Hösten vid Skillingaryds dämme

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Hösten vid Skillingaryds dämme, del 6

Hösten vid Skillingaryds dämme, del 6, en naturkrönika i 11 bilder
från en grå novemberdag den rekordvarma och rekordsnöfattiga hösten
2011.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i november 2011.

Bilden visar en vanlig groda, ”Rana temporaria”, som är en grodart i
släktet ”Rana” som tillhör brungrodorna.

Dessa så kallade brungrodor blåser upp luftsäckar under munnen när
de kväker. Då hörs ljudet högt och långt. Vanlig groda låter ungefär
som om man gnider läder mot läder medan åkergrodan låter som
avlägset skällande små hundar, ”woop-woop”

Båda är oftast grönbruna i färgen men för att skilja dem åt kan du titta
på nosen. Den vanliga grodan har trubbig nos och åkergrodan har
spetsig nos och på bilden ser ni en typisk trubbig nos. Det enda riktigt
säkra kännetecknet är dock fotrotsknölen vid basen av den innersta tån
på bakfoten, som är högst en tredjedel av tåns längd hos vanlig goda
men tydligt längre hos åkergrodan.

Ett annat igenkänningstecken hos vanlig groda är att man ser
trumhinnan tydligt bakom varje öga som en mörk fläck vilket ni också
kan göra på mina bilder speciellt den första och tredje bilden.

Fynd av fossila, groddliknande amfibier, som är minst 220 miljoner år
gamla har gjorts på Madagaskar, från tidsepoken trias. Men de första
helt säkra fossilen av stjärtlösa groddjur är runt 150 miljoner år gamla.
Dessa är kända som ”Archaeobatrachia”, som betyder ”gamla grodor”.
För cirka 50 miljoner år sedan levde ”Neobatrachia”, eller ”nya
grodor” och troligen var dessa djur föregångare till dagens stjärtlösa
groddjursfamiljer.

I Sverige förekommer det 8 olika arter grodor, bildens vanliga groda
samt dessutom åkergroda, ätlig groda, långbensgroda, gölgroda,
lövgroda, lökgroda och klockgroda. Alla dessa arter är fridlysta i
Sverige.

Grodor är en så kallat polyfyletisk grupp inom ordningen stjärtlösa
groddjur. Detta innebär att grodorna inte bildar en enhetlig taxonomisk
grupp och de har inte nödvändigtvis ett närmare släktskap med
varandra än med andra arter inom ordningen, som exempelvis paddor.

Groddjur, ”Amphibia”, är en klass ryggradsdjur, som antas ha
utvecklats ur kvastfeningar och indelas i tre ordningar, stjärtlösa
groddjur ”Anura”, det vill säga grodor, stjärtgroddjur ”Urodela” i vilka
ingår salamandrar samt maskgroddjuren ”Gymnophiona” och som
namnet antyder är de mask -eller ormliknande samt saknar ben. De är
antingen svarta eller mörkblåa till färgen och slingrar sig fram likt
ormar. En art heter som exempel Blue ringed salamander, ”Syphonops
annulatus”.

Plötsligt kommer en svart asbagge, ”Silpha tristis”, och promenerar
över vägen alldeles framför mig med siktet inställt mot någon ”härlig”
doft av ruttet.

Asbaggar ingår i familjen skalbaggar med 175 arter i världen, varav 24
arter finns i Sverige. Flertalet av dessa är mellan 10 och 25 millimeter
långa och har tydlig antennklubba. Många arter lever i kadaver men
några är växtätare eller rovdjur och arten, Snäckätande asbagge,
”Phosphuga atrata”, är som namnet antyder specialiserad på att äta
snäckor.

Uppdraget är slutfört, de vindspridda fröna av bredkaveldunet är klara
att spridas av vinden till nya marker där dessa frön förhoppningsvis ska
gro och föra arten vidare.

Gyttrad röksvamp, ”Lycoperdon pyriforme”, är en buksvampsart i
basidiesvampsordningen ”Agaricales”. Svampen bildar 3–5 centimeter
höga och 2–3 centimeter breda, något päronformiga samt tätt gyttrade
fruktkroppar med smal fot. De unga fruktkropparna är vita och
finkorniga, de äldre gulbruna och släta.

Som ung har svampen vitt kött med mild smak och lukt, den är då
användbar som framför allt blandsvamp medan den som äldre får en
obehaglig lukt och gulnat kött, den kan eller ska då inte ätas.

Arten, som är allmän i hela Sverige, påträffas från juli till oktober på
murken ved och vid gamla stubbar och rötter.

Bilden visar några vackra aprikosfingersvampar, ”Clavulinopsis
luteoalba”. Fingersvampar är för övrigt en gemensam benämning på
flera släkten basidiesvampar. De växer på marken eller på multnande
stammar och andra multnande växtdelar. Deras fruktkroppar är
upprätta, oftast livligt färgade, köttiga eller sega, korall- eller
buskformiga samt relativt kortlivade. Basidierna, där sporerna bildas,
är långsmala och sitter jämnt fördelade utanpå fruktkropparna. Många
av arterna är nedbrytare, medan andra bildar mykorrhiza.

Bergsyrans blommor, ”Rumex acetosella”, frodas trots november och i
närbild är de mycket vackra. Växten har små, enkönade blommor i
kranslikt ordnade, mer eller mindre, rödaktiga knippen. Hon- och
hanblommor sitter på skilda plantor, de är med andra ord tvåbyggare.
Syror innehåller oxalsyra och flera arter har använts som spenat.

Oxalsyra är den enklaste organiska syran som innehåller två
hydroxigrupper eller karboxylgrupper och den är ett växtgift som även
finns i till exempel spenat, harsyra och rabarber.

Syran är giftig och frätande och kan orsaka njurskador om man får i
sig stora mängder. Därför ska man inte äta för mycket råa rabarber.
Men det går bra att äta rabarber tillsammans med mjölk eftersom
oxalsyran neutraliseras av den kalk som finns i mjölken.

Oxalsyra används bland annat för att framställa bläck och för att polera
metaller. Det används också vid färgning och tryckning.

Ännu okänd svamp, den har bukiga och urnupna skivor, svagt
rosabruntonade, en tydlig puckel på hatten och i övrigt sämskfärgad.
Den har ett kamlikt mönster runt hattkanten och en rak, trådig fot med
svagt gulvit färgton. Lukten och smaken var neutral, om Ni gör ett
smaktest av en okänd svamp ta endast en liten bit och smaka av längst
fram i munnen, glöm för all del sedan inte att spotta!

Jag gav upp och gick vidare och det är ingen slump att ”små bruna
svampar” brukar kallas ”trampsvamp”, man trampar helt enkelt ner
dem innan någon hinner fråga vad det är.

Om någon vet arten, ring!

Hårbjörnmossans röda sporkapslar fångar ens blick utmed de små
vägarna runt dammarna vid Skillingaryds dämme. Under vårens och
sommarens färgexplosion av blommor saknar man den inte men under
höstens grå dimmor är den en upplyftande färgklick.