I linneans gammelskog

Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på linnean.

I linneans gammelskog

I linneans gammelskog, en naturkrönika i 13 bilder från en plats i
Lekerydstrakten, sydost om Huskvarna i Jönköpings län.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i slutet av juni 2013.

Likt Excalibur, svärdet i stenen, i sagan om kung Arthur synes denna
lilla tall direkt sprungen ur det svenska urberget.

Det finns många olika separata historier om hur Arthur fick tag på sitt
svärd. Den första är just ”Svärdet i Stenen”, i Robert de Borons
”Merlin”. Enligt denna version sitter svärdet Excalibur fast i en sten
och kan bara dras bort av Britanniens rättmätige kung.

Den andra versionen tas upp i en skrift av sir Thomas Malory och i
denna version får Arthur svärdet av Damen i Sjön efter att ha haft
sönder sitt första svärd. När han dör säger han åt sir Bedevere att ge
tillbaka svärdet till Damen i Sjön.

Det finns även versioner som kombinerar dessa två legender, där
Uther Pendragon som var kung Arthurs far får svärdet av Damen i Sjön
för att kunna bli kung över Britannien. Han ränner sedan ner det i
en sten före sin död. Det är inte förrän Arthur är vuxen som landet får
en ny kung i och med att han kan dra svärdet ur stenen.

Det finns också en version där Excalibur var Julius Caesars svärd som
han gömmer undan från resten av världen. Det är inte förrän Rom har
fallit som hans sista ättling, en liten pojke, hittar svärdet. Efter många
om och men kastar den lille pojken svärdet som då fastnar i en sten.
Pojken växer sedan upp i en liten by där han får en son, Arthur, som
senare efter sin faders död drar upp svärdet ur stenen och blir
Britanniens rättmätige kung.

Sveriges berggrund består främst av magmatiska och metamorfa
bergarter, det som ofta kallas för urberget, men den består också av
yngre sedimentära bergarter och magmatiska bergarter.

Magmatiska bergarter är bergarter som bildats genom att magma har
trängt genom jordskorpan och stelnat.

Metamorfa bergarter är en grupp bergarter som bildas då magmatiska
eller sedimentära bergarter utsätts för höga tryck och temperaturer.
Detta kan till exempel ske genom att de trycks djupare ned i
jordskorpan och utsätts för stora tryck- och temperaturförändringarna
vilket innebär att bergartens mineralsammansättning ändras och
bergarten genomgår en metamorfos, förvandling.

Sedimentära bergarter bildas genom stora tryck som uppstår då
sedimentära partiklar avlagras lagervis ur till exempel luft, is eller
vatten. Då yngre lager lägger sig ovanpå äldre pressas dessa samman
och sedimenten genomgår sedan olika kemiska, fysiska och biologiska
förändringar som leder till att de sedimentära partiklarna cementeras
samman till sten.

Trots att de basala bladen är ljusgröna och runda och följaktligen
liknar klockpyrolas blad, ”Pyrola media”, påstår jag ändå att detta är
klotpyrolor, ”Pyrola minor. Klotpyrolan blommar i juni-juli med vita
eller rödlätta blommor som sitter i en ganska tät klase. Blomman är
nästan helt sluten och ser därför ut som en liten kula.

Grönpyrola, ”Pyrola chlorantha”, är en flerårig ört med bladlös stängel
och en basal bladrosett. Bladen är läderartade och har en ganska liten
rund, mörkgrön bladskiva och ett långt rödaktigt bladskaft.

Grönpyrolan blommar i juni-juli med grönaktiga blommor som sitter i
en gles, vanligen fåblommig klase. Blommorna är öppna med breda
foderflikar och grönaktiga kronblad, samt ett böjt grönaktigt eller
rödaktigt stift. Tittar ni noga på bilden kan ni se det gröna stiftet.

Björkpyrola, ”Orthilia secunda”, är en flerårig, vintergrön ört med
sågtandade ovala blad och små grönvita blommor. Blommorna är
hängande, ensidigt vända och sitter i en lutande axlik klase.

Björkpyrolan tillhör visserligen familjen ”Ericaceae”, ljungväxter, likt
de övriga pyrolorna men istället för att ingå i släktet ”Pyrola” ingår
den i släktet ”Orthilia” som kommer av grekiskans ”ortho” för
”upprätt” och ”helix” för ”spiral”.  

”Pyrolerna äro egentliga skuggväxter och med sina glänsande, ständigt
gröna blad och täcka blommor utgöra de, jemte Linnéan och några
andra, våra barrskogars prydnad. De stadiga, m. e. m. rundade bladen
bilda glesare rosetter, under det den smala rotstocken kryper i marken
eller mossan, grenar sig och bildar nya rosetter. Också ser man
vanligen Pyrolerna gruppvis resa sina blomstänglar ur skogsmarken,
”täflande med Hyacintens på den mera städade blomsterlisten”. De
gamla stänglarne, med sina bruna fröhus, vara till nästa år, icke sällan
ända tills de nya blomma.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.

Trollsmör, ”Fuligo septica”, är en slemsvampsart som återfinns på
förmultnad ved och stubbar, där den bildar stora slemmiga så kallade
plasmodier, som är vita eller gula till färgen. När den mognar, bildas
sporangier som sammansmälter till varierande form och färg.
Trollsmör förekommer allmänt i hela Sverige under sommaren och
hösten.

I nordisk folktro använde häxor ett väsen som kallades för bjära eller
trollhare för att stjäla mjölk från grannens kor. Bjäran spillde ibland
lite av mjölken i skogen, vilket då kallades för trollsmör. Trollsmör
har även kallats bjäradynga, vilket vittnar om att man också trodde att
det kunde vara trollharens spillning.

Plasmodium är en benämning på ett amöbaliknande, flercelligt
stadium hos bland annat slemsvampar och ett sporangium är det organ
som producerar sporer genom meios, reduktionsdelning, där
könsceller bildas.

Bilden visar liten ärtstarr, ”Carex viridula”, varietet ”pulchella”, som
är en nära släkting till vanlig ärtstarr, ”Carex viridula viridula”. I
Sverige förekommer nämligen tre varieteter av ärtstarr, vanlig ärtstarr,
liten ärtstarr och ävjestarr. Liten ärtstarr brukar stundom urskiljas som
en egen art, ”Carex scandinavica”.

Hästmyror och spillkråkor brukar i kombination ge följande typiska
utseende på den döda veden.

Bilden visar stora och kraftfulla bergkorsörter, ”Senecio sylvaticus”,
som är nästan kala, ettåriga örter som kan bli drygt sju decimeter
höga. Stjälken är rak och vanligen rikt grenig upptill medan bladen är
ganska smala och trubbigt parflikiga. Bergkorsörten blommar från juni
till september.

Bergkorsörten är vanlig i södra och mellersta Sverige och den växer i
sandiga skogar, på hyggen, brandfläckar och bergknallar. Den första
fynduppgiften är från Vrigstad i Småland och publicerades av Carl
von Linné någon gång på 1750-talet.

Så här stora mängder med Smålands landskapsblomma och Carl von
Linnés favoritblomma ”Linnaea borealis” har jag aldrig sett förut, vi
talar om tiotusenden.

Linnea, ”Linnaea borealis”, är ett vintergrönt nedliggande ris som kan
bilda meterlånga revor och den har små och runda blad som sitter
motsatta. Linnean blommar i juni-juli, i fjälltrakterna dock inte förrän
i augusti.

Blomstänglarna är upprätta och tvådelade upptill med en hängande
blomma på varje gren. Blommorna är väldoftande, framförallt på
kvällen, och blomkronan är klockformad med vitrosa utsida och gul-
eller rödmönstrad insida. De klibbhåriga frukterna fastnar lätt på djur
och i kläder, och de kan på så sätt spridas långa sträckor.

Artnamnet ”Linnaea borealis” är från latinets ”boreus” för ”nordlig”
och syftar på växtens nordliga utbredning. Namnet linnea är en
försvenskning av det latinska namnet på släktet linneor, ”Linnaea”.

Linnea är vanlig i nästan hela landet, utom i de sydligaste delarna.
Den växer ofta i mossig granskog och vanligen ser man revorna på
liggande stammar eller stubbar, men den förekommer även uppe på
kalfjället. Den första fynduppgiften är från Lappland och publicerades
av Rudbeck år 1720, tolv år innan Carl von Linné gjorde sin första
resa, Lappländska resan år 1732.

Linnea användes förr mot gikt och ledvärk och Hoffberg skriver
följande år 1792:

”von Linnés ört w. i skogar. Thee eller decokt af örten drickes mot
gicht: utwärtes färsk stött pålägges den med mjölk för wärk och utslag
hos folk och kreatur: Thee häraf smakar wäl”.

Linnea är Smålands landskapsblomma och den var också Carl von
Linnés favoritblomma och han lät sig ofta avbildas med en linnea i
handen och den ingick även i hans adelsvapen. Blommans klocklika
form gjorde att vissa förlinneanska botanister ansåg att växten hörde
till släktet blåklockor, ”Campanula” men linnean bildar ett eget släkte,
”Linnaea”.

Vår landskapsblomma ingår i familjen ”Caprifoliaceae”,
kaprifolväxter, vilket är upprätta eller klängande buskar, eller dock
sällan krypande ris, lövfällande eller dock sällan vintergröna. Bladen
är motsatta, parbladiga, hela eller grunt flikiga. Blommorna är i
knippen, i huvudlika samlingar eller parvis samt tvåkönade.

Fodret är ofta litet och krona sambladig, oftast femtalig, radiär eller
ibland tvåläppig. Ståndare fyra eller fem och stift ett, ibland mycket
kort, märken ett till tre. Fruktämnet är undersittande och frukten är ett
bär, en stenfrukt.

Familjen ”Caprifoliaceae” har 16 släkten och 365 arter och finns över
nästan hela världen. Fem släkten med sammanlagt elva bofasta arter
förekommer Sverige, till exempel arterna svart fläder, ”Sambucus
nigra”, bildens linnea, ”Linnaea borealis”, olvon, ”Viburnum opulus”,
snöbär, ”Symphoricarpus albus”, vildkaprifol, ”Lonicera
periclymenum” och skogstry, ”Lonicera xylosteum”.

Tack för idag, slut för idag och på återseende!