Karagömmorna

Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt karagömmorna.

Karagömmorna

Karagömmorna, en natur- och kulturkrönika i 28 bilder från
dramatiska skogsmarker i Häråns dalgång i trakterna av Svenarum
och Torarp, i nordöstra delen av Vaggeryds kommun.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av juli månad anno
2015. Bilderna är som vanligt klickbara.

 

I trakterna av Snickarebygget, nordväst om Torarp i Svenarums
socken inte långt från Häråns vackra dalgång hittar man grottorna
Karagömmorna omgivna av namn som Trollhättebergen, Trollhättan,
Hiamossen, Bockahallarna och Kungshall.

Vägen in i detta trolska skog- och blocklandskap är väl utmärkt även
om stigen är smal och vägen fram är slingrig.

I denna trolska miljö med blockig gammelskog är det som gjort för
fantasin att se och uppleva oknytt och andra skogsväsen men också
att uppleva den mera verkliga mångfalden av växter och djur.

Om det som den muntliga berättartraditionen och historien förtäljer
gömdes värdefulla saker och ting i dessa mer eller mindre stora
grottor och håligheter under stenar och jätteblock under orostider på
1600-talet borde det kanske ligga kvar en och annan kvarglömd skatt
att finna för oss moderna människor.

Människans historia i dessa trakter går dock längre tillbaka i tiden än
1600-talet, förbi Cisterciensermunkarnas 1100-tal, förbi den så
kallade vinkingatiden med andra ord den skandinaviska järnålderns
sista period från sent 700-tal till cirka 1100-tal, bortom vendeltid och
folkvandringstid, bortom romersk järnålder och förromersk järnålder,
förbi bronsålder och kopparålder och tillbaka till det vi lite slarvigt
benämner som stenålder.

Det finns med andra ord olika typer av ”skatter” att finna i dessa
trakter för orostider tycks förfölja oss människor genom hela vår
historia och att då gömma det ”värdefulla” någonstans där ingen kan
hitta är inget nytt påfund.

Karagömmorna är en sådan mytisk plats där ”skatter” gömts och där
kanske ”skatter” glömts, vem vet.

På min väg till grottornas landskap låg denna vackra, varelse, tyvärr
avskydd och missförstådd och därför idag fridlyst.

Alla svenska ormar är för övrigt fridlysta och enligt miljöbalken är
det förbjudet att inom landet döda, skada, fånga eller på annat sätt
insamla vilt levande exemplar av alla svenska ormarter.

Utan hinder av ovanstående förbud är det tillåtet att infånga och
flytta vilt levande exemplar av huggorm när den påträffas på
tomtmark. Om det inte är möjligt att fånga huggormen, och någon
annan lämplig lösning inte finns får huggormen dödas.

Att flytta huggormar från tomten kan dock endast rekommenderas
om du är van vid att handskas med ormar.

Huggorm, ”Vipera berus”, är en art i familjen huggormar och den har
ett mycket stort utbredningsområde och förekommer i större delen av
Europa, i Skandinavien norrut ungefär till polcirkeln, och österut
genom Ryska federationen till stillahavskusten.

Huggorm lever till exempel på ljunghedar, i mossmarker och i
bergsområden upp till 3 000 meter över havet.

Huggormen blir normalt cirka 65 centimeter lång, och undantagsvis
strax över 1 meter. Färgen varierar mellan könen, hanarna har
vanligen inslag av vitt, grått och svart, medan honorna i regel är
brun- eller rödaktiga.

Oftast finns ett tydligt markerat, mörkt sicksackband längs ryggen,
men helt svarta exemplar är inte ovanliga.

Äggen utvecklas inne i honan, och ungarna föds fullt utvecklade
under augusti och september.

Giftet är inte lika verksamt som hos flertalet andra huggormar och
vuxna djurs föda utgörs i huvudsak av mindre däggdjur, men även av
fågelungar och ödlor.

Bett av huggorm ger hos människa upphov till reaktioner av mycket
varierande intensitet, från obetydlig lokal svullnad till livshotande
tillstånd.

Reaktionens grad bestäms främst av den insprutade giftmängden
samt den bitnes ålder och kroppsvikt, små barn är särskilt känsliga.

Giftet, en blandning av framför allt enzymer och andra proteiner, ger
skada på vävnader runt bettstället, särskilt på blodkärl. Härigenom
uppkommer en efter hand blåaktigt missfärgad svullnad som kan
omfatta hela den bitna extremiteten och i vissa fall även bålen.

Giftet kan också spridas via blodet och påverka till exempel mag–
och tarmkanal, hjärta och kärl, andningsorgan och hjärna. Detta kan
ge kräkningar, buksmärtor, diarré, chock, det vill säga, snabb svag
puls, blekhet samt kallsvett, andnöd och medvetandeförlust.

En ormbiten skall omgående beredas vila, och den bitna kroppsdelen
skall hållas stilla, gärna i högläge, bettstället skall lämnas orört.

Vissa fall kan kräva intensivvård på sjukhus och sjukdomsförloppet
kan hejdas effektivt genom tillförsel av specifikt huggormsserum.

Dödsfall är numera sällsynta i Sverige tack vare snabb tillgång till
kvalificerad vård.

Huggormen har som det enda giftiga kräldjuret i Norden spelat en
stor roll i folktron och särskilt utbredd har föreställningen om en
storvuxen, ibland också vit, ”huggormskung” varit, liksom tron att
den som äter soppa som kokats på en vit huggorm blir synsk.

Om man sov utomhus riskerade man att en huggorm kröp in genom
munnen, vilket vållade svåra magsmärtor, som kallades ormen.
Denna föreställning var mycket levande i Sverige långt in på 1900-
talet.

Ormen kunde dock lockas ut om man sov med en skål mjölk eller
brännvin bredvid sig.

Med söndersmulat huggormsskinn eller en huggormstunga i munnen
blir en man oemotståndlig bland kvinnor, och huggormsfett,
huggormsskinn och huggormsbrännvin, i vilket man dränkt en orm,
figurerar ofta i folkmedicinska sammanhang.

Borta bland stammar av björk och gran öppnar sig ett svart hål som
är ingången till ytterligare en Karagömma.

Området utmed stigen fram till Karagömmorna är blockrikt och
gömmer på många platser mellan blocken där det finns möjlighet att
gömma kar med värdefulla saker i tider av oro.

Det är lätt att med lite fantasi hitta ansikten och figurer bland de
stora stenblocken av granit som brutits loss av kanske den senaste
landisen som försvann för ungefär 12 000 år sedan i våra trakter.

Området utefter Härån består för övrigt av isälvsavlagringar och i
den mer höglänta terrängen, som på bilderna, består jordarten av
morän.

Efter en stunds vandring på den lilla stigen dyker det plötsligt upp en
bro över en liten bäck och detta är gången in till de sägenomspunna
Karagömmorna.

I böckerna om Svenarum från år 1948 och Mellan Härån och Rasjön
från år 2000 kan man läsa följande,

Naturformation – Karagömmorna

Blockstensformation som bildar en låg grotta av knapp manshöjd.
Enligt muntlig tradition, för att undgå plundring och förstörelse,
gömdes under orostider på 1600-talet förnödenheter och
värdeföremål i träkar och fördes från Torarps säteri till grottan, därav
namnet karagömmorna.

Åtgärderna ej skriftligt belagda men den muntliga traditionen är så
starkt förankrad att det mycket väl kan förhålla sig på detta sätt.
Bebyggelsen på Torarp brändes också delvis eller helt ner under
ovan nämnda tidsepok.

I böckerna om Svenarum från år 1948 och Mellan Härån och Rasjön
från år 2000 samt på den lilla skylten på platsen kan man läsa
följande,

Naturformation – Karagömmorna

Åtgärderna, att i grottan gömma förnödenheter och värdeföremål i
träkar, är ej skriftligt belagda men den muntliga traditionen är så
starkt förankrad att det mycket väl kan förhålla sig på detta sätt.
Bebyggelsen på Torarp brändes också delvis eller helt ner under
ovan nämnda tidsepok.

Denna plats ligger verkligen otillgängligt och ska enligt den
muntliga berättartraditionen fungerat som gömställe för bygdens folk,
värdeföremål och proviant i svåra tider.

Det är heller inte svårt att se de två stora ansiktena som likt
bergatroll vaktar ingången till grottan.

Namnet Karagömmorna kommer kanske av de träkar som man
använde för att bära hit sina värdeföremål och proviant i när
ofredstid hotade.

Under Nordiska sjuårskriget, mellan Sverige å ena samt Danmark,
Lübeck och Polen å andra sidan, som fördes under åren 1563–
1570,användes grottorna när framförallt dansken hotade. Läs gärna
min krönika ”Svenska krig, en generalmönstring i Skillingaryd” från
juni i år 2015.

Grottorna har säkert använts av rymlingar och fredlösa i alla tider
och någonstans i närheten ska det även finnas en ännu större grotta
som man ska kunna stå upprätt i.

I en kommande krönika kommer jag att berätta om ”Skomakarena
kammare som ligger i det mycket dramatiska landskapet utmed
Hästgångsån vid Lyngemadssjöns naturreservat, nordost om Hok

Nils Jonsson skriver i boken ”Med kamera i hand” följande, citat:

Karagömmorna, sedan urtiden sägenomspunna klippformationer,
söder om Hiamossen, öster om Ekesås i Svenarum. De gamle visste
berätta att de varit gömställen för män, eftersökta? dömda?. Eller en
fristad för oskylla män i väntan på bättre tider?

Bilden är tagen inne i den stora grottan vid Katagömmorna.

För den smale och orädde går det att krypa ännu längre in i den stora
Karagömman men jag stoppades tyvärr av mitt midjemått.

Hur långt in man kan komma och vad som kan tänkas finnas där vet
jag inte, kanske något gömt och glömt från svunna tider.

När man sitter inne i den stora grottan ter sig världen utanför så här,
det är i alla fall tak över huvudet vid regn eller snö för den eller de
som tvingades att gömma sig här av olika anledningar.

Stensötan växer i springorna på de lodräta väggarna på de stora
block som utgör grottbildningarna vid Karagömmorna.

Stensöta, ”Polypodium vulgare”, är en vintergrön ormbunke med
enstaka blad som utgår från en något grenig, krypande, fjällig
jordstam.

Jordstammen har en sötaktig, något lakritsartad smak och var förr
officinell, det vill säga den såldes på apotek. Den användes som för
att befrämja upphostningar men även som svettdrivande och
urindrivande medel.

”Stensöta. w. i bergspringor. Roten är litet öpnande och tjenlig i
Bröstsjukdommar: färskt ränsad och fint stött blandas et matskedblad
deraf uti en liten talrik tunn rågmjölsgröt, som ätes med upkokt
warm mjölk morgon och afton emot Lungsot. Såsom blodrenande
brukas den bland andre kryddor mot Gicht och Skjörbjugg, men bör
då tilläggas i slutet af kokningen eller ock nyttjas som Thee, at dess
smak inte må blifwa äcklig och obehaglig: är något lik lakritz och
kan nyttjas i dess ställe.”

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av C. F. Hoffberg år
1792.

Det är ett historiskt intressant område som jag rör mig i här i
trakterna av Svenarum och Torarp men det är först långt in på 1200-
talet innan Svenarum finns belagt i skrift och då benämnt
som ”Swythnarum”.

I denna tidiga medeltid dominerades utvecklingen i socknen av de
större gårdsbildningarna som Torarp, Hook, Hubbestad och
Långserum och efterhand övergår de flesta av dessa jordegendomar i
Nydala klosters ägo.

Bilden visar ett stort block i formationen Karagömmorna med ett
mäktigt överhäng.

Genom Jönköpings läns museum har arkeologiska undersökningar
av fornlämningar företagits under sommaren år 1918 vid Torarp i
Svenarums socken, platsen ligger bara några kilometer sydsydost om
Karagömmorna, och fornlämningsområdet bestod då av cirka
15 gravar från järnåldern samt fyra kokgropar.

Gravarna utgjordes av en rund, en spetsoval samt två kvadratiska
ramar av på lågkant ställda stenar, en domarring, en rektangulär
stenpackning över en kista av sten, en småstenspackning samt
bautastenar.

Dessutom fanns ett antal brandgravar, som låg strax utanför de
synliga anläggningarna eller var helt omarkerade i markytan och
anläggningarna visade sig utgöra såväl brand- som skelettgravar.

Fynden utgjordes av två fibulor, två nålar samt två oidentifierade
föremål av brons, ett svärd, en sköldbuckla, två spjutspetsar samt
tolv knivar av järn, keramik samt brända ben.

Bilden visar den stora gran som växer mitt framför ingången till den
stora grottan i Karagömmorna och som i princip blockerar delar av
ingången.

Det äldsta arkivaliska belägget rörande Torarp, några kilometer söder
om Karagömmorna, är från år 1341, och då skrevs Torarp
som ”Thorthathorph”, och utgjordes det av två hemman, 2 mantal,
tillhörande Nydala kloster.

Ortnamnet Torarp betyder sannolikt ”Tords torp” alternativt ”Tords
nybygge”.

Bilden visar grottingången från sydväst mot sydost och även här ser
man två ansikten, ett grymt ansikte till vänster och ett något gladlynt
ansikte alldeles till höger om detta.

Som klosterhemman drogs gårdarna i trakten in till kronan vid
reformationen och enligt en overifierad uppgift skulle gården Torarp
då ursprungligen ha varit belägen väster om Vedabäcken.

Reformationen är för övrigt de rörelser inom den västerländska
kristendomen som pågick under flera hundra år med början under
1200-talet och som fick till följd att olika protestantiska, synonymt
med reformatoriska, samfunden, såsom den lutherska, den
reformerta och den anglikanska kyrkan på 1500-talet knoppades av
från den Romersk-katolska kyrkan.

Ordet reformation kommer från latinets ”reformatio” som
betyder ”återge något dess ursprungliga form”, ”förnya” eller ”ge ny
form”.

Bilden visar den lilla bron över bäcken sedd från Karagömmorna
vilket betyder att jag sakta börjat min vandring hemåt igen, många
minnen och många kunskaper rikare.

Gamla Torarp ska ha bränts ned till grunden antingen under det så
kallade befrielsekriget år 1521 eller i samband Kalmarkriget år 1612.

Befrielsekriget var för övrigt ett uppror i Sverige som ägde rum
under åren 1521–1523 och var riktat mot kungen Kristian II,
dåvarande kung av Danmark och Norge. Kriget resulterade i att
Kalmarunionen upplöstes och Sverige återvann sin självständighet.

Kalmarkriget kallas för övrigt det svensk-danska krig som pågick
under åren 1611-1613 och främst utkämpades vid Kalmar med
omnejd men Kristian IV tågade i januari 1612 in i Västergötland till
Skara, som brändes ned, samtidigt som en styrka under Gert Rantzau
härjade i Småland.

Erik Axelsson Hillebard erhöll senare under 1600-talet de båda
fastigheterna Torarp och Svenstorp i förläning, närmare bestämt år
1646 och lät då slå samman dem och bilda ett säteri.

Detta omtalades redan år 1647 samt år 1683, då säteriet beboddes av
sonen Erik Hillebard, och säteriet beskrevs samtidigt som välbyggt.

Vid den stora reduktionen i slutet av l600-talet drogs dock säteriet
åter in till kronan och blev härefter ett kavallerirusthåll med en
bibehållen säterifrihet.

Sätesgården blev härmed officersboställe åt Erik Axelssons
Hildebards dotterson Magnus von Gertten och efter dennes död år
1739 övergick säterirusthållet till hans båda söner löjtnanterna Bernt
Conrad von Gertten och Carl Göran von Gertten.

Bilden visar blommande kråkklöver i den lilla bäcken med mängder
av glansbaggar som söker föda i blommorna. Arten heter”Cychramus
luteus”, och svenskt namn saknas.

Nästa generation av von Gertten förvärvade gården Torarp år 1770
men år 1828 köpte löjtnanten Lars Linroth och friherrinnan Hedvig
Posse fastigheten och lät stycka av en fjärdedels mantal.

Lantmätare J E Tellander ägde gården en kort period i början av
1840-talet men överlät den till brukspatron G A Fagerberg som lät
stycka av halva fastigheten i mindre jordegendomar. Huvudgården
förvärvades sedan år 1848 av Nils Bengtsson och har fram till
ägarbytet år 2005 stannat inom denna släkt.

Av gårdsanläggningens struktur kan man sluta sig till att det rör sig
om en nyetablering enligt den franska barockens försvenskade ideal
kring 1700-talets mitt och flyglarna bör ha fått sin nuvarande
fasadutformning och brutna tak på 1780-talet.

Vid den genomförda rivningen av den gamla gården framkom
inskriptioner vilka sannolikt kan dateras till år 1741 respektive år
1743. Detta antyder att den nya gårdsanläggningen uppfördes med
en fransk barockplan vid denna tidpunkt av bröderna von Gertten,
alltså strax efter arvskiftet.

Den karolinska huvudbyggnaden ska ha brunnit ned till grunden år
1849 och den numera rivna manbyggnaden uppfördes under åren
1850-51 av Nils Bengtsson.

År 1941 övergav den då ogifta sonsonen Natanel Torarp
huvudbyggnaden och moderniserade istället den östra flygeln till sin
bostad. Enligt uppgifter i ”Sveriges gods och gårdar” ska även
ekonomibyggnaderna vara från 1700-talet och kan därmed, i delar
eller sin helhet, tillhöra 1740-talets gårdsanläggning.

Vid tiden för laga skiftet år 1837 fanns sju större åkergärden
uppodlade och ett betydligt vidare område med slåtterängar och
hagar som indikerade att gården hade en storskalig köttproduktion.

Härån utgjorde tidigare den östliga gränsen för det gamla säteriets
ägor medan det i väster, före år 1837, sträckte sig ända till
sockengränsen mot Tofteryd.

Avslutningsbilden visar ytterligare ett stort och vackert stenblock och
kanske bor trollen därunder, kanske sitter skogsrået ibland ovanpå
och kanske dansar vättarna runt omkring, vem vet.

På återseende!