I ljunghonungens tid, del 2

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt ljungheden.

I ljunghonungens tid, del 2

I ljunghonungens tid, del 2, en natur- och kulturkrönika i 26 bilder
från ljungheden på Skillingaryds skjutfält när ljungen blommar och
doften av honung är stark och tydlig.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd på Olof-dagen i slutet av
juli 2014.

 

Ljunghedar finner man vanligen i västra Sverige på sandiga och
grusiga marker med lågt näringsinnehåll.

I äldre tid brukades ljunghedarna som betesmarker och de brändes
regelbundet för att ljungplantorna skulle skjuta nya unga skott och för
att askan från de brända växterna skulle ge näring åt den magra
marken.

Bruket att bränna ljungen och att låta djuren beta den var den
förutsättning som skapade vegetationstypen.

Förr var ljungheden ett typiskt inslag i det sydvästsvenska landskapet,
men idag finns inte många hävdade ljunghedar kvar.

Ljungheden på Skillingaryds skjutfält, Mästocka ljunghed i Halland
och Skanörs ljung i Skåne är exempel på tre stora och viktiga
ljunghedar med en speciell och viktig biologisk mångfald.

Den typiska ljungheden är artfattig och hyser, förutom ljung, mest
allmänna arter som kruståtel, lingon, mjölon, pillerstarr, blodrot och
stagg.

Det finns även ett par, nu mycket sällsynta, arter som är beroende av
hävdade ljunghedar för sin fortlevnad och dessa är nu i stort sett
försvunna ur den svenska floran.

Till denna kategori hör bland annat ljungögontröst, nålginst och tysk
ginst och av dessa tre arter finns endast ljungögontröst på
Skillingaryds skjutfält.

Ljung är en starkt förgrenad dvärgbuske med 15–80 centimeter höga,
upprätta grenar. Bladen är mattgröna, små, nålformiga och korsvis
motsatta.

De rödvioletta, sällan vita blommorna, tycks sitta i en ensidig,
toppställd klase och blomningen inträffar under eftersommaren.

Arten är till sin utbredning amfiatlantisk men är framför allt en
karaktärsväxt för västeuropeiska ljunghedar. Den växer vanligen på
kalkfattig hed-, myr- och skogsmark och bildar mykorrhiza med vissa
svampar samt är allmän i nästan hela Sverige.

Amfiatlantisk är en biogeografisk beteckning för arter som
förekommer på ömse sidor om den geografiska barriären Atlanten, det
vill säga, i både Nordamerika och Europa.

Särskilt i områden med dominerande ljunghedar spelade ljungen förr
en viktig roll som foder och bränsle men den kunde också användas
som färgväxt som då ger gult och brunt.

Ljungen främjades med svedjning och skogsavverkning och
planterades som sandbindare och utnyttjades vid tillverkning av
kvastar samt vid garvning av hudar till läder.

Ljungfröna har använts för att dryga ut mjölet vid brödbakning och en
vanlig föreställning har varit att man inte ska ta in blommande ljung
som prydnad, ety det bådade fattigdom eller död.

Flugan på bilden är kanske en husfluga, ”Musca domestica”, som är
en art i insektsfamiljen egentliga flugor. Husflugan är 8–9 millimeter
lång och grå med mörka längsstrimmor.

Larverna lever i gödsel eller multnande material och den fullbildade
flugan äter bland annat exkrementer och matvaror samt kan sprida
smitta.

Arten är mycket vanlig och en av jordens mest spridda insekter. Den
finns i hela Sverige, men är särskilt talrik i jordbruksområden och på
soptippar.

I slutet av juli och under augusti är det vanligt att kopparödlan ligger
och samlar värme på de solbelysta små grusvägarna på Skillingaryds
skjutfält. Jag ha vid ett flertal tillfällen försiktigt burit ner dem i diket
för att de inte ska bli överkörda.

OBS! Ta dem bara inte i svansen för då släpper de denna för att kunna
komma undan. Att sedan återbilda svansen tar mycket energi som
kunde användas till annat hos kopparödlan.

Kopparödla, kopparorm, ormslå, på latin ”Anguis fragilis, är en art i
familjen kopparödlor. Den förekommer i stora delar av Europa,
österut till Uralbergen, i Kaukasus, i delar av sydvästra Asien samt
eventuellt i norra Afrika.

I Sverige förekommer den i Götaland och Svealand och längs
norrlandskusten norrut till Västerbotten.

Kopparödlan saknar ben och kan bli upp till 50 centimeter lång och är
i regel brun, oftast honor, eller grå, oftast hanar.

Kopparödla lever ett undanskymt liv och påträffas bland annat som
här på ljunghedar eller på betesmarker och i skogsgläntor.

Den lever i huvudsak av sniglar och kan i fångenskap bli över 50 år
gammal. Den föder utvecklade ungar, efter 2–3 månaders
”dräktighet”.

Kroppen hos kopparödlan är ganska styv om man jämför med en orm
och svansen kan som sagt gå av om ödlan angrips av ett rovdjur.

Svanstippen fortsätter att röra sig en stund så att rovdjuret ibland tar
svansen och lämnar resten av ödlan i fred. Svansen växer snart ut igen
men det kosta energi.

Tänk om vi kunde komma på mekanismen bakom detta fenomen och
kunde använda det på oss människor som av olika anledningar har
förlorat kroppsdelar.

Bilden visar en närbild på slåttergubbens fröställning där fröna är
avlångt svarta och ”fallskärmen” eller ”paraplyet”, hårpenseln, med ett
finare ord pappus, som ska se till att vinden sprider fröna är ljus eller
vit och saknar sidoförgreningar. ”Paraply” med sidoförgreningar
kallas för fjäderpensel.

Det har varit ett mycket gott år för slåttergubbarna på skjutfältet och
frösättningen har fungerat bra, jag har inte hittat en enda blomma som
varit svampangripen.

Bilden visar en närbild på arten äkta johannesört, ”Hypericum
perforatum”, som växer rikligt utmed vägrenarna norr om ljungheden
och söder om Spännebergen.

”Fordom ägde Hyperiken stort anseende, och man omtalade den som
ett säkert medel för dem, som af onda andar troddes vara besatta (en
art galenskap eller mani), hvarföre den fick namnet Fuga Dæmonum.
Nu för tiden nyttjas den sällan i sjukdomar, och förmodligen aldrig
emot onda andar.”

Ur ”Svensk Botanik II” av J. W. Palmstruch år 1803.

Bildens bläddror är ”vattenlevande, köttätande örter utan rötter. Stjälk
är tunn, nedliggande eller flytande, om hösten med kottelika
övervintringsskott, så kallade turioner. Blad strödda, finflikiga, med
fångstblåsor, blåsor på insidan med fyrgrenade hår. Blommor i
fåblommig klase i toppen av bladlös stängel. Foder tvåläppigt. Krona
gul, tvåläppig, med sporre, mynning sluten. Ståndare två. Stift ett.
Frukt en kapsel”.

Inte en enda blomma stod ännu att finna, men arten på bilden är
dybläddra, ”Utricularia intermedia”.

Ängschampinjon, ”Agaricus campestris”, är en matsvamp som är
allmänt förekommande i hela Sverige. Den har en mild smak och lukt
och dess kött är vitt med svag rodnad.

Som matsvamp används den bland annat i stuvningar och soppor och
unga svampar kan också användas i sallader. Den är landskapssvamp i
Skåne.

På sommaren och på hösten kan ängschampinjonen anträffas i öppen
mark, särskilt i hästhagar eller som här i kanten av ljungheden.
Svampens fruktkroppar uppträder ofta många tillsammans och den hör
till de svampar som kan ingå i så kallade häxringar eller älvringar.

Hatten är välvd och har en vitaktig färg och blir cirka 5–10 centimeter
bred. Kanten på hatten kan ibland vara lite rosatonad. Skivorna är hos
unga exemplar rosaktiga, men efterhand övergår de till att bli allt mer
svartbruna.

Även svampens sporer är svartbruna. Foten är vitaktig, men gulnar
ofta mot basen och dess höjd är cirka 3–6 centimeter.

På foten finns som hos andra champinjoner en ring, som är tunn och
skör men strumpa saknas.

På den sandiga heden i nordöstra delen av ljungheden upp emot
Spännebergen växer ett antal äggsvampar av arten svartnande
äggsvamp, på latin ”Bovista nigrescens”.

Bildens svartnande äggsvamp, ”Bovista nigrescens”, tillhör släktet
äggsvampar, på latin ”Bovista”, som ingår i basidiesvampsordningen
”Agaricales”, med andra ord skivlingar, hur konstigt det än kan låta.

Äggsvampar är marklevande och mer eller mindre klotrunda och har
slät eller smågrynig yta. De fäster mot marken, ibland med ett sterilt
basparti.

Beroende på art varierar fruktkropparna i storlek mellan 0,5 och 10
centimeter i diameter och vid mognaden lossnar de från underlaget.

De öppnar sig i toppen med en por, genom vilken sporerna sprids.
Svamparna är ätliga som unga bland arter kan nämnas förutom bildens
svartnande äggsvamp även blygrå äggsvamp, ”Bovista plumbea”.

Bilden visar arten aspglansbagge, ”Chrysomela populi”, som är en art
inom familjen bladbaggar. Den blir 10–12 millimeter lång och har
täckvingar som är röda, medan huvud och halssköld är mörka. Arten
förekommer allmänt på unga aspskott i nästan hela landet, precis som
min bild visar.

Bilden visar en art av bladstekel i släktet ”Tenthredo”, kanske är det
arten ”Tenthredo mesomela”. På bilden har den landat på en
åkerväddblomma, ”Knautia arvensis”, som i sin tur är en art i familjen
kaprifolväxter, ”Caprifoliaceae”.

Myror som konstnärer, i vägkanten har deras gångar fått utseendet av
ett huvud av häst eller älg, nåja, lite fantasi måste man kanske ha för
att se detta.

Branden som en konstnär, detta brända stycke av en liten tall tycker
jag liknar ett ansikte i profil med lång näsa, ledset öga och en sur eller
ledsen utskutande underläpp, eller vad ser ni, kanske bara ett stycke
bränd och död ved.

Den var alldeles nyss död, orsak okänd, art mullvad, ”Talpa
europaea”, plats Prästgårdsvägen på Skillingaryds skjutfält.

Mullvaden är en art i familjen mullvadsdjur och är mellan 11–16
centimete lång, med 2–5 centimeter lång svans därtill, och har kort,
sammetsmjuk och helt svart päls.

Som anpassning till liv nere i marken saknas ytteröron, ögonen är
mycket små och framfötterna är kraftigt förstorade till skovlar och
utrustade med långa klor för att underlätta grävning, vilket syns tydligt
på bilden.

Arten finns i stora delar av Europa, i Sverige i Götaland, utom Öland
och Gotland, och i västra Asien. Den finns mest i lövskog och
gräsmarker och ofta i trädgårdar, där dess gångsystem kan
underminera marken.

Överflödig jord från gångarna föses upp till markytan genom en lodrät
gång, så att en mullhög med hål i mitten bildas.

Mullvad livnär sig av ryggradslösa djur, mest daggmaskar, av vilka
den lägger upp vinterförråd.

Folktron har haft många förslag till hur mullvadar kan fördrivas, och
på större gods med trädgårdar hade man ibland särskilda
mullvadsjägare anställda. Mullvaden figurerar i många dödsvarsel, på
grund av sitt underjordiska leverne, och bland annat ansågs det båda
dödsfall om en mullvad ”sköt upp” inomhus där man hade jordgolv.

Bildens törnskata, ”Lanius collurio”, är en art i fågelfamiljen
törnskator. Den är 16–18 centimeter lång, med andra ord, något större
än en sparv. Den har även i år häckat framgångsrikt utmed
”Movadsbäckadråget”.

Näbben är kort med hake i spetsen och anpassad för jakt på insekter
och andra små djur som ofta spetsas på taggar i buskar.

Törnskatan häckar i öppet landskap med buskage, speciellt i
enbuskmarker och på hyggen men även på norra delen av ljungheden
på Skillingaryd.

Den finns i större delen av Europa och västra Asien, i Sverige i södra
och mellersta delarna samt i Norrlands kustland. Den tillbringar
vintern i tropiska Afrika och tyvärr är arten är på kraftig tillbakagång.

Dess nära släkting varfågeln, ”Lanius excubitor”, har mycket sällsynt
häckat en gång på ljungheden i början på 1970-talet, vilket då var
mycket sensationellt och första gången i Jönköpings län.

Namnet törnskata nämns första gången år 1800 och är kanske av
skånskt ursprung där ”Törn” syftar antingen på att arten gärna håller
till i taggiga snår eller på dess vana att spetsa bytet på någon vass
tagg.

”Skata” hör ihop med skate för ”topp” eller ”spets”, ett ord som väl
numera är ganska ovanligt. Arten har också kallats för vanlig
törnskata, brunryggad törnskata och hanvark.

I slutet av augusti och under september flyttar törnskatan långt söderut
och övervintringsområderna är långt ner i södra Afrika.

En sångare i släktet ”Phylloscopus” tittar för ett kort ögonblick fram
ur den lilla tallen, den är tyvärr helt tyst varvid två rimliga arter finns
att föreslå, lövsångare, ”Phylloscopus trochilus” eller gransångare,
”Phylloscopus collybita”.

Jag tippar på en lövsångare tack vare det gula inslaget i fjäderdräkten
då gransångaren är gråare men är det ungfåglar, vilket är mycket
troligt vid tillfället på året, då faller det tipset och jag ber att få passa.

Bildens stjärtmes eller altita, ”Aegithalos caudatus, är en art i
fågelfamiljen stjärtmesar. Stjärtmesen häckar i löv- och blandskog i
nästan hela Eurasien, och i hela Sverige utom längst i norr.

Den är 12–14 centimeter lång med kort näbb och mycket lång stjärt.
Fjäderdräkten är brokig i svart och vitt.

Den underart som förekommer i norra Europa inklusive Sverige har
helvitt huvud, medan andra europeiska underarter har svart streck över
ögat.

Arten livnär sig av insekter och håller utanför häckningstid samman i
småflockar. De bygger mycket vackra och välgjorda klotformiga bon
och lägger mellan 6–15 ägg.

Under vintern övernattar de tillsammans, tätt tryckta intill varandra,
för att hålla värmen.

Ängspiplärkan, ”Anthus pratensis”, sitter i tallen strax nordväst om
Älgberget på ljunghedens nordöstra del. Den varnade sitt typiska läte
”ist-ist-ist” när den flög sin väg sekunden senare.

En halvannan timma senare, från ängspiplärkan på förra bilden räknat,
och cirka 200 meter längre åt nordväst satt denna trädpiplärka,
”Anthus trivialis”.

Tysta trädpiplärkor och tysta ängspiplärkor är ibland svåra att skilja åt
och är ett klassiskt ornitologiskt problem. Om de däremot hörs är det
vanligtvis inget problem

Detta får bli min avslutningsbild för denna gång men på återseende.