Hösten vid Skillingaryds dämme

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Hösten vid Skillingaryds dämme, del 7

Hösten vid Skillingaryds dämme, del 7, en naturkrönika i 7 bilder om
en härlig promenad i ett soligt men ganska öde och tyst dämme där
rosor var växten för dagen.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i milda och blåsiga
november 2011.

Det kan tyckas något tokigt att fortsätta med ”Hösten-krönikor” såhär
en bit in i den första traditionella vintermånaden men faktum kvarstår,
ute är det i allra högsta grad fortfarande just höst. Hösten är, per
definition, övergångsårstiden mellan sommar och vinter i områden
med tempererat klimat eller polarklimat, dock saknas en internationell
definition men i Sverige avses den del av året då
dygnsmedeltemperaturen varaktigt sjunker under plus 10 °C men är
över 0 °C.

De tre första bilderna visar en vackert blommande nyponros, ”Rosa
dumalis”, som ingår i rossläktet ”Rosa” som i sin tur är ett växtsläkte
med cirka 200 arter spridda från subtropiska till kalltempererade
områden.  I Sverige finns följande arter vildväxande, daggros, filtros,
finnros, flikros, hartsros, hårig nyponros, hårig stenros, japansk
klätterros, kanelros, luddros, nyponros, pimpinellros, ryssros, stenros,
vresros, västkustros och åkerros samt äppelros. Endast nyponrosen och
vresrosen är dock funna vid Skillingaryds dämme, hittills.

I södra Europa kan man se stora fält med rosor som används till att
utvinna rosenolja från, vilket används inom parfymindustrin, och
rosenvatten, som troligen är historiens äldsta ansiktsvatten.

Kanderade rosenblad används till bakverk och som konfekt och
rosenblad används dessutom till vissa brännvinskryddningar och
likörer, till dekoration av maträtter, och till så kallade doftkrus. Under
medeltiden framställde munkar rosenhonung som användes både som
sötningsmedel och för att ”bota” lungsot.

Rosenolja användes för tusentals år sedan till balsamering, och
romarna smorde sig med denna för att hålla huden ung. Under
medeltiden trodde man att rosenolja kunde bota ögonsjukdomar och
under lång tid användes rosen av apotekare för dess antiseptiska
egenskaper.

Rosens nypon används också till matlagning och är mycket rika på C-
vitamin.

Innan vi fortsätter beskrivningen och historien kring de märkliga och
vackra rosorna vill jag att ni noterar den lilla spindeln, av okänd art,
som med hjälp av vinden har lyckats fästa en av sina klibbiga
spindeltrådar av olika starka proteiner i nyponrosens gröna blad från
sin sittplats på ett rött kronblad någon decimeter bort, eller är det tvärt
om, det vill säga, har spindeln med vindens hjälp låtits sig själv föras
från det gröna örtbladet till det röda kronbladet, hur som helst, båda
sätten fungerar och nu kan den starta konstruktionen av ett nytt
fångstnät.

I den kaldeiska staden Ur finns det första omnämnandet av rosor då
den sumeriske kungen Sargon av Akkad, även kallad Sargon den store,
2684-2630 före Kristus, sägs ha tagit med sig rosor från ett krig.

I Egypten finns ”Gallica”-rosor avbildade i en grav från 400-talet före
Kristus.

Enligt grekisk mytologi så skapades rosen av Adonis kärlek till
Afrodite och vid sin död ska han ha förvandlats till en röd ros. Därför
förknippas den röda rosen med kärlek. Afrodites son Eros gav en ros
till förtrolighetens och tysthetens gud Harpokrates, varför den senare
via Dionysoskulten, kom att uppfattas som en symbol för tystnadsplikt.

I antikens Rom firade man rosen under Rosalia-festen i maj då den
romerska aristokratin smyckade sig med rosenkransar och rosenblad
ströddes ut på marken framför någon som ärades.

Filosofen Konfucius, 551-479 före Kristus, berättar att den kinesiske
kejsaren hade 600 böcker om rosor i sitt bibliotek.

I Bibeln framgår att Jesus korsfästes med en törnekrona på huvudet
varför den röda rosen förknippas med Jesu blod. Kristendomens
biktstolar pryddes ofta av fembladiga rosor efter den romerska
traditionen att hänga en ros över dörren när de pågick ett hemligt eller
viktigt möte, varifrån uttrycket ”sub rosa”, det vill säga ”under
tystnadspliktens insegel” kommer.

Tidigt kom även rosen att förknippas med jungfru Maria som ofta
avbildas i en rosengård eller med en ros i handen och i en av de äldsta
Maria-hymnena liknas hon vid en vit ros utan törne.

Sarons ros anspelar på kvinnan i Höga visan, ”Grönskande är vårt
läger, cedrarna är bjälkar i vårt hus, cypresserna vårt tak. Jag är en
vildros på Sarons slätt, en lilja i dalen”.

Inom alkemin symboliserar den röda och den vita rosen de manliga
och de kvinnliga motsatserna, urämnena som ska förenas under den
alkemiska processen då guld skall bildas och slutligen har väl alla som
är födda ”för länge sedan” läst Astrid Lindgrens spännande böcker om
mästerdetektiven Kalle Blomkvist och kampen mellan den röda och
vita rosen.

Rosornas krig kallas inbördeskriget i England under åren 1455 till
1485 mellan husen York, ”Yorks vita ros” och Lancaster, ”Lancasters
röda ros”, efter deras heraldiska vapen, deras båda rosor ingår för
övrigt i Tudors vapen som symbol för ätternas förening i äktenskap.

Stiliserade rosor är vanliga inom heraldiken och har gett upphov till
bland andra släktnamnet ”Tre Rosor” men även i Martin Luthers sigill
ingick en ros.

Finlands vita ros är den förnämsta orden i Finland och en röd ros är
även Socialdemokratins symbol internationellt.

Rosen och korset tillsammans, det så kallade rosenkorset, var tecknet
för ett esoteriskt, evangeliskt kristet förbund under renässansen, ”De
vises kollegium”. Esoterisk är en term som används om en lära eller en
skrift som vänder sig till en mindre krets av invigda eller lärjungar
inom exempelvis en filosofisk skola eller ett ordenssällskap och
innehållet är ofta svårförståeligt för personer utanför en sådan krets.

Den kanske mest kända berättelsen där rosor spelar en avgörande roll
är förmodligen Törnrosa, där rosen framkommer i dess negativa aspekt
som taggig och otämjbar.

Den äldsta bevarade dikten som handlar om rosor är skriven av den
grekiska diktarinnan Sappho cirka 600 före Kristus. Från den grekiska
kulturen kommer flera dikter och legender om rosen såsom Anakreons
dikter och legender om drottningen Rhodante från Korint som
förvandlades till en ros när män blev för närgångna.

Rosen förekommer också ofta i julpsalmer genom att den symboliserar
jungfru Marias oskuld såsom ”Det är en ros utsprungen” och ”Maria
går i rosengård”. Romanen om Rosen av Guillaume de Lorris och Jean
de Meung är en av de mest berömda medeltida dikterna där rosen
symboliserar kärleken. I Dantes Divina Commedia kallas den
himmelska kärleken ”Rosa candida” och anspelar på den röda rosen
som Jesu blod.

Att rosor ofta uppkallas till ära åt någon person har William
Shakespeare spunnit vidare på i Romeo och Julia, där Julia sörjer sin
och Romeos släktfejd, ”O var nåt annat namn Vad är ett namn? Det vi
kallar ros Skulle ju dofta lika underbart Vad den än hette”. Även
Umberto Eco anspelar på detta i sin fantastiska roman ”Il Nome della
rosa”, på svenska ”Rosens namn”, för övrigt en av mina stora
läsupplevelser.

Nypon kallas skenfrukten hos ”Rosa”-arterna och den är vanligen röd
eller orange, men vissa ros-arter, till exempel pimpinellros, har
mörklila till svarta nypon. De egentliga frukterna är små borsthåriga,
stenhårda nötter som sitter inuti nyponen. Bilden visar nyponrosens
nypon.

Några ros-arter har nypon med ett mycket högt C-vitamininnehåll, det
kan finnas så mycket som mellan 1700 till 2000 milligram C-vitamin
per 100 gram torkade nypon. Som exempel kan det sägas att ett en
kopp nypon innehåller lika mycket C-vitamin som 35-40 apelsiner.
Nypon innehåller även karoten och är därför en källa till A-vitamin.
Plocka och använd nypon!

Nyponens köttiga väggar kan torkas sedan frukterna, vanligen kallade
fröna, rensats bort och kan användas till nyponsoppa och örtte. Färska
nypon kan användas till sylt, gelé och marmelad.

Nyponen sitter kvar även på vintern, de svartnar då men går
fortfarande att använda och alla sorters nypon ska gå att äta.
Kolhydrathalten är bara cirka 8 % och nypon betraktas som en av de
14 viktigaste vildväxterna i en överlevnadssituation.

Långt borta i fjärran sitter dämmets varfågel, ”Lanius excubitor
excubitor”, som är en art i fågelfamiljen törnskator. Den är
24-25 centimeter lång och har grå översida och vit undersida. Stjärt
och vingar är svarta med vita inslag, och ansiktet har svart mask. Arten
häckar i öppet landskap i stora delar av Eurasien, i Afrika söderut till
Sahelbältet och i Nordamerika. Den underart som finns i Sverige
häckar på kalhyggen, myrmarker och betesmarker i Norrland och
sällsynt även i sydliga landskap. Varfågel livnär sig av olika mindre
djur, bland annat småfåglar och smågnagare. Den drar söderut under
hösten och kan då ses i öppen terräng i stora delar av södra Sverige.

Bildens varfågel är av ”vår” underart ”Lanius excubitor excubitor”
men sällsynt dyker det upp andra underarter såsom ”Lanius excubitor
homeyeri” som häckar från Svarta havet österut till södra Uralbergen
och Altaj samt återfinns på stäpperna i västra Sibirien och i norra
Kazakstan. Sådana fåglar finns just nu, läs 2011-12-03, i Sörmland,
Dalarna och Småland samt på Gotland.

Även arten ökenvarfågeln, ”Lanius meridionalis meridionalis”, även
kallad Sydlig varfågel, har setts i vårt land då på Öland så sent som i
juli i år. Denna art förekommer i södra Europa, Norra Afrika och delar
av Asien och tidigare fördes den ofta som underart till den mycket
närbesläktade varfågeln. Dess taxonomi är för övrigt omdiskuterad och
olika auktoriteter förhåller sig olika till arten/taxonet.

En underart till ökenvarfågeln, som kallas stäppvarfågel, ”Lanius
meridionalis pallidirostris”, häckar från Iran till de torra
stäppområdena i västra Kina, i Xinjiang, Gansu och Ningsia. Den
övervintrar i tropiska Asien och i Östafrika och denna östliga art/taxon
behandlas av vissa auktoriteter som arten stäppvarfågel, ”Lanius
pallidirostris”, och även denna är sedd i Sverige, bland annat i
Värmland, så håll ögonen öppna för ”konstiga” varfåglar för kanske är
det en sällsynt gäst.

Sångsvanen, ”Cygnus cygnus”, är ungefär lika stor som knölsvanen,
”Cygnus olor”, med en längd på mellan 140 till 160 centimeter och ett
vingspann på 205 till 235 centimeter men trots detta framstår
sångsvanen som smäckrare än knölsvanen. Den håller oftare halsen rak
till skillnad från knölsvanens ibland s-formade halsföring. Den
triangelformade näbben, som är längre än knölsvanens, fortsätter ut
från den sluttande hjässan och ger huvudet ett mycket spetsigt
utseende. När den simmar håller den stjärten, som är kortare än
knölsvanens, nedsänkt horisontellt mot vattenytan.

Den adulta sångsvanen ter sig än vitare än knölsvanen och näbben är
mot näbbroten klart gult medan näbbspetsen och nederdelen av näbben
är svart, det gula når för övrigt nedanför näsborren. Den har dessutom
ett större gult fält på näbben än vad den hos oss sällsynta mindre
sångsvanen ”Cygnus columbianus” har. Denna lilla sångsvan ses
”endast” under sträcktider vår och höst.

De juvenila fåglarnas fjäderdräkt är gråbrunvita och näbben är svart
och vitgul med ett lite anstrykning av rosa. De anlägger vit fjäderdräkt
under sommaren av dess första levnadsår eller tidigt på våren under
dess andra levnadsår. Den isländska populationen vitnar oftare tidigare
än den fennoskandiska populationen, det vill säga vår.

Den kan utstöta ett högt, trumpetande läte, i grupper om tre eller fyra
toner när den flyger och ljudet från vingarna är ett tystlåtet svischande
till skillnad från knölsvanens kraftiga sjungande vingslagsljud.

Sångsvanen häckar i mindre vatten på tundra, på myrar och mossar och
i mindre sjöar ofta långt upp i norr. Boet är ofta oerhört stort, speciellt
på höjden, och det består av växtdelar som mest tas upp från
sjöbottnen. Den normala häckningstiden är i maj och juni men det
förekommer att den börjar häcka redan i mitten av april. Honan lägger
5 till 6 smörfärgade ägg och ruvar dessa i mellan 30 till 36 dygn.
Ungarna lämnar sedan boet efter bara några dygn men stannar hos
föräldrarna oftast minst två månader eller till och med fram till
föräldrarnas nästa häckning. Födan består av olika vattenväxter som
den med sin långa hals betar från sjöbotten.