Publicerat: 22 april 2012 00:01

I den varma sanden

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt ljungheden.

I den varma sanden

I den varma sanden, en naturkrönika i 9 bilder från ljungheden på
Skillingaryds skjutfält bland annat om insekter som vaknat i den något
värmande vårsolen.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i påsktid 2012.

Den nya svenska stridsflygplansprototypen GÅSEN 40, som under
slutet av det 21:a århundrandet succesivt ska ersätta nuvarande JAS 39
Gripen, har i hemlighet testats på ljungheden på Skillingaryds skjutfält.
GÅSEN är för övrigt en förkortning av Galen Åskmullrande Superdyr
Eldsprutande Nemesis och blir det senaste stridssystemet i raden av
lång svensk flygplanstradition. Givetvis är det som vanligt SAAB:s
ingenjörer som står för konstruktionen av det ännu topphemliga
projektet bestående av idel amerikansk och engelsk teknologi.

Nemesis är straffets och vedergällningens gudinna i grekisk mytologi.
Hon är en hämnande rättvisegudinna, och straffade särskilt
människorna för övermod, hybris, gentemot gudarna. Nemesis är hård
men rättvis, och ser till alla tings mått. Nemesis var enligt Hesiodos
dotter till Okeanos, världshavet, och Nyx, natten. Hennes främsta
tempel fanns i Rhamnous, norr om Marathon, där hon dyrkades på
liknande sätt som Artemis och Afrodite.

Nemesis åkte för övrigt i en vagn dragen av gripar, det vill säga lejon med
örnhuvuden, så flygplansnamnet Nemesis är väl valt och följaktligen
det logiska namnet på stridsflygplanet eftersom föregångaren hette just
Gripen.

Bilden visar ett videsandbi, ”Andrena clarkella”, som satt i den relativt
varma sanden på nordöstra delen av ljungheden, inte långt från
silversandbi-lokalen. Dessa solitära sandbin är svåra att artbestämma i
fält då särskiljande drag bland annat är framvingarnas cubitalfält,
vingmönster av ribbor och fält, samt tungans form som kan vara allt
mellan kort och bred till spetsig och lång. Så här tidigt på våren flyger
dock bara ett mindre antal arter sandbin vilket gör det hela lite lättare.

Sandbin, på bilden exemplifierat av videsandbiet, har vanligtvis en
längd på mellan 4 till 20 millimeter vilket är en stor skillnad mellan de
olika arterna. Dessa arter lever solitärt och gräver sina bon i sandig
mark på soliga ställen, så ljungheden på Skillingaryds skjutfält är
sålunda en perfekt biotop.

Videsandbiet lever liksom andra bin av pollen och nektar och är ofta
specialiserade på ett fåtal blomarter, framför allt sälg och maskrosor.
Flygtiden är, som sagt, för det mesta tidigt på våren, bilden är tagen en
kall och blåsig dag den 5 april 2012, precis en vecka efter att den första
sommaren lämnat oss.

Även en och annan brun sandjägare, ”Cicindela hybrida”, har vaknat i
kylan och blåsten, dessa vanligtvis snabba och rörliga skalbaggar i
familjen jordlöpare, var nu beskedligt långsamma. Den bruna
sandjägaren är ganska lik skogssandjägaren, ”Cicindela sylvatica”,
men den senare är mörkare och något större medan de gula fläckarna
är klart mindre.

Över den lilla talldungen i ljunghedens nordöstra hörn, inte långt från
Älgaberget, seglar ett par ormvråkar, ”Buteo buteo”, och kanske kan
de få ro till att häcka. Jag håller i alla fall mina tummar!

Ormvråken föredrar skogens randområden, alltså skog som gränsar till
exempelvis åkrar, sjöar, hyggen och, eller, myrar. Vanligast
förekommer ormvråken i ett uppbrutet landskap med spridda
träddungar, ganska precis den biotop som finns här på ljungheden på
Skillingaryds skjutfält.

Bilden visar en vargspindel som ingår i familjen ”Lycosidae”, och
kanske är det en ängsvargspindel ”Pardosa amentata”, hur som helst,
den sprang raskt omkring i de krevadgropar med blottad sand som
finns på ljungheden.

Vargspindlar, kallas även för jaktspindlar, är en familj bland
spindlarna, som inte fångar sina byten med hjälp av spindelnät. Dessa
spindlar har en god syn för att vara just spindlar och jagar ifatt sina
byten. Vissa vargspindlar kallas på italienska tarantula eller
tarantelspindlar.

Avslutningsbildens enbjörnmossor, ”Polytrichum juniperinum”, är en
vacker mossart i klassen bladmossor och som växer rikligt på
ljungheden. Det är en 5-10 centimeter hög art, som bildar glesa tuvor.
Bladen är styva, blågröna och helbräddade med hinnlika, invikta kanter
och rödbrun spets och liknar enens barr.

Arten är tvåbyggare och har särskilda honplantor, med obetydliga
toppställda honorgan, och hanplantor med stora hanorgan i toppställda
rödbruna skålliknande bildningar. Arten är allmän i Sverige och växer
på magra, torra platser, som till exempel hedmark som på bilden, berg,
grus och sanddyner.

I den varma sanden, en naturkrönika i 9 bilder från ljungheden på Skillingaryds skjutfält bland annat om insekter som vaknat i den något värmande vårsolen.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i påsktid 2012.

Den nya svenska stridsflygplansprototypen GÅSEN 40, som under slutet av det 21:a århundrandet succesivt ska ersätta nuvarande JAS 39 Gripen, har i hemlighet testats på ljungheden på Skillingaryds skjutfält. GÅSEN är för övrigt en förkortning av Galen Åskmullrande Superdyr Eldsprutande Nemesis och blir det senaste stridssystemet i raden av lång svensk flygplanstradition. Givetvis är det som vanligt SAAB:s ingenjörer som står för konstruktionen av det ännu topphemliga projektet bestående av idel amerikansk och engelsk teknologi.

Nemesis är straffets och vedergällningens gudinna i grekisk mytologi. Hon är en hämnande rättvisegudinna, och straffade särskilt människorna för övermod, hybris, gentemot gudarna. Nemesis är hård men rättvis, och ser till alla tings mått. Nemesis var enligt Hesiodos dotter till Okeanos, världshavet, och Nyx, natten. Hennes främsta tempel fanns i Rhamnous, norr om Marathon, där hon dyrkades på liknande sätt som Artemis och Afrodite.

Nemesis åkte för övrigt i en vagn dragen av gripar och lejon med örnhuvuden så flygplansnamnet Nemesis är väl valt och följaktligen det logiska namnet på stridsflygplanet eftersom föregångaren hette just Gripen.

Bilden visar ett videsandbi, ”Andrena clarkella”, som satt i den relativt varma sanden på nordöstra delen av ljungheden, inte långt från silversandbi-lokalen. Dessa solitära sandbin är svåra att artbestämma i fält då särskiljande drag bland annat är framvingarnas cubitalfält, vingmönster av ribbor och fält, samt tungans form som kan vara allt mellan kort och bred till spetsig och lång. Så här tidigt på våren flyger dock bara ett mindre antal arter sandbin vilket gör det hela lite lättare.

Sandbin, på bilden exemplifierat av videsandbiet, har vanligtvis en längd på mellan 4 till 20 millimeter vilket är en stor skillnad mellan de olika arterna. Dessa arter lever solitärt och gräver sina bon i sandig mark på soliga ställen, så ljungheden på Skillingaryds skjutfält är sålunda en perfekt biotop.

Videsandbiet lever liksom andra bin av pollen och nektar och är ofta specialiserade på ett fåtal blomarter, framför allt sälg och maskrosor. Flygtiden är, som sagt, för det mesta tidigt på våren, bilden är tagen en kall och blåsig dag den 5 april 2012, precis en vecka efter att den första sommaren lämnat oss.

Även en och annan brun sandjägare, ”Cicindela hybrida”, har vaknat i kylan och blåsten, dessa vanligtvis snabba och rörliga skalbaggar i familjen jordlöpare, var nu beskedligt långsamma. Den bruna sandjägaren är ganska lik skogssandjägaren, ”Cicindela sylvatica”, men den senare är mörkare och något större medan de gula fläckarna är klart mindre.

Över den lilla talldungen i ljunghedens nordöstra hörn, inte långt från Älgaberget, seglar ett par ormvråkar, ”Buteo buteo”, och kanske kan de få ro till att häcka. Jag håller i alla fall mina tummar!

Ormvråken föredrar skogens randområden, alltså skog som gränsar till exempelvis åkrar, sjöar, hyggen och, eller, myrar. Vanligast förekommer ormvråken i ett uppbrutet landskap med spridda träddungar, ganska precis biotop som här på ljungheden på Skillingaryds skjutfält.

Bilden visar en vargspindel som ingår i familjen ”Lycosidae”, och kanske är det en ängsvargspindel ”Pardosa amentata”, hur som helst, den sprang raskt omkring i de krevadgropar med blottad sand som finns på ljungheden.

Vargspindlar, kallas även för jaktspindlar, är en familj bland spindlarna, som inte fångar sina byten med hjälp av spindelnät. Dessa spindlar har en god syn för att vara just spindlar och jagar ifatt sina byten. Vissa vargspindlar kallas på italienska tarantula eller tarantelspindlar.

Avslutningsbildens enbjörnmossor, ”Polytrichum juniperinum”, är en vacker mossart i klassen bladmossor och som växer rikligt på ljungheden. Det är en 5-10 centimeter hög art, som bildar glesa tuvor. Bladen är styva, blågröna och helbräddade med hinnlika, invikta kanter och rödbrun spets och liknar enens barr.

Arten är tvåbyggare och har särskilda honplantor, med obetydliga toppställda honorgan, och hanplantor med stora hanorgan i toppställda rödbruna skålliknande bildningar. Arten är allmän i Sverige och växer på magra, torra platser, som till exempel hedmark som på bilden, berg, grus och sanddyner.