Kavalleri och baskrar i blått

Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på kavalleriet.

Kavalleri och baskrar i blått

Kavalleri och baskrar i blått, en kulturkrönika i 24 bilder om Förenta
Nationerna, Kavalleriet och moderna militärfordon i Västra lägret i
Skillingaryd, den 17 maj 2014, Norges nationaldag.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, en vacker dag i mitten av maj
2014.

Bilden visar en Tung personterrängbil 6, en min- och splitterskyddad
patrullbil. Den kom till Armén år 2006 och är tillverkad i Sydafrika och
kallas allmänt för Galten.

Bilen hade en hel del inledningsproblem och man fick åtgärda många
detaljer och byta ut vissa komponenter innan man kom fram till ett
fungerande fordon.

Bilarna användes i Afghanistan och Sverige har 200 fordon i tjänst och
ytterligare 60 är beställda. Den finns i tre varianter patrull-,
kommunikations- och störfordon.

En uppgradering av beväpningen är på gång och på taket kommer det att
placeras en fjärrstyrd vapenstation av typen Protector med en 12,7
millimeters tung kulspruta.

Galten har en besättning om tre förare, en vagnchef tillika skytt samt sex
styck skyttesoldater.

Bilden visar en Pansarterrängbil 203 A som omedelbart känns igen som
det sexhjuliga trupptransportfordon som bland annat används i
internationella insatser.

Utformningen av Pansarterrängbil 203 A har gjorts för att passa i
internationella insatser, och då framför allt för att klara av uppgifter som
eskort och övervakning. Den är exempelvis utrustad med extraljus,
tryckluftstuta och en utvändig högtalare, liksom handstrålkastare, belyst
flaggstång och arbetsbelysning baktill. Den har dessutom fler eluttag både
in- och utvändigt, samt en vattenkokare.

Pansarterrängbil 203 A är utrustad med splitterskydd för skytten och
beväpningen på alla fordon utom sjuktransportfordonen består av
vapenhuvar med 20-millimeters automatkanoner. Vapenhuvarna har lyfts
från Pansarbandvagn 302 och anpassats till Pansarterrängbil 203 A. Bilen
har dessutom sex styck rökkastare monterade på chassit.

Fordonen tillverkas av Patria Vehicles Oy, PVE, i Tavastehus i Finland,
sedan år 1997 ett dotterbolag till den statliga finska industrikoncernen
Patria Industries.

Bilens totalvikt är mellan 18,5-23 ton, motorn är en SISU 6-cylindrig
dieselmotor med en cylindervolym på hela 7,4 liter.

I början användes beteckningen rytteriet om de enheter som stred på
hästryggen, exempelvis som på mina bilder Smålands ryttare men senare
började namnet kavalleri mer att användas. Även inom kavalleriet har det
funnits olika namn på kavalleriförbanden.

Dragoner var från början en beriden infanterist som red till slagfältet men
steg sen av och stred som vanligt infanteri, fotfolk.

Genom att de var beridna infanterister blev de förband som snabbt kunde
förflyttas och det hände även att de sattes in som rytteri i olika slag men
detta var dock en arbetsuppgift som de inte var tränade för och kunde
sluta illa. Ett exempel där dragoner användes som rytteri är slaget vid
Lund 1676 där vi ett i en förfärligt blodig kamp besegrade danskarna.

Under 1700-talet kom dragoner mer och mer att utnyttjas som rytteri och
tillslut återstod enbart namnet som skillnad mot det lätta kavalleriet.
Under 1800-talet kom därför dragonerna att räknas som tungt kavalleri.

Husarer var från början beteckningen tungt kavalleri i Ungern. I Sverige
började man sätta upp husarregementen under 1700-talet. De var
beväpnade med sabel och karbin och husarerna bar dolma fram till 1870-
talet då attila började användas som livplagg.

Dolma är en kort uniformsjacka vilken ursprungligen hörde till husarernas
uniform. Den knäpps med snöröglor och små pinnar eller kulknappar. Den
karaktäriseras av de många snörena, som förbinder kulknapparna på
bröstet. Så småningom blir snörbeläggningen på dolman så tät att den
täcker hela bröstet.

Attila var en kort rock med snörmakerier eller band tvärs över bröstet,
vanligen i fem rader. Husarernas attila skiljde sig dock från den attila som
bars inom artilleriet.

Kyrassiärer var namnet på det tunga kavalleriet och ordet kommer från
kyrass som var namnet på det harnesk de bar som skydd. Under 1600-
talet blev de helt harneskklädda ryttarna allt för otympliga och man
började använda en lättare kyrass och hjälm. Beväpningen var värja och
pistol.

De kyrassiäriska ryttarna var storvuxna och tyngden från harnesk var stor
vilket innebar att det krävdes stora hästar för att bära dem.
Kyrassiärsregementen, det vill säga, tungt kavalleri kom under 1800-talet
mer och mer likna övrigt kavalleri.

Lansiär, lansbeväpnad ryttare var på 1500- och 1600-talen ett tungt
beväpnat rytteri med lansar. Under 1700-talet och fram till första
världskriget har lansiärerna även kallats ulaner.

Den taktiska enhet som man stred med inom kavalleriet var inte
regementen utan skvadroner och ett kavalleriregemente på 1000 man
bestod av fyra skvadroner om vardera 250 man. Varje skvadron bestod av
2 kompanier om 125 man som är 4 troppar. Till manskapet räknades även
korpralerna.

Kavalleriet kom att få en mycket viktig roll i slagen under medeltiden.
Under 1500-talet fick de en alltmer tillbakadragen roll på grund av att
eldvapen började användas. Harnesken skyddade gott mot pilar men
mindre bra mot kulor.

Gustav II Adolf återställde kavalleriets betydelse bland annat med en ny
stridstaktik, att anfalla med värjan i högst hugg istället för som
kontinentens kavalleri där den var vänd bakåt efter att de avfyrat sina
pistoler, så kallad karakolering.

Karl XII förfinade sedan denna taktik med kavallerichock med blanka
vapen, ytterligare och karolinerryttarens viktigaste vapen var den raka
värjan. Den var ett effektivt vapen som lämpade sig både för stöt och för
hugg.

Efter att de finkalibriga vapnen började användas samt automatvapen, typ
kulsprutor, blev det en katastrof att sätta in kavalleriförband i anfall mot
fiender utrustade med dessa vapen vilket man tyvärr gjorde under första
världskriget.

Efter det stora nordiska kriget behöll Sverige det starka kavalleriet och
under 1700-talet så hade Sverige ett överdimensionerat kavalleri i
förhållande till det landområde som fanns före år 1700.

I slutet av 1700-talet omvandlas därför en del kavalleriregementen till
infanteri. Detta skedde på ett begränsat antal år men kom att
permanentas och de avsuttna kavalleristerna förblev till en början indelta
soldater.

Under åren 1833-1834 sker en omorganisering av krigsmakten som
innebar att numerären minskades och i kavalleriet får man nu färre
skvadroner.

Adelsfanan var Sveriges allra första reguljära kavalleriförband och kan
möjligen härledas ända tillbaka till Alsnö stadga år 1280 då den svenska
adeln, som motprestation för sina privilegier, förpliktades att bistå kungen
i krig genom den så kallade rusttjänsten.

Fast organiserat blev adelsrytteriet dock först genom Erik XIV år 1565 och
från år 1571 börjar namnet adelsfanan användas. När det svenska
kavalleriet, fanorna, organiserades i regementen behöll Adelsfanan sitt
namn och samtliga officerare var adliga. År 1809 drogs regementet
slutningen in.

Under Gustav II Adolfs tid hade adelsfanan 3 kompanier i Sverige och ett i
Finland men år 1640 omorganiserades adelsfanan och ett fjärde kompani
kom till och efter år 1658, då Skåne blev svenskt, sattes även ett femte
kompani upp i Skåne.

Adelsfanan bestod under det yngre indelningsverket av 550 man fördelat
på 6 kompanier varav 5 i Sverige, 400 man i Upplands-, Västgöta-,
Södermanlands-, Östgöta- och Skånska kompaniet, samt ett kompani, det
så kallade Överstelöjtnantens kompani, i Åbo och Björneborgs län i
Finland.

Manskapet uppsattes enbart vid krig och enligt adelns privilegier skulle
adelsfanan enbart tjänstgöra inom Sverige.

År 1702 lät dock Karl XII föra över de svenska kompanierna till de baltiska
besittningarna och Adelsfanan deltog, som redan nämnts, bland annat i
slaget vid Lund år 1676, men även vid slaget vid Fraustadt år 1706 och
hamnade i rysk fångenskap år 1709 vid Perevolotjna dock utan att ha
deltagit vid Poltava dagarna före.

Regementet Adelsfanan mönstrades för sista gången år 1743 och därefter
har de inte uppfordrats.

Smålands kavalleriregemente eller Smålands ryttare, K4, sattes upp redan
år 1543 som ryttarfanor i Småland, från år 1628 Smålands ryttare, från år
1684 Smålands kavalleriregemente som år 1695 blev indelt, från år 1792
Smålands lätta kavalleriregemente, från1802 Smålands lätta
dragonregemente och från år 1808 Smålands dragonregemente.

År 1812 delas regementet och den nybildade delen, 2:a bataljonen, får
namnet Smålands dragonregementes infanteribataljon. Den ursprungliga
delen av regementet behåller namnet dragonregementet men får år 1822
namnet Smålands husarregemente. År 1927 blev detta slutligen indraget.

Regementet härstammar från ryttarfanor i Kalmar och Kronobergs län
uppsatta år 1543 och var indelt med 8 kompanier i hela Småland.

Dessa kompanier var, Livkompaniet, Överstelöjtnantens kompani,
Majorens kompani, Sunnerbo kompani, Växjö kompani, Jönköpings
kompani, Vetlanda kompani och Östra härads kompani. Efter delningen år
1812 var Smålands dragoner indelt.

Förläggningsort var från år 1906, Eksjö. Övningsplats, från år 1686 var
Ränneslätt, från år 1806 Qvarnarp och från år 1827 Ränneslätt, igen.
Ränneslätt är den övningshed i Sverige som varit längst tid i bruk, från år
1686, det vill säga, i runda tal nästan 330 år.

Skvadroner år 1833 var Livskvadronen Staby skvadron, Södra Vedbo
skvadron, Vetlanda skvadron och Ingelstad skvadron.

Efter delningen år 1812 blir andra bataljonen infanteri med namnet
Smålands dragonregementes infanteribataljon och år 1824 ändras namnet
till Smålands grenadjärbataljon.

Kompanier från 1833 var Livkompaniet, Östra Härads kompani, Sunnerbo
kompani och Jönköpings kompani.

Smålands kavalleriregemente eller Smålands ryttare, K4, var med och
stred och segrade vid Wallhof år 1626, Bält år 1658, Werben år 1631,
Lund år 1676, Breitenfeldt år 1631, Landskrona år 1677, Lützen år 1632,
Klissow år 1702, Oldendorf år 1633, Pultrusk år 1703, Wittstock år 1636,
Warschau år 1705, Golombo år 1656, Holowzin år 1708, Gnesen år 1656,
Helsingborg år 1710, Warschau år 1656, Svensksund år 1790 och vid
Fredriksodde år 1657.

Förenta Nationerna, engelska United Nations, FN, är en internationell
freds- och säkerhetsorganisation med huvudkvarter i New York, USA.
Organisationen FN bildades vid andra världskrigets slut, då det ersatte
Nationernas förbund, NF.

FN:s syfte är att upprätthålla fred och säkerhet, främja internationell
samverkan och ekonomisk och social utveckling samt verka för mänskliga
rättigheter och grundläggande friheter för alla.

Dess stadgar trädde i kraft den 24 oktober år 1945 och antalet
medlemmar i FN var från början 51 länder, men har i dag vuxit till 192
länder och har idag sex huvudorgan.

Generalförsamlingen, FN:s forum för debatt och opinionsbildning, kan inte
fatta bindande beslut för medlemsstaterna men kan föreslå resolutioner
som fungerar som rekommendationer, varje stat har en röst.

Säkerhetsrådet har huvudansvaret för upprätthållande av fred och
säkerhet och består av femton medlemmar, varav fem är permanenta. De
senare är Frankrike, Kina, Ryska federationen, Storbritannien och USA.

Var och en av de permanenta medlemmarna har vetorätt i så kallade
intressefrågor, till exempel om användande av tvångsmedel. Endast
Säkerhetsrådet kan anta för medlemmarna bindande resolutioner.

Ekonomiska och sociala rådet är underställt generalförsamlingen och
handhar ekonomiska, sociala, kulturella och humanitära uppgifter. Det har
ansvar för en lång rad så kallade biträdande organ, till exempel UNICEF,
UNHCR och UNDP.

Förvaltarskapsrådet, som övervakar förvaltningen av icke-självstyrande
områden, har i dag förlorat det mesta av sin betydelse.

Internationella domstolen, FN:s främsta juridiska organ med säte i Haag,
kan med bindande verkan avge domar i tvister mellan stater. Sekretariatet
består av generalsekreteraren och en stor internationell tjänstemannakår,
som omfattar högkvarteret i New York och en stor stab i kontor över hela
världen, framför allt i Genève i det gamla NF-högkvarteret i Palais des
Nations. Utöver de sex huvudorganen finns ett stort antal biträdande
organ och fackorgan.

År 2001 tilldelades FN, och dess dåvarande generalsekreterare Kofi
Annan, Nobels fredspris för ”deras insatser för en bättre organiserad och
fredlig värld”.

FN-flaggan, är en flagga för Förenta nationerna och utgörs av en ljusblå
flaggduk med FN:s emblem i vitt. Emblemet utgörs av en världskarta med
utgångspunkt vid nordpolen omgiven av olivkvistar, vilka symboliserar
fred. Flaggan antogs den 7 december 1946.

Förenta Nationernas Generalsekreterare har under åren varit följande,
Trygve Lie, Norge, under åren 1946 till 1953.
Dag Hammarskjöld, Sverige, under åren 1953 till 1961
U Thant, Myanmar/Burma, mellan åren 1962 till 1971
Kurt Waldheim, Österrike, under åren 1972 till 1981
Javier Pérez de Cuéllar, Peru, under åren 1982 till 1991
Boutros Boutros-Ghali, Egypten, under åren 1992 till 1996
Kofi Annan, Ghana, under åren 1997 till 2006
Ban Ki Moon, Sydkorea, från och med 2007–