hjälp av starkt strömmande
smältvatten som satt stenar i rotation, strandgrytor som har skulpterats
ut av havsvågor med hjälp av strandklapper och vittringsgrytor som är
vanliga i graniter och sandstenar i hela världen.

Avslutningsbilden för denna gång blir en bild på en liten klippö mitt
ute i sjön Rymmen, likt en liten farkost ensam på ett öde hav, en grå,
disig och regnig dag i månaden april när våren trots allt är på gång.

På återseende!