Järnets lokala historia, del 5 – Gamla Åminne järnbruk

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Gamla Åminne järnbruk.

Järnets lokala historia, del 5 – Gamla
Åminne järnbruk

Järnets lokala historia, del 5 – Gamla Åminne järnbruk, en natur- och
kulturkrönika i 36 bilder om några av traktens masugnar och
hammarsmedjor.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av december
2014. Bilderna är klickbara.

 

IMG_0001

Välkomna till en historisk resa i en mäktig och intressant ”ruinstad”
vid Källundasjöns sydöstra strand samt till kunskapen om och
grundvalen för dess existens, med andra ord, grundämnet järn.

Åminne bruks yta omfattar omkring 25 000 kvadratmeter och
kanalsystemet har en längd av cirka 800 meter inom själva
bruksområdet.

Till vänster på bilden ser man Gamla Åminne herrgård och i
bakgrunden ligger Källundasjön.

Bilden är en tredimensionell modell av Gamla Åminne bruk
fotograferad ur en kartering av Ann-Sofie Wigg Bodin och Ulf
Bodin, idag tillhörande Friherre Magnus Lilliecreutz, Gamla
Åminne.

IMG_0002

Detta är den informationsskylt som möter besökaren till Gamla
Åminne bruks mäktiga ruiner. Tavlan är placerad alldeles invid
vägen rakt öster om herrgården och berättar följande intressanta
historia.

”Åminne bruk – Järn från sjön. Vida omkring kändes träkolsröken
från Åminne bruk. Här rök masugnen i flera månader i sträck. Den
fylldes med malm, träkol och kalksten och syntes omättlig. Ur den
tappades rinnande järn som stelnade till tackor i formar. Av
järntackorna göt arbetarna bruksföremål som sedan såldes.

Av järn tillverkades järnplogar, kärrhjul, spisar och mycket annat.
Järn var ett förnämligt material som man byggde det nya samhället
av. Järnvägar, skepp och maskiner tillverkades av järn. Så var
situationen i mitten av 1800-talet.

Åminne gamla bruk kom till här på 1820-talet och här i dalen
framför dig var det ett livligt, rökigt arbetsliv med som mest upp till
120 anställda arbetare. År 1899 var det dock slut. Då flyttades
masugnsdriften till sjön Vidösterns strand några kilometer härifrån.

Som andra småländska järnbruk var Åminne beroende av sjömalm.
Den hämtades från Vidöstern. Sjömalmen ligger på sjöbotten i lager
eller som kulor eller små skivor. På sommaren togs malmen upp på
stora flottar. Vintertid fiskade arbetarna upp den med stora rakor. En
man kunde ta upp ca 2 ton på en dag.

Malmen transporterades på hästforor hit till malmbacken invid
vägen. Mängder med ved gick åt i skogarna till kolmilor. Från
milorna fraktades kolet hit och lagrades i kollador. De låg här intill i
sluttningen och grunderna är ännu kvar.

Här var ett vimmel av folk. Förnödenheter och mat skulle fram.
Jordbruket försörjde med detta. När vattenkraften sinade på
sommaren fick bruksarbetarna rycka in i skördearbete. Kanske var
det befriande att slippa den ständiga röken.

Livet var hårt här. Arbetsdagen började 5 på morgonen och slutade 8
på kvällen. Själva arbetet skulle pågå i 12 långa timmar. Kanske
mumlade man om utvandring till Nordamerika under rasterna?”

IMG_0003

Gamla Åminne Herrgård byggdes av lagman Carl-Gustaf
Danckwardt under åren 1848-1852 och ligger högt med en fantastisk
utsikt över Källundasjön och naturligtvis också, en gång, med bra
utsikt över det järnbruk han också grundade.

Carl-Gustaf Danckwardt kom från Eskilstorp utanför Bredaryd och
köpte år 1810 gårdarna Källunda och Bestorp som nu kallades för
Åminne.

Han började med att bygga en ny huvudbyggnad på Källunda då den
gamla hade brunnit ner i slutet på 1700-talet och detta arbete pågick
mellan åren 1814-1820 och resulterade i den vackra fyrkantiga
byggnad, med sitt natursköna läge öster om Källundasjön, som än
idag är bostad åt lagmannens släktingar.

Han började med att anlägga dammar på skogshöjden öster om
gården och grävde kanaler som ledde vatten till att driva tröska och
andra verk.

Liknande arbete fortsatte han sedan med på Åminne där
förutsättningar som vattentillgång och fallhöjd var ännu bättre.

Efter byggnationen av järnbruket och bostadshuset på Åminne samt
ekonomiskt pressad tvingas Carl Danckwardt att sälja Källunda år
1852.

Han säljer för en köpesumma av 141 000 Riksdaler Banco till sin
måg friherre Jakob Henrik Lilliecreutz samt till sin dotter Julie och
på det sättet behålls egendomen i släkten.

Efter Jakob Henrik Lilliecreutz död år 1871 är Julie ensam ägare
fram till år 1881 då det stora Källunda delas upp i det som förblir
dagens Källunda och dagens Åminne.

IMG_0004

På en av de mäktiga ekarna i herrgårdens trädgård växte två stora
svaveltickor trots att det är december månad, kanske en mildvinter
att minnas.

Låt oss fördjupas i Carl Gustaf Danckwardt historia något
ytterligare. Han föddes i Bohuslän den 23 december år 1786 och
växte upp i Eskilstorp utanför Bredaryd samt var son till Magnus
Gustaf Danckwardt, 1738-1800, och friherrinnan Gustava Juliana
Gyllengranat, 1755-1845.

Han kommer 24 år gammal till Kärda när han, som redan nämnts, år
1810 köper Källunda gård med Bestorp och bosätter sig på Källunda.

Den 8 augusti år 1817 gifter han sig med Fredrika Christina
Ridderborg, 1798-1822, i Svanhals kyrka vid sjön Tåkern i
Östergötland.

Tillsammans med Carl Gustaf Danckwardt får hon tre döttrar, men
tragiskt nog avlider hon knappt två veckor efter att hon fött den
tredje dottern i november år 1822. Enligt kyrkoboken dör hon i
barnsäng och lämnar Carl Gustaf ensam med de tre minderåriga
döttrarna.

Carl Gustaf Danckwardt flyttade det gamla bostadshuset på Bestorp
från dess gamla läge vid Bestorpssjön två gånger, första gången på
1820-talet till planen framför det nuvarande Åminne sedan till den
nutida platsen på kullen öster om bruksruinerna, se bilderna 11 och
12.

Hans järnbruk låg och ligger i dalen mellan det nuvarande Åminne
och Bestorp vid Kröcklebäckens utlopp i Källundasjön, och
masugnen blåstes första gången år 1826.

Carl Gustaf Danckwardt var en mycket handlingskraftig man med
stora ingenjörsanlag och mellan åren 1848-1852 byggde
Danckwardt, som sagt, den slottsliknade byggnaden, herrgården,
som står kvar än idag.

Det vackra huset har en stomme i trä men är reveterat och vitmålat
dock blev bygget dyrt och frestade sålunda hårt på Danckwardts
ekonomi, kanske för hårt eftersom han säljer sina egendomar år 1852
till sin måg Jakob Henrik Lilliecreutz som var gift med hans och
Fredrika Christinas mellandotter Juliana.

IMG_0005

De malmer som förädlades vid Gamla Åminne var sjö- och
myrmalm vilket det fanns god tillgång på i trakten. Malmen till Carl
Gustaf Danckwardts masugn togs huvudsakligen från sjöarna Unnen
och Bolmen men framförallt från sjön Vidösten.

Limonit eller järnockra är ett malmmineral som består av en
blandning av olika järnoxider och den innehåller som högst 62
viktsprocent järn.

Limonit kan anses som trevärt järn, järn(III)oxidhydroxid, FeO(OH)
med varierande vattenhalt. Man har i limonit påvisat mineralen
goethit och lepidokrokit med samma sammansättning men olika
kristallstuktur. Också ferrihydrit som fordom kallades järn(III)-
hydroxid), är vanligt i limonit.

Trevärt järn är järnatomer med oxidationstalet III, Fe3+. Trevärda
järnjoner är svårlösligt i vattnen och fälls ofta ut som rostutfällningar
och vid reducerande förhållanden kan trevärt järn reduceras till
tvåvärt järn Fe2+.

Limonit återfinns i naturen som sjömalm, myrmalm, rödjord, brun
järnsten och järnsandsten. Malmen kan anta olika former, den kan se
ut som kornig rödsand, som ärtor, penningar eller ta formen av stora
tjocka skivor som helt kan täcka botten i många sjöar.

Järnockra ingår som en av de träkonserverande komponenterna i den
rödmull som bildas vid mineraliseringen av kopparfattig malm vid
Falu koppargruva och som används för tillverkning av den berömda
Falu rödfärgen.

Sjömalm räknas ibland som en hård typ av limonit, ibland som en
malm med limonit som huvudsakligt innehåll. Malmen bildas ofta i
kalkfattiga områden på botten av näringsfattiga, oligotrofa, sjöar som
vi har rikligt av i vår del av Småland.

Beroende på utseendet av sjömalmen så har den fått namn som ärt-,
bön-, pärl-, krut-, hagel-, penning-, skraggmalm vilket betyder
kakformad malm.

Limonit var viktig som råvara för järnframställning från järnåldern
och framåt, i Småland ända in på mitten av 1800-talet. Först då slogs
den ut som råvara av gruvorna framför allt i Bergslagen.

Detta ledde till en järnbruksdöd i Småland, där många järnbruk
omvandlades till glasbruk, ett av de mest kända är glasbruket i
Orrefors.

Bilden visar ruinerna efter en så kallad rundladugård.

IMG_0006

Oftast tog man upp sjömalmen på vintern när man kunde utnyttja
isen till att ta sig ut på sjön. Någon gång kunde man även ta upp
malmen på sommaren då från specialbyggda flottar.

Det var ett hårt arbete att ta upp malmen från sjöbottnen att malmen
forslades till Åminne berodde på de mycket lämpliga
förutsättningarna för vattendrift, därför passade platsen mycket bra
för en masugn och för en stångjärnshammare med mera. Gamla
Åminne järnbruk var fött.

Bilden visar förmodligen ruinen efter den gamla smedjan.

IMG_0007

Bilden visar en kallmur som är en mur som uppförts utan murbruk
eller annat bindemedel. Under benämningen stengärde eller
stengärdsgård är kallmurar av sten vanliga i södra Sveriges
jordbrukslandskap. De används bland annat för att hägna in djur och
markera tomtgränser.

Många runstenar har faktiskt hittats i stengärden. De äldre murarna
kallas för hackerör, vilket dokumenterades av Carl von Linné år
1749. Dessa murar började uppföras redan under bronsåldern.

En stengärdsgård kan vara enkel eller dubbel och den dubbla,
betydligt bredare varianten dök upp i Sverige först under 1800-talet.

Hackerör, hackarerör eller hackhem är en äldre benämning på
röjningsrösen i södra Sverige som antas härstamma från en avlägsen
så kallad ”hackaretid”, då odlingen bedrevs med hacka. Termen
används också i vetenskapliga sammanhang för röjningsrösen av
äldre typ.

IMG_0008

Den gamla björkstubben håller på att brytas ner och försvinna ner i
kretsloppen, här med hjälp av framför allt svamparten
björkmussling.

Björkmussling, ”Lenzites betulina”, är en svampart som först
beskrevs av Carl von Linné och fick sitt nu gällande namn av Elias
Fries år 1838.

Musslingar kommer av ordet mussla och är ett gemensamt namn på
ett stort antal vedberoende, vanligen sinsemellan obesläktade
basidiesvampar vilkas fruktkroppar oftast är musselformiga och
saknar fot eller har excentrisk eller snett kantställd fot.

I Sverige finns ett dussintal släkten representerade och bland arterna,
som mestadels förekommer på murkna stubbar, stammar och grenar,
kan nämnas bildens björkmussling på björk, korkmussling på ek och
vedmussling på barrträd.

Fruktkropparna är sega till hårda, liknar tickor och orsakar röta. Av
de svenska arterna rekommenderas endast ostronmussling som
matsvamp, och den odlas även kommersiellt.

IMG_0009

På den gamla eken växer flertalet barkhättor, ”Mycena meliigena”,
en svampart som inte är helt vanlig. Dessa stora småttingar växer
vanligtvis på levande trädstammar, och då, som här, på grova ekar.

Den grå laven runt barkhättan med de ljusgula fruktkroppsliknande
utväxterna kan kanske vara den ovanliga gammelgranslaven,
”Lecanactis abietina”.

Jag lade faktiskt inte märke till denna lavart förrän jag kommit hem
och granskade bilden noggrant, så upptagen var jag av barkhättan.

IMG_0010

För att få upp sjömalmen högg man 1,5 till 2meter stora hål i isen
och sedan testade man tillgången på malm genom att dra den så
kallade dragrakan löst över botten med örat intill stången.

Då uppstod det typiskt skrapande ljudet som vittnade om att här
fanns det malm och först därefter kunde man börja upptagningen.

Efter detta transporterades malmen flera mil till Åminne och till
blåsningen då det gick åt stora mängder träkol men tillgången på det
var mycket god vid denna tid.

Blåsning är namnet på processen för smältning av malm i en
masugn.

Bilden visar att Gamla Åminne är genomkorsat av små
vattenkanaler, allt för att kunna utnyttja vattenkraftens rörelseenergi i
produktionen.

IMG_0011

När blåsningen eller smältning av malmen skulle inledas i
masugnens hytta var det nödvändigt att ”ställa” masugnspipan.

Det innebar att den trängre nedre delen av pipan som kallades
”stället” skulle göras eldfast för att motstå hettan och det gjorde man
genom att ”stampa” den noggrant med krossad kvarts och grönsten.

När detta var klart var det dags för eldning av pipan, det vill säga,
pipan och ”stället” skulle torkas vilket man gjorde genom att elda
med ved, i början väldigt försiktigt för att undvika sprickbildning.

Efter hand ökade man på eldens storlek och detta tog ganska lång tid,
för det var en stor yta som skulle torkas, bara själva masugnspipan
var 40 fot hög.

En fot är 30,48 centimeter gånger höjden på skorstenen som var 40
fot hög ger sålunda 1219,2 centimeter eller ungefär 12,2 meter.

Helst skulle ugnen vara så het till slut att kolen skulle självantändas.
Sedan skulle pipan förses med ett antal, så kallade, ”tomsättningar”
genom att man fyllde med bara träkol.

Först därefter följde vanliga sättningar med sjömalm och träkol
omväxlande i lager på lager samt kalksten.

Bilden visar Bestorp, det röda huset i bakgrunden, här uppe på kullen
bodde på järnbrukets tid bruksförvaltaren J. P Malmström med en fin
utsikt över järnbruksområdet och den vackra Källundasjön.

IMG_0012

Den så kallade blåsningen var en högtid där ägare med familj och
arbetare med anhöriga samlades med andra från trakten och
kyrkoherden var ofta också närvarande och välsignade evenemanget.

Sedan höll församlingens kyrkoherde en hyttpredikan och man
slutade med en psalm och att kyrkoherden nedkallade Guds
välsignelse över det kommande arbetet.

Den mest betrodde och kanske äldste arbetaren fick sedan tecken att
öppna luckorna till blåsmaskinens vattenhjul.

Blåsmaskinen gick igång och blästen, tryckluften, dånade igenom
formarna in i pipan. Sedan började själva smältningen i smältzonen
ovanför formarna.

Bläster är den tryckluft som blåsmaskin eller bälgar framställde för
masugn, härdar och ugnar.

I bildens förgrund ses grunderna till masugnen och kolladan, medan
man i bakgrunden ser gården Bestorp, bruksförvaltaren J. P.
Malmströms bostad under storhetstiden.

IMG_0013

Bilden visar Åminne herrgård sedd från området kring smedjan.
Huset byggdes av lagman Carl Gustaf Danckwardt mellan åren
1848-52 och har en bra utsikt över järnbruket.

Åter till masugnen, det smälta järnet sjönk till botten i pipan och
hamnade på ”stället” och var fjärde timme tappade man ut det smälta
järnet ur pipan ut i ”bänken”, vilket var en sandbädd där det fanns
formar för järnet.

Slaggen som flöt ovanpå järnet fick tappas oftare och efter hand
sjönk innehållet i pipan och måste fyllas på undan för undan överst
på pipan på den så kallade ”masugnskransen”. Dit fick man forsla
stora mängder kol och cirka 18 ton malm per dygn.

Järnmalm, magnetit, har en densitet på i runda tal drygt 5 kilo per
liter, 18 ton malm är 18 000 kilo och det ger i sin tur 3600 liter
järnmalm i volym, det vill säga 3,6 kubikmeter järn- eller sjömalm
per dygn. Ganska stora mängder järnmalm från sjön till masugnen
som skulle hanteras med den tidens enkla hjälpmedel.

IMG_0014

Järnbrukets tid på Gamla Åminne var slut år 1899 då bruket flyttades
till nuvarande platsen vid sjön Vidösten vid Nya Åminne. Detta
skedde dels för att sjön Vidösten innehöll en hel del av den råvara
man använde, nämligen sjömalm, och dels för att man kunde
använda den nybyggda järnvägen mellan Småland och Skåne för att
transporterna den färdiga malmen på.

Runt det nyanlagda bruket växte upp så ett samhälle upp som fick
namnet Åminne efter bruket.

Bilden visar ruinen efter blåsmaskinshuset som med vattenkraft
alstrade blästerluften till smedjans och masugnens härdar. Luften
leddes under tryck vanligtvis i trätuber från detta hus till både
stångjärnssmedjan och masugnen.

IMG_0015

Bilden visar ytterligare en bild på ruinen efter blåsmaskinshuset som
med vattenkraft alstrade blästerluften till smedjans och masugnens
härdar.

En blåsmaskin är en apparat som används för att åstadkomma en så
kallad blästereffekt, det vill säga, för att blåsa in luft i metallurgiska
ugnar, såsom masugnar och härdugnar.

I de fall då ett högt tryck krävs används som blåsmaskin i allmänhet
idag olika typer av kolvkompressorer men vid lägre tryck kan även
andra typer av kompressorer och i vissa fall även fläktar komma till
användning.

IMG_0016

Ytterligare en bild på ruinen efter blåsmaskinshuset som med
vattenkraft alstrade blästerluften till smedjans och masugnens härdar,
allt för att få upp temperaturen till järnets smältpunkt.

Järn är ett metalliskt grundämne och en övergångsmetall i periodiska
systemets grupp 8, känt sedan forntiden och den tekniskt och
ekonomiskt viktigaste av alla metaller. Dess kemiska tecken är ”Fe”
som kommer av latinets ”Ferrum”.

Jordskorpan innehåller cirka 6 % järn och är den, näst aluminium,
vanligaste metallen och det fjärde vanligaste grundämnet.

I jordens inre är järnhalterna betydligt högre, och på jorden som
helhet är järn det vanligaste grundämnet, med uppskattningsvis cirka
35 % av jordklotets totala massa. Även i universum är järn ett ganska
vanligt grundämne.

Eftersom järn lätt förenar sig med andra grundämnen, främst syre
och svavel, är gediget järn ytterst ovanligt i naturen.

Det finns som legering dels med några procent nickel i fyndigheter
främst på ön Disco på Grönland där det bildats genom en naturlig
masugnsprocess, dels med nickelhalter på mellan 34–77 % i den
naturligt förekommande legeringen nickeljärn. Vissa meteoriter har
också höga järnhalter.

IMG_0017

Ytterligare en bild på ruinen efter blåsmaskinshuset där det nu för
tiden växer en rik flora med mossor, lavar och ormbunken stensöta
som man kan se på min bild.

Stensöta, ”Polypodium vulgare”, är en art i familjen stensöteväxter
och är mellan 10–35 centimeter hög med läderartade, vintergröna,
enkelt parflikiga blad.

Den brunfjälliga jordstammen har mycket söt lakritssmak och har
använts inom folkmedicinen. Stensöta växer som här i sten- och
klippspringor men också på stenar och på stenig mark.

Åter till grundämnet järn, i jordskorpan finns ett stort antal
järnhaltiga mineral och för utvinning av metallen är oxider och
karbonat viktigast.

Oxidiska järnmineral är magnetit, Fe3O4, som bildar svartmalm och
hematit eller järnglans, Fe2O3, som bildar blodstensmalm och limonit
eller järnockra, FeO(OH)·nH2O, som bildar sjö- och myrmalm.

Järn finns också som karbonatet siderit eller järnspat, FeCO3, som
sulfiden FeS2 i mineralen pyrit eller svavelkis, markasit och
magnetkis, som silikat i till exempel chamosit, som fosfat i vivianit
Fe3(PO4)2·8H2O och tillsammans med titan i dubbeloxiden ilmenit,
FeTiO3.

Världens reserver av järnmalm uppskattades år 2009 till över 800
miljarder ton med ett järninnehåll av cirka 230 miljarder ton enligt
U.S. Geological Survey. Havsvatten innehåller för övrigt cirka
0,1 milligram järn per ton vatten.

IMG_0018

Ytterligare en bild på ruinen efter blåsmaskinshuset som med
vattenkraft alstrade blästerluften till smedjans och masugnens härdar,
allt för att få upp temperaturen till järnets smältpunkt.

Tekniskt järn är järn som innehåller avsiktligt tillsatta
legeringsämnen eller föroreningar som härstammar från
utgångsmaterialet eller framställningsprocessen.

Bland legeringsämnen intar kol en särställning och kolhalten
bestämmer till stor del järnets egenskaper. Järn med kolhalt mindre
än cirka 2 % kallas stål och är smidbart medan järn med högre
kolhalt benämns gjutjärn, tackjärn eller råjärn.

Stålframställning från järn sker enligt ett flertal metoder där
utgångsmaterialet är smält råjärn, eller om järnframställningen skett i
fast form, är järnsvamp som är en porös järnprodukt. Skrot är här
också ett viktigt utgångsmaterial.

IMG_0019

Den i mina ögon inte helt gamla dammluckan alldeles väster om
blåsmaskinshuset har, även den, sett sina bästa dagar men är för den
skull inte mindre viktig för att berätta Gamla Åminnes historia.

Vid sidan av masugnsprocessen utvecklades under 1900-talet
järnsvampprocesser, där järnmalmen reduceras i fast fas i schaktugn
med gas, numera framställd ur naturgas, eller i roterugn eller
tunnelugn med stenkol och koks.

Denna metod för framställning råjärn tillämpas numera endast i ringa
utsträckning i Sverige. Här hade den dock stor betydelse i mitten av
1900-talet.

Ett intensivt arbete har pågått under senare år i olika delar av världen
för att utveckla en ny typ av järnframställningsprocesser, så kallade
smältreduktionsprocesser, där agglomererade järnmalmer eller sinter
ersätts av järnmalmspulver eller slig, koks ersätts av stenkolspulver
och masugnen ersätts oftast av en konverter.

Agglomerera betyder ”tränga ihop något till ett nystan”,
sammangyttra eller koncentrera.

Konverter betyder ”omvandlare”, ”omformare”, i metallurgin en
tippbar ugn som används vid till exempel bessemerprocessen,
thomasprocessen och andra processer för framställning av stål.

Konvertrar används ofta vid oxidationsprocesser, varvid luft eller
syrgas tillförs metallbad genom dysor i konverterns botten eller
sidovägg, genom lansar riktade ovanifrån mot badytan eller genom
både dysor och lansar.

Dysor består i sin enklaste utformning av en rörsektion med i
strömningsriktningen avtagande area för att accelererar ett
strömmande medium, exempelvis luft till en masugn.

Lansar är injektionsrör som används vid förbehandling av råjärn för
injektionsmedel av exempelvis kalciumkarbid, CaC2, i pulverform,
allt för att rena bort svavel, S, som kommer in i råjärnet genom
koksen. Enkelt uttryckt, CaO eller bränd kalk, binder där calsiumet
binder svavlet och syret frigörs, enligt formeln CaO+S àCaS+O.

Råjärnsproduktionen i Sverige uppgick år 2008 till cirka 3,6 miljoner
ton per år och sker i en masugn vid SSAB i Luleå, och i två
masugnar vid SSAB i Oxelösund.

Järnsvamp framställs vid en fabrik i Höganäs där järnsvampen
används som utgångsmaterial för järnpulver.

Världsproduktionen av råjärn uppskattades år 2008 till cirka 930
miljoner ton med Kina, Japan och Ryska federationen som största
producenter.

IMG_0020

Framställning av järn ur malm är känd sedan hettiternas tid, 1400-
talet före Kristus och tidigare.

Hettiter var ett forntida indoeuropeiskt folk i centrala Mindre Asien
och invandringen dit ägde möjligen rum under århundradena före
2 000 före Kristus, med andra ord, för mer än 2000 år sedan,
eventuellt från ett område norr om Kaukasus. I det nya landet
bildade hettiterna ett av bronsålderns mäktigaste riken.

Tillverkning av järn i Sverige anses ha tagit sin början cirka 400–500
år före Kristus och den grundades, som nämnts, på sjö- och
myrmalm.

Brytning av bergmalm började troligen inte förrän på 1100-talet,
bland annat på så nära håll som på Taberg.

Framställning av smidbart järn skedde länge direkt ur malm genom
en enda process och i början gjordes endast en grop i marken, fodrad
med lera eller sten.

Bränsle och reduktionsmedel var ved som fick brinna ned till en
glöd, varmed rostad myrmalm upphettades och reducerades till järn.

Längre fram gjordes även ugnar av sten, som höjde sig över
markytan men dock var mycket låga och träkol användes i stället för
ved. Luft tillfördes genom naturligt drag vid de äldsta ugnarna.

Genom att införa bläster, som är en anordning för inblåsning av luft,
först hand- eller trampdriven men senare driven av vattenenergi,
åstadkom man högre temperaturer.

Temperaturen i blästerzonen blev dock inte så hög och atmosfären
inte så starkt reducerande att det erhållna järnet smälte till råjärn eller
tackjärn. Det samlades istället i halvsmält form på ugnsbottnen och
fick brytas ut med jämna mellanrum efter avställning av driften.

Man fick fram ett mycket slagghaltigt järn, som genom upprepad
upphettning och hamring bearbetades till en för verktyg och vapen
användbar produkt.

Bilden visar hur man genom att koncentrera vattnet kunde
frambringa ett högre tryck för att bättre kunna driva en blåsmaskin
och därmed få mer blästerluft in till masugnen.

IMG_0021

Bilden visar en vy från väster till öster över Gamla Åminne
”ruinstad” med dagens ladugård till höger och ruinen efter den gamla
smedjan i mitten samt infotavlan till vänster i bakgrunden.

I strävan att ekonomisera driften av smältugnarna för
järnframställning ökades ugnshöjden, och luftinblåsningarna gjordes
effektivare. Järnets kolhalt ökades i det sammanhanget och järnet
erhölls i smält form.

Föroreningar avskildes som flytande slagg emedan järnet kunde
gjutas och användas som utgångsmaterial för framställning av
smidbart järn, stål.

Denna utveckling från en diskontinuerlig process, ojämn process, till
en kontinuerlig schaktugnsprocess, jämn process, det vill säga,
masugnsprocessen, skedde under 1100–1200-talen.

IMG_0022

Vattnet forsar ner från kvarndammen, förbi kvarnen, med en kraft
nog för att driva kvarnhjulen, åtminstone på höst och vår och milda
regnrika vintrar som denna 2014.

För att kunna överföra tackjärn till smidbart järn utvecklade man de
primitiva metoderna till de så kallade härdsmides- eller
välljärnsmetoderna, såsom Osmundsmide under medeltiden,
Tysksmide under 1500-talet, Vallonsmide under 1600-talet och
Lancashiresmide under 1800-talet.

Som bränsle och reduktionsmedel användes länge träkol i
masugnarna men på grund av brist på träkol provades som alternativ
stenkol i form av koks.

Den första stenkolsmasugnen uppfördes i England år 1735 och i
Tyskland byggdes den första koksmasugnen år 1767.

Genom en riklig tillgång på träkol och vattenenergi blev järnmalmen
lämplig för masugnsdrift och Sverige blev ledande inom
järnframställningen. I mitten av 1700-talet stod Sverige för 30–40 %
av världshandeln med järn.

Andelen sjönk dock snart mycket kraftigt och hos oss i Sverige, som
saknar inhemska koksande stenkol, började träkol ersättas med koks
först under de första åren av 1900-talet.

Under 1900-talets första hälft byggdes i Sverige ett flertal
elektromasugnar för råjärnsframställning och i dessa ersattes bränslet
av el, och reduktionsmedlet utgjordes av träkol eller koks, stenkol.

Från 1960-talet sker dock all framställning av råjärn i masugnar i
Sverige med både koks som bränsle och reduktionsmedel.

Redox, reduktion-oxidation, är det kemiska fenomen vid vilket
oxidationstalen hos atomer förändras. Vanligtvis sker detta genom
att en eller flera elektroner förflyttas från en atom till en annan.

Reduktion är det fenomen varvid en atom, molekyl eller jon upptar
en eller flera elektroner varvid oxidationstalet sjunker.

Oxidation är det fenomen varvid en atom, molekyl eller jon avger en
eller flera elektroner varvid oxidationstalet stiger.

IMG_0023

Naturligt järn består av en blandning av fyra stabila isotoper med
masstal 54, 56, 57 samt 58 och ett tiotal radioaktiva
järnisotoperisotoper är dessutom kända.

Isotoper är för övrigt varianter av ett grundämne, som har olika antal
neutroner, och därmed olika masstal men eftersom antalet protoner i
kärnan är lika är atomnumret oförändrat.

Rent järn är en silvervit, plastiskt formbar och inte särskilt hård
metall, som har magnetiska egenskaper upp till Curiepunkten
768 °C, med andra ord den temperaturgräns ovanför vilken ett
ferromagnetiskt ämne förlorar sina ferromagnetiska egenskaper.

Om en järnmagnet upphettas över denna temperatur, förlorar den
sålunda sin magnetisering.

Järn existerar i tre olika former, det vid vanliga temperaturer stabila
alfa-järnet med en kubisk struktur övergår vid 906 °C till en ny form,
gamma-järn, som har en ytcentrerad kubisk struktur.

Gamma-järn är paramagnetiskt, det vill säga, det blir svagt
magnetiskt vid exponering för magnetfält, och det bildar fasta
lösningar med järnkarbid eller cementit, Fe3C, vilket utnyttjas vid
stålframställning.

Vid 1 403 °C bildas en ny järnvariant, delta-järn, med
rymdcentrerad, kubisk struktur, som är stabil upp till smältpunkten
vid 1538 °C. Rent järn leder elektrisk ström cirka sex gånger sämre
och värme cirka fem gånger sämre än koppar.

Rent järn är stabilt i torr luft och ämnet är stabilt också i vatten som
inte innehåller löst syre eller koldioxid.

Metallen reagerar lätt med utspädda syror under bildning av vätgas
och i koncentrerade oxiderande syror som salpetersyra eller sura
dikromatlösningar, Cr2O72–, krom och syre, täcks ytan med ett tätt
lager av järn(III)oxid, Fe2O3, eller rödrost, som skyddar mot vidare
angrepp, så kallad passivering.

Järn reagerar även med varm koncentrerad natriumhydroxid, NaOH,
en starkt frätande bas, under vätgasutveckling och bildning av en
fällning av järn(III)hydroxid.

I fuktig luft eller i syrehaltigt vatten bildar metallen snabbt
järn(III)oxidhydrat, FeO(OH), rost, eller korrosion.

Järn reagerar direkt med de flesta ickemetaller och i finfördelad form
brinner järn i luft, den är pyrofor, och metallen reagerar också direkt
med svavel, halogener, kol och fosfor.

Järnets fysikaliska och kemiska egenskaper varierar kraftigt med
kolhalten och lösta metaller.

Bilden visar den kallmurade kvarnen och Källundasjön från nordost
mot sydväst.

IMG_0024

I sina många kemiska föreningar har järn vanligen oxidationstalen +2
och +3, det vill säga att två eller tre elektroner saknas hos varje
järnatom, vilket i sin tur gör att det finns 2 eller 3 protoner ”för
mycket i atomkärnan”. Oxidationstal från –2 upp till +6 är dock
kända.

I utspädda syror och i frånvaro av luft eller andra oxidationsmedel
bildas gröna eller gula järn(II)salter och dessa oxideras lätt till
järn(III)föreningar, särskilt i e neutral eller alkalisk lösning.

Bilden visar den vackert vita och slottsliknande huvudbyggnaden
som Carl Gustaf Danckwardt lät uppföra mellan åren 1848-1852 vid
Åminne och som ligger på en höjd vid Källundasjöns södra spets
med en vacker utsikt över sjön och bruket.

IMG_0025

Järn(II)oxid, FeO, är ett fast, svart ämne med variabel
sammansättning som lätt faller sönder i metalliskt järn och
järn(III)oxid.

Järn(III)oxid, Fe2O3, finns i olika modifikationer, såsom alfa-Fe2O3
som är mörkröd och finns i naturen som mineralet hematit eller
blodsten, järnglans. Den används i stora kvantiteter som färgpigment
i gummi, keramik, papper och färger såsom engelskt rött, venetianskt
rött och Falu rödfärg.

Den används också som katalysator, för framställning av ferriter och
magnetband och, efter glödgning, som polermedel.

Glödgning är inom metallurgin en samlingsterm för olika
fullständiga värmebehandlingar, det vill säga värmning till bestämd
temperatur, varmhållning under viss tid och reglerad kylning.

Avsikten är att påverka metallers egenskaper i önskad riktning. Till
termen glödgning bör alltid fogas en förtydligande förled,
exempelvis mjukglödgning som mjukgör hårda metaller och ökar
deras skär- och formbarhet och avspänningsglödgning som minskar
inre spänningar samt normaliseringsglödgning som normaliserar en
grovkornig, spröd stålstruktur.

Bilden visar ruiner av den mekaniska verkstaden och matrialboden
som kallades också lagman Danckwardts järnbod. Dessa ruiner
ligger i den nordvästra delen av ”industriområdet”.

IMG_0026

Järn spelar även en viktig biologisk roll hos levande organismer och
är ett livsnödvändigt grundämne för nästan alla organismer, möjligen
kan vissa mjölksyrabakterier klara sig utan, och järn ingår i
evolutionsmässigt gamla biokemiska system, såsom järn–
svavelproteiner och järnporfyriner.

Järnporfyriner är livsviktiga för många kroppsprocesser, speciellt vår
andning.

Järnbrist är en medfödd oförmåga hos kroppen att införa järn i
porfyrinet för att för att bilda blodplättar, som är det sista steget i
porfyrinmetabolismen.

Järnfria porfyriner lagras i huden, vilket innebär att huden blir
elektroniskt stimulerad av ljus. De människor som drabbas utsänder
till och med ljus under ultraviolett bestrålning.

Stimulationen, impulserna, förs sedan vidare till det syre som finns i
hudcellerna och det nu mycket reaktiva syret angriper cellerna, vilket
förorsakar sjukliga förändringar och missbildningar i huden. De
drabbade lär sig snabbt att undvika dagsljus och går utomhus bara
nattetid.

Trots att järn är det grundämne som jordklotet innehåller mest av och
också är ett av jordskorpans vanligaste är det mycket svårtillgängligt,
varför järnbrist är vanlig hos människor, djur och växter.

Svårtillgängligheten sammanhänger med att järn i naturen
förekommer huvudsakligen i svårlösliga föreningar. Organismerna
kan göra det lösligare genom att överföra det till organiskt bunden
form genom så kallade sideroforer eller järnbärare.

Sideroforer är en grupp organiska molekyler med låg molekylvikt
vilka har mycket stor förmåga att bilda starka komplex med trevärt
järn, Fe3+.

Sideroforer produceras av mikroorganismer och växtrötter samt
utsöndras till omgivningen. Komplex bildade av sideroforer och järn
kan åter tas upp av den levande organismen, vilken på detta vis får
sitt behov av järn tillgodosett.

En av de viktigaste funktionerna för järn i cellerna är att förmedla
transport av elektroner i fotosyntesen och andningssystemen.

Ytterligare en bild som visar ruinerna av den mekaniska verkstaden
och matrialboden som även kallades lagman Danckwardts järnbod.

IMG_0027

En annan funktion hos människan, hos många djur och hos
ärtväxterna är bindningen och transporten av syre.

Järn är härvidlag bundet till porfyrin i form av hem som i
hemoglobin, myoglobin och leghemoglobin eller till aminosyror i
blodproteinet hemerytrin, som transporterar syre också hos många
ryggradslösa djur.

Järn ingår också i många viktiga enzymer, till exempel katalas,
peroxidas och vissa typer av superoxiddismutas.

Katalas är ett enzym som bryter ned den väteperoxid som bildas vid
oxidationsprocesser hos alla aeroba organismer.

Peroxidaser är en grupp av enzymer som katalyserar oxidationen av
organiska föreningar vid inverkan av väteperoxid som då reduceras
till vatten.

Superoxiddismutas eller SOD är ett enzym som katalyserar
omvandling av superoxidradikaler till väteperoxid och syre och
spelar därigenom en viktig roll i cellens försvar mot reaktivt syre.
Mutationer i genen för detta enzym har visat sig vara förknippade
med ärftliga former av den mycket svåra sjukdomen amyotrofisk
lateralskleros eller ALS.

Vissa bakterier kan utnyttja järn i sin energiomsättning och en del tar
upp koldioxid under oxidation av tvåvärt järn till trevärt järn, FeII till
FeIII.

Andra oxiderar organiska ämnen med trevärt järn som
oxidationsmedel och sådana processer har varit viktiga för
uppkomsten av vissa järnmalmer.

Det finns också bakterier som inuti cellerna bildar kristaller av
magnetit vilka de använder som kompassnålar vid sin orientering.

Bilden visar ytterligare en bild som visar ruinerna av den mekaniska
verkstaden och matrialboden.

IMG_0028

Den totala järnmängden i kroppen hos en vuxen man uppgår till
cirka 4 gram och av detta fördelas drygt 2,5 gram på hemoglobin,
0,15 gram på myoglobin och upp till 1 gram i så kallade järndepåer.
Järnhaltiga enzymer svarar dock för mindre än 10 milligram, och i
blodplasma finns 4 milligram järn.

Järn tillförs människan med kosten och i Sverige innehåller den
normala kosten 5–6 milligram järn/1 000 kilokalorier, vilket
motsvarar ett intag av järn på mellan 15–20 milligram per dygn för
män och 10–15 milligram per dygn för kvinnor.

Viktiga, järnrika beståndsdelar i kosten är bröd, kött och
köttprodukter samt bruna bönor, spenat och gröna ärtor.

Järn i födan finns i två former, dels oorganiskt som i bröd, dels
organiskt, komplexbundet, framför allt i kött och köttprodukter.

Det järn som inte behövs för bildningen av hemoglobin och andra
järninnehållande aktiva ämnen i kroppen lagras i så kallade
järndepåer, bundet till så kallade depåproteiner.

Bilden visar ännu ett foto som visar ruinerna av den mekaniska
verkstaden och matrialboden.

IMG_0029

Klubbtrattskivling, ”Clitócybe clávipes”, även kallad mörk
trattskivling eller klumpfotad trattskivling är allmänt förekommande.
Klubbtrattskivling innehåller inget coprin men ett annat okänt gift
som kan orsaka coprinusliknande symtom såsom huvudvärk,
bröstsmärtor, andnödhet, ångest och hudrodnad.

Coprin har den kemiska formeln C8H14N2O4 och är ett ämne som
bland annat finns i grå bläcksvamp, ”Coprinus atramentarius”.

Grå bläcksvamp är känd för sin ”antabuseffekt” i samband med
alkoholförtäring.

Renframställt coprin är färglösa kristaller och är i sig ogiftigt men
vid upphettning eller i sur miljö, som till exempel i magen,
sönderfaller coprin i glutaminsyra och 1-aminocyklopropanol. Det är
det senare ämnet som reagerar med alkohol, etanol, som har den
kemiska formeln C2H5OH.

IMG_0030

Om järnförlusterna hos en människa är större än normalt eller om
järntillförseln är mycket liten förlorar man absolut sett järn varje dag,
vilket är en så kallad negativ järnbalans.

Detta leder i första hand till att järndepåerna töms vilket leder till
järnbrist, sideropeni. Då sjunker järnhalten i blodplasma, och
bildningen av röda blodkroppar bromsas. Resultatet blir blodbrist,
järnbristanemi, med små, hemoglobinfattiga erytrocyter, röda
blodkroppar.

Globalt sett är järnbrist och järnbristanemi ett mycket stort problem,
som drabbar mellan 800–1 000 miljoner människor. Speciellt utsatta,
utöver kvinnor i fertil ålder, är barn i 1–2-årsåldern samt under
puberteten.

Man vet inte med säkerhet om järnbrist i sig ger speciella symtom
eller om de symtom som förekommer bara hänger samman med
blodbristen med sänkt förmåga att transportera syre.

Utöver trötthet, hjärtklappning, andfåddhet med mera förekommer
vid svår järnbristanemi också förändringar i munslemhinnan,
speciellt tungan, samt i huden och naglarna. Dessa symtom är dock
inte karakteristiska enbart för järnbrist.

Järnbrist och järnbristanemi behandlas med extra tillförsel av järn,
vanligen med preparat som tas genom munnen. Vanliga biverkningar
vid järnbehandling är illamående, buksmärtor, förstoppning och
diarré.

Bilden visar en skinnsvamp av arten purpurskinn, ”Chondrostereum
purpureum”. Fruktkropparna av purpurskinnet är i väta mjuka och
sega, som på bilden, medan de i torka blir hårda och spröda.

Purpurskinnet växer året om på död och levande lövved, sällan på
barrved, allmänt i hela landet.

Arten orsakar kraftig vitröta på lagrad björkved och lövved. Levande
träd som angrips, till exempel fruktträd, får den så kallade
silverglans-sjukan vilket bland annat syns som en silvrigt ljus
beläggning på bladen.

IMG_0031

Järnbrist hos husdjur förekommer i praktiken framför allt hos
smågrisar som föds upp inomhus. Grisar föds med en minimal
järnreserv och visar efter två till tre veckor tecken på järnbrist om
inte extra tillförsel skett. Symtomen är då blekhet, diarré och
infektionskänslighet.

I naturen får svin sitt järnbehov tillgodosett genom att äta jord, och
en grästorva med jord, ofta förstärkt med järnsulfatlösning, var länge
det vanliga sättet att ge spädgrisar järn inomhus.

Numera används ofta injektion med järnpreparat under den första
veckan, senare förstärkt med järnpellets eller ännu en injektion.

Hos växter yttrar sig järnbrist i ljusgrön till gul färg hos plantornas
yngsta delar, så kallad kloros. Området närmast ledningssträngarna,
kärlsträngarna, har dock till en början normal grön färg. Bladen hos
gräsen, till exempel stråsäd, får tydliga längsgående gula strimmor.

Bilden visar ett antal mer eller mindre nedbrutna kvarnstenar som
hamnat i den mekaniska verkstaden.

Kvarnsten är en benämning på de två stenar mellan vilka säden
maldes i äldre kvarnar men de är i moderna kvarnar ersatta av
stålcylindrar, valsar.

Löpare är den övre och större av de två cirkelformade kvarnstenarna
i en enkel kvarn av äldre typ. Den är räfflad på undersidan och oftast
tillverkad av sandsten.

Mellan löparen, som roterar, och liggaren, stenen som ligger fast,
krossas sädeskornen.

Biodynamiskt odlad spannmål mals dock även numera med
kvarnstenar av natursten.

IMG_0032

De äldsta järnföremål som påträffats i Norden, rakknivar,
prydnadsnålar och betselbeslag, härrör från slutet av bronsåldern, det
vill säga, 1700 före Kristus till 500 för Kristus, och att inhemsk
järnhantering kom igång mycket snart efter att man börjat importera
järnföremål bekräftas av tidiga dateringar av slaggfynd från framför
allt Västergötland och Mellansverige.

På Jylland, där järnföremål uppträder lika tidigt som i andra delar av
Norden, är dateringen av slaggförekomsterna något senare,
huvudsakligen från förromersk järnålder, det vill säga, 500 före
Kristus till Kristi födelse.

Detta förhållande antyder att den tidigare förmodade spridningen av
järnteknologi från söder via Jylland, möjligen förmedlad av kelter,
inte längre kan ses som den enda möjliga utan kanske har
järnhanteringen nått Mellan- och Nordsverige österifrån.

Ytterligare en bild som visar ett antal mer eller mindre nedbrutna
kvarnstenar som hamnat i den mekaniska verkstaden.

IMG_0033

Järnåldern är den period i förhistorisk tid då järn utvanns,
bearbetades och användes till vapen och redskap och perioden
framstår som den sista i C.J. Thomsens treperiodsystem för
förhistorisk tid.

Som den sista så kallade ”metallåldern” tangerar järnåldern
historiens inträde i stora delar av världen och i ett arkeologisk-
historiskt sammanhang syftar termen järnålder oftast på ett
civilisatoriskt skede i avsaknad av historiskt källmaterial, förutom i
Främre Orienten och Kina, där historiska källor är kända redan sedan
bronsåldern.

Treperiodsystemet är indelningen av människans förhistoria i de
successiva faserna stenålder, bronsålder och järnålder.

Idag lägger man även till kopparåldern som en arkeologisk
benämning på den period vid slutet av stenåldern då föremål av
koppar började användas jämsides med sådana av sten och andra
material, därav den alternativa benämninge kopparstenålder.

Föreställningen om en historisk periodindelning i metallåldrar går
dock tillbaka till den tidiga antiken, då man ännu var bekant med
existensen av ett föregående bronsålderssamhälle.

Både kopparåldern och den efterföljande bronsåldern
karakteriserades av att metallerna koppar och brons huvudsakligen
användes till statusföremål, vapen och smycken, medan
bruksföremål i stor, om än successivt minskande, omfattning
fortfarande framställdes av de gängse stenåldersmaterialen trä, sten
och ben.

Under 1500-talet började europeiska lärde att framlägga hypoteser
om en äldsta ”stenperiod”, dels på grund av att man då började
uppmärksamma stenartefakter i jorden, dels på grund av kontakter
med icke metallbrukande samhällen i andra världsdelar.

De som tänkte sig en separat bronsålder placerade då in denna
mellan stenåldern och den historiska järnåldern, det fanns sålunda
både empiri och logik i spekulationerna.

Oenigheten om periodindelningen förblev dock stor innan dansken
C.J. Thomsen år 1836 presenterade sitt system, det första som
baserades på en analys av fyndsammanhangen för ett större
arkeologiskt material.

Thomsen kunde på ett övertygande sätt särskilja brons- och
järnåldrarna där bilden tidigare komplicerats av att brons, guld och
silver användes under järnåldern och guld, brons och sten under
bronsåldern.

Bilden visar kraftigt järnhaltigt vatten med utfällningar av
järnhydroxid i en kanal i anslutning till den mekaniska verkstaden.

Järn(III)oxidhydroxid är en förening av järn, syre och hydroxid-
joner.

Detta järnhaltiga vatten, som förr troddes kunna bota sjukdomar har
även använts som motgift vid arsenikförgiftning, detta genom att den
anemi som arsenikförgiftningen orsakar motarbetas genom ökad
produktion av blod.

På 1600-talet tillkom många brunnsorter och badorter, bland annat
Vichy i Frankrike och Spa i Belgien och att dricka det järnhaltiga
brunnsvattnet blev viktigare i dåtidens hälsouppfattning än
kroppstvagningen det vill säga, att tvätta sig.

Den första brunnsorten i Sverige, Medevi brunn, skapades redan år
1678 och den följdes under de närmaste 200 åren av över hundra
brunnsplatser, där tillgången på mineralhaltigt vatten blev den
viktigaste förutsättningen.

De mest kända svenska brunnsbadorterna blev Ramlösa brunn,
Ronneby brunn, Medevi brunn, Sätra brunn och Loka brunn.

Nästan varje svensk stad hade i slutet av 1880-talet en egen eller
närliggande brunnsanläggning, vilket fortfarande återspeglas i gatu-
eller parknamn som Brunnsgatan, Brunnsparken och
Surbrunnsgatan.

Kanske kan man i framtiden utveckla Gamla Åminne till en
brunnsort, vattnet ser ut att passa bra.

IMG_0034

I Västra delarna av Afrika kan järnålder sägas ha rått från 300-talet
före Kristus, varefter järnteknologin raskt spreds söderut.

I södra Indien uppträdde järnåldern cirka 1100–1000 före Kristus, i
Kina från och med 500-talet före Kristus och i Japan från cirka 300
för Kristus. Dessa data är naturligtvis ungefärliga och någon riktigt
skarp skiljelinje mellan bronsåldern och järnåldern förekom sällan.

För medelhavsområdet och Västeuropa brukar man successivt
upphöra att använda termen järnåldern då dessa områden
inkorporeras i det romerska riket men då det västromerska riket
successivt bröt samman under 300–400-talen efter Kristus ersattes
det på kontinenten av germanriken, till viss del beskrivna i historiska
källor.

På grund av detta används istället termen ”tidig medeltid” för denna
del av järnåldern eller folkvandringstiden på kontinenten och i
Västeuropa.

I Norden löpte dock förhistorien obruten genom folkvandringstiden,
400–550 efter Kristus, vendeltiden, 550–800 efter Kristus och
vikingatiden, 800–1050 efter Kristus, för att därefter övergå i
medeltiden, ca 1050–1520 efter Kristus, eller om ni så vill ”Den nya
tiden”.

Inhemsk järnhantering förekom dock i Norden redan före Krist
födelse.

Bilden visar kanaler, dammar och rinnande, forsande vatten. Det är,
som redan sagts, en mäktig upplevelse att vandra i denna historiska
miljö som faktiskt är alldeles nyss i historien.

IMG_0035

Under slutet av 1500-talet och de första decennierna på 1600-talet
deltog staten aktivt i själva produktionen vid så kallade kronobruk.

Därefter arrenderades dessa ut eller såldes av och kronans omsorger
tog från mitten av 1600-talet i stället formen av en alltmer ingående
reglering av hela näringen. Denna merkantilistiskt färgade politik låg
i linje med statliga ansträngningar på många håll i Väst- och
Centraleuropa.

Det centrala kontroll- och ledningsorganet, Bergskollegium, med
underliggande enheter präglades av en för sin tid mycket hög
effektivitet.

Vid mitten av 1600-talet var nederländska och därefter brittiska
köpare viktigast och Sverige var under ungefär ett sekel Europas
främsta exportland för järn.

Det svenska järnet hade främst en bred användning i Storbritannien,
men såldes också till länderna runt Östersjön och till Sydeuropa.

Rysk järnindustri i Uralområdet hade under 1700-talets första hälft
gjort stora framsteg och hade till århundradets mitt blivit en mycket
allvarlig konkurrent, som avsatte större kvantiteter på den brittiska
marknaden än den svenska gjorde.

Den ryska inbrytningen var geografiskt koncentrerad och
försäljningen gick i stor utsträckning till London, medan svenskt järn
hade övertag i provinshamnar som Hull men också i Skottland och
Irland.

Om svenskt järn alltså kan sägas ha pressats på defensiven redan
tidigt under 1700-talets andra hälft, kom det stora hotet från
Storbritannien alldeles mot slutet av 1700-talet.

Då hade långvariga ansträngningar lyckats där att inom
tillverkningen av stångjärn ersätta träkol med fossilt bränsle, som
britterna hade mycket gott om.

Deras valsade puddeljärn, ett material som var billigare än det
svenska, blev en mycket allvarlig konkurrent först i Storbritannien
och omkring år 1820 också på andra marknader.

Cirka år 1810 hade svenskarna dock funnit en ersättande marknad i
USA, där hammarsmitt järn gynnades framför valsat på grund av
tullagstiftningen.

Grosshandlare i hamnstäderna spelade en viktig roll vid avsättningen
av svenskt järn, dels försåg de många av bruksägarna med en del av
det nödvändiga driftskapitalet, dels hade de nödvändiga förbindelser
med köpmän i avnämarländer.

Under 1600-, 1700-, och början av 1800-talet inkom en hel del
grosshandlare från utlandet, främst från Tyskland och Storbritannien.

Viktigast av dem alla var dock belgaren Louis De Geer som i
Sverige blev storföretagare i järnbranschen under 1600-talets andra
kvartssekel och överförde hit såväl ny teknologi som yrkeskunnig
personal.

Louis De Geer föddes år 1587 och avled den 19 juni år 1652 och var
finans- och industriman. Han föddes i Liège och ägnade sig tidigt åt
handel och bankirrörelse och på 1610-talet gjorde han stora vapen-
och kopparaffärer med svenska kronan.

Tillsammans med Willem de Besche, som sedan år 1618 arrenderade
Finspångs kronobruk, deltog De Geer i skapandet av den svenska
järnkanonexporten.

År 1627 kom Louis De Geer till Sverige och blev svensk undersåte,
fick monopol på järnkanongjutningen, arrenderade flera kronobruk
samt övertog driften av kronans alla faktorier.

Tillverkningen av lättare vapen förlades dock främst till De Geers
eget faktori i Norrköping.

År 1631 lämnade De Geer Sverige men behöll sina intressen där och
han var åter i Sverige under åren 1635–37 och från år 1641, då han
adlades.

Genom köp från kronan förvärvade han under åren 1641–1650 bland
annat Finspongs styckebruk samt Lövsta och andra uppländska bruk.

Under kriget mot Danmark under åren 1643–1645 värvade han i
Nederländerna en flotta, som starkt bidrog till den svenska segern
och hans utlägg ersattes av kronan.

Sedan Louis De Geer delvis överlåtit sina företag på sönerna, for han
år 1651 på affärsresa till Nederländerna, där han avled.

Bilden visar vad jag kallar en rensraka, det vill säga, ett verktyg som
användes till att rensa alla vattenkanaler inom området, allt för att få
vattnet att forsa, rinna, så bra och kraftfullt som möjligt.

På detta sätt fick man ett bättre utnyttjande av den rörelseenergi som
det rinnande vattnet gav till järnbruket Gamla Åminne.

IMG_0036

Avslutningsvis så låter jag vattnet och historien om Gamla Åminne,
järnframställningen och vetskapen kring det viktiga grundämnet järn
sakta och värdigt rinna ut i den vackra Källundasjön.

Källundasjön är en sjö i Värnamo kommun i Småland och ingår i
Lagans huvudavrinningsområde. Sjön är 10,6 meter djup, har en yta
på 0,996 kvadratkilometer och befinner sig 156 meter över havet.

Sjön avvattnas av vattendraget Lillån. Vid provfiske har bland annat
abborre, braxen, gers och gädda fångats i sjön.

Källundasjön ingår i det delavrinningsområde som SMHI kallar för
Utloppet av Källundasjön. Medelhöjden är 182 meter över havet och
ytan är 16,09 kvadratkilometer.

Det finns inga delavrinningsområden uppströms utan
avrinningsområdet är högsta punkten. Lillån som avvattnar
avrinningsområdet har biflödesordning 3, vilket innebär att vattnet
flödar genom totalt 3 vattendrag innan det når havet efter 166
kilometer.

Delavrinningsområdet består mestadels av skog, 72 % och jordbruk,
10 %. Avrinningsområdet har 1,45 kvadratkilometer vattenytor
vilket ger det en sjöprocent på 9 %.

Vid provfiske har följande fisk fångats i sjön, abborre, braxen, gärs,
gädda, löja, mört och sutare.

Tack för idag och på återseende!

Läs mer om:

Posta en kommentar

Loading Facebook Comments ...
Relaterade nyheter

Nu byter vi till nya sidor

10:11 | Framåt lunchtid måndag räknar vi med att göra en flytt till våra nya tidning som framför allt är mobilanpassad…. Läs mer

The Biggest Myth About Med Card California Exposed

16:16 | The Biggest Myth About Med Card California Exposed The selling of health marijuana already produces a substantial contribution… Läs mer

Unusual Article Uncovers the Deceptive Practices of How to Get a Cannabis Card

16:15 | Unusual Article Uncovers the Deceptive Practices of How to Get a Cannabis Card Finding a medical marijuana card… Läs mer

Top Choices of Renew Medical Card Online

16:14 | Top Choices of Renew Medical Card Online Most Noticeable Renew Medical Card Online Learning how to control her… Läs mer

Top Booking Tours Reviews!

12:03 | Top Booking Tours Reviews! The booking system online was made quite uncomplicated and secured and just a few… Läs mer

The Top Secret Truth About Adventure Travel Abroad Exposed

12:02 | The Top Secret Truth About Adventure Travel Abroad Exposed While you decide on travel insurance be certain to… Läs mer

Get the Scoop on Adventure Travel Abroad Before You’re Too Late

12:01 | Get the Scoop on Adventure Travel Abroad Before You’re Too Late Additionally, there’s the simple fact you may… Läs mer

Saiba como aumentar este tráfego do sitio através de um bom projeto de website

12:14 | Um bom design de website é absolutamente crítico se você anseia atrair tráfego máximo. Para que seu site… Läs mer

Medical Marajuana Cards at a Glance

16:25 | Medical Marajuana Cards at a Glance The Nuiances of Medical Marajuana Cards Remember that cannabidiol registration cards won’t… Läs mer

What Every Body Is Saying About 420 Doctors Is Dead Wrong and Why

16:24 | What Every Body Is Saying About 420 Doctors Is Dead Wrong and Why The Upside to 420 Doctors… Läs mer

The Most Disregarded Fact About Med Card Uncovered

16:24 | The Most Disregarded Fact About Med Card Uncovered The War Against Med Card The most important thing which… Läs mer

Top End My Essay Choices

15:56 | Top End My Essay Choices How to Find End My Essay You cite sources. Your response into a… Läs mer

Rumors, Deception and Personal Essay Examples

15:55 | Rumors, Deception and Personal Essay Examples The Chronicles of Personal Essay Examples The instruction institute you’re choosing must… Läs mer

The True Story About Personal Essay Examples That the Experts Don’t Want You to Hear

15:53 | The True Story About Personal Essay Examples That the Experts Don’t Want You to Hear The Chronicles of… Läs mer

The War Against How to Write an Argumentative Essay

14:12 | The War Against How to Write an Argumentative Essay You can order expert essay paper. Distinct forms of… Läs mer

Write My Essay for Me for Dummies

14:11 | Write My Essay for Me for Dummies Just good creating services are able to allow you to earn… Läs mer

Essay Editor Help!

14:10 | Essay Editor Help! Although university writing labs have their own place in regards to essay assistance, in the… Läs mer

Why Almost Everything You’ve Learned About Buy Research Papers Is Wrong and What You Should Know

02:00 | By clicking on the buy button, you register for a superb support that you might use when complicated… Läs mer

The Weird Strategy of Situation Look at Article writing Program

02:00 | For many clients who don’t get the chance to present a version plus look over an absolute lawsuit… Läs mer

Statistics Assignment Help Options

02:00 | The principal thing which is quite critical in establishing a company is an thought or intending. Though other… Läs mer

02:00 | lutions to Coursework in Step by Step Format What Does Coursework Mean? Every time our own customers require… Läs mer

Test post

00:29 | Test post content research paper on best buy

Understanding Statistics Assignment Help

02:00 | Accordingly, data is obviously there to turn you in intelligent buyer, so you might create the most acceptable… Läs mer

Writing Assignment Ideas – a Quick Introduction

02:00 | Perhaps you just begin writing headlines. Make the viewer a component of those. You own a good deal… Läs mer

The Agony of Generating Service plan

02:00 | The main advantages of Authoring Customer service Seeking out the most beneficial transaction after it concerns the category… Läs mer

Posting Expert services – an intro

02:00 | A great number of individuals wind up sensation that the prevailing firms still find it unimaginable to produce… Läs mer

College Application Helper Exposed

02:00 | The Fight Against College Application Helper Writers get rid of precisely the exact crutch. At any time you… Läs mer

How Do You Start A Report

02:00 | condition is an integral component of most study laboratory-regarding working out programs, and sure it typically signifies an… Läs mer

What the In-Crowd Won’t Tell You About Writing Help

16:14 | Writing Help Ideas What the In-Crowd Won’t Tell You About Writing Help Read an article that corresponds for… Läs mer

Choosing Good College Paper Writing Service

15:59 | The 30-Second Trick for College Paper Writing Service Choosing Good College Paper Writing Service Your newspaper needs to… Läs mer

Writing Help – the Conspiracy

15:35 | Writing Help Ideas Writing Help – the Conspiracy Read an article which corresponds for the kind of paper… Läs mer