Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på kolmilor.
Järnets lokala historia, del 6 – Kolmilor
och kolbottnar
Järnets lokala historia, del 6 – Kolmilor och kolbottnar, en natur- och
kulturkrönika i 3 bilder om en förvunnen och nästan glömd kunskap,
fordom en huvudnyckel och en förutsättning för vår industriella
utveckling.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av december år
2014.
Det är mycket trevligt och lärorikt, tycker jag, att hitta dessa fina,
informativa och konstnärligt vackra skyltar i anslutning till vår
kulturhistoria när man vandrar i skog och mark.
Denna skylt med den vackra akvarellen fanns i anslutning till en
gammal kolmila från 1940-talet och berättar följande historia, citat;
”Kolmila på 1940-talet. Under hösten och förvintern kolade många
som hade små jordbruk. Till kolningen användes både löv- och
barrträd som tidigare hade huggits och torkats.
Sämre ved kunde användas såsom rester från avverkningar och
gallringsved. Milan täcktes med ris, mossa, stybb och jord.
Vid kolningen måste en del av veden förbrännas för att ge den
önskade värmen. När temperaturen uppgick till 270 grader skedde
kolningen eller torrdestillationen efter cirka 10 dagar, beroende på
milans och vedens storlek, hade veden omvandlats till kol.
Därvid förlorade veden en sjundedel av sin vikt. Det gällde att
reglera lufttillförseln så att inte veden onödigtvis brann upp. Tidigare
kolades utan skorsten. Då fanns många rökhål eller rökdiken som
måste flyttas under kolningen.
Genom skorstensmilans utveckling under 1900-talet gavs möjlighet
att reglera draget via en kanal under milan. På så sätt fick man större
kontroll över kolningen och en jämnare kvalité på träkolen.
År 1917 gick nästan all träkol i Sverigetill framställning av tackjärn i
masugnar. År 1944 då träkols- och tackjärnsproduktionen var
ungefär densamma som 1917 åtgick endast 40 % av
träkolsproduktionen till detta ändamål, resten gick till gengasdrift.
Koks eller stenkol hade då kompletterat träkolsved till masugnarna.
Från omkring år 1960 användes inte träkol längre vid
järnframställning.”, slut citat.
Stybb är en benämning på söndersmulat och därför mindervärdigt
bränsle av träkol, kol eller koks men även användbart som isolerande
fyllning.
Den lilla skylten håller så sakta på att hämtas tillbaka till naturen av
naturen, grönalger och blåslavar håller på att sakta men säkert göra
bilden och texten oläslig och svårtydd.
Det som på bilden kan tyckas vara en fyrtiotalsidyll måste väl ändå
betraktas med utgångspunkt från den verklighet som då rådde med
hårt slit i skogen, fattigdom, oro och världskrig vilket gör bildens
idyll till en efterkonstruktion hos betraktaren, enligt principen att allt
var bättre förr.
Skogskolningen var för den på träkol baserade metallindustrin, för
järn, stål och koppar, mycket omfattande och av stor betydelse för
Sveriges ekonomi.
Stål framställt med träkol var av högsta kvalitet, och trots konkurrens
sedan 1800-talets början från utländska stålverk baserade på fossilt
kol tillverkades sådant stål ända fram till tiden efter andra
världskriget.
Under kriget användes dessutom träkol även för gengasdrift av
fordon.
Bilden visar rester av en gammal raserad kolarkoja som låg i
anslutning till kolmilan.
På återseende!