I Apladalen i Värnamo

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Apladalen i Värnamo.

I Apladalen i Värnamo

I Apladalen i Värnamo och vid Folkets park i Värnamo, en
naturkrönika i 8 bilder, sedd genom en mobiltelefonkamera en regnig
och ruskig dag i oktober.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd.

Begreppet ”I Apladalen i Värnamo” kan inte nog överskattas som en
idyllisk och vacker devis och beskrivning av den i år 90-åriga staden
Värnamo. Denna fantastiska stadspark med så stora natur- och
kulturvärden är sannerligen något staden och dess invånare ska vara
stolta över och verkligen försöka att bevara i nuvarande skick till
kommande generationer.

”Vid Värnamo på marknaden
en aftonstund det var,
då Per och Kersti bytte ring
som troget fästepar.”

Så låter inledningen till ”På Värnamo marknad”, ur Svenska bilder, år
1880 av Carl Snoilsky.

Koralltickan bredvid den gamla eklågan strax norr om Per och Kersti
behagade visa sig i år efter några års frånvaro vilket var mycket
trevligt.

Korallticka, ”Grifola frondosa”, orsakar vitröta och växer på begravda
rötter av ek precis som på bilden. Den är buskformad, många fötter
med tillhörande hatt växer ut från en centralt belägen rot.

Hattfärgen på unga koralltickor är mörkbrun till svart medan de på
äldre exemplar är sämskskinnsfärgad, rörlagret och foten har vit färg.
Koralltickan kan bli mycket stor och det finns uppgifter om ett
exemplar som vägde 14 kg. I USA odlas koralltickan och där kallas
den ”Hen of the woods”, ungefär skogshöna eller ”The dancing
mushroom”, ungefär den dansande svampen. Substratet som man odlar
koralltickan på är plastkorvar fyllda med sågspån. Koralltickan ska
vara ganska välsmakande, och med tanke på storleken räcker det att
plocka en svamp om året för att fylla frysen men låt den stå kvar för
den är alldeles för ovanlig och rar för att plocka!

Lika osäkert som det är om koralltickan ska visa sig år från år lika
säkert är det att den ludna vitriskan, ”Lactarius bertillonii”, kommer
åter. Den är ingen matsvamp då det är svårt att bli av med den skarpa
smaken. Växtplatsen är som vanligt alldeles invid koralltickan ovan.

Jag är faktiskt lite osäker på arttillhörighet, för svamparna sitter högt
upp i eken invid järnvägsbron, men visst är det två oxtungssvampar,
”Fistulína hepática” trots att de enligt litteraturen egentligen sitter ”för
högt”. Dessa är arter i basidiesvampsordningen ”Agaricáles” och har
halvcirkelformiga, köttiga och saftiga fruktkroppar som blir 10 till 20
centimeter breda och 2 till 7 centimeter tjocka och kan väga flera
kilogram. Ovansidan är köttröd till brunröd och klibbig medan
undersidan bär ett tjockt till en början nästan vitt, senare rödbrunt
rörlager. Fruktkroppen är otroligt lik tungan hos en oxe genom sin
konsistens och färg samt genom att köttet ser ut att innehålla
muskeltrådar. Dessutom känns undersidans rörlager som
tungpapiller och svampen innehåller också en blodröd vätska.
Matvärdet hos denna art ses som ganska lågt i Sverige, men den
uppskattas av vissa. Lägg den i så fall i blöt i mjölk, skuren i
centimetertjocka skivor över natten, stek den sedan tillsammans med
lök. Svampen har då ett tuggmotstånd som mycket påminner om kött.
Men som jag sa om koralltickan, låt den vara, den är alldeles för
ovanlig och rar för att ätas.

Oxtungssvamp parasiterar på ekar och orsakar brunröta i kärnveden.
Den växer särskilt på äldre ekar under sensommar och höst och
förekommer mindre allmänt i Syd- och Mellansverige. Unga exemplar
är, som sagt, ätliga efter det att garvämnena vattnats ur med hjälp av
mjölk.

En mycket dålig bild på en vitgul flugsvamp, ”Amanita citrina”, som
är den äggliknande tingesten i mitten av bilden om Ni undrar.
Svampen är en art i familjen ”Amanitaceae” och tillhör sålunda släktet
flugsvampar. I äldre svamplitteratur räknades den faktiskt ofta till
samma art som den dödliga lömska flugsvampen, ”Amanita
phalloides”. Vitgul flugsvamp har tidigare haft det vetenskapliga
namnet, ”Amanita mappa”. Svampen växer på marken i sur jord i löv-
och barrskogar i Europa, Nordamerika och ”I Apladalen i Värnamo”.

Fruktkropparna hos den vitgula flugsvampen kommer upp från
sommaren till hösten och blir oftast 6 till 12 centimeter höga med en
fotdiameter på 1 centimeter och en hattdiameter på 5 till 10 centimeter.
Foten har såväl ring som strumpa och är uppsvälld vid basen. Ringen
är oftast hängande och är vit till ljusgul. Hatten är oftast ljust gul, därav
artnamnet ”citrina”, som syftar på citroner, men den kan även vara vit
eller åt det gulgröna hållet. Skivorna sitter tätt och är vita till ljusgula
medan porerna har en rundad form och mäter cirka 9,5 gånger 7,5
mikrometer. Sporerna är vita och amyloida, det vill säga de färgas blå
av jodlösning. Hattens hud har lösa hylleplättar eller i vardagsspråk
prickar som är vita till beiga och hattformen är platt till välvd. Arten
har till stor del samma habitat, växtmiljö som lömsk flugsvamp och
förväxlas ofta med den, liksom med vit flugsvamp, ”Amanita virosa”,
och gul flugsvamp, ”Amanita gemmata”. Den vitgula flugsvampen på
bilden känns dock igen på sin säregna doft, som brukar jämföras med
en potatiskällare eller rå potatis. Den bildar mykorrhiza med flera
olika trädarter, men fungerar bäst ihop med bok. Träden i den
omedelbara närheten av bildens vitgula flugsvamp var ek, tall och
några meter bort, invid ån, växte klibbal.

Vitgul flugsvamp är inte dödligt giftig som till exempel vit eller lömsk
flugsvamp. Däremot producerar den bufotenin, C12H16N2O, som är
en hallucinogen substans som kan utvinnas ur ett flertal olika naturliga
källor bland växter och djur, men som också kan framställas syntetiskt.
Ämnets namn kommer från det latinska namnet för padda, ”Bufo
bufo”, för hos paddor utsöndras just ett giftigt mjölkaktigt sekret från
körtlarna i rygghuden som innehåller ämnet bufotenin och kanske var
det inte så konstigt om kvinnorna såg sin drömprins efter det att de
”pussat” ett antal paddor, om vi ska relatera till sagornas och myternas
värld.

Bilden visar en frostnupen blomkålssvamp eller krusig
blomkålssvamp, Sparássis críspa, invid en av de stora och gamla
tallarna i Folkets park. Folkets park är för övrigt en fantastisk natur-
och kulturmiljö med mängder med intressant flora, svampar
inkluderade. Här växer också den vackert gula riddarmusseronen
tillsammans med örtaggsvamp och bildens blomkålssvamp. Svampen
på bilden är en basidiesvamp och ingår i ordningen ”Polyporáles” samt
bildar mycket stora fruktkroppar, mellan 10 till 40 centimeter breda
och upp till 30 centimeter höga med en vikt på upp till 14 kg. Som ung
är svampen vit för att senare bli gräddfärgad och så småningom brun.
Fruktkroppen består av starkt krusiga, cirka 2 centimeter breda och
tillplattade grenar. Foten, som förblir mer eller mindre underjordisk, är
4 till 8 centimeter lång och ganska tjock. Svampens kött är något
broskartat och smaken är mild medan lukten erinrar om tallbarrsolja.

Blomkålssvampen, eller den krusiga blomkålssvampen, som
parasiterar på tallar och även växer på tallstubbar, orsakar brunröta.
Den förekommer mindre allmänt om hösten i södra och mellersta
Sverige och anses som en utmärkt matsvamp men svårrensad.
Egentligen finns det bara en förväxlingssvamp och det är den mycket
sällsynta slätbladiga blomkålssvampen, ”Sparassis laminosa”, som inte
har krusiga utan raka, skivlika och uppåtriktade grenar. Denna växer
dessutom inte vid tall utan föredrar lövträd och då främst ek. Den
slätbladiga blomkålssvampen går också att äta, men eftersom denna är
så sällsynt så bör man låta den stå kvar i skogen och/men vad jag
förstår är den bara hittad sällsynt i Skåne så chansen att finna den här
på sydsvenska höglandet är väl mycket liten.

Skrivet av Erik Bunnstad