Jonstorps udde

Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Jonstorps udde.

Jonstorps udde

Jonstorps udde, en naturkrönika i 11 bilder om ett vackert meandernäs
och en plats i gränsområdet mellan Götafors och Vaggeryd, där floden
Lagan möter Hjortsjöns vatten och där detta mörka vatten långsamt
slingrar sig fram i tjusiga meandrar och meanderbågar.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i slutet av januari och
början av februari 2013.

Ny e-postadress, Dan.D.Damberg@varnamo.se

Jonstorps udde sedd från söder är ytterligare en vacker plats invid
vatten som finns i Vaggeryds tätort, denna gång utmed Lagan i sydost
där flodens vatten möter Hjortsjöns vatten.

Att bli väckt ur en god och djup sömn har sina problem även för några
gräsänder, speciellt när man måste ta sig ner i ett kylslaget flodvatten
som kanske endast håller några få plusgrader. Lufttemperaturen var
visserligen ett stort antal grader lägre och höll minus 12 grader Celsius
vid tillfället, så i relation till detta var vattnet minst 14 grader högre,
eller varmare om ni så vill.

Den ena av gräsandshonorna glider med stor värdighet ner i Lagans
vatten medan den andra honan och hanen fortfarande tvekar inför
vinterdoppet, och vem skulle inte göra detta.

Nåväl, tänker uppenbarligen gräsandsdraken, inte ska väl jag vara
sämre, och sakta och värdigt glider även han ner i det kyliga och
mörka vattnet. Den andra gräsandshonan behöver uppenbarligen
sträcka på sig efter tuppluren innan hon blir redo.

Gräsandshona nummer två är dock mycket mera försiktig än sina två
andra artfränder och blir stående, eller möjligtvis liggande, på iskanten
några sekunder som på bilden, och kanske rådbråkar hon sitt samvete
en aning angående simturens vara eller icke vara.

Hursomhelst, i kom även den andra gräsandshonan och tillsammans
simmade de tre gräsänderna sakta åt söder med lagaströmmen där
ytterligare ett tjugotal artfränder låg i flodkanten.

Som någon slags vakt över floden övervakade denna vackra sångsvan
hela förloppet från iskanten.

Ostronmusslingen, ”Pleurotus ostreatus”, växer på de grova och
kraftfulla lövträdsstammarna invid Lagan vid Jonstorps udde. Träden
är av någon art pil i släktet ”Salix”, kanske vitpil, ”Salix alba”, eller
grönpil, ”Salix X rubens”, eller varför inte knäckepil, ”Salix fragilis”.
Jag får kontrollera detta bättre till sommaren när bladen slagit ut.

Svampen ostronmussling är en ganska vanlig svamp och en fin
matsvamp. I naturen förekommer den helst på multnande
trädstammar, men odlas även kommersiellt och kallas då för
ostronskivling.

Hatten är på nya exemplar vackert gråblå till gråbrun medan äldre
exemplar, som på bilderna, är mera brunbeiga. Svampen har vita,
nedlöpande skivor som ger vitt sporpulver, foten är kort, vit och
snedställd samt seg.

Både det allmänna och latinska namnet på ostronmusslingen anspelar
på fruktkroppens form. Latinets släktnamn ”Pleurotus” betyder ”åt
sidan” och syftar på fruktkroppens sneda växtsätt. Artnamnet
”Ostreatus” betyder ostron och syftar på hattens utseende, som liknar
ett ostron.

Ostronmusslingen lever som saprofyt, det vill säga, nedbrytare, och
växer på död ved och trädstammar från lövträd ofta från senhöst till
mild vinter.

Det finns en snarlik art som heter blek ostronmussling, ”Pleurotus
pulmonarius”, och som är, som namnet säger, blekare i färgen. Den
växer också på lövträd men bara från sommaren till hösten.

Kanadagåsparet har redan ankommit till sin häckningsplats för att vara
säker på att få bästa platsen att föda upp sina ungar på.

Vid Jonsbo udde finns sedan en tid tillbaka en liten fågelraritet i
formen av en smådopping i brunbeige vinterdräkt, men denna vår
minsta dopping ingår ej i släktet ”Podiceps” som våra andra
doppingar, utan i släktet ”Tachybaptus” med artnamnet ”ruficollis”.

Här ligger den, på tyvärr alltdeles för långt håll, vid iskanten bland
kaveldunet och dyker efter föda. Jag fick vänta i nästan två timmar på
den lilla smådoppingen och avståndet gjorde att bilden blev som den
blev.

Smådoppingen heter, som sagt, på latin ”Tachybaptus ruficollis”
vilket översatt till svenska skulle betyda ungefär ”snabbdoppande,
rödhalsad fågel”, vilket då syftar på dess sommardräkt.

Smådoppingens mycket tillbakadragna sätt har säkert gjort att arten
faktiskt inte beskrevs från vårt land förrän år 1796 och 20 år senare
beskrevs den som ”sparsamt förekommande i stora delar av Skåne”
men i takt med att kunskaperna om arten ökade omformulerades detta
år 1858 till ”tämligen sällsynt i södra och mellersta Sverige”. Under
de senaste 30 åren har arten ökat lite i antal men uppskattas ändå inte
uppgå till mer än 300 häckande par i Sverige. Fågeln på bilden är i
vinterdräkt och ska ni ha en rimlig chans att få se den bör ni nog sitta i
bilen och använda denna som ett gömsle, så ”varsk” är denna lilla
fågel.

I september till november beger sig smådoppingarna till sina
vinterkvarter och troligen ligger dessa i nordvästra och västra Europa.
Återkomsten sker i mars och början på april men ibland kan de även
övervintra längst ner i södra delen av Sverige så det är bara att
gratulera Vaggerydsborna till denna rara vintergäst för ”längst ner i
södra delen av Sverige” kan man knappast säga att Vaggeryd ligger.

Bara 50 meter nedströms åbron ut mot Södra park vid Folkets hus
sitter den lilla strömstaren mitt ute i lagaströmmen. Troligtvis har
strömstaren ökat sitt utbredningsområde under 1900-talet, i mitten av
1800-talets häckade den bara ner till oss i Småland, men idag finns
den även i Skåne.

Vanligast är dock strömstaren i fjällkedjan, där den häckar ända upp
till Torne Lappmark och in i Finlands norra delar. I södra Norrland
och i norra Svealand påträffas den jämnt spridd över fjällkedjan,
genom en större del av skoglandet och lokalt ända ut till kusten.
Däremot saknas den eller är mycket sällsynt i Västerbotten,
Norrbotten och i Lapplands skogsland.

Det nästan svarta vattnet i Lagan virvlar och strömmar kraftfullt kring
de små strömstarebenen men med sina starka fötter och vassa klor står
den orubbligt säkert på den, förmodligen, mycket hala och delvis
mossbelupna stenen som nästan helt döljs av vattenströmmen.

Strömstaren, på latin ”Cinclus cinclus”, lever av vattenlevande
insekter och andra vattenlevande djur, till exempel olika arter
husmaskar vilka är nattsländor. Dessa är en insektsordning som på
latin heter ”Trichoptera” och en fullvuxen, flygande, nattslända är hos
de flesta arter bara aktiv under dygnets mörkare del.

Larverna, husmaskarna, och de fullvuxna nattsländorna lever oftast i
och i anslutning till sjöar, dammar och vattendrag. Nattsländor utgör
en viktig födoresurs för strömstaren samt för vissa fiskar, och kallas
då för laxmygg. Det finns ungefär 7 100 arter av nattsländor i världen,
varav cirka 216 olika arter har påträffats i Sverige.

Det svenska beståndet av strömstare är svårbedömd beroende på att
fjällregionens data om arten saknas, men en uppskattning skulle vara
att det finns mellan 5 000 och 50 000 par i Sverige.

Strömstaren har fått många namn men annars tycks den ha glömts bort
i den svenska folktron. Några namn är till exempel bäckapräst,
vattenstare, strömkarl, forskarl, strömkalle, ågubbe, strömjanne,
strömpräst, strömsparv, forssparr, vattensvala, göddfröken, romorre,
forsspink, forskung och strömskate.

I södra kanten på Jonstorps udde finns ett antal vackra tallar och den
vackraste av dem alla ser ni på bilden. Den är som ett konstverk med
sina krumma och vida grenar som längst ner sträcker sig ända ner mot
flodens vatten. Släktnamnet är ”Pinus” och användes för tallar redan
av Cato.

Cato den äldre eller Marcus Porcius Cato, maior, föddes 234 före
Kristus och dog år 149 före Kristus. Han var en romersk författare,
statsman och senator och förföljde Roms gamla fiende Karthago med
stort hat och han lär ha avslutat alla sina senatstal med orden
”Ceterum/Praeterea censeo Carthaginem esse delendam” vilket på
svenska skulle betyda ”För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras”
oavsett talets innehåll. Han hade stor del i att Romerska riket åter
förklarade Karthago krig år 149 före Kristus i det tredje puniska
kriget. Detta krig totalraserade slutligen Karthago och dess befolkning
såldes till slaveri.

Cato den yngre eller Marcus Porcius Cato, föddes år 95 före Kristus
och dog år 46 före Kristus. Han var en romersk senator, stoiker samt
sonsons son till Cato den äldre, se ovan.

Cato var känd för sin hängivenhet för republiken Roms ideal och sitt
motstånd mot Julius Caesar. Omkring tiden för Caesars konsulat år 59
före Kristus försökte han förhindra hans kandidatur och senare stoppa
dennes agrar-reform till förmån för Pompejus veteraner men
misslyckades. Sedan Pompejus gripit makten i staden var Cato en av
de som starkast krävde att Caesar skulle avsättas som ståthållare i
Gallien och ställas inför rätta och motsatte sig alla kompromisser med
caesarianerna, vilket bidrog till att utlösa ett inbördeskrig.

Efter Pompejus nederlag i slaget vid Farsalos flydde Cato med ett
antal andra till provinsen Africa och satte upp en ny armé som
besegrades i slaget vid Thapsus, varpå hans situation blev omöjlig.
Som befälhavare i staden Utica nära Thapsus skulle Cato inte kunna
undgå att bli tillfångatagen av Caesars trupper. Erfarenheterna från
inbördeskriget pekade på att Caesar inte skulle döda sin motståndare,
utan istället benåda honom. Enligt republikens ideal skulle det betyda
att Cato kom i tacksamhetsskuld till Caesar, som avstått från att döda
honom.

Detta skulle tvinga Cato till att antingen tiga med sitt motstånd eller
förlora sin heder när han angrep sin välgörare Caesar som skonat
honom. Cato valde då att ta sitt liv genom att först försöka skära upp
sin buk. Självmordsförsöket misslyckades och hans sår förbands och
syddes igen. Men Cato rev upp stygnen och slet ut sina inälvor, och
förvägrade därmed diktatorn möjligheten att benåda honom.

Republikanerna räknade Cato som en martyr, medan Caesar
publicerade skriften ”Anti-Cato” för att svärta ner honom. Catos
systerson Brutus, som tidigare tagit emot nåd från Caesar, valde
senare att delta i den sammansvärjning som slutade med mordet på
Caesar den 15 mars år 44 före Kristus.

Släktet tallar har cirka 90 arter men endast en är inhemsk i Sverige,
nämligen bildens tall vid Jonstorps udde, på latin ”Pinus sylvestris”.
Ytterligare sju arter tallar odlas i skogsplanteringar eller i parker och
trädgårdar i Sverige och förvildas ibland, dit hör bland annat bergtall,
”Pinus mugo” som planterats som sandbindare. Övriga är cembratall,
”Pinus cembra”, contortatall, ”Pinus contorta”, weymouthtall, ”Pinus
strobus” och svarttall, ”Pinus nigra”.

Som prydnadsträd odlas även gultall, ”Pinus ponderosa”,
banksianatall, ”Pinus banksiana”, himalayatall, ”Pinus wallichiana”,
makedonisk tall, ”Pinus peuce” och ormskinnstall, ”Pinus
leucodermis”.

Tack för idag!