I en glänta i den Småländska storskogen

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Grytås.

I en glänta i den Småländska storskogen,
del 5, Grytås

I en glänta i den Småländska storskogen, del 5, Grytås, en pärla invid
Österåns strandängar några kilometer väster om Skillingaryd, en
naturkrönika i 26 bilder om smålandsbönders odlingsmöda och mulens
marker, en förutsättning för rik biologisk mångfald.

Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i början av juli 2011.

Vi börjar vid ett flyttblock från den senaste istiden ety i dess skugga
växer den rara rylen, ”Chimaphila umbellata”, för övrigt den enda
växtplats jag känner till och hittar till i våra trakter.

”En skön, ständigt grönskande Buskvext, befintlig, ehuru icke allmän,
på uråldriga, skuggrika Tallhedar, ihop med Lingonriset, som den i
anseende till bladen mycket liknar. Mot slutet af Juli och i början af
Augusti månader visa sig de hvita, rödletta blommorna, i flock
sittande, lutande mot marken, från toppen af de ensamma, odelta
blomstjelkarna.”

Conrad Quensel i andra upplagan av ”Svensk Botanik I” av J. W.
Palmstruch år 1815.

Conrad Quensel föddes den 10 december år 1767 i Ausås och dog den
22 augusti år 1806 på Karlbergs slott. Han var en svensk naturforskare
och skrev bland annat texten till J. W. Palmstruchs ”Svensk botanik”.

Conrad Quensel var son till Ulrika Benedikta Billberg och
kyrkoherden i Ausås och rektorn vid Malmö skola, Jacob Quensel,
som var känd för sina kunskaper i naturalhistorien och en aktiv
herrnhutist.

Herrnhutismen är en religiös, kristen rörelse som uppstod kring greve
Nikolaus Ludwig von Zinzendorfs, 1700-1760, gods Berthelsdorf i
staden Herrnhut i Oberlausitz, idag i tyska delstaten Sachsen.
Farfadern var astronomen Conrad Quensel. Det viktiga för
herrnhutismen är varken rätt lära eller rätt ordning för omvändelsen,
utan istället det rätta hjärteförhållandet till Jesus.

Quensel blev student i Lund år 1783, filosofie magister där år 1787 och
företog år 1789 en resa till Lappland, varifrån han beskrev flera nya
insekter. Han blev år 1791 amanuens vid Botaniska trädgården i
Uppsala, medicine doktor där år 1797, intendent för
Vetenskapsakademins naturaliekabinett, nuvarande Naturhistoriska
riksmuseet, år 1798, lärare i kemi och naturalhistoria vid
krigsakademien på Karlberg samma år och titulär professor i
naturalhistoria och farmaci år 1805.

Quensel författade största delen av texten till de fyra första banden av
Johan Wilhelm Palmstruchs planschverk ”Svensk botanik” som utkom
mellan åren 1802-1843 och till första banden av ”Svensk zoologi” år
1806.

Johan Wilhelm Palmstruch var son till majoren Urban Reinhold
Palmstruch och Ulrica Sparfvenfelt, vars mor var grevinnan Christina
Johanna Lillienstedt.

Palmstruch inträdde i militären, såsom det anstod dåtidens unga
adelsmän, blev år 1786 fänrik vid arméns flotta, deltog i 1788-90 års
krig och var år 1791 överste Rosenstein följaktig på dennes
beskickning till Marocko. Han blev år 1793 kapten i armén och år
1796 ryttmästare vid Adelsfanan. Mellan åren 1797 och 1798 var
Palmstruch lärare vid Fribyggarordens lyceum, gymnasium, och
ägnade sig sedan ett par år åt lantbruk.

Slutligen började han det stora företag, vid vilket hans namn är fäst,
nämligen planschverket ”Svensk botanik”, som började utges år 1802
och på vilket han fick kungligt privilegium. Figurerna tecknade
Palmstruch själv, vanligtvis efter naturen, och gravyren utfördes i
början av major K. V. Venus, sedan dels av Palmstruch, dels av Johan
Gustaf Ruckman. Texten skrevs av Conrad Quensel och efter dennes
död år 1806 av Olof Swartz, som från början haft inseende över verket
på uppdrag av Kungliga Vetenskapsakademien. Endast sju band av
”Svensk botanik” var fullbordade vid Palmstruchs död och verket
övertogs då av Gustav Johan Billberg och såldes sedan av denne till
svenska staten, som genom Kungliga Vetenskapsakademin fortsatte
dess utgivande och avslutade det med 11:e bandets 10:e häfte, som
utkom år 1843. Gustaf Johan Billberg, född 14 juni 1772 i Karlskrona
och död 26 november 1844 i Stockholm, var en svensk jurist, zoolog
och botaniker.

Den lilla rödrosa rylen är ett vintergrönt ris, till förväxling likt lingon,
med platta läderartade blad och rödrosa blommor i en flocklik
blomställning. Bladen sitter samlade i kransar och är glänsande gröna
och har grovsågad kant, åtminstone i den yttre delen.

Rylen blommar i juli och augusti med rödrosa blommor som sitter få
tillsammans i en långskaftad blomställning, vid besökstillfället fanns
där mer än hundra bladrosetter och mer än femtio av dessa blommar,
dock ännu ej utslagna.

Rylen är sällsynt och förekommer bara sparsamt i barrskogar i södra
och mellersta Sverige, gärna på tallhedar samt på något sandig mark,
vilket i princip stämmer här i trakten av Grytås.

En dekokt på rylens blad ansågs förr vara verksam mot reumatisk värk
och C. F. Nyman skriver år 1868 att skulle dess ”kraft och verkan
ytterligare bestyrkas, är det verkligen stor skada att den förekommer så
sparsamt att t. o. m. botanisten i allmänhet måste räkna växten till de
sällsyntare”.     I Östergötland hade den fordom, tack vare ovan
skrivna, namnet ”statt upp och gack”.

PS! Lägg märke till de små mätarlarverna som ”mäter” sig fram på
blomstänglarna!

Tidigare ingick rylen i familjen ”Pyrolaceae”, men denna familj ingår
numera i ljungväxterna. Familjen ljungväxter har omkring 100 släkten
och 3400 arter. Ljungväxter finns över hela världen, men förekommer
främst i tempererade och arktiska områden.

Förut fördes, som sagt, flera av de hundra släktena till egna familjer,
men nya forskningsrön har visat att dessa familjer, bland annat
”Pyrolaceae”, ”Monotropaceae” och ”Empetraceae”, bör inordnas i
familjen ”Ericaceae”.

Tillsammans med rylen växte ett stort antal grönpyrolor, ”Pyrola
chlorantha”, men tyvärr var alla utom en överblommade. Grönpyrolan
är en flerårig ört med bladlös stängel och en basal bladrosett. Bladen är
läderartade och har en ganska liten rund, mörkgrön bladskiva och ett
långt rödaktigt bladskaft.

Grönpyrolan blommar i juni-juli med grönaktiga blommor som sitter i
en gles, vanligen fåblommig klase. Detta var den enda
grönpyrolablomma på platsen som fortfarande var i blom, ibland ska
man ha lite tur vilket jag tyvärr inte hade med rylen som bara var i
knopp.

Blommorna är öppna med breda foderflikar och grönaktiga kronblad,
precis som min bild visar, samt ett böjt grönaktigt eller rödaktigt stift.
Dess grönaktiga blommor, mörkgröna läderartade blad och rödaktiga
bladskaft gör den mycket karaktäristisk.

Grönpyrolan är ganska vanlig i hela landet utom längst i norr och den
växer i ganska torra, äldre barrskogar, gärna på rikare mark. Arten
beskrevs första gången av Swartz år 1810, men grönpyrolan finns
omnämnd från Uppland redan av Celsius år 1732.

Grönpyrolans latinska artnamn ”chlorantha” betyder just grönblommig
och kommer av grekiskans ”chloros” för grön och ”anthos” för
blomma, med andra ord, grönblommig.

I vägkanten alldeles norr om byn Grytås växer ett frodigt bestånd av
den sällsynta mästerroten, ”Peucedanum ostruthium”, som är en
medelstor, flerårig ört med grov krypande jordstam och aromatisk lukt.
Bladen är skaftade med bred tredelad bladskiva som har nästan
oskaftade, breda och grunt tredelade småblad med sågad kant.

”Färska bladen krossade med litet Salt och Ätticka nyttjas til omslag
emot kalla Halsswulster. Torrkade roten nyttjas af allmoge at tugga
emot Kolik och Moderpassion, äfwen som den stött och sicktad til
pulwer gifwes til en Thesked mer eller mindre efter åldren et par
gånger om dagen för Maskar hos Barn. Boskapsläkare nyttja den på
sine ställen mycket både för Hästar och Kor, när ätlusten utan
medföljande Feber är minskad…

…Roten uptages om wåren, renas från mull och yttersta ändarne,
afsköljes hastigt i kalt watten, upträdes på trådar, och hänges fritt i
winden utan Sol at wäl torka.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ”, av A. J. Retzius år 1806.

Mästerroten blommar sällan och växer ofta i rent vegetativa bestånd,
dock inte här i Grytås sommaren 2011. Blomningstiden infaller i juli-
augusti och blommorna är vita samt sitter i svagt välvda flockar som
vanligen saknar allmänt svepe, men som har enskilda svepen av
mycket smala blad. Mästerroten förekommer sällsynt från Skåne till
Dalarna och är en mellaneuropeisk art som förr odlades som
medicinalväxt och därför vanligen påträffas kvarstående vid
bondgårdar och fäbodar.

Frukten hos mästerroten är rundat elliptisk med nästan slät yta och
breda vinglika kantlister, precis som min bild visar. Mästerroten
användes i äldre tid inom folkmedicinen. Den ingick i farmakopén och
dess jordstam såldes på apoteken under namnet ”Radix ostruthii” eller
”Rhizoma imperatoriae”.

Mästerroten ansågs ha undergörande egenskaper och kallades ett
”remedium divinum” som betyder ”gudomligt läkemedel” och
användes bland annat mot njursten, frossa, mask, kolik och
fyllerigalenskap.

Nu befinner vi oss nere vid den vackra Österån med sina fina
strandängar där bland annat granspiran, kärrsältingen och frossörten
finner sina växtplatser.

Det är relativt mycket vatten i Österån sommaren 2011 och det är
hyfsat varmt i vattnet också ety jag står i princip mitt i ån när jag tar
denna bild. Det är något trolskt över bilden tycker jag, åns svarta
vatten och den mörka, täta småländska storskogen i bakgrunden som
tycks sluka det stilla flytande Österåvattnet likt ett slukhål.

Som en bro över mörka vatten ligger de stora näckrosbladen i Österån
och de stora vita näckrosknopparna ser ur som mörka jätteägg som
sakta håller på att öppna sig till de vackraste blommor.

Vit näckros, ”Nymphaea alba”, är en flerårig vattenväxt med långa
blom- och bladskaft, stora runda flytblad och stora vita blommor, de
största hos någon svensk växt. Bladen är runda till brett äggrunda med
sidonerver som är förenade i kanten och bladundersidan är ofta
rödaktig. Den vita näckrosen blommar från juni till augusti och
blomman har fyra gröna foderblad och talrika vita kronblad.

När blomman blivit befruktad böjs frukten ner under vattnet för att
mogna. Den köttiga fruktkapseln löser upp sig vid mognaden och
fröna, som är försedda med ett luftfyllt bihang, kan flyta med vågor
och strömmar innan de slutligen sjunker till botten och gror till nya
vita näckrosor.

Jordstammen kan bli nästan armtjock och är rik på stärkelse, torkad
och malen har den använts till nödbröd.

Den vita näckrosen är tillsammans med den röda näckrosen, som för
övrigt bara är en färgvariant eller färgform av den vita, i mitt tycke,
den vackraste av våra näckrosarter. Den vita näckrosen är variabel och
delas i flera underarter, vilka ibland betraktas som egna arter.
Huvudunderarten sydnäckros, som vi ser på bilden, har stora blad,
blommor med talrika märkesstrålar, platt blomfäste och taggiga
pollenkorn medan underarten nordnäckros har mindre blad, blommor
med färre märkesstrålar och konkavt blomfäste samt vårtiga
pollenkorn. Den tredje underarten, atlantnäckros liknar mest
nordnäckros, men har en kal zon utan ståndare närmast märkena.

Vit näckros är Södermanlands landskapsblomma och röd näckros är,
som sagt, en form av vit näckros och skiljs bara genom sina röda
kronblad. Den röda näckrosen hittades år 1856 i sjön Fagertärn i Närke
och den växer numera vild i flera sjöar i Tivedstrakten.

”Vallvägen vindar sig in i granskogens dunkel ånyo,
Svartare stammarna stå; en skogstjärn syns i en sänka,
Näckrosor hvita som vadd sig resa ur dyiga vattnet;
Bröllopet hålla de här i ljuset, i solen, i luften,
Sedan de dyka ner, för att gömma i äfjan sin smärta.
Kort som en fröjd är ju älskogens tid uti hela naturen,
Börjar i himmelens sky och slutar på botten af sumpen.”

Ur Trefaldighetsnatten av August Strindberg år 1905.

Den gula näckrosen, på bilden, och dvärgnäckrosen kommer inte
riktigt upp i samma klass men, som sagt, smaken är olika och tur är
det.

Gul näckros, ”Nuphar lutea”, är en flerårig vattenväxt med långa blom-
och bladskaft, stora flytblad och gula blommor. Bladen är äggrunda
med sidonerver som inte är förenade i kanten och bladundersidan är
grön och kal. Den gula näckrosen blommar i juni-juli och blommorna
är plattat klotrunda och fyra till fem centimeter breda med fem stora
foderblad, kronbladen är små och ståndarknapparna är långsträckta.

Den gula näckrosen kan förväxlas med dvärgnäckrosen,
”Nuphar pumila”, men den senare är till alla delar mindre, blommorna
är bara upp till tre centimeter breda, ståndarknapparna är ungefär lika
långa som breda, märkesskivan har vanligen bara ett tiotal märkesflikar
och bladen är ofta dunhåriga på undersidan. Hybrider mellan gul
näckros och dvärgnäckros förekommer i de områden där båda arterna
finns.

”Små, spetsiga, gula lågor lyste ute på vattnet – det var näckrosorna,
som ännu ej somnat, deras bladkronor stodo ännu som öppna munnar,
andande in de varma ångorna som smögo över sumphålen därute. Han
visste, att om man efter midnatt speglade sig i det becksvarta vattnet,
såg man inte sin egen bild, utan sin älskades.”

Ur ”Midnatt vid Varma Källorna” av Dan Andersson år 1916.

De här små och oansenliga växterna hör också hemma i Österåns
vatten, de tillhör släktet lånkar och är svårbestämda med artnamn som
klolånke, sommarlånke, höstlånke, plattlånke, smålånke och
dikeslånke. Jag låter det helt enkelt vara så.

Lånkar är små, späda, ett- eller fleråriga, vattenlevande eller ibland
landlevande örter. Bladen är korsvis motsatta, smalt jämnbreda eller
spatelformade, med hel kant. Övre blad ofta samlade i rosett vid
vattenytan medan de nedsänkta bladen ofta är smala och ibland klolikt
urnupna i spetsen. Blommorna är oansenliga, enkönade och oskaftade i
bladvecken.

För säker artbestämning är det oftast nödvändigt att ha exemplar med
frukter och undervattensformer är vanligen sterila och kan vara svåra
att identifiera.

Släktet lånkar, på latin ”Callitriche”, har knappt 20 arter, varav sex
finns i Sverige, se ovan.

Kärrsälting, ”Triglochin palustre”, är en spenslig, ganska lågväxt art
med en kort lökformad jordstam från vilken utlöpare växer ut under
sensommaren. Arten blommar dock redan på försommaren och
blomställningen är ett kort glest ax, vilket dock sträcker ut sig betydligt
i fruktstadiet.

Kärrsältingen växer i blöta näringsrika myrar, vid källor och på
stränder. Den är ganska vanlig i nästan hela landet, men är späd och
oansenlig och kan därför vara lätt att förbise.

Som en månghövdad hydra med blåvioletta och draklika ansikten
sträcker sig frossörten mot min kameralins, den övre draken har
dessutom vecklat ut sina vingar som för att gå till anfall.

Frossörten, ”Scutellaria galericulata”, är en flerårig ört som kan bli upp
till en halv meter hög. Stjälken är ogrenad eller grenad och mer eller
mindre hårig. Bladen sitter motsatta och är kort skaftade, lansettlika
med rundad eller hjärtlik bladbas och fint naggsågad kant. Frossörten
blommar i juli och augusti med klarblå till bildens blåvioletta,
blommor som sitter två och två i bladvecken.

Denna fullständigt underbart söta och gulliga kattunge följde mig på
mina vandringar utmed Österån.

Huskatt, blandraskatt eller bondkatt är den officiella benämningen på
alla de katter som saknar stamtavla, och alltså inte är registrerade i
någon kattorganisation. Även om båda föräldrarna är registrerade
raskatter så kallas avkomman huskatt om den inte registreras.

Huskatten kallas också ofta vardagligt för bondkatt, eller felaktigt
europé. Den sistnämnda är emellertid en helt egen ras och dagens
huskatt är så genetiskt uppblandad att den har ganska litet gemensamt
med europén.

Europé, eller ibland europeiskt korthår är en medelstor kattras som är
proportionerligt byggt, ganska muskulös med medellånga ben och
svans. De som avlar på europén strävar efter en få fram en katt som ser
ut som den ”perfekta” korthåriga bondkatten såg ut under 1940- och
1950-talen. Många tycker därför att europén ser ut som en ”riktig” katt
och blir därför också en katt som för ett otränat öga ofta är svår att
särskilja från en huskatt.

Europén är godkänd i de flesta färger och mönster som förekommer på
den traditionella huskatten, dock inte färger som choklad, lila, kanel
eller siamesmaskat. Man brukar heller inte avla på européer som är
mönstrade eller silverfärgade i kombination med vitt då dessa
färgkombinationer inte är tillåtna inom SVERAK, Sveriges
Raskattklubbars Riksförbund.

Europén är en alert, småbusig men godmodig kattras och brukar ofta
beskrivas som lättanpassad, trofast, trygg och vänlig. En katt med ett
”lagom” temperament, som trivs bra i sällskap med människor och
andra katter.

Europén har utvecklats naturligt i norra Europa. Ursprunget är inte helt
känt, men man tror att tamkatten kom till Skandinavien under de första
århundradena efter Kristus. Europén kommer ifrån den ursprungliga
svenska huskattstammen och än idag kan det ibland vara svårt att skilja
en renrasig europé från en huskatt, eftersom huskatter ofta har mycket
av den gamla kattstammen i sig. En Europé har dock alltid stamtavla
och är resultatet av en kontrollerad avel.

Mitt inne i Grytås by växte det ett femtiotal med dessa vackra Jungfru
Marie nycklar, ”Dactylorhiza maculata”, under ekarna i beteshagen.

Orkidén Jungfru Marie nycklar är allmän i hela landet, den växer i löv-
och barrskog, hagar, hedar, kärrkanter och i fjällängar. Underarten
skogsnycklar är däremot ovanligare samt mer krävande på ståndort och
den finns mest i kalktrakter. Den första fynduppgiften publicerades i
Olof Rudbeck d.ä. ”Hortus botanicus” år 1658.

I anslutning till Jungfru Marie nycklarna växte också ett mindre antal
vitpyrolor, ”Pyrola rotundifolia”, som vanligtvis är en
beståndsbildande, flerårig ört med bladlös stängel och en basal
bladrosett. Bladen är friskt gröna och ganska blanka, de har rundad
eller otydligt spetsig bladskiva och långt bladskaft.

Vitpyrolan blommar i juni-juli med vita eller rödlätta, öppna blommor
som sitter i en ganska gles, men vanligen mångblommig klase.
Blommorna har smala foderblad och ett starkt böjt, utskjutande stift.
Den är vanlig i hela landet och förekommer i ett flertal olika miljöer,
som lundar, skogsbryn, rikare barrskogar, hagar och vägkanter.

”Pyrolerna höra i allmänhet till våra barrskogars prydnader och denna
är den prydligaste arten i det vackra slägtet, både för sina stora,
glänsande blad och sin icke sällan 3-4 tums eller längre blomklase,
som med hvita, vidöppna blommor reser sig bland Lingon, Blåbär o. a.
och väl bryter sig både mot deras och växtens egna mörka grönska.
Dertill är den merendels ymnig der den växer, men så att stånden stå
mest gruppvis. Blommorna lukta angenämt sötaktigt.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.

En riska med en vattenklar ”mjölksaft” och som luktar tydligt av
lakrits eller som det står i en del svampböcker, ”doft av libbsticka”.
Min näsa uppfattar lakritsdoften tydligt men inte associationen till
libbsticka som jag och min näsa tycker luktar annorlunda, åtminstone
gör våra exemplar av libbsticka det hemma i trädgården.

Detta är sålunda ett exemplar av lakritsriska, ”Lactarius helvus”, som
beskrivs som svagt giftig och växer från sommar till höst i
barrblandskog gärna i anslutning till vitmossa och björnmossa.

Svagt giftig eller inte, åkersnigeln, ”Deroceras reticulatum”, tycks inte
bry sig ett ögonblick utan äter med glupande aptit upp hatten på en
annan lakritsriska som stod alldeles i närheten av den förra bildens
lakritsriska.

Åkersnigeln tillhör kölsniglarna, på latin ”Limacidae”, som är familjen
landlungsnäckor som finns främst i Europa och Nordafrika. Släktet
”Deroceras”, som åkersnigeln tillhör, förekommer även i Asien och
Amerika. Familjen omfattar totalt 60 arter, varav elva finns i Sverige
och de har en spetsig, kölad bakände, deras andningshål är placerat
baktill på manteln och rester av ett skal finns faktisk i form av en tunn
kalkplatta under manteln.

Kölsniglar är hermafroditer och självbefruktning förekommer hos flera
av arterna. Födan utgörs av såväl levande som döda växter, svampar
och djur.