Hösten vid Skillingaryds dämme

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Hösten vid Skillingaryds dämme, del 2

Hösten vid Skillingaryds dämme, del 2, en naturkrönika i 18 bilder om
bland annat jättelika röksvampar och störande fordonstrafik.
Text och foto, Dan Damberg i slutet av september 2010.

Man kan tro att bilden är manipulerad och färgen förstärkt men så icke,
detta är det sneda, mättade höstljuset från den neråtgående solen
reflekterat i en jolster, ”Salix pentandra”, vilket är ett träd eller en stor
buske med rödbruna kvistar. Bladen är tjocka, blankt mörkgröna, kala
och brett lansettlika med en tydligt sågad bladkant.

Jolster var förr en så kallad spånadsväxt, det vill säga en växt som
utnyttjats för utvinnande av fibrer, tillsammans med bland andra lin
och hampa vilka också var viktiga spånadsväxter. Hos de flesta
spånadsväxterna var det stjälkfibrerna som utvanns, men hos jolster,
mjölke, tuvull och ängsull det de långa håren på fröna respektive
frukterna som gav ”fattigmans ull”. Från lindar och enar har man tagit
tillvara fibrerna under barken, den så kallade basten, som användes i
stället för snören och rep.

I modern tid har dock de inhemska spånadsväxternas roll minskat och i
princip försvunnit till förmån för importerade växter. De flesta av
dessa kommer från varmare länder och är mycket ekonomiskt viktiga,
till exempel bomull, jute, sisalhampa, manillahampa och kokos.

Under några intensiva höstveckor fylldes Skillingaryds dämme med
flyttande fåglar vilka här fann mängder med insekter och frön som de
kunde fylla upp sina fettreserver med inför flytten längre söderut. På
bilden ser vi två stenskvättor i förgrunden där hanen sitter på stolpen
och en hona eller ungfågel sitter på tråden samt två unga sädesärlor i
bakgrunden.

När fåglar böjer benen i horisontellt läge låser tårna och foten, om jag
får använda däggdjurstermer, sålunda kan de sitta relativt säkert på den
tunna och släta tråden. Om vi människor skulle försöka detta
konststycke skulle vi med all sannolikhet falla, snurra, framåt eller
bakåt och i bästa fall bli hängande uppochner, i sämsta fall skulle vi
falla till marken. De unga sädesärlorna på bilden sitter dock som gamla
visdomständer visserligen med lite hjälp av styrrodret där bak, det vill
säga, stjärtfjädrarna.

”När man går förbi en ärla på en åker skall man tala till den för då blir
det ett gott år”, detta är ett gammalt ordspråk, så det gjorde jag. Vad
jag sa blir dock en hemlighet mellan mig och sädesärlan.

Det är tyvärr inte lätt att glömma bort motorvägen några meter bort
och den är verkligen störande. Kan inte Ni som har det operativa
ansvaret för Skillingaryds dämme se till att det blir någon form av tät
och avskärmande läplantering snarast, förslagsvis en stor och tät rad
med vresros med inslag av rönn och oxel. Dessa växter ger dessutom
rikligt med frukt för bland annat fåglar under höst och vinter.

Även ute på de små sandöarna växer nu bland annat laxskivling och
röd flugsvamp. Molekylära studier visar att den röda flugsvampen
uppstod i bortre Sibirien för mellan 8 och 12 miljoner år sedan,
varifrån den sedan spred sig till resten av Asien, Europa och
Nordamerika. Idag har människan, avsiktligt och oavsiktligt, spridit
den på många andra håll i världen. Den återfinns till och med i
Australien, där den bildar symbios med eukalyptus. Röd flugsvamp har
varit mycket viktig bland många folkslag, särskilt i Sibirien.
Etnomykologen Gordon Wasson skriver om hur dess hallucigena
egenskaper användes i schamanistiska ceremonier. De psykoaktiva
ämnena går ut i urinen, och ibland kunde resten av stammen dricka
urinen från en schaman som ätit flugsvamp för att uppnå samma rus.
En fördel med det var att schamanen i sin kropp till viss del avgiftat
drogen genom att ta upp de ämnen som orsakar till exempel
svettningar och konvulsioner vilket gjorde att effekterna avklingade.

Att vikingarna skulle ha ätit flugsvamp för att uppnå bärsärkaraseri är
dock med största sannolikhet en ren myt. Det var faktiskt den svenske
professorn Samuel Ödman som föreslog detta år 1784, men inga
vikingatida källor nämner konsumtion av flugsvamp. En vanligt
förekommande bieffekt av ruset från röd flugsvamp är kramper, vilket
rimligtvis inte är något man vill ha under en strid.

En annan, mer eller mindre tokig, teori, framförd av etnobotanisten
Jonathan Ott, är att jultomten är kvarlevan av en sibirisk tradition.
Shamanen ska natten innan rituella festligheter ha klättrat ned genom
rökhålet i hyddorna med en säck flugsvampar som han delade ut. Inga
egentliga belägg finns dock för detta rätt märkliga beteende, och Otts
resonemang vilar på ganska vaga grunder, som till exempel likheten
mellan tomtens rödvita dräkt och flugsvampens färger. Tro det om Ni
vill.

Honungsskivling, ”Armillaria mellea” är en svampart i familjen
”Marasmiaceae”, och är ett komplex med cirka 6 olika arter i Norden.
Den växer i klungor eller enstaka på stubbar, stockar och pinnar och
kan även parasitera på rötter och stammar av levande löv- och barrträd.
Den är, för övrigt, en stor skadegörare på gran. Honungsskivling
ansågs förr ätlig, men har på senare år omvärderats på grund av att den
kan orsaka lättare magbesvär.

Honungsskivlingens ursprungsmycel växer i form av ett snövitt, rikt
förgrenat mycelnät mellan barken och veden på angripna träd. Det
unga, ännu växande mycelet ger i mörker ifrån sig ett forforsecerande
sken, så kallad ”lysved”.

Tyvärr finns det nog inga genvägar till att bli av med denna svåra
skadegörare utan man måste ta bort stubbar och rötter så långt ner i
marken man bara kan samt kanske dränera marken om den är
vattensjuk men prova gärna Binab som är ett biologiskt medel baserat
på de naturligt förekommande svamparna ”Trichoderma polysporum”
och ”Trichoderma harzianum”. Detta preparat ger uppenbarligen en
snabbare etablering samt ett biologisk växtskydd mot skadliga svampar
och är godkänd till ekologisk odling. Binab används primärt på rosor, i
jorden, i växthuset, på prydnadsväxter och mot häxringar på
gräsmattan men kan också sprutas på plantor som gurka, tomat,
jordgubbar och rosor mot svartfläcksjuka och gråmögel. Ring till en
plantskola om Ni vill veta mer!
Några växter som dock skall vara motståndskraftiga mot
honungsskivling är till exempel buxbom, klematis, hagtorn, bok, ask,
lärk, slån och lind.

Bror Tunblad skrev så här otäckt om honungsskivlingen 1967 i
tidskriften Växtskyddsnotiser, utgiven av Statens växtskyddsanstalt,
citat;

Honungsskivlingen, ”Armillaria mellea”, är en av våra vanligaste
hattsvampar, i varje fall vår allmännaste stubbsvamp. Under hela
hösten ända fram till vinterns inbrott finner man dess upp till 18
centimeter vida, honungsgula, brunfjälliga hattar, som växer upp i täta
gyttringar på gamla stubbar eller direkt ur marken längs döda trädrötter
och vedrester. Om dess värde som matsvamp går omdömena – som
vanligt då det gäller matsvampar hade jag så när sagt – starkt isär.
Många anser den som mindervärdig men av andra betraktas den som
en utmärkt, tvåstjärnig matsvamp. De unga hattarna lämpar sig både
för stekning och beredning av buljong för att citera en svampbok.
Beträffande svampens skadlighet är däremot alla eniga. Den anses och
med full rätt som en av våra allra farligaste parasitsvampar, som dödar
inte bara vedartade växter. Det finns exempel på trädgårdar, där den
fått riktigt fotfäste och faktiskt gått fram som en mordängel bland
fruktträd, bärbuskar och prydnadsväxter, ja inte ens potatislandet har
skonats, slut citat. Usch och fy, (min egen kommentar).

Fint besök vid Skillingaryds dämme i form av en jätteröksvamp, och
då menar jag verkligen ”jätte… röksvamp”. Jätteröksvampen,
”Langermannia gigantea”, är en svampart i familjen ”Lycoperdaceae”,
och samtidigt en av Sveriges och världens största svampar, det vill
säga svampfruktkroppar, ej mycel, den egentliga svampen, som i vissa
fall kan bli enormt mycket större och kanske är jordens största levande
och samtidigt äldsta organism, större än en blåval och äldre än
redwoodträden i Kalifornien.

De största kända fruktkropparna som man känner till i världen har en
australisk sopp, där hatten har en diameter på cirka 50 centimeter och
en vikt på flera kilo, samt bildens jätteröksvamp, som kan väga drygt
15 kg och bli mer än 50 centimeter i diameter, vissa tickors
fruktkroppar kan också uppnå ansenlig storlek och vikt.

Redan efter några dagar börjar jätteröksvampen att mogna och
samtidigt förändra färg till gyllenbrunt. Enorma mängder med
svampsporer håller på att bli klara för spridning med vind och vatten.

Jätteröksvampens fruktkroppar har en enorm växtkraft. I ”Svampar” av
Waldemar Bülow, Lund år 1917, står det att svampen i början av sin
tillväxt växer med mer än 20 000 celler per minut och på två dygn kan
den öka sitt omfång med 48 centimeter.

På Naturhistoriska riksmuseet finns ett exemplar som är insamlat den
16 september 1952 på Odengatan i Stockholm under trottoaren nära
kyrkan vid Birger Jarlsgatan. Den hade sådan kraft i sitt växande, att
den lyfte stenläggningen och det var kanske en och annan
förbipasserande som trodde att det var ett spöke på rymmen från den
intilliggande kyrkogården.

Ett rekordexemplar av jätteröksvamp hittades nyligen på spansk mark
på Djurgården i Stockholm och samlades in till Naturhistoriska
riksmuseet. Det var inne på Spanska ambassadens område och den
hittades av Elinor Granqvist med flera av ambassadpersonalen.

Svampen mätte på fynddagen den 27 juni 1997, 70 centimeter i
diameter och var 50 centimeter hög, vikten var drygt 10 kilo. Med
dessa mått har den svenskt svamprekord i diameter, det tidigare
rekordet innehades av ”Jätten från Vinninge”, en jätteröksvamp som
hittades i Skåne år 1909. Denna mätte dock ”bara” 60 centimeter i
diameter, men vägde, å andra sidan, hela 14 kilo. Världsrekordet för
jätteröksvampar innehas dock av Kanada med en svamp på hela 22
kilo. Tyvärr mättes och vägdes aldrig Dämmets jätteröksvampar vad
jag vet men inte låg de långt efter.

Jag utnämner dem utan att tveka till ”Skillingaryds dämmes-mästare
2010”, för övrigt de första på platsen och, vad jag vet, i hela
Vaggeryds kommun.

Som Ni kan se så syntes de båda jätteröksvamparna tydligt även på
håll och blev för en tid stora publikmagneter för besökarna vid
Skillingaryds dämme.

Som alla andra röksvampar är jätteröksvampen ätlig så länge köttet är
vitt, det vill säga, innan sporerna börjat mogna. Det sega skalet ska
dock tas bort före tillagning. Antonio Carluccio, som har en restaurang
i London med svamprätter som specialitet, skriver i sin bok ”Galen i
svamp”, från 1989, att den bäst lämpar sig att skiva och fritera eller
grilla. Han anser också att smaken påminner om kalvkotletter.

Biodlare kan torka jätteröksvamp och elda med den i rökpusten och
enligt en engelsk tidskrift för biodlare ska röken söva bina.

Gyttrad röksvamp, ”Lycoperdon pyriforme”, växer i täta klungor på
murken ved i hela landet. Fruktkropparna är päronformiga och upp till
tre centimeter breda. De är först vita men blir så småningom gulbruna.
När sporerna är mogna sprids de genom en por högst uppe på
svampen. Unga gyttrade röksvampar går att äta så länge de har vitt
kött. Det fanns tusentals gyttrade röksvampar utmed vägarna i
Skillingaryds dämme denna höst vilket torde visa att det var ett gott år
för denna svamp.

I ”Svensk uppslagsbok” från 1955 kan man läsa följande kortfattade
information om svampen; ”Lycoperdon pyriforme”, gyttrad röksvamp,
har en päronformad fruktkropp med grova mycelsträngar, utgående
från fruktkroppens bas. Förekommer tätt gyttrad på stubbar och
trädrötter.”

Denna starkt orangefärgade beläggning på grässtråna är en art av
slemsvampar, så kallade myxomyceter, en grupp som har oklar
systematisk placering men som numera vanligtvis förs till
understammen amöbor. Slemsvamparna omfattar cirka 600 arter, varav
cirka 175 arter i Sverige. De skiljer sig från äkta svampar bland annat
genom sina plasmodier, som är mångkärniga, ofta livligt färgade
slemmiga kroppar, precis som på bilden, som inte är indelade i celler,
samt genom att de liksom djuren kan uppta fast föda. De är viktiga
nedbrytare av organiska material och äter genom så kallad fagocytos
till exempel bakterier, svamphyfer och organiska partiklar. Vid
fagocytos eller cellätande, omsluter det yttre cellmembranet den
främmande partikeln, för att sedan ta in denna i cellen i form av en
blåsa. Olika enzymsystem aktiveras sedan i blåsor inuti cellen, varvid
partikeln angrips och sönderdelas.

Fagocytos utgör hos de encelliga djuren, till exempel amöbor och
myxomyceter, ett sätt för cellen att få näring, medan den hos de högre
djuren framför allt tjänar som försvar mot infektion och bryter ned
skadad eller döende vävnad i den egna kroppen.

Vårt immunförsvar med de vita blodkropparna, leukocyterna, fungerar
på ett liknande sätt. Hit hör granulocyter, T-lymfocyter och B-
lymfocyter samt monocyter. Det totala antalet leukocyter varierar
mellan 4 miljarder upp till 10 miljarder per liter blod.

Livscykeln hos myxomyceterna är komplicerad och rymmer
generationsväxling och många olika stadier. Genom
plasmaströmningar kan plasmodierna krypa flera centimeter per dag
över underlaget. De lever på fuktiga och skuggiga ställen och uppsöker
under lämpliga yttre förhållanden torrare miljöer och omvandlas helt
eller delvis till sporangier. Plasmodierna är normalt några millimeter
stora, men sådana som är nästan meterstora kan påträffas hos några
arter.

Arten på bilden är för mig okänd men exempel på andra mer kända och
vanligare myxomyceter i våra trakter är vargmjölk, trollsmör och
jordspott.

När höstmörkret sänker sig över landet och vinterns kyla och snö står
för dörren känner jag ibland att man skulle göra som flyttfåglarna, det
vill säga, flytta söderut till sol och värme och inte återkomma förrän i
mars-april.

Men så kommer den trolska skymningen med månens vackra blekvita
skepnad samt den mäktiga tystnaden och jag ångrar mig och stannar
ytterligare en vinter i väntan på en ny vår.

Skrivet av Erik Bunnstad