Hösten vid Skillingaryds dämme

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Hösten vid Skillingaryds dämme, del 3

Hösten vid Skillingaryds dämme, del 3, en naturkrönika i 8 bilder om
minken, mårddjuret från Nordamerika.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i oktober 2010.

Vid ett besök vid Skillingaryds dämme några dagar efter den händelse
som innebar att tusentals minkar släpptes lösa några kilometer sydväst
om Skillingaryd såg jag denna mink vid kanten av den tredje dammen.
Det kan vara på sin plats med lite information om minken och
informationen i denna krönika är hämtad från bland annat
Nationalencyklopedin, Wikipedia, Svenska Jägareförbundet,
Naturskyddsföreningen, Sveriges Ornitologiska förening med flera
informationskällor på nätet samt i litteraturen och är i princip
publicerade i sitt ursprungliga skick därav ett antal upprepningar i
texterna nedan.

Minken på bilderna dök upp i skymningen och var relativt liten samt
oskygg vilket innebar att jag kunde komma den mycket nära. Den
sökte av terrängen systematiskt i sin jakt efter byte och vid ett tillfälle
försvann den ner i ett hål från en vattensork så att bara dess svanstipp
var synlig, dock kom den tillbaka upp tomhänt och fortsatte sakta sitt
födosök söderut. Jag har inte sett den vid fler tillfällen men har hört att
andra så gjort där även en större gråvit mink skall ha varit närvarande.

Minken, ”Mustela vison”, är ett nordamerikanskt mårddjur som har
införts till många länder i bland annat Skandinavien, för
pälsdjursuppfödning.

Minken har en kroppslängd på mellan 30–45 centimeter, exklusive
svans. Hanen är större än honan, han väger mellan 1–1, 5 kilo, medan
honan vanligtvis väger omkring 0,75 kilo. Pälsen är mörkbrun med
mörk bottenull och mörka stickelhår till skillnad från den liknande
illern, som har ljusa stickelhår och bottenull. Minken har vidare en vit
hakfläck, men inte illerns vita teckningar kring nosen och i ansiktet.
Nyss förrymda avelsminkar kan dock se annorlunda ut, men deras
avkomma anpassar sig dock snabbt till den vilda populationens
utseende.

De farmade minkraserna är större än den vilda formen, och kan väga
upp till 3 kilo.

Minken är ett ursprungligen nordamerikanskt djur, som finns från
Alaska till Florida utom i den allra sydvästligaste, torra delen av USA.
Den finns allmänt införd i hela Skandinavien men saknas i södra
Danmark och finns också introducerad på södra Island, samt fläckvis i
Storbritannien, Baltikum, västligaste Ryssland samt sporadiskt i
Frankrike och Spanien. Den finns också införd till Japan och delar av
Sydamerika.

Ursprungligen fick man minkpäls endast från viltfångade djur, men
omkring 1920 började minken avlas i farmer i USA och Kanada. Detta
förfarande spred sig till många länder, inte minst i Skandinavien, som
Finland på 1920-talet, Sverige 1928, Storbritannien 1929, Island 1931,
med flera länder. Den har även införts till Ryssland från 1928 och
framåt, men där släpptes de införda minkarna lösa redan från början,
för att tjäna som jaktbart vilt. De farmade minkarna har sedan sluppit
lösa och snabbt etablerat fasta bestånd. De flesta av Europas minkar,
bland annat alla i Skandinavien, härrör från förrymda och avsiktligt
utsläppta djur. Ett undantag är Rumänien, som har kolonialiserats av
minkar från Ryssland.

Framgången för den förrymda minken har dock inte varit total och i
Danmark har minken haft svårt att etablera sig, man har kunnat
konstatera att den där är beroende av en mer eller mindre ständig
tillförsel av förrymda djur. Endast 20 % av de danska minkarna har
fötts i naturen. På senare år har minken minskat i Sverige, troligtvis på
grund av att födokonkurrensen med räven har ökat efter rävskabbens
minskning, samt konkurrens med uttern som ökat i antal.

Minken vistas främst i närheten av vattendrag, sjöar och i sankmarker.
Födan varierar, men utgörs sommartid i huvudsak av större kräftdjur,
groddjur och mindre däggdjur, i ursprungsområdet inte minst bisam, i
Europa smågnagare, hardjur och mullvad, samt simfågel, främst måsar
och änder, speciellt ungar. Vintertid tar den huvudsakligen fisk.

Minkens parningstid infaller i februari till april och dräktighetstiden är
28 dagar, men minken har fördröjd fosterutveckling, så de 4 till 6
ungarna, fler hos farmade tamdjur, föds efter 40 till 75 dagar. Ögonen
öppnas efter en månad, och de blir avvanda efter knappt två månader.
De lämnar modern efter ungefär 4 månader, på hösten, och blir
könsmogna vid ungefär 1 års ålder. Vilda djur blir sällan äldre än 4 år.

Det finns ett flertal godkända modeller av minkfällor som motsvarar
kraven ur djurskyddssynpunkt. De fällor som ofta föredras, är av typen
slagfälla, där minken dödas omedelbart genom att en fjäderbelastad
metalldel krossar kraniet.

I Sverige får mink jagas året om för att förebygga skador på annat vilt.
Jakt på mink bedrivs med hagelvapen. Kulgevär får används i lägst
vapenklass 4. Enhandsvapen i kaliber 22 får användas vid jakt efter
mink vid grytjakt eller ställande hund.

Mink får även jagas året om i Tyskland. I Finland och på Åland har man
en period mellan 31 maj till 31 juli som minken är fredad. I Danmark,
på Åland och i Finland är det även tillåtet att bedriva jakt med pilbåge
efter mink. I Danmark är jaktbytet på mellan 7000 och 8000 minkar
varje år. I Norge anser man att minken orsakar omfattande skador på
fisket och det vilda fågellivet vilket gjort att man har utfäst skottpengar
om 150 norska kronor per dödat djur. De senaste tre årens jaktsäsonger
har givet följande resultat, 2006/2007 – 5 600 styck, 2007/2008 – 5 900
styck samt för 2008/2009 – 5 100 styck. Den första minkfarmen i
Sverige etablerades 1928 och nu finns cirka 170 minkfarmer, varav
cirka 35 % finns på Listerlandet i Blekinge. Mink inhyses i nätburar
och utfodras med färska biprodukter från bland annat slakterier och
fiskindustrier blandat med kokt spannmål, potatis med mera. Vanligen
hålls en hane till 4–6 honor, vilka behålls i 2–3 år. Parningen sker i
mars och ungarna föds i början av maj. I oktober selekteras blivande
avelsdjur, övriga avlivas och avpälsas. Skinnen rensas från fett och
torkas. De flesta minkar säljs på export. Produktionen i Sverige är
drygt 1,3 miljoner skinn, i Danmark 12 miljoner skinn och i världen
cirka 29 miljoner skinn.

Mårddjur, familjen Mustélidae, är rovdjur som har nästan världsvid
utbredning, omfattar knappt 70 arter och delas in i underfamiljerna
grävlingar, skunkar, uttrar och ”Mustelínae”, det vill säga övriga
mårddjur. Mårddjur varierar i kroppsstorlek från 12–25 centimeter och
3–4 centimeter svans hos den lilla småvesslan upp till 90–140
centimeters kroppsstorlek respektive 50–70 centimeter svans hos
jätteuttern. Hanar är större än honor, tydligast hos mindre arter. De
flesta är långsträckta och kortbenta. Öronen är oftast små och runda.
Många arter har välutvecklade doftkörtlar vid anus. Sekret från dessa
har oftast skarp doft och används vid doftmarkering och, speciellt hos
skunkar, vid försvar mot fiender. Mårddjur är effektiva jägare med
varierande levnadssätt. De flesta tar mindre ryggradsdjur och några
arter, framför allt uttrar, är skickliga simmare och tar fisk, och
grävlingar äter mest ryggradslösa djur. Honornas ägglossning sker
först efter lång parning, och hanarna har ett penisben, baculum, för att
orka med parningen. Vissa arter har så kallad fördröjd implantation av
de befruktade äggen. Många mårddjur har mjuk och fin päls som till
exempel mink och sobel. I Sverige finns mårdarterna grävling,
hermelin, iller, järv, mink, skogsmård, småvessla och utter.

Mårddjuren, familjen ”Mustelidae”, är jämförelsevis små rovdjur med
en ofta lite krökt rygg vilken ger dem en ”rullande” gång. Nästan alla
mårddjur har en ljusgul fläck i pälsen, den så kallade ”mårdfläcken”,
vilken oftast sitter på magen, och många har stinkkörtlar vid
analöppningen. De har ofta en markerat slank kropp, väl anpassad för
att ormlikt kunna slingra sig in i diverse hål och gångar. Där deras
huvud kan ta sig in, passerar också hela deras kropp. Ett undantag är
grävlingar, järvar och vissa uttrar.

Jämförd med andra rovdjur är mårddjur ganska små, men skillnaden
mellan den minsta arten och familjens största medlemmar är betydlig.
Medan de minsta individerna av arten vessla, som är det minsta
rovdjuret överhuvudtaget, bara når en kroppslängd av drygt 11
centimeter och en vikt av 25 gram blir större exemplar av havsutter,
jätteutter och järv en meter långa och 45 kilo tunga. Hos de flesta
arterna finns en utpräglad könsdimorfism, det vill säga att hanarna
vanligen är 25 procent tyngre än honorna.

Pälsen har oftast en brun eller svart grundfärg. Ofta förekommer
ljusare fläckar, strimmor eller andra markeringar på kroppen. Svansen
och extremiteterna är jämförelsevis korta. Vid varje fot finns fem tår
med klor som inte kan dras in. Huvudet kännetecknas av små öron.

Tandformeln är I 3/3 C 1/1 P 2-4/2-4 M 1/1-2, alltså mellan 28 till 38
tänder. I är Incisiver och är detsamma som framtänder, C är Caninerna
och är detsamma som hörntänderna, P är Premolarer och är de främre
kindtänderna samt slutligen M som är Molarer och som är det latinska
namnet för oxeltänder, alltså de bakre kindtänderna som däggdjuren
har. Molá i ordet molarer betyder för övrigt att mala.

Mårddjur finns över nästan hela världen och saknas endast i Antarktis,
Australien, Oceanien och på Madagaskar samt på vissa avlägsna öar.
De förekommer i flera olika habitat men undviker områden som är
alltför torra för dem. Flera arter behöver närhet till vatten och lever
längs floder, insjöar och havsstränder. Särskild utpräglat är detta drag
hos underfamiljen uttrar. Arten havsutter lever i öppet hav i norra Stilla
havet.

I Sverige finns åtta stycken mårddjur, med andra ord, grävling,
hermelin, iller, järv, mink, skogsmård, utter och vessla.

De flesta arter i mårdfamiljen jagar i gryningen eller under natten, men
det finns undantag. Som viloplatser används ofta jordtunnlar, som
djuren gräver själva eller övertar från andra djur. Flera arter har en
särskilt god förmåga att simma, huvudsakligen utter och mink.

De flesta mårddjur lever ensamma och har ett avgränsat territorium.
Områdets gräns markeras med körtelvätska, urin och avföring.
Luktsinnet är mycket väl utvecklat och används för att hitta föda och
för kommunikation. Även hörsel och känsel är väl utvecklade sinnen.

Mårddjur är huvudsakligen köttätare som i mindre omfattning,
beroende på art och årstid, även äter växtdelar. Utmärkande är att flera
arter jagar bytesdjur som är betydligt större än dem själva, några arter i
släktet ”Mustela” jagar hardjur med betydligt större kroppsstorlek och
järven angriper stora bytesdjur som till exempel renar.

Den animaliska födan består av olika ryggradsdjur såsom däggdjur,
fåglar och fågelägg, ödlor och fiskar, men även av insekter, kräftor och
maskar. Bland växtdelar äter mårddjur oftast frukter, nötter och rötter.

Medlemmar av vissa släkten såsom ”Mustela” och ”Gulo” samlar
födan i boet. Mårddjurens honor är vanligtvis dräktiga mellan 30 och
65 dagar. Hos flera arter vilar ägget en tid, och på så sätt är tiden
mellan befruktning och förlossning flera månader. Huvudsakligen
föder honan bara en gång per år. Nyfödda mårddjur är blinda och
hjälplösa och stannar den första tiden i boet. Efter två månader är
ungdjuren självständiga. De blir efter 8 till 24 månader könsmogna.
Medellivslängden i frihet ligger mellan 5 och 20 år.

Mellan mårddjur och människor existerar ett tvåsidigt förhållande. Å
ena sidan äter mårddjur gnagare som betraktas som skadedjur men å
andra sidan förekommer det att de angriper husdjur som till exempel
höns eller harar. Till människans hjälp domesticerades, förtamades, till
exempel fretten från vilda illrar för att användas vid jakt. Mårddjur är
även beryktade för att de förstör kablar, trots att det finns bara en enda
art, stenmården, som har denna ovana eller vana. Flera arter hölls för
pälsens skull i stora farmer. Vid sidan av jakten är förstörandet av
deras levnadsområden det största hotet för mårddjur. Till de hotade
arterna räknas flodiller, ”Mustela lutreola” samt arten svartfotad iller,
”Mustela nigripes” som i naturen redan är utrotad. Arten ”Mustela
macrodon” är för övrigt utdöd sedan 1800-talet.

Observera att mårdhunden, trots sitt namn, inte räknas till mårddjuren,
utan till hunddjuren.

Traditionellt delas familjen in i fem underfamiljer med tillsammans
cirka 20 släkten och omkring 50 arter, som exempel; iller, kallas också
europeisk iller, stäppiller från Sibirien, svartfotad iller som lever i
USA, frett som är en tamform av ”iller”, osäkert dock vilken art,
vessla, småvessla, dvärgvessla, hermelin, mink, mård eller trädmård,
stenmård, sobel, fiskmård, järv, grison, liten grison, utter, havsutter,
europeisk grävling, svingrävling, solgrävlingar med fyra arter,
nordamerikansk grävling och honungsgrävling med flera.

Minken tillhörde inte ursprungligen den svenska faunan. Oftast ser
man minken i anknytning till vatten. Minken är anpassad till ett liv
både i vatten och på torra land. Arten ses som ett hot mot flera av våra
inhemska arter främst markhäckande fåglar. Man ser den ofta i
stenrösen eller springande utmed steniga stränder. Minken har en vid,
naturlig utbredning i Nordamerika men under 1920-talet infördes
minken till pälsdjursfarmer i flera europeiska länder, däribland
Sverige. Dessa farmer kom att bli spridningscentra för minken. Idag är
minken etablerad i starka stammar framför allt i norra Europa.
Minkens närmaste släkting är flodillern, ibland kallad europeisk mink.
Denna numera utrotningshotade art, har aldrig förekommit i Sverige,
men väl i Finland.

Minken är ett 0,5-1,7 kilo tungt mårddjur, som vistas i sött eller salt
vatten samt i vattennära områden. Födan är varierad. Såväl
vattenlevande djur som fisk, kräftor och grodor, som landlevande djur
som sorkar och fågel ingår i födan. Minken kan lägga upp matförråd.
Den är en betydelsefull predator på markhäckande fåglar, deras ägg
och ungar samt på kräftor.
En minkhane har ett hemområde, som sträcker sig upp till 3 kilometer
längs ett vattendrag. Honor, och framför allt unga hanar, rör sig inom
mindre områden. Hemområdet fungerar som ett revir, det vill säga
försvaras. Reviret markeras med hjälp av dofter. Minken har oftast 2-5
daglegor inom sitt område och födosöket sker oftast i närheten av
någon lega.
Minken inleder sin parning i mars och hanen kan para sig med flera
honor, så kallad polygami. Ungarna, mellan 3-6 styck, föds i början av
maj och under juli-augusti blir ungarna självständiga och många
ungdjur utvandrar till nya områden.

Minken får jagas året om i hela landet för att förebygga skador av vilt,
så kallad skyddsjakt. Den huvudsakliga beskattningen sker med hjälp
av slagfällor eller fällor för levandefångst. Över 30 fälltyper är idag
godkända för minkfångst. En del minkar skjuts vid vakjakt eller vid
jakt med hund som markerar mink.

Minken är en införd art i Sverige. Handeln med skinn från vilda
minkar har idag liten omfattning. Minken bekämpas idag på många
håll, framför allt på grund av att den är en betydelsefull predator på
fågel. Fågelarter som häckar på öar är särskilt utsatta, åtminstone för de
arter som häckar i markhåligheter såsom tobisgrissla och tordmule kan
minkens invandring leda till en kraftig nedgång av fågelbeståndens
storlek. Sjöfågelarter med lägre krav på häckningsbiotopen kan
anpassa sig genom att söka sig till öar där minken inte förekommer till
följd av brist på skydd. Genom effektiv minkjakt har sjöfåglarna ökat i
Skärgårdshavets södra del. Det visar ett projekt som det statliga
affärsverket Forststyrelsen utfört i Åbolands skärgård, skriver
tidningen Nya Åland.
Målet har varit att skapa ett minkfritt område och skydda häckande
skärgårdsfågelstammar. Under tre år har 75 minkar fångats i Vänö
södra skärgård på Kimitoön. Fångsten har skett under höst och vår på
ett område som omfattar 60 kobbar och skär.
Resultaten visar att det är möjligt att utplåna minken från vissa delar av
skärgården och att vissa fågelstammar reagerar snabbt på åtgärden.
Enligt Forststyrelsen har beståndsökningen när det gäller svärta gått
från två till nio par, vigg från ett till 14 par, samt simänder från sju till
23 par, vilket är betydande. De häckande vadarnas parantal har ökat
från 46 till 86 par och silver- och fisktärnorna har ökat från 149 till 259
par.

Arter som på onaturlig väg kommit in i den svenska faunan och som
orsakar starkt negativa ekologiska konsekvenser, exempelvis mink,
kan kräva särskilda åtgärder i direkt syfte att begränsa stammen eller
åtminstone hindra fortsatt spridning in i nya områden. Detta är också
ett åtagande enligt Konventionen om biologisk mångfald för att skydda
naturligt förekommande arter. Enligt Biodiversitetskonventionen, som
Sverige undertecknat, skall de undertecknande parterna förhindra
införseln av, kontrollera eller utrota sådana främmande arter, som hotar
ekosystem, livsmiljöer och arter, artikel 8, punkt h, samt rehabilitera
och återställa skadade ekosystem och främja återhämtningen hos
hotade arter, bland annat genom utarbetande av planer eller andra
skötselåtgärder, punkt f.

Plasmacytos är en kronisk, persistent och progressiv viros med hög
dödlighet och allvarliga reproduktionsproblem som ofta kallas
Aleutian disease, AD. Sjukdomen drabbar i huvudsak mink och är ett
stort problem på minkfarmer, men kan även drabba vilda mård- och
hunddjur. Undersökningar för att kartlägga utbredningen av
plasmacytos i den vilda minkpopulationen har inte tidigare gjorts i
Sverige. Nittio minkar från hela Sverige obducerades och provtogs
avseende antikroppar mot ADV, Aleutian disease virus, och av dessa
var 41 stycken, 46 %, seropositiva, vilket är en hög siffra jämfört med
våra grannländer. Infektionen visade sig vara spridd över hela Sverige,
men det förelåg en tydlig säsongsvariation där en högre andel
seropositiva minkar påträffades på våren. Huruvida infektionen sprids
från vilda till farmade minkar eller tvärtom borde undersökas vidare.

Det kan vara bra att som jägare säkert kunna skilja arterna mink, mård
och utter åt eftersom alla dessa tre däggdjur finns, mer eller mindre
vanligt, i våra trakter. Minken har sedan 1920-talet, då de första
pälsfarmerna etablerades, spritt sig i den svenska naturen, och är idag
vanlig över hela landet. Den jagar effektivt fågel, fisk, flodkräftor och
gnagare, och orsakar därmed en stor skada på bytesbestånden i den
svenska faunan. Eftersom minken inte är en inhemsk art utan en
nordamerikansk sådan är dess konsekvenser inte önskvärda i vårt land.
Minkens enda betydelsefulla fiender utgörs idag av människa och
havsörn. En insats från människans sida krävs alltså för att hålla nere
minkstammen. Olämpliga jaktmetoder har dock orsakat att även uttern
råkar illa ut vid denna jakt. Då skyddet av utter är stadgat enligt lag är
det bra att känna till hur man undviker att döda utter i samband med
minkjakt.

Hur undviker man då att fånga en utter? Öppningen på en slagfälla för
mink får ej vara större än 7 x 7 centimeter. På så sätt kan uttern inte gå
in i fällan, medan minken fortfarande kan detta. Måttet 7 x 7
centimeter bör även följas vid användning av fällor för levandefångst,
då risken är stor att en fångad utter stressar ihjäl sig. Under
sommarhalvåret bör slagfällor för mink ej användas oavsett storlek, då
utterns ungar riskerar att fångas. Vid placering av minkfällorna bör
man tänka på att utter och mink ofta lever i samma miljö. En bra idé
kan därför vara att leta efter platser där mink har varit, för att på så sätt
utnyttja dess rörelsemönster för en mer specifik fångst. Använd endast
fällor som är speciellt avsedda för minkfångst. En ny, modern
minkfälla kostar endast runt 250-500 kronor.

För att inte vid jakt förväxla mink och utter, är uttern brungrå i färgen
med ljusare strupe och är som fullvuxen 90-120 centimeter lång,
inklusive svansen. Uttern kan även lätt förväxlas med andra mårddjur
som till exempel skogsmård som dock är mindre, och blir endast 50-80
centimeter lång. Minken kan även skiljas från uttern på den smala
svansbasen, till skillnad från utterns tydligt tjockare svansbas och
långa avsmalnande svans. Mården skiljs från uttern på den tydliga
haklappen, den yviga svansen, samt de längre benen. Uttern har
dessutom ett brett, platt huvud, medan både minken och mårdens
huvud är mer avsmalnande.

Skrivet av Erik Bunnstad