Hylténs industrimuseum i Gnosjö

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Hylténs industrimuseum i Gnosjö

Hylténs industrimuseum i Gnosjö

Hylténs industrimuseum i Gnosjö, en tidskapsel där tiden stått stilla,
en natur- och kulturkrönika i 26 bilder om en tid som flytt.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, en vecka in i november
månad året 2014. Bilderna är klickbara.

 

Att träda in i J.E. Hylténs gamla verkstad är att göra en verklig
tidsresa, man känner historiens vingslag tydligare än på de flesta andra
liknande platser som jag besökt.

Markurells i Wadköping, Onedinlinjen med kapten James Onedin,
Röda rummet och Hemsöborna är ord och minnesbilder på böcker och
TV-serier som osökt kommer till mig när jag vandrar genom de i
tiden stoppade lokalerna.

Vattenkraften var den urkraft som drev utvecklingen under den tidiga
industrialiseringen innan elektriciteten tog över, i början även den
driven av det rinnande vattnets ständigt förnybara kraft.

De små gjutna järnskyltarna på tegelväggen säger ”Kulturhistoriskt
minnesmärke Skyddat enligt lag” samt ”Årets industriminne 2005
Svenska industriminnesföreningen”.

De gamla dörrarna är konstverk i sig själva, många är de händer som
slitig och slipat dess elegans, trots skylten är man välkommen in och
tas emot av kunniga och mycket trevliga guider.

Återvinning var ett ledord förr, inte minst hos J.E. Hylténs verkstad,
även det gamla kvarnhjulet är numera omgjort och återvunnit nu till
ett vackert och kraftfullt bord.

Hylténs metallindustri startades år 1874 av den mycket myndige
mannen på fotografiet Johan Edvard Hyltén. Johan Edvard föddes år
1852 och dog år 1934.

Han började i lokaler vid föräldrahemmet, men år 1914 flyttade han
industrin till dess nuvarande plats.

Johan Edvards båda söner, John som levde mellan åren 1892 till 1980
samt Paul som levde under åren 1895 till 1980 tog över företaget på
1920-talet och drev det fram till 1974 då de helt sonika låste dörren
och gick hem för att aldrig återkomma med produktion. Då hade inga
som helst moderniseringar av utrustning och lokaler skett sedan 1940-
talet.

Bilden visar fadern i mitten omgiven av sonen Paul till vänster och
sonen John till höger.

Här ser man kontoret med den gamla telefonen som Johan Edvard
Hyltén själv bekostade med ledningar och ledningsdragning, en
anslutning till kontoret och en anslutning till hemmet.

Tilläggas bör att allt detta fortfarande fungerar, jag provringde själv på
plats det gamla telefonnumret.

Kontoret var för övrigt en fantastisk tidsbubbla där man mycket
tydligt inandades tidigt 1900-tal och mellankrigstid.

Åldern till trots var det gamla kontoret ovanligt funktionellt och
arbetsmiljövänligt, här kunde man än idag sitta rätt när man utförden
sina kontorsgöromål.

Kikade man in bakom en spegel här på kontorsvåningen dolde sig ett
tapetmönster i solskyddat skick från 1920-talet.

Borta vid ritbordet har många kluriga idéer kommit fram och lika
många problem har lösts, för trots en bara 6-årig folkskola varannan
dag, det vill säga, 3-årig studietid har de kunniga människorna löst
mer eller mindre olösliga problem.

Någon av guiderna sa lite skämtsamt att deras utbildning var så kort
att de inte visste att vissa problem borde vara olösliga, därför löste de
dem!

Nu står det gamla skrället, sa den gamle mannen lite halvhögt för sig
själv när han vaknade mitt i natten av att ljudet från moraklockan borta
från hörnet saknades i sängkammaren.

Det var verkligen roligt mumlade den likaledes gamla frun något
yrvaket från sängen bredvid. Vill du att jag kommer över till dig, kära
du?

Nåväl vitsar och historier i all ära, klockan hör inte till
originalkontoret utan har skänkts och placerats här vid ett senare
tillfälle.

Ekonomiska som man var färdigmålades kontorsdörrarna endast på
utsidan, den sida som skulle synas utåt, insidan av samma dörr, som
man ser på bilden, blev bara grundmålad och med åren vackert
välsliten.

Denna kontorsdörr blev överhuvudtaget inte målad på insidan och är
nu ett vackert konstverk med stor patina.

Den skulle nog inbringa ett högt pris på en kvalitetauktion om dess
historia skrev ner och följde med. Jag hoppas dock att detta aldrig
händer.

Bilderna 14-17 visar hur man förbereder en sandgjutning som vid små
serier kan vara ett bra val eftersom verktygskostnaden, i detta fall
träformar, är relativt låg.

Sandgjutning passar bra till stora detaljer och detaljer som inte har
några större krav på ytfinish och används i första hand för som här
metall och ibland glas.

En modell av själva gjutgodset tillverkas i trä, aluminium eller stål
beroende på slitage och seriestorlek. Modellen läggs i en bädd av sand
som packas hårt och binds samman av ett bindemedel. Modellen tas
sedan bort för återanvändning och det bildade hålrummet fylls med
smält metall.

Eftersom verktygskostnaden är relativt liten lämpar sig sandgjutning
när man behöver tillverka mindre serier eller stora detaljer.

Då ytfinishen inte är optimal kan man ibland behöva någon form av
efterbehandling som till exempel blästring, polering och lackering.

Den fotbollsstora järnkulan på cirka 50 kilo användes till att packa
den, i detta fall, svarta gjutsanden runt träformen.

Gjutmetallen kallades för rödmetall eller rödgods, som var en
kopparlegering, mässing, för gjutgods, färgen är rödaktig på grund av
hög kopparhalt.

Sandformen består av hårt packad sand som binds samman av ett
bindemedel, vanligtvis någon form av olja.

Gjutformen är inte användbar till mer än en gjutning vid ett tillfälle
men sandmaterialet i själva gjutformen går att återvinna för att sedan
användas igen i skapandet av en ny form.

För att sandformen inte skall klibba fast i det original som ska
kopieras så används vanligtvis ett släppmedel som kallas nikt, eller
lämplig ersättare med liknande egenskaper.

Nikt är sporpulvret hos växtsläktet lummer, förr använt som bland
annat sårpuder och ”pilleromslag”. I folkmun kallas nikt ibland för
kärringkrut.

Lummer, på latin ”Lycopodium”, är ett släkte lummerväxter med
cirka 450 arter hemmahörande i framför allt tropiska trakter. Hos oss
finns arterna fjällummer, mattlummer, plattlummer, revlummer och
strandlummer.

Gjutsand är för övrigt en blandning av sand och bindemedel som
används vid gjutning av smälta metaller.

I gjutsanden formas ett hålrum av önskad form och storlek i vilken
den smälta metallen tillförs. Under själva användandet hålls
gjutsanden på plats i en så kallad gjutform och vanligen används
kvartssand i gjuterierna, men andra sandsorter kan förekomma såsom
olivin.

Kvartssand utvinns, tvättas och storleksklassificeras vid Vättern vid
Baskarp och vid Vänern vid Råda.

När sandformen lyfts av brättet har man skapat en halva av formen,
som man kan se på bilden och man fortsätter på samma sätt med
formens andra halva.

Sandformarna hålls fast i en ram som kallas formflaska och när man
har de båda formhalvorna är sandformen klar för gjutning.

Man häller i den smälta metallen och låter formen stå tills metallen har
stelnat. Då slås formen sönder till exempel på ett skakbord och för att
ytterligare rengöra gjutgodset kan det blästras till exempel i en
slungbläster.

Det är vanligt att gjutämnena grundmålas till exempel genom
doppmålning men eftersom gjutgodset kan innehålla gjutgrader som
kan behöva avlägsnas sker först en rensningsoperation där dessa
grader tas bort.

För att sandformen inte skall rasa sönder när man lyfter den, så kallad
släppning, från brättet förser man alltid sådana ytor med en så kallad
släppvinkel mot normalen till delningsplanet.

Normalen eller normalvektorn är en normal en linje som är vinkelrät
mot en annan linje, i detta fall gjutformen.

Den vinkel som behövs beror på metod, material och på om det är en
inneryta eller en ytteryta. För gjutning i hårda formar såsom
pressgjutning eller formsprutning behövs släppningen på grund av att
det gjutna materialet krymper under stelningsförloppet.

Släppningen behöver därför vara större på invändiga ytor eftersom
gjutgodset annars skulle krympa fast på formen.

För gjutning i bildens sandformar behövs släppvinkeln för att
kompensera för sandens bristande hållfasthet, en liten geometri,
släpplängd kräver en större släppvinkel för att inte sandformen skall
rasa sönder.

En väl använd arbetsbänk, där återanvändning var ett honnörsord. I
anslutning till skruvstycket och mässingsstången sitter en utsliten
gammal fil påskruvad.

Denna numera tandlösa fil har avhärdats och fyra hål har borrats, tre i en
triangel och ett i mitten av dessa triangelhål.

Detta gängades sedan samt återhärdades och vips hade man fått ett
”nytt” gängsnitt.

Det mer än hundraåriga kraftverket ger belysning och kraft till
axelledningarna och dessa driver i sin tur ett 35-tal maskiner. Inga
maskiner, verktyg eller utrustning har flyttats hit, utan verkstaden är
intakt som metallindustrin var på 1930-talet.

Ett besök på Hylténs industrimuseum är med andra som att träda in i
en tidsbubbla där en metallfabrik, stått stilla i 80 år.

Anläggningen drivs med ett eget kraftverk från slutet av 1890-talet
och här tillverkas än idag skolklockor, skeppsklockor, mortlar,
klädhängare och smycken till försäljning i museibutiken och i Gnosjö
turistinformation.

Remdriften, från taket ner till maskinerna, är från år 1914 och driver
fortfarande alla maskiner, det egna kraftverket ger fortfarande
likströmmen.

Allt fungerar än idag, mätdonen, svarvarna och borrmaskinerna. En av
svarvarna är ett hemmabygge, tillverkad av ägarna på plats i fabriken
på 1920-talet och än idag fungerar den friktionsfritt, nu snurrar den för
museets guider som svarvar skolklockor till försäljning.

När samtliga maskiner är i drift är ljudet av snurrande remmar och
skarande bearbetning öronbedövande, så här i efterhand måste man
väl ändå få säga, ”vilken förfärlig arbetsmiljö”.

Detta är en komplett metallfabrik och samtidigt ett levande museum
med bland annat ett gjuteri, en smedja och en mekanisk verkstad som
var i drift under åren 1874-1974, det vill säga ett sekel.

Man fascineras verkligen av uppfinningsrikedomen samt av
verktygens precision och kvalitet. En historia från guiderna säger att
en försäljare för någon precisionsmaskin för länge sedan skulle haft
argumentet att hans maskin minsann kunde arbeta med en
noggrannhet om fem hundradelar av en millimeter.

Man blev inte svaret skyldigt till försäljaren, ”Här tillverkar vi inte
med tolerans, här tillverkar vi precist”.

Bilden visar en vakuumsugspump till toaletter i U-båtar, pumpa på
handtaget och ett undertryck skapas i hålet till vänster som suger ner
och ”för bort såväl stort som smått”, själva toalettstolen saknas dock
här.

Redan när verksamheten i Hylténs fabrik upphörde år 1974 stod det
klart att fabriken hade ett stort kulturhistoriskt värde. Kommunen,
länsmuseet och Riksantikvarieämbetet hade då redan inlett
överläggningarna om hur den skulle kunna bevaras för framtiden.

Fabriken dokumenterades år 1974, medan tillverkningen fortfarande
pågick och Gnosjö kommun förvärvade anläggningen två år senare år
1976, och lämnade året därpå, år 1977, över den till den nybildade
Stiftelsen J E Hylténs Metallvarufabrik, som sedan dess är ägare och
huvudman.

Förutom kommunen och länsmuseet ingår i styrelsen representanter
för Gnosjö Industriförening, Metalls lokalavdelning samt Gnosjö
Hembygdskrets.

När Hylténs förklarades som byggnadsminne år 1978 blev det ett av
de första lagskyddade industriminnena i landet.

Byggnadsminnet omfattar sammanlagt 13 byggnader, centralpunkt
utgör den karaktärsfulla verkstadsbyggnaden av tegel, som uppfördes
år 1917 efter ritningar av grundaren John Edvard Hyltén.

I den övre våningen står kontoret med ritbord och skrivpulpet precis
som den dag då fabriken stängdes.

Föremålen på bilden tillverkas fortfarande än idag och är till
försäljning för besökaren, själv äger jag både en skolklocka och ett par
bokstöd som verkligen pryder sin plats i det Damberg-Bloménska
hemmet.

Bilden visar ett axplock ur det digra sortiment av gjutna artiklar som
tillverkats under de hundra åren och som mest jobbade här ett 40-tal
anställda.

Stockholmsutställningen 1897, den Allmänna konst- och
industriutställningen på Djurgården i Stockholm år 1897 var en
storslagen utställning över vad Sveriges och Norges, som var i union
då, industrialism kunde åstadkomma.

Den anordnades av dåvarande kronprins Gustaf, senare kung Gustaf
V, med anledning av kung Oscar II:s 25-årsjubileum som regent.

Här deltog Hylténs Metallvarufabrik tillsammas med ett antal andra
företag från Gnosjöområdet.

Denna egenhändigt tillverkade utställningsmonter stod uppställd på
bästa plats i foajén under Stockholmsutställningen 1897 därför att den
var för stor för den ursprungliga platsen, i skymundan, längre in i
utställningslokalen.

Den rönte stor uppmärksamhet för sina artiklar och för dess
genomtänkta och kluriga lösningar.

På Hylténs industrimuseum ligger måhända dammet i stora
”Damberg” på sina ställen men inte för att det här är ett insomnat hus,
tvärtom, tiden har fått stå stilla och skinande rent har här aldrig varit,
men Hylténs metallindustri sjuder fortfarande av aktiviteter och
engagemang, det kan jag skriva under på.

På återseende!