Kajor, kajor och åter kajor

Vår krönikör Dan Damberg har tittat närmare på våra kajor.

Kajor, kajor och åter kajor

Kajor, kajor och åter kajor, en natur- och kulturkrönika i 8 bilder från
samhället Skillingaryd, i Vaggeryds kommun, i Jönköpings län, men
det kunde varit nästan vilket annat tätbebyggt område som helst där
kajor finnes.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i september 2013.

Låt mig få inleda min krönika denna gång med lite funderingar
och reflektioner kring våra, mer eller mindre, goda vänner kajorna,
”Corvus monedula”.

Kajor är med fågelmått mätt mycket intelligenta fåglar och i och med
detta faktum också stora opportunister, det vill säga, de tar alla
tillfällen där dessa tillfällen finnes och gives.

Opportunism hos oss människor innebär en klandervärd och oriktig
anpasslighet, principlöshet, efter för tillfället rådande
omständigheter och maktförhållanden. En opportunistisk politiker
nöjer sig med att yrka sådana åtgärder som har utsikt att kunna vinna
gehör hos den stora massan och sedan genomdrivas.

Men detta kan också, beroende på omständigheterna, vara ett
uttryck för ett pragmatiskt synsätt. Opportunism syftar på
självintresse och oftast ointresse för konsekvenserna och uttrycket
sammanblandas ibland även med populism. Ordet dök upp första
gången år 1875 i samband med en fransk politiker vid namn Léon
Michel Gambetta.

Opportunister används även om evolution där opportunister är arter
som är anpassade för att nå ställen där konkurrensen är liten. Här
kan termen dock inte ses som nedsättande, egenskapen ger nämligen
konkurrensfördelar mot arter som inte är opportunister.

I människans närhet finns mängder med sådana tillfällen, som
exempelvis att söka skydd, äta och söka föda samt att häcka, med
andra ord, att överleva och föröka sig, som för en kaja är målet och
meningen med livet.  Dessa är alldeles för kloka att inte ta alla dessa
chanser, serverade på ett så kallat ”silverfat”!

Detta gäller för övrigt även andra arter kråkfåglar såsom kråkor och
råkor men inte i så stor utsträckning den mäktiga korpen.

Även däggdjur är opportunister där paradexemplet väl är den bruna
råttan och försök att utrota dem, den som kan.

Det sägs att det fanns 8 miljoner råttor bara på Manhattan i New
York, USA, år 1999, 6 år senare, år 2005, gick det en råtta per
trettiosex invånare i hela staden New York. Staden har 8,2 miljoner
invånare men med förorter räknar man med 18 miljoner invånare.

Hur kan man då leva med så många råttor? Svaret är, om man vill
leva där får man faktisk anpassa sig och kanske är detta också svaret
på frågan om kajorna, ”man får anpassa sig”, samtidigt som man
naturligtvis slutar att aktivt mata dem och lägger nät på sina
skorstenar samt tar hand om sina sopor på ett säkrare sätt. De gamla
fina hålträden får vi dock låta bli att spika igen eller fälla till marken!

Kajan är en av de fåglar som lever i livslånga parförbindelser där
paren håller ihop även utanför häckningstiden och vem skulle inte
vilja bo här, om man vore en kaja.

Man ser fleråriga kajor ”kela” med varandra och även efter flera år
matar hanen sin hona ömt och honan ger ifrån sig karaktäristiska
kärleksläten precis som yngre fåglar.

Kajan blir könsmogen vid två års ålder och häckar i holkar eller ihåliga
träd men söker sig också till håligheter som finns i byggnader, lokalt
även i bergstrakter.

Boet kan placeras i en skorsten, ventil, trädhål, andholk, grotta,
klippskreva och dylika platser och kajparen häckar ibland enskilt men
ofta i mer eller mindre stora kolonier.

Kajan bildar ofta stora flockar, redan under försommaren, som ses
flyga in över staden för övernattning. Dessa flockar är som störst
under hösten och vinterhalvåret. Flockarna består till en början oftast
av yngre, icke häckande fåglar och fylls med tiden på med vuxna
individer och deras ungar.

I kajsamhället råder en klar hierarki där högre rang bland annat
medför att ett kajpar kan välja en bättre matplats och kan då söka
föda närmare häckningsplatsen.

Kajan förekommer i större delen av Europa och allmänt i södra
Sverige upp till mellersta Värmland och sydöstra Dalarna och sedan
1980-talet har den ökat sin utbredning norrut och förekommer idag
långt upp i Norrland, främst längs kusten.

De nordligaste bestånden med kaja, i norra Sverige, delar av Finland
och norra Ryssland, är dock flyttfåglar. I södra och mellersta Sverige
är kajan till största delen en stannfågel.

De övervintrande kajorna har blivit fler, dock flyttar en liten del i
slutet av september till november. Flyttningen sker ofta till
Nordsjöländerna och Västeuropa och återflyttningen är i februari
eller mars.

När det gäller föda anpassar sig kajan skickligt till platsens
förutsättningar och äter i stort sett vad som helst. På menyn står
sädeskorn, frön, insekter, maskar och andra smådjur samt avfall. Den
är också en duktig flygare och har observerats flyga mer än 30
kilometer för att söka föda under dagtid.

Under höst och vår ses kajorna spridda över slättområden och andra
odlingsbygder men när vintern och snön kommer samlas de oftast
mer koncentrerat vid olika födosöksområden, till exempel kring
reningsverk, avfallsdeponier, slakterier och köpcentra.

Hos oss i Skillingaryd finns åtminstone tre större flockar om kanske
1000-1500 individer i vardera flocken vilket ger totalt cirka 4500
kajor. Dessa återvänder från odlingsbygden i söder och sydost till
nattkvist inne i Skillingaryds tätort och då framför allt till de stora
almarna och lindarna norr respektive söder om järnvägsstationen
samt till Vasaparken i området alldeles väster om Östra Allégatan vid
Movalla.

Enligt en av de mest omskrivna hypoteserna om kajorna samlas fåglar
för att utbyta information om var och hur man finner föda. Genom
att övernatta tillsammans kan en mindre framgångsrik fågel följa
efter en mer framgångsrik fågel.

Hypotesen förutsätter att alla medlemmar sett över tid fungerar
både som givare och tagare, vilket förefaller något osannolikt när

flockarna ibland samlar tiotusentals individer eller som hos oss i
Skillingaryd nästan femtusen individer. Mycket tyder dock på att
äldre fåglar är skickligare på att söka föda än yngre.

En annan hypotes är att närheten av andra individer i kolonin minskar
den energi som krävs för att reglera kroppstemperaturen, dels
genom själva närheten mellan individer och dels för att kolonin ger
en form av vindskydd. Dessutom minskar risken att råka ut för
rovdjur, enligt principen att fler ögon ser mer än få.

Risken för en individ att bli tagen minskar även med antalet fåglar i
kolonin genom en så kallad utspädningseffekt. Man kan också tänka
sig att mikroklimatet i en tätort är fördelaktigt. När temperaturen
utanför bebyggelsen går ner har stadens hus och mer skyddade miljö
hållit kallare vindar borta och de asfalterade ytorna och byggnader
har under dagen absorberat solenergi vilken avges under natten.

Dessa faktorer bidrar till att tätorten får en högre medeltemperatur
vilket kan vara gynnsamt för de övernattande kajorna.

Staffan Ulfstrand, författare och professor emeritus i ekologi vid
Uppsala universitet, skriver följande i sin bok ”Fågelliv” från 2007,
citat;

”Som alternativ till förslagen om informationsutbyte har man på
senare tid lanserat en tanke som tar fasta på att fåglarna i ett
bestånd alltid förfogar över en större eller mindre mängd så kallad
”offentlig information”. Helt enkelt genom att använda sina
artfränder som förebilder, att kopiera deras uppträdande, kan en
individ för egen del dra nytta av deras kanske dyrköpta erfarenheter.
Det handlar kort uttryckt om socialt inlärande som leder till
konformism och traditionsbildande. ”Att göra som Svensson gör”
förlänger livet i jämförelse med att bryta mönstret och gå sin egen
väg. Det finns de som menar att konstigare än så behöver det inte
vara att så många fåglar dras till varandra och samlas i större eller
mindre flockar”.

Kajan har lång historia som svensk häckfågel och nämns i skrift redan
på första halvan av 1400-talet. Från mitten av 1800-talet finns det
uppgifter om att kajan förekom sällsynt i södra Skåne och på Öland,
även i Mellansverige var bestånden glesa.

Av allt att döma ökade kajan i antal kraftigt under senare delen av
1800-talet och antalet häckande par i Sverige just nu är uppskattade
till mellan 150000 till 400000 par.

Kajan har varit ett omtyckt försöksdjur för etologer och den har visat
sig vara mycket läraktig och lättdresserad. Den har också visat en för
fåglar ovanligt god förmåga till problemlösningar, till exempel vid
komplicerade omvägsförsök.

Den österrikiske forskaren Konrad Lorentz, har undersökt de
beteende som reglerar umgänget inom en kajkoloni, och han fann i
det sammanhanget så många intressanta och fasta normer att han
ville betrakta kajkolonin som ett av de mest fulländade organiserade
djursamhällen som finns bland ryggradsdjuren.

Redan under försommaren kan man se stora kajflockar som flyger
omkring i skymningen för att hitta ett övernattningsställe och dessa
flockar består ofta av yngre icke häckande fåglar. Kajan blir nämligen
könsmogen först vid två års ålder. Senare under sommaren växer
dessa flockar till i antal då de fylls på med vuxna individer och deras
ungar.

I stort sett har de övervintrande kajorna i södra Sverige blivit allt fler,
men de som flyttar beger sig ofta ner till Nordsjöländerna och
Västeuropa och dessa flyttare återkommer som redan nämnts i
februari eller mars.

Carl von Linné var den första som beskrev kajan som art rent formellt
och han gav den namnet ”Corvus monedula”. DNA-analys har senare
visat att denna art, tillsammans med klippkaja, är en tidig förgrening i
släktet ”Corvus” och eventuellt är de tillräckligt olika de andra för att
motivera att de klassificeras som ett eget släkte, det vill säga,
”Coloeus” men så är ännu inte fallet.

Kajan delas ofta upp i fyra underarter:

”Corvus monedula monedula”, vilken är nominatformen som häckar i
Skandinavien.

”Corvus monedula spermologus”, som häckar i västra Europa, från
Södra Danmark söderut till södra Spanien, Italien, Ungern och
Rumänien, och i Marocko samt i nordvästra Algeriet.

”Corvus monedula soemmerringii”, som häckar i Ryssland,
Östeuropa, Mindre Asien, Mellanöstern, Iran, norra Afghanistan och
nordvästra Himalaya i Kashmir.

Corvus monedula cirtensis, som häckar i nordöstra Algeriet.

Vissa forskare delar också upp den i ytterligare underarter såsom:

”Corvus monedula ibericus”, som häckar i Spanien men som många
för till ”Corvus monedula spermologus”.

”Corvus monedula aris”, som häckar på Balkan och i Grekland men
som många för till ”Corvus monedula soemmerringii”.

”Corvus monedula pontocaspicus”, som häckar på Cypern, i Turkiet,
norra Irak och Iran, och Turkmenistan men förs ofta till ”Corvus
monedula soemmerringii”.

”Corvus monedula ultracollaris”, som häckar i centrala Sibirien och
Mongoliet men förs även den oftast till ”Corvus monedula
soemmerringii”.

Att skilja kajans tre underarter ”Corvus monedula monedula”,
”Corvus monedula soemmerringii”, samt ”Corvus monedula
spermologus” åt är inte enkelt och det är främst adulta fåglar som
låter sig identifieras i fält.

Eftersom övergången mellan underarterna är klinal, finns det en rad
övergångsformer som är omöjliga att identifiera i fält.

Klinal variation är en geografisk kontinuerlig övergång med en
successiv ändring för något drag som exempelvis storlek, färg,
fysiologiska egenskaper och/eller beteende hos växter eller djur eller
som här hos kajan.

”Corvus monedula soemmerringii” har i adult dräkt, särskilt i fräsch
höstdräkt, ett kraftigt vitt band i nacken och på sidan av halsen som
är bredare framtill än i nacken. Den är också den kontrastrikaste av
kajans underarter med en kraftig kontrast mellan de ljusgråa
örontäckarna, huvudsidorna och nacken gentemot den svarta
hjässan, strupen, bröstet och manteln.

”Corvus monedula monedula” har i adult dräkt ljusgråa örontäckare
och nacke i kontrast till hjässan och ryggen, dock mindre kontrastrikt
än hos ”Corvus monedula soemerringii”. Den är ljusare undertill än
de båda andra underarterna och man ser en kontrastskillnad mellan
bröstet och vingpennorna. Den har även ett variabelt ljust band om
halsen men inte alls så brett och kraftfullt vitt som ”Corvus monedula
soemerringii”. Vissa individer saknar helt detta band och hos andra kan
det bara vara en antydan.

”Corvus monedula spermologus” är den mörkaste underarten och
dess fjäderdräkt är i jämförelse med de andra två underarterna
nästan helsvart. Den saknar helt ett ljust band runt halsen. De
mörkaste individerna av ”Corvus monedula spermologus” finner man
i dess västligaste utbredningsområde, som Storbritannien, nordvästra
Frankrike och Marocko medan ljusare individer av underarten
återfinns i dess östliga utbredningsområde. Bland de ljusare
individerna är det främst avsaknaden av kontrast mellan manteln och
undersidan som skiljer den dräktmässigt från den ljusare ”Corvus
monedula monedula”.

Bilderna 3, 4, 7 och 8 skulle kunna visa fåglar av underarten ”Corvus
monedula spermologus” medan övriga bilder bör visa underarten
”Corvus monedula monedula”.

Börja gärna titta efter olika karaktärer hos våra kajor och ni kommer
att upptäcka att det är mycket spännande och roligt. Anteckna gärna
vad ni ser och bidra till forskningen och kunskapen om våra kajor.

Det dialektala ordet ”alika” för kaja kommer från lågtyskan, men
varifrån uttrycken ”fyllekaja” och ”full som en alika” härstammar
ifrån är dock omdiskuterat. I sydsvensk dialekt har uttrycket ”dum
som en alika” förekommit vilket överensstämmer med liknande
engelska uttryck. Ordet kaja är onomatopoetiskt, det vill säga, det
kommer av lätet, ”kia”, onomatopoetiskt är även namnen för de nära
släktingarna korp och kråka.